Utskottets utlåtande

Konjunkturläget har äntligen förbättrats, och den uppgång som började 2015 ser ut att accelerera under innevarande år med draghjälp av exporten. Dessutom sker tillväxten nu på allt bredare basis. 

Tillväxten i världshandeln, de livligare investeringarna i euroområdet, den lätta penningpolitiken och de arbetsmarknadsuppgörelser som gjorts syns nu tydligt också i Finlands export- och tillväxttal. Exporten gynnas särskilt av att tillväxtstrukturen i euroområdet har förändrats och blivit mer fördelaktig för Finlands export: den ökade efterfrågan i euroområdet har också satt fart på investeringarna vilket syns i en ökad efterfrågan på den finländska exportindustrins produkter. En bidragande faktor har varit att den strama finanspolitiken gradvis lättats upp i euroområdet. 

I och med den accelererande ekonomiska tillväxten är sysselsättningsläget i färd med att långsamt förbättras. Trots det har regeringen inte nått sitt sysselsättningsmål, utan sysselsättningen kommer enligt prognoserna att stanna vid drygt 70 procent i slutet av regeringsperioden. 

Sysselsättningspolitiken kan inte stanna och vänta på att läget korrigeras av sig självt. Arbetslösheten och särskilt långtidsarbetslösheten ligger ännu på en alltför hög nivå. Att sysselsättningspolitiken försummats har lätt till förlängda arbetslöshetsperioder för många, vilket har fördjupat den strukturella arbetslösheten och minskat möjligheterna att hitta arbete ens när konjunkturen stiger. 

Enligt Statistikcentralens arbetskraftsundersökning var antalet arbetslösa 214 000 i september 2017. Det är 10 000 fler än för ett år sedan. Antalet sysselsatta var 2 000 fler än för ett år sedan. Den dolda arbetslösheten uppgår nu till 155 000 personer, vilket är 3 000 fler än ett år tidigare. Enligt arbets- och näringsministeriets sysselsättningsöversikt sjönk den oavbrutna långtidsarbetslösheten med 27 000 personer jämfört med läget i fjol men det betyder inte att dessa personer skulle ha fått arbete. I och med ändrad myndighetspraxis slopas det i arbets- och näringsministeriets register människor som i själva verket inte har varit arbetslösa arbetssökande tidigare heller, och den hårdare karenspolitiken leder till att människor faller utanför arbetsmarknaden. En del människor har fått pensionsstöd av engångsnatur, vilket i och för sig är positivt. En del människor har slutat söka jobb och en del människor med utländsk bakgrund kan ha flyttat från Finland utan att meddela befolkningsregistret. En del kan ha förlorat status som arbetslös arbetssökande på grund av arbets- och näringsbyråernas tröga webbtjänster. En liten del kan vara tidigare mottagare av arbetsmarknadsstöd som överförts till Folkpensionsanstaltens försök med basinkomst. 

Vi undertecknade omfattar oron i utskottets utlåtande om bl.a. den strukturella arbetslösheten och vikten av att få den ner. Vi anser dock att de åtgärder som regeringen nu föreslår eller tidigare har föreslagit inte räcker till för att regeringens mål om en sysselsättningsgrad på 72 procent enligt regeringsprogrammet ska kunna uppnås. En del lösningar gör att man hamnar ur askan i elden. 

Trots att konjunkturläget har förbättrats, förblir tillväxtutsikterna på längre sikt blygsamma. Efter 2017 års uppsving förväntas tillväxten ännu nästa år vara måttlig men avta därefter. På medellång sikt kommer tillväxten att stanna vid omkring 1—1,5 procent, vilket är långtifrån tillväxttalen före finanskrisen. Utsikterna för de offentliga finanserna är fortfarande utmanande. Enbart ekonomisk tillväxt kommer inte att rätta till läget för de offentliga finanserna. I detta läge bör den ekonomiska politiken fokusera på två frågor: att stärka sysselsättningen och att stärka förutsättningarna för tillväxt på lång sikt. Det mest effektiva sättet att förbättra den offentliga ekonomin är att höja sysselsättningstalet. En höjning på en procentenhet i sysselsättningstalet förbättrar balansen för den offentliga ekonomin med cirka 800 miljoner euro. Att stärka tillväxtförutsättningarna kräver i sin tur särskilt satsningar på utbildning, kompetens och forskning, en fungerande infrastruktur och bostadsbyggande och en aktiv näringspolitik. 

En betydande förbättring av sysselsättningen kräver omstruktureringar som stöder sysselsättning och en effektivare aktiv arbetskraftspolitik. Alla strukturella reformer måste genomföras rättvist så att de stärker människornas delaktighet i samhället, minskar otrygghet och osäkerhet och ger tilltro till framtiden. Man ska se till att alla hålls med. 

Det är nödvändigt med en ökad produktivitet för tillväxt på lång sikt, och kärnan för den är en hög kompetens. De korrigeringar som regeringen nu föreslår i fråga om utbildning och forskning kommer väl till pass, men de är tillfälliga och har helt andra dimensioner än de permanenta nedskärningar som drabbat samma objekt. Regeringens extra satsningar vänder inte på den övergripande nedgående trenden för forsknings- och utvecklingsutgifterna. Att vända på denna utveckling skulle vara av primär vikt för att stärka förutsättningarna för framtida tillväxt. Viktigast på lång sikt är inte tidsbundna och öronmärkta satsningar utan en stabil, tillräcklig och förutsägbar basfinansiering. 

Regeringens omfattande nedskärningar inom utbildningen från småbarnspedagogiken till den högsta utbildningen utgör ett hot mot Finlands framgång som ett kompetensstarkt land. 

I yrkesutbildningsreformen finns många positiva drag, bl.a. arbetslivsorienteringen, men finansieringsmodellen riskerar att leda till att de mest utsatta ungdomarna inte alls får en utbildningsplats. Studier kommer dessutom bedrivas mycket självständigt, vilket gör att de mest utsatta studerandena, som behöver mer handledning och stöd av yrkeskompetenta lärare, löper risk att avbryta sina studier. 

Under regeringen Sipiläs period har långtidsarbetslösheten bland unga under 30 år ökat med 3 000 personer. Samhället har all anledning att känna särskild oro för förutsättningarna för sysselsättningen av de unga. Trots det har regeringen inför 2018 beslutat lägga ner kompetens-programmet för unga vuxna, även om programmet har gett goda resultat. Det är viktigt att de unga har studievägar och möjligheter att hitta en plats i arbetslivet. Vi förutsätter att kompetensprogrammet för unga vuxna fortsätter och att en tillräcklig finansiering anvisas för ändamålet. 

Regeringen planerar att göra det lättare att studera på egen hand med hjälp av utkomstskydd för arbetslösa. Det är positivt. I den kommande reformen måste man se till att människor har verkliga möjligheter att slutföra sina examina. Utbildning på eget initiativ riktar sig till de mest aktiva arbetslösa och till dem som har studieplats. 

Ofta har de arbetslösa svårt att få en studieplats och då har arbetskraftspolitisk utbildning varit en bra lösning. Den har också gett en möjlighet att förbättra sitt kunnande och skapa sig en plats i arbetslivet till dem som inte har fått en studieplats via andra system. Den arbetskraftspolitiska utbildningen har en viktig roll i att svara mot kompetensbehoven och matchningsproblemen på arbetsmarknaden och den gör det möjligt att snabbt reagera på regionala strukturförändringar. Regeringen har minskat på den arbetskraftspolitiska utbildningens volym. Utvecklingen måste gå i motsatt riktning. Vi måste utöka den yrkesinriktade arbetskraftspolitiska utbildningen. 

Överlag måste de arbetslösas flexibla tillträde till utbildning och de nödvändiga stödåtgärderna tryggas. Det ska reserveras tillräckliga resurser för särskilda behov som kommer upp under årets lopp i samband med både positiva och negativa strukturförändringar. 

Regeringen tror att den så kallade aktiveringsmodellen för utkomstskyddet för arbetslösa ökar sysselsättningen med närmare 10 000 människor. Samtidigt bedömer regeringen att utgifterna för utkomststöd ökar med 10 miljoner euro och utgifterna för bostadsbidrag med 4 miljoner euro. 

Modellen baserar sig på självriskdagar: antalet självriskdagar i början av arbetslösheten minskas igen från nuvarande sju dagar till fem dagar. De arbetslösas aktivitet granskas i granskningsperioder på tre månader (65 förmånsdagar). Om personen har varit aktiv under de senaste 3 månaderna förblir utkomstskyddet för arbetslösa oförändrat. Om personen inte uppfyller aktivitetskravet får han en självriskdag i månaden under de följande 3 månaderna. Självrisken innebär att förmånen minskas med 4,65 procent per utbetalningsdag. 

Aktivitetskravet uppfylls om personen under de senaste 3 månaderna (65 förmånsdagar) har varit i lönearbete så att antalet timmar under en kalendervecka räcker till för att uppfylla arbetsvillkoret. På motsvarande sätt skulle den förvärvsinkomst från företagsverksamhet under de 3 senaste månaderna som tjänats under en vecka utgöra en relativ andel av det eurobelopp som krävs för arbetsvillkoret för företagare. Aktivitetskravet uppfylls också om mottagaren av arbetslöshetsförmån under de 3 senaste månaderna deltar under minst 5 dagar i sysselsättningsfrämjande service eller visar sin aktivitet genom verksamhet som rekryteringsförsök eller rekryteringsutbildning. 

Vi undertecknade understöder en aktiv arbetskraftspolitik som utgår ifrån de arbetslösas behov och att det ska löna sig att ta emot också kortvariga anställningar, men vi kan inte understöda regeringens aktiveringsmodell. Modellen bidrar inte till sysselsättning utan straffar tvärtom de som har det svårt att få jobb. Det är svårt att förstå tanken om att skära ner arbetslöshetsskyddet om den som är arbetslös inte lyckas hitta ett jobb. Produktivitetsförväntningarna är höga på arbetsplatserna och därför ställer man sig avvisande till nedsatt arbetsförmåga. Över en halv miljon människor bedömer att deras skador eller långtidssjukdomar försvagar deras möjligheter att få jobb. Arbetsproduktiviteten beror inte alltid på människans arbetsförmåga utan på att saker och ting görs på ett smartare sätt. En stor del av nedsatt arbetsförmåga kan kompenseras med tjänster, hjälpmedel, lämpliga arrangemang, bearbetning av uppgiftsbeskrivningen eller med rehabilitering. 

Den förlorade arbetsinsatsen på grund av arbetsoförmåga uppskattades enbart i arbetspensionssystemet uppgå till åtta miljarder euro 2012. Det lönar sig att stödja arbetsförmågan och fortsatt deltagande i arbetslivet. Det handlar inte enbart om statsfinansiell vinst utan bibehållen kompetens och livsinnehåll och utkomst. 

En arbetsoförmögen person görs inte arbetsför genom regeringens aktiveringsmodell. Arbetslösa vars hälsotillstånd är långvarigt försvagat behöver rehabilitering och stöd för att förbättra hälsan och funktionsförmågan, och flexibilitet hos arbetsplatsen. På så sätt fås de bäst tillbaka till arbetslivet. Vi anser att servicesystemet bör förenklas så att det effektivt ska kunna fungera som stöd för personer med nedsatt arbetsförmåga; arbetskraftstjänster, rehabilitering, den sociala tryggheten samt hälso- och sjukvården. Om rätt stöd inte går att hittas i tid, kan det vara mycket skadligt för en människas liv. 

Om en människa på grund av sitt hälsotillstånd inte kan arbeta eller delta i aktiveringsåtgärder är nedskärningen orimlig. Långvarig sjukdom medför kostnader för läkemedel och besök på hälsocentraler och sjukhus. 

När det gäller att ta emot kortvariga anställningar är det avgörande att arbetsinkomsten inte fördröjer eller äventyrar arbetslöshetsförmånen. Även om man numera fritt ska få tjäna 300 euro inom utkomstskyddet för arbetslösa, haltar verkställandet av reformen. Alltför ofta avbryts utbetalningen och den som är arbetslös hamnar i byråkratifällan. 

I regeringens modell hjälper minskningen av självriskdagar i början av arbetslösheten dem som är kortvarigt arbetslösa. Men för svårsysselsatta personer, personer med partiell arbetsförmåga och långtidssjuka blir reformen bara ett nytt sätt att skära ner i utkomstskyddet för arbetslösa. Även yrkesbranschen och hemorten har en stor inverkan på utbudet av korttidsjobb och aktiveringsåtgärder. 

Vi anser att modellen helt enkelt är oskälig och orättvis. Den kränker medborgarnas likställdhet och måste slopas. Vidare betonar vi att utkomststödet saknar incitament att ta emot tillfälligt arbete, vilket innebär att modellen även med avseende på att locka till arbete leder ur askan i elden. 

I propositionen föreslås att arbets- och näringsbyråernas omkostnader skärs ner med 6 procent, 10 555 miljoner euro från 2017 års nivå. Minskningen kommer att avspegla sig negativt i byråernas verksamhet och service till de arbetslösa. I och med nedskärningen kan inte ens de tjänster som blir lediga på grund av pensioneringar tillsättas utan nedskärningen leder till betydande minskningar av årsverken. 

Ett ökat utbud av e-tjänster kan inte ersätta servicen till de arbetslösa som är mest utsatta. Vi påminner om att ungefär 20 procent av de långtidsarbetslösa enligt flera uppskattningar inte använder e-tjänster på grund av bristande kompetens eller för att de saknar tillgång till dator och fungerande nät. 

Många arbetslösa har upplevt att intervjuer som görs med tre månaders mellanrum har gjort det lättare att komma ut på arbetsmarknaden. Nu har ungefär hälften av de arbetslösa intervjuats trots att intervjuerna är lagbestämda. Minskningen av personalresurser äventyrar intervjuerna för att inte tala om service utgående från behoven. 

Vi framhåller vikten av tillräckliga personalresurser för arbetskraftsförvaltningen och personalens arbetshälsa. Förvaltningspersonalen lider av oskäligt tryck dels på grund av resursbristen och dels på grund av ständiga ändringar i förvaltningsstrukturen och arbetskraftspolitiska lagändringar fram och tillbaka. 

Regeringen håller på att i sin landskapsreform skapa en beställar-utförarmodell på marknadsvillkor och privatisera största delen av den offentliga arbetskraftsservicen. Vi anser att bl.a. den multidisciplinära servicen äventyras i en marknadsbaserad servicemodell och att detta obestridligen leder till sämre service för de arbetslösa som är mest utsatta. Regeringen tänker häva lagen om sektorsövergripande samservice som främjar sysselsättningen men etablera samtidigt som god praxis Navigator-verksamheten för unga som är en servicehelhet som uttryckligen följer andan i den nämnda lagen. Vi vill bibehålla kommunernas tydliga roll särskilt i fråga om tjänster till långtidsarbetslösa och godkänner inte upphävande av lagen om sektorsövergripande samservice som främjar sysselsättningen. 

Utöver det ovan sagda föreslår vi att tiden för kommunförsöket förlängs eftersom om landskapsreformen eventuellt genomförs är det inte förnuftigt att överföra de arbetslösa i försökskommunerna på statens ansvar och snart igen till landskapen. 

Regeringen föreslår att anslaget på moment 51 som arbets- och näringsbyråerna får använda för lönesubvention skärs ner med 96,703 miljoner euro. Av denna summa kompenseras en del med överföringar till undervisnings- och kulturministeriets och social- och hälsovårdsministeriets utgiftskategorier. Beslutet minskar finansieringen för aktiv sysselsättning betydligt. Särskilt har volymen av arbetskraftspolitisk utbildning minskat under de senaste åren, trots att det redan finns brist på kompetent arbetskraft i vissa branscher. 

Syftet med arbetsverksamheten i rehabiliteringssyfte är att förbättra de långtidsarbetslösas livskompetens och möjligheter att hitta arbete. Uppskattningsvis 41 700 personer deltog i arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte. År 2013 var den motsvarande siffran uppskattningsvis 24- 200 personer, dvs. ökningen har varit ca 73 procent. Deltagandet i arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte ökade mest bland personer över 25 år. Arbetsverksamheten i rehabiliteringssyfte har tagit skada eftersom människor som inte har behov av rehabilitering styrs dit med våld. Det beror på felaktig servicestyrning men också på att anslagen för lönesubvention är knappa. 

Kvoten på 3 000 personer med 100 procents lönesubvention i tredje sektorn har lett till att organisationer inte längre sysselsätter lika många av de mest utsatta arbetslösa som tidigare. Det är positivt att lönesubventionerat arbete styrs i större utsträckning till företag, eftersom de har de bästa resultaten i fråga om sysselsättning i fortsättningen. Men det att man samtidigt avvecklar sysselsättningen i organisationerna leder till mindre möjligheter till lönearbete för dem som är mest utsatta och till nedläggning av organisationernas betydande arbete för samhällelig välfärd. 

Därför föreslår vi att taket för organisationernas hundraprocentiga lönesubvention slopas och resurserna för arbetskraftspolitik ökas. 

Jämställdhetslagen har under 2000-talet genomgått flera betydande revideringar som också ökar övervakningen utan att personalresurserna vid jämställdhetsombudsmannens byrå stärkts. Byrån har sammanlagt tio anställda som redan år 2005. Vi anser att det är viktigt att trygga tillräckliga resurser för jämställdhetsombudsmannen. 

Kvinnoorganisationernas Centralförbund och Naisjärjestöt yhteistyössä - Kvinnoorganisationer i Samarbete NYTKIS är takorganisationer för kvinnoorganisationer som främjar jämställdheten mellan könen, kvinnors rättigheter och mänskliga rättigheter för flickor och kvinnor. Monika-Naiset liitto ry är en mångkulturell takorganisation som utvecklar och ger specialtjänster till invandrarkvinnor och invandrarbarn som utsatts för våld. Kvinnoorganisationernas verksamhet finansieras med budgetmedel. Statsunderstödet till kvinnoorganisationerna är jämfört med andra nationella takorganisationer för medborgarverksamhet lågt och under de senaste åren har det sjunkit betydligt och är för tillfället 43 000—126 000 euro. Vi förutsätter att resurserna för jämställdhetsaktörer tryggas både i fråga om mansorganisationer och kvinnoorganisationer. 

Regeringen har talat mycket om läroavtal och förbättring av läroavtalsutbildningen. Åtgärderna har dock varit ganska anspråkslösa. Jag anser att läroavtalsutbildningen måste utnyttjas i större omfattning. Den är inom många yrken ett utmärkt sätt att bygga upp kompetens. Läroavtalsutbildningen är också en bättre väg till jobb för dem som inte är optimalt lämpade för en teoridominerad utbildning. Läroavtalsutbildningen kunde också lämpa sig för ungdomar som avbryter sin skolgång. Vi har för tillfället ett stort antal ungdomar under 30 år som avbrutit skolgången och som helt saknar yrke eller yrkesutbildning. 

På samma sätt som regeringen bekymrar jag mig för sysselsättningen, företagsamheten och den ekonomiska tillväxten i Finland. Till skillnad från regeringens åtgärder vill jag tillförsäkra invånarna i vårt land en skälig försörjning, ett anständigt boende och goda levnadsförhållanden i alla livssituationer. Den sittande regeringen har nästan helt och håller glömt fattiga och förvärvsarbetande barnfamiljer samt företagare med barnfamiljer. Därför vill jag, som medlem i Sannfinländarnas riksdagsgrupp, stärka incitamenten för företagande genom att höja den nedre gränsen för momspliktig verksamhet från 8 500 till 20 000 euro. Det är ett sätt att sporra till företagsamhet, samtidigt som det motverkar svart ekonomi. Jag skulle alltså satsa mer än regeringen på bekämpningen av svart ekonomi. Dessutom skulle jag vilja införa den s.k. estländska företagsskattemodellen, som regeringen visserligen ordat om men inte gjort något konkret i saken . Den estländska företagsskattemodellen skulle uttryckligen göra det möjligt för företagare att utnyttja företagsvinsterna för att sysselsätta och utveckla affärsverksamheten, vilket i sin tur skulle skapa nya arbetstillfällen. 

I motsats till regeringen skulle jag som medlem i Sannfinländarnas utskottsgrupp satsa mer på sysselsättningen och på att höja sysselsättningsgraden. Det här är ytterst viktigt eftersom genom ökad sysselsättning och tillväxt återhämtar sig och växer samhället. Så här ökar också välfärden. Jag är också orolig för unga arbetslösa. Jag skulle vilja ta till kraftåtgärder för att sysselsätta ungdomar och personer över 55 år. Finland har i dag alldeles för många villiga och kompetenta människor i arbetsför ålder som saknar arbete. När de politiska besluten fattas måste man i högre grad ta hänsyn till de som är över 55 år och tvingas byta bransch. Som medlem i Sannfinländarnas utskottsgrupp anser jag att det s.k. tysta kunnandet måste sättas bättre i omlopp och att möjligheterna till inlärning i arbete ska ökas. Därför föreslår än jag en gång större resurser för mästar-gesäll-modellen. Regional rörlighet behövs också allt mer i dagens läge. Bostadspolitiska lösningar ska bidra till arbetskraftens regionala rörlighet. På detta sätt kan man bättre råda bot på matchningsproblemen på arbetsmarknaden. 

Ett ändamålsenligt element i arbetet för att få ner ungdomsarbetslösheten och höja utbildningsnivån bland unga är den tidigare nämnda läroavtalsutbildningen. Yrkeshögskolereformen som regeringen talat så kraftfullt för har ännu visat sig så gott som helt verkningslös. 

Avslutningsvis vill jag framhålla att en noggrann bedömning av vad fattade beslut och vidtagna åtgärder lett till måste utgöra ett väsentligt element i sysselsättningspolitiken. Det är för tillfället bristfälligt överlag. Också de partiellt arbetsföra måste beaktas bättre än i dag. De måste erbjudas sådant arbete som de kan utföra. Detta kan bidra till att minska den dolda arbetslösheten. Jag finner dock i viss mån den nyligen föreslagna s.k. Aktiveringsmodellen, eftersom den skär oskäligt i grundtryggheten för arbetslösa. Å andra sidan ser jag som ett särskilt problem att arbetssökande i den här samhälleliga situationen trots aktivt jobbsökande inte får jobb på arbetsmarknaden. Därför anser att den s.k. aktiveringsmodellen straffar för mycket dem som bor i ett gles befolkat landskap eller annanstans på landsbygden. 

Trots att sysselsättningen har i och med den ekonomiska tillväxten ökat och arbetslösheten minskat uppgår den säsongsrensade arbetslösheten enligt arbets- och näringsministeriets statistik fortfarande till 7,5 procent. I slutet av juli fanns det fortfarande 329 000 arbetslösa arbetssökande. Av dessa var 106 000 långtidsarbetslösa, 46 000 arbetslösa arbetssökande under 25 år och 15 700 över 50 år. Bland dem som stod utanför arbetskraften uppgick den dolda arbetslösheten till 132 000 personer. 

Trots att arbetslösheten har något underlättat behöver vi mer satsningar på bl.a. arbetskraftsutbildning, sysselsättningspolitiska understöd, lönesubvention och startpengar. För att vi ska kunna ha en aktiv sysselsättningspolitik som ger resultat behöver vi mer och uppdaterad kompetens. Med arbetskraftpolitik kan matchningsproblemen i omstruktureringar också delvis underlättas . 

Regeringen har gjort många försämringar och nedskärningar i utkomstskyddet för arbetslösa: lönesubventionens maximala längd har förkortats och stödmånaderna minskats. Också arbetskraftspolitisk utbildning har minskats. Det nu föreslagna anslagsökningen räcker inte till att svara på den aktuella utmaningen och lappa de tidigare nedskärningarna. 

Det ökade antalet invandrare ställer också arbetskraftspolitiken inför nya utmaningar. Ofta är det första steget ut i arbetslivet att lära sig språket. Att satsa på integration är rätt mänskligt sett, men också en god investering för samhället. 

Målet bör vara en högklassig och fungerande språkundervisning som erbjuds i ett tidigt skede och ger resultat. En sådan undervisning kräver resurser. Ett alternativ kunde vara att erbjuda invandrarna utbildningschecker som de kan använda för att i ett lämpligt skede skaffa sig språkutbildning. Möjligheterna till språkutbildning får inte begränsas utifrån längden på vistelsen i landet eller ställning på arbetsmarknaden utan också exempelvis föräldrar som sköter sina barn hemma ska ha möjlighet att studera språk. 

Arbetslivs- och jämställdhetsutskottets utlåtande om budgetpropositionen för 2018 är sammantaget mångsidigt. Utlåtandet lyfter fram sysselsättningsfrämjande anslag och åtgärder men framför också kritiskt många oroväckande punkter med tanke på utskottets förvaltningsområde där det skulle krävas större resurser och ytterligare åtgärder. Därför kan jag omfatta det mesta som sägs i utskottets utlåtande. Jag vill dock mer lyfta fram några frågekomplex och därför lämnar jag en avvikande mening. 

Även om det finns positiva drag i sysselsättningssituationen i Finland, som det framhålls i utlåtandet, är läget ändå fortsatt dåligt. Nyheterna och tilläggsanslagen i regeringens sysselsättningspaket är välkomna. Nya projekt och finansiering av dem ersätter dock inte helt nedskärningarna i sysselsättningsåtgärder utan det behövs fortfarande satsningar för att öka sysselsättningen. Tilläggsanslag behövs i synnerhet för lönesubventioner och för startpengar till nyblivna företagare. I stället för att ha utdragen arbetslöshet, måste vi stödja aktiva åtgärder som förbättrar möjligheterna till egenanställning genom företagande, eller ge människor tillfälle att komma ut i arbetslivet med hjälp av lönesubvention eller återgå i arbete efter långvarig arbetslöshet eller någon annan frånvaroorsak. Kristdemokratiska riksdagsgruppen har därför föreslagit ett tillägg på 30 miljoner euro för offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Med tilläggssatsningar på lönesubventioner och startpengar kan den offentliga arbetskrafts- och företagsservicen inta en mer aktiv roll 2018. Med satsningar på aktiva insatser minskar behovet av passiva arbetslöshetsersättningar och får i slutändan arbetslösheten att sjunka. 

I utskottets utlåtande konstateras att föreningar och stiftelser sysselsätter de långtidsarbetslösa som för att få jobb behöver särskilt stöd och personlig handledning och som inte har stora möjligheter att få jobb på den öppna arbetsmarknaden. Den tredje sektorn betonar i sin sysselsättande verksamhet den sociala aspekten och den offentligt subventionerade sysselsättningsverksamheten ger denna sektor möjlighet till flexibilitet i produktivitets- och resultatförväntningarna. Dessutom konstateras i utlåtandet att lönesubvention har börjat riktas till företag, eftersom det är lättare att därefter få jobb på den öppna arbetsmarknaden jämfört med tredje sektorn. Jag tycker att det inte är en bra utveckling att lönesubventioner har i större utsträckning riktats till företag på den tredje sektorns kostnad. Vi har fortfarande ett stort antal arbetslösa som vid sidan arbetet behöver också den sociala aspekt som den tredje sektorn kan ge. Därför anser jag att regeringen borde rikta tilläggsanslag till lönesubventioner som står till företagens disposition för att bibehålla nivån på lönesubventioner till den tredje sektorn. Dessa parter, dvs. den tredje sektorn och företagen, ska inte konkurrera med varandra. 

I utskottets utlåtande konstateras att den statistiska minskningen av långtidsarbetslösheten kan delvis förklaras med att långtidsarbetslösa inte har fått jobb utan lämnat helt arbetsmarknaden. Det här är mycket oroande och jag anser att regeringen ska ta an problemet bättre och bör försöka hitta allsidiga lösningar.