Genom statsrådets redogörelse om Finlands program för hållbar tillväxt (SRR 6/2020 rd) främjas både en snabb återhämtning och den reform av näringslivets strukturer och den offentliga servicen som är nödvändig på lång sikt. Samlingspartiets utskottsgrupp anser att man i framställningen ännu bättre borde ha beaktat coronans konsekvenser för situationen på arbetsmarknaden och även åtgärderna för att uppnå det ambitiösa sysselsättningsmålet. 

I arbetslivs- och jämställdhetsutskottets utlåtande beaktas inte i tillräcklig utsträckning coronaepidemins inverkan på arbetsmarknadens funktion. Det finns en ytterst allvarlig oro över konkurserna och de allt fler arbetslösa. Samlingspartiets utskottsgrupp är också bekymrad över de företagare som blivit tvungna att upphöra med sitt företag. Detta uppmärksammas inte i programmet för hållbar tillväxt, och inga konkreta åtgärdsförslag läggs heller fram. Det behövs en aktiv arbetskraftspolitik för att sysselsätta de som blivit arbetslösa på grund av coronaepidemin. I detta sammanhang bör man överväga till exempel flexibla utbildningsmoduler för byte av bransch och säkerställa att långtidsarbetslöshet kan undvikas. 

Coronan har påverkat de studerande inom olika fackområden kraftigt. Utexamineringen kan ha dragit ut på tiden när planerade praktikperioder inte har kunnat genomföras. De studerande befinner sig även i övrigt i en ytterst svår situation både ekonomiskt och när de tar sig ut på arbetsmarknaden. Samlingspartiets riksdagsgrupp är bekymrad över hur de studerande som tagit sin examen under coronakrisen ska kunna få sysselsättning. De studerande har tagit sin examen under en extremt svår tid. Vi måste göra allt vi kan för att se till att nyutexaminerade kommer in på arbetsmarknaden utan långvarig arbetslöshet. 

Samlingspartiets utskottsgrupp anser det vara viktigt att i programmet för hållbar tillväxt kraftigare ta ställning till regeringens sysselsättningsmål. I en rapport som rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken publicerade i januari 2021 framfördes kritik mot regeringens sysselsättningsåtgärder. Enligt rådet behövs det betydande ytterligare åtgärder för att uppnå regeringens sysselsättningsmål. Dessutom ökar en del av ändringarna i politiken de offentliga utgifterna, vilket minskar möjligheterna att med deras hjälp stärka de offentliga finanserna. 

Samlingspartiet föreslog redan i sin alternativa budget för 2021 konkreta åtgärder för att stärka sysselsättningen. I samlingspartiets alternativ stärks sysselsättningsgraden mer och staten skuldsätter sig mindre än i regeringens budgetproposition. Samlingspartiets förslag stärker sysselsättningen med cirka 120 000 sysselsatta. 

Enligt Samlingspartiets förslag ska lokala avtal främjas, förslagen i finansministeriets tjänstemannaförslag genomföras nästan fullt ut, det inkomstrelaterade utkomstskyddet för arbetslösa graderas och bidragsfällor inom den sociala tryggheten undanröjas. Beskattningen måste utvecklas mot användning av incitament som gör att det alltid är lönsamt att arbeta. Regeringens åtgärder har hittills koncentrerats på att höja sysselsättningsmålet utan några konkreta medel för att uppnå detta. 

Samlingspartiets utskottsgrupp vill stärka den internationella rekryteringen. Vi behöver mer kvalificerad arbetskraft i Finland. Hushållsavdraget måste höjas, inte skäras ned – vi föreslår ett superhushållsavdrag. Det skyddade beloppet vid utsökning bör höjas, och snabb tillgång till vård bör säkerställas med en terapigaranti. Avgifterna för småbarnspedagogik bör sänkas ytterligare. 

Regeringen måste vidta alla tänkbara åtgärder för att stärka finländarnas sysselsättning, reformera arbetsmarknaden och stödja en snabb återhämtning efter en coronakrisen. 

Sannfinländarnas utskottsgrupp betonar att Finlands program för hållbar tillväxt inte innebär att Finland får mer pengar av EU. Det är fråga om att vi betalar 6,6 miljarder euro till återhämtningsfonden men enligt de senaste bedömningarna får endast 2,7 miljarder euro i gengäld, och vi får inte ens fritt besluta om användningen av dessa pengar. Det belopp som Finland kommer att få har redan uppskattats minska med cirka en halv miljard euro jämfört med den ursprungliga uppskattningen från i somras. Finlands nettobidrag har ökat ytterligare, och den slutliga utdelningen kommer att klarna först sommaren 2022. Eftersom finansieringen kommer att bli mindre än väntat har det redan framställts önskemål om att projekten prioriteras. Sannfinländarnas utskottsgrupp anser det vara klart att Finlands utdelning klart kommer att ligga under de överoptimistiska förväntningarna och att de föreslagna projekten därför inte kommer att kunna genomföras. 

Sannfinländarnas utskottsgrupp påpekar att beslutet om deltagande i återhämtningspaketet har fattats på basis av bristfällig information och att regeringen inte har lagt fram några på behörigt sätt utarbetade konsekvensbedömningar för riksdagen. I den offentliga debatten har ekonomiska experter lyft fram orsakerna till att paketet inte främjar Finlands återhämtning från coronakrisen. Även om det i och för sig också finns goda saker i de föreslagna projekten, är villkoren i paketet i fråga om de ändamål som pengarna ska användas till sådana att Finland inte på ett optimalt eller effektivt sätt kan använda vår andel av pengarna för att återhämta oss från coronakrisen. Av de sakkunnigyttranden som arbetslivs- och jämställdhetsutskottet fått framgår ett flertal problem i anslutning till programmet för hållbar tillväxt. På de grunder som anges ovan anser sannfinländarnas utskottsgrupp att riksdagen bör avvisa Finlands deltagande i återhämtningspaketet eftersom det är skadligt för vårt lands intresse. 

Ekonomie doktor, universitetslektor Juha Tervala har bedömt att återhämtningspaketet även om det lyckas kan försvaga Finlands ekonomi och att paketet inte ligger i Finlands intresse. Arbetslivsprofessor Vesa Vihriälä har konstaterat att återhämtningspaketet i princip inte är till någon stor nytta för vår export. Tervala anser att det inte finns något stöd i forskningslitteraturen för regeringens argument att det också med tanke på vår export är nödvändigt att delta i återhämtningspaketet eftersom det är viktigt att stimulera nettomottagarna i Sydeuropa. Eftersom handeln mellan Syd- och Nordeuropa är liten är inkomstöverföringarna till Syd- och Östeuropa inte nödvändigtvis till nytta för Finland. Däremot leder inkomstöverföringarna till fattiga länder till en sämre efterfrågan i de länder som är viktiga för Finlands export. Enligt Tervala kan återhämtningspaketet försämra både balansen i de offentliga finanserna och den ekonomiska tillväxten i Finland: Finland kommer att betala kostnaderna för paketet under de kommande årtiondena i form av högre medlemsavgifter, som kan kräva till exempel skatteskärpningar och på så sätt försvaga den inhemska efterfrågan. Enligt Tervala ger programmet för hållbar tillväxt en överoptimistisk bild av de potentiella fördelarna med återhämtningspaketet. I Arbetshälsoinstitutets sakkunnigyttrande påpekas att den verkliga förändringen och uppfattningen om den önskade framtiden blandas ihop i programtexten: förändringen i yrkesstrukturen har inte accelererat i Finland under de senaste åren, och utbildningsstrukturen har till och med stagnerat på 2010-talet. Uppfattningen att den ekonomiska strukturen och därigenom yrkesstrukturen och utbildningsstrukturen plötsligt skulle förändras snabbt är överoptimistisk. Sannfinländarnas utskottsgrupp betonar att programhelheten bör bedömas på faktabasis i stället för att Finland grundar sin framtid på orealistiska förväntningar. 

Vesa Rantahalvari från Finlands näringsliv kritiserar i sitt yttrande programmet för att vara splittrat och opreciserat och för att de föreslagna åtgärderna inte har något konkret innehåll. Rantahalvari konstaterar att ingenting väsentligt skulle gå förlorat även om programmet endast skulle innehålla prioriteringarna 1—4. Han anser att man vid den fortsatta beredningen av det nationella programmet bör betona samhällets och företagens förnyelse i eftervården av coronakrisen, företagens roll och behovet av att med pengarna mobilisera särskilt privata investeringar samt konkurrenskraftiga villkor för företagen för att locka investeringar. 

Sannfinländarnas utskottsgrupp instämmer i den kritik som framförts och påpekar att regeringens åtgärder för att höja priset på framför allt resor och transporter ytterligare försvagar Finlands attraktionskraft som investeringsmiljö. Det enda sättet att öka vårt lands välfärd är att det inom den privata sektorn uppstår många nya arbetstillfällen som skapar välstånd och välmående i vårt samhälle. Regeringens viktigaste uppgift är att säkerställa att företagen i vårt land även i fortsättningen har förutsättningar att bedriva lönsam verksamhet i Finland och utvidga sin verksamhet uttryckligen genom att sysselsätta allt fler finländare. Också hushållens disponibla inkomster bör höjas för att den inhemska efterfrågan ska öka till samma nivå som före coronapandemin. 

Professor Heikki Ervasti lyfter i sitt yttrande fram konjunkturutvecklingen som den enskilda faktor som tydligast förklarar variationerna i arbetslösheten. Det handlar alltså snarare om efterfrågan på arbetskraft än om utbudet, och en sysselsättningspolitik som enbart är inriktad på att främja utbudet av arbetskraft är inte alltid effektiv. En motsvarande uppfattning framgår av sakkunnigyttrandet från Företagarna i Finland, där det betonas att det verkar som om det faktum att sysselsättning kräver att det finns jobb glöms bort i förslagen i prioritering 5, och att de föreslagna åtgärderna inte kommer att öka efterfrågan på arbetskraft. Centralorganisationen för arbetslösa (Työttömien keskusjärjestö ry) påpekar att man i fråga om denna prioritering inte alls beaktar de äldre arbetslösas behov, trots att den största arbetskraftspotentialen finns hos just äldre arbetslösa. Nylands arbets- och näringsbyrå föreslår som en lösning ekonomiska incitament för arbetsgivare att anställa arbetslösa över 55 år och fäster uppmärksamhet vid stödtjänsternas betydelse som ett led i att lösa ungdomsarbetslösheten. Ervasti påpekar också att de ekonomiska svårigheter och den ekonomiska utslagningen som arbetslösheten orsakar inte lyfts fram särskilt i redogörelsen. Ervasti betonar att det har visats att de ekonomiska problemen som arbetslösheten orsakar har samband inte bara med den sämre välfärden som de arbetslösa upplever utan också med att den sociala, politiska och institutionella tilliten bland dem minskar. Olika former av tillit har konstaterats vara ett tecken på balans i samhället, och en sviktande tillit kan få oberäkneliga konsekvenser. Också en eventuell ökande ojämlikhet till följd av arbetslösheten har negativa konsekvenser. Enligt Ervasti krävs det inte bara service utan också ett skäligt utkomstskydd för att bevara en fortsatt aktiv arbetskraft. 

Sannfinländarnas utskottsgrupp delar de framförda åsikterna och betonar att arbetslösheten till följd av coronakrisen inte kan lösas genom att bestraffa de arbetslösa, bland annat genom att avlägsna pensionsslussen. I stället måste man skapa nya jobb och vid behov stödja omskolning av arbetslösa för att lösa matchningsproblemet. 

Digitaliseringens betydelse har överskattats i programmet för hållbar tillväxt. I sitt sakkunnigyttrande lyfter professor emeritus Pertti Koistinen fram att Finland och de övriga nordiska länderna enligt indexet över användningen av digitalisering var världsledande länder när det gäller digitalisering av arbetskraftsservicen 2019. Enligt honom främjas det digitala språnget inte enbart genom teknik och genom att belöna föregångare utan genom att stärka beredskapen hos hela befolkningen i arbetsför ålder att ta till sig och utnyttja tekniska reformer. Arbetshälsoinstitutet lyfter i sitt sakkunnigyttrande fram att 18 procent av löntagarna har tydliga problem med att utföra sitt arbete smidigt på grund av otillräckliga digitala färdigheter. Institutet föreslår att granskningen av digitala färdigheter görs skilt för personer i arbetslivet och personer som står utanför det. Också delegationen för jämställdhetsärenden lyfter i sitt yttrande fram en oro över att äldre medborgares tillgång till tjänster kan försämras på grund av den snabba digitaliseringen. Delegationen betonar att det är viktigt att säkerställa tillgången till tjänster för äldre. Detsamma gäller alla för vilka det kan vara särskilt svårt att använda digitala tjänster, till exempel på grund av språkkunskaperna, en funktionsnedsättning eller den ekonomiska situationen. 

Sannfinländarnas utskottsgrupp anser att de framförda kommentarerna är viktiga och betonar att samhällets centrala tjänster ska vara tillgängliga för alla medborgare. Det är inte rimligt att förvänta sig att äldre eller till exempel synskadade personer ska klara av att använda dessa tjänster, åtminstone inte utan hjälp. 

Enligt FFC:s yttrande ger programmet för hållbar tillväxt lätt en felaktig bild av att det inte finns något stort behov av yrkesutbildning. Man påpekar att cirka hälften av jobben även i fortsättningen kommer att vara uppgifter som kräver yrkesutbildning, och att det särskilt behövs satsningar på att alla ska kunna skaffa sig åtminstone en yrkesexamen på andra stadiet. 

Sannfinländarnas utskottsgrupp delar den lägesbilden och påpekar att man bör höja yrkesutbildningens prestige och på ett jämlikt sätt satsa på att hjälpa alla unga så att de kan hitta sin plats inom utbildningssystemet och på arbetsmarknaden, oberoende av om de vill skaffa sig en högskoleexamen eller en yrkesexamen. Man bör inte underskatta betydelsen av läroavtalsutbildning och lärande genom praktiskt arbete, utan man bör satsa på olika inlärningsvägar också i framtiden. Också den oro över splittringen av utbildningstjänsterna som närings-, trafik- och miljöcentralen i Nyland lyfte fram i sitt yttrande bör tas på allvar. Tillräckliga resurser bör säkerställas för att tillhandahålla individuella arbetskraftstjänster samt tillgång till examensinriktad fortbildning för sådana arbetslösa som har en examen på institutsnivå eller högskoleexamen som är föråldrad. 

FFC fäster i sitt yttrande uppmärksamhet vid invandrarnas beroende av stöd och påpekar att det i flera EU-länder har konstaterats att den viktigaste faktorn med tanke på sysselsättningen av invandrare är att lära sig det lokala språket. Sannfinländarnas utskottsgrupp delar den oro som framförs och betonar att invandrarna bör förutsättas lära sig nationalspråken i stället för att möjliggöra en situation där invandrare som har bott i Finland i flera år eller till och med årtionden inte får jobb och ständigt anlitar tolktjänster som samhället betalar. 

STTK efterlyser i sitt yttrande mer konkretisering för att säkerställa attraktionskraften inom social- och hälsovårdssektorn, och det föreslås att ledarskapet och välbefinnandet i arbetet kartläggs och kompetensen utvecklas. Arbetshälsoinstitutet konstaterar i sitt yttrande att situationen inom social- och hälsovårdssektorn är alarmerande: under coronan har social- och hälsovårdspersonalen i stor utsträckning fortsatt att utföra sitt arbete på arbetsplatsen, och samtidigt har man varit under hårt tryck. Den ökade arbetsmängden och de negativa effekterna av coronan verkar mest ha drabbat dem vars arbetsbelastning är stor redan från förut, vilket klart har försämrat uppskattningarna av arbetsförmågan jämfört med tidigare år. Samtidigt har i genomsnitt var tredje arbetstagare inom social- och hälsovården varit klart oroad över sin arbetshälsa. Arbetshälsoinstitutet påpekar att det utöver att avveckla vårdskulden är av största vikt att hitta medel som ökar personalens ork. 

Sannfinländarnas utskottsgrupp påpekar att attraktionskraften inom social- och hälsovårdssektorn fick sig en hård törn när arbetsförhållandena försämrades för vårdpersonalen under tillämpningen av beredskapslagen 2020, och trots den tunga arbetsbördan fick personalen inte den uppskattning de förtjänar, åtminstone inte i ekonomisk form. Sannfinländarnas utskottsgrupp betonar att det inte är hållbart att personalbehoven inom social- och hälsovårdssektorn blir beroende av tillgången på billig utländsk arbetskraft, utan det är redan med tanke på patientsäkerheten viktigt att det finns tillgång till yrkeskunnig arbetskraft som behärskar nationalspråken. Det ska utbildas tillräckligt med vårdpersonal i Finland för vårt lands behov, och genom att utveckla arbetsförhållandena och lönen säkerställs att personalen stannar kvar i branschen.