I och med den föreslagna regleringen (nationell lag för att sätta i kraft åtagandena enligt det internationella avtalet) genomförs en gemensam säkerhetsmekanism för kreditinstitutens resolutionsfond i form av en fullmakt att uppta lån till den europeiska stabilitetsmekanismen. Säkerhetsmekanismen är avsedd att användas som en sista utväg. Avsikten är att öka resolutionsfondens kapacitet i situationer där fondens egna medel är slut eller inte räcker till för att genomföra överenskomna åtgärder. 

Enligt den föreslagna regleringen slopas instrumentet för direkt rekapitalisering av banker från finansieringsinstrumentet: i samband med införandet av säkerhetsmekanismen upphävs ESM-rådets beslut om ett instrument för direkt rekapitalisering. 

Dessutom inför länderna i euroområdet vid ingången av 2022 de klausuler om kollektivt agerande som fastställts. Dessa klausuler gör det möjligt för stater att skuldsanera med kvalificerad majoritet. 

Euroområdets finansförvaltning har präglats av snabb problemlösning där de faktiska alternativen till de föreslagna lösningarna har varit ytterst få. Eurosystemet har strukturella drag som har visat att det inte är ekonomiskt optimalt. Inrättandet av Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM) och utvecklingen av bankunionen är de viktigaste korrigerande åtgärderna i systemet. Dessutom har man strävat efter att stärka den ekonomiska samordningen genom en gemensam europeisk lagstiftning, även om genomförandet av reglerna i viss mån har varierat från medlemsstat till medlemsstat. 

ESM är till sin juridiska karaktär ett internationellt finansinstitut som bildats av euroländerna och som verkar med eget kapital. Det är en permanent mekanism för skuldhantering som har till uppgift att bidra till att återställa den finansiella stabiliteten, hållbarheten i de offentliga finanserna och tillväxtförutsättningarna för samhällsekonomin, om en ekonomisk kris hotar ett euroland. Dess totala kapital uppgår till sammanlagt 704,8 miljarder euro och dess maximala utlåningskapacitet till cirka 500 miljarder euro. Av kapaciteten används i dagsläget cirka 90 miljarder euro. 

Även om ESM har massiv kapacitet kommer den bara att räcka till att lösa begränsade problem. Det är varken lämpligt eller möjligt att höja kapaciteten så mycket att den kunde fungera som automatiskt stöd för euroländer med omfattande ekonomiska problem. Riksdagen har vid godkännandet av ESM-fördraget (FvUB 13/2012 rd — RP 34/2012 rd) betonat att ESM framför allt bör ”vara en aktör lik IMF som är avsedd att så långt det går återställa den ekonomiska balansen och förtroendet på marknaden. I likhet med IMF kan ESM tala med de länders röst som skött sin ekonomi väl och via villkoren för stabiliseringsstödet snabba upp och effektivisera strukturella reformer i krisländerna.” 

Bankunionen skapades för att säkerställa att bankerna i området skulle vara starkare och bättre övervakade. Harmoniserad reglering, gemensam tillsyn och en mekanism för ansvarsfördelning i krissituationer har ansetts kunna skapa en kapitalmarknad som effektivare än för närvarande klarar av ekonomiska cykler i Europa än vad enbart den nationella regleringen skulle kunna möjliggöra. 

Bankunionens institutioner har redan en gemensam banktillsyn och ett gemensamt resolutionssystem. Även om Lagstiftningsramen för resolutionsmekanismen således är lagtekniskt klar, skulle övergångsperioden för uppbyggnad av fonden och integrering av andelar enligt gällande bestämmelser löpa ut först i slutet av 2023. Ekonomiutskottet tar mer ingående ställning till att tidigarelägga ömsesidigheten för bidrag till den gemensamma resolutionsfonden vid behandlingen av den för ärendet relevanta propositionen (RP 100/2021 rd). Ekonomiutskottet påpekar dock redan i detta skede att ömsesidigheten för bidragen och skapandet av en säkerhetsmekanism för användning som sista utväg har sådan inbördes koppling, att det är ändamålsenligt att samordna ikraftträdandet av dem. 

Resolutionsmekanismens syfte är att upprätthålla ett krisdrabbat instituts kritiska funktioner, förhindra betydande störningar i den finansiella stabiliteten och upprätthålla marknadsdisciplinen, skydda offentliga medel, trygga skyddade insättares och investerares tillgångar samt skydda kundmedel som institutet innehar. Mekanismen bygger på principen att kostnaderna för resolution i första hand ska bäras av bankernas ägare och investerare. Fonden tillgrips först efter tillämpningen av skuldnedskrivning.  

Små och medelstora banker omfattas av de nationella insolvensförfarandena, såvida institutets verksamhet inte är viktig för den finansiella stabiliteten. Ekonomiutskottet påpekar att enbart den omständigheten att ett institut på grund av sin storlek är under tillsyn av ECB och SRB (resolutionsnämnden) ännu inte innebär att en eventuell resolution genomförs genom krisförvaltning och användning av fonden. Användningen av resolutionsfondens medel för att stödja resolution av ett kreditinstitut innebär inte nödvändigtvis att det tas ut högre stabilitetsavgifter av andra kreditinstitut för att täcka det underskott som användningen av fonden orsakar: det stöd som betalas ur resolutionsfonden betalas i regel mot vederlag. Realiseringen av den egendom som fåtts som vederlag och inflödet av en fordran från institutet täcker i princip minskningen av fondens tillgångar till följd av stödjandet av institutets resolution, och det uppstår inget behov av att ta ut högre stabilitetsavgifter av andra kreditinstitut. 

Ekonomiutskottet har tidigare påpekat (EkUU 4/2020 rd — E 45/2020 rd) att en hög tröskel för användningen av resolutionsfonden, en knapp fond och en sträng kontroll över den aktör som fått stöd kan bidra till att medlemmarna i resolutionsmekanismen bibehåller incitamentet att organisera sin verksamhet så att de inte blir tvungna att ty sig till den. Ekonomiutskottet anser att detta fortfarande är en bra utgångspunkt som inte bör frångås ens när systemet ändras. Ekonomiutskottet påpekar att behovet av en gemensam insättningsgaranti, som är ett centralt om också inte slutfört element i bankunionen, i hög grad beror på hur väl resolutionen fungerar. 

Att minska kopplingen mellan stater och banker har varit ett av bankunionens centrala mål ända sedan den grundades. Statsansvaret utgör dock fortfarande en betydande risk för banker vars statsansvar har koncentrerats till deras hemstater. Kopplingen mellan bankerna och deras hemstater har också identifierats som ett betydande hinder för en kontrollerad skuldsanering i medlemsstaterna. Färska iakttagelser visar att i och med åtgärderna i samband med coronastödet kopplas också företagen starkare än tidigare till ödesgemenskapen mellan bankerna och hemstaterna. 

Så länge som instituten och deras hemstater är kopplade till varandra på nuvarande nivå, är också regleringen och övervakningen av deras ekonomi kopplade till varandra. Kopplingen bygger på ett ofta outtalat antagande att en medlemsstat i sista hand garanterar institutets fortsatta verksamhet, om statens finansiella ställning (i praktiken dess kreditbetyg) tillåter det. Bankens stabilitet granskas därför också mot bakgrund av nyckeltal för makrostabiliteten i bankens hemstat, vilket i sin tur försätter institut som är verksamma inom bankunionen i en ojämlik konkurrensställning, då bedömningen av bankens funktionsförmåga kopplas till läget för statsfinanserna. 

I syfte att försvaga ödesgemenskapen bör man också bedöma möjligheten att införa begränsningar som baserar sig på incitament (t.ex. varierande riskvikt) för statslånens andelar. Det ödesgemenskap som statsstöden skapar kan å sin sida försvagas genom ett mer kategoriskt förbud att ge banker nationellt offentligt stöd. 

Ekonomiutskottet har tagit ställning till beredskapsarrangemanget i flera tidigare utlåtanden (EkUU 4/2020 rd, EkUU 13/2020 rd, EkUU 28/2020 rd och EkUU 17/2021 rd).Utskottet har ansett det vara en viktig utgångspunkt att bankunionen med de korrigeringsmekanismer som behövs kan slutföras för att Europa ska klara av de cykliska ekonomiska fluktuationerna så bra som möjligt. 

I regleringen av finanssektorn har det i olika skeden av coronapandemin vidtagits ett flertal lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder som syftar till att stödja bankernas förmåga att bevilja företag och hushåll lån under och efter undantagssituationen, bland annat genom att bestämmelserna om kapital- och likviditetsbuffertar har förenklats (EkUU 16/2020 rd — U 17/2020 rd). Dessutom har tillsynsmyndigheterna lindrat sina krav på regleringen om makrotillsynsbuffertar. Europeiska banktillsynsmyndigheten har också tagit initiativ för att mildra effekterna av pandemin. 

Undantagsbestämmelser skapar oundvikligen dröjsmål med att ta upp ekonomiska fenomen och kan därmed fördunkla bilden av företagens och de enskilda personernas förmåga att sköta sina lån och därmed också om kreditinstitutens tillstånd. Ekonomiutskottet anser det vara klart att konsekvenserna av de exceptionella omständigheter som coronapandemin orsakar i sin helhet ännu inte kan synas ens i de senaste bedömningarna av riskreducering. 

Statsrådet och ekonomiutskottet har ofta konstaterat att en förutsättning för att integrationen av finansmarknaden och solidariteten ska fördjupas är att banksektorernas balansräkningar till största delen har samma utgångsförhållanden och att skillnader i utgångsläge kan utjämnas genom medlemsstaternas och bankernas egna åtgärder. Ekonomiutskottet har noterat att denna villkorlighet ingår i artikel 5.2 a i det avtal som avses i regeringens proposition. 

Utskottet betonade (EkUU 28/2020 rd — E 138/2020 rd) att tidigareläggning av solidariteten kan understödjas på villkor att ESM-fördraget samtidigt med detta beslut ändras på ett sätt som effektiviserar samarbetsklausulerna så att skuldhållbarheten granskas ur borgenärens synvinkel och att en skuldsanering inte kan bli ogenomförd på grund av motstånd från en enskild borgenär eller borgenärsgrupp. Utskottet har dessutom betonat att MREL-kraven ska ställas på inrättningarna på en på förhand överenskommen nivå. Kraven är en väsentlig del av den mekanism genom vilken en buffert för kriser skapas genom investeraransvar. 

Den föreslagna möjligheten till kreditgivning är samtidigt förknippad med att möjligheten till direkt rekapitalisering av banker slopas. Bemyndigandet ändrar således inte ESM:s totala stödkapacitet och ökar därmed inte heller den förlustrisk som uppstår för medlemsstaterna genom ESM. 

I och med ändringen inkluderas i staternas skuldebrev en ny slags samarbetsklausul i de skuldebrev som emitteras vid ingången av 2022: en majoritet av borgenärerna kan lättare tvinga en minoritet att acceptera en skuldsanering. Möjligheterna att genomföra statsskuldsreglering förbättras i enlighet med principerna om investeraransvar. 

Vidare stöds en ökad sannolikhet för skuldsanering i svåra situationer också av preciseringen av förutsättningarna för stöd. ESM kan i fortsättningen bevilja finansiellt stöd endast till de ESM-medlemsstater vars skulder anses vara hållbara och vars återbetalningsförmåga har säkerställts. Dessutom skärps villkoren för det förebyggande finansieringsstödet. 

Ekonomiutskottet har i sina tidigare ställningstaganden tagit upp frågan om att åtgärder för att fördjupa bankunionen kan få skadliga konjunkturförstärkande effekter eller skapa en moralisk risk om tidsplanen för åtgärderna eller de grundläggande lösningarna misslyckas. Risken för konjunkturförstärkande effekter hänför sig i synnerhet till åtgärder som syftar till att förbättra kreditinstitutssektorns motståndskraft mot störningar och försvaga den tidigare beskrivna ödesgemenskapen med hemstaten. 

Även om det ovan framförts en bedömning om att utvecklingen av möjligheterna till skuldsanering enligt ESM-fördraget vänder säkerhetsmekanismerna i en riktning som talar för att de ska vara godtagbara, är en aktivare användning av möjligheten till skuldsanering dock inte helt oproblematisk. Redan ostyrkta förhandsbesked om att ett skuldsaneringsförfarande eventuellt kommer att inledas för en stat kan leda till brist på förtroende på finansmarknaden, oberoende av hur solvent staten i fråga är. Investerarnas reaktioner på hotet om en försämring av borgenärernas ställning kan spridas snabbt och inverka negativt på den finansiella stabiliteten. 

Ekonomiutskottet påpekar att analysen av solidariteten och den gemensamma beredskapen inte innehåller några scenariegranskningar av hur systemen fungerar om problemen inom finanssektorn eskalerar i stor skala och det blir uppenbart att de buffertar och tilläggsbetalningsskyldigheter som samlats in i och med den preliminära beredskapen inte kan täcka behoven hos alla som deltar i arrangemanget.  

Utskottet ser det som viktigt att i vårt nationella beslutsfattande om eurosystemet utifrån en så bred diskussion som möjligt bedöma vilka våra mål och specialvillkor är för att föra utvecklingen vidare. I det rådande ekonomiska läget är ekonomisk stabilitet av primär vikt för den begynnande återhämtningen i vår samhällsekonomi. Makrostabiliteten vilar på finansiell stabilitet. Ekonomiutskottet betonar vikten av marknadsdisciplin och medlemsstaternas eget ansvar: den gemensamma valutan kräver en kraftig harmonisering av den europeiska bank- och finansverksamheten, men en fiskal union eller en betydande begränsning av medlemsstaternas budgetsuveränitet är inte förutsättningar för ett stabilt gemensamt valutasystem och sund konkurrens på finansmarknaderna.