Vi sannfinländare i utskottet påpekar att Finlands program för hållbar tillväxt inte innebär att Finland får mer pengar av EU. Det är fråga om att vi betalar 6,6 miljarder euro till återhämtningsfonden men enligt de senaste bedömningarna får endast 2,7 miljarder euro i gengäld, och vi får inte ens fritt besluta om användningen av dessa pengar. Det belopp som Finland kommer att få har redan uppskattats minska med cirka en halv miljard euro jämfört med den ursprungliga uppskattningen i somras. Finlands nettobidrag har ökat ytterligare, och den slutliga utdelningen kommer att klarna först sommaren 2022h ttps://www.hs.fi/politiikka/art-2000007754965.html . Osäkerheten kring hur mycket pengar Finland kommer att få lyfts fram i finansministeriets yttrande, men denna osäkerhet beaktas inte tillräckligt i programmet. 

Vi vill påpeka att beslutet om deltagande i återhämtningspaketet har fattats på basis av bristfällig information och att regeringen inte har lagt fram några på behörigt sätt utarbetade konsekvensbedömningar för riksdagen. De sakkunnigyttranden som utskottet fått pekar på ett stort antal problem i programmet. Dessutom har många experter tagit ställning till problemen i den offentliga debatten. 

Ekonomie doktor, universitetslektor Juha Tervala har bedömth ttps://www.hs.fi/politiikka/art-2000007760621.html att återhämtningspaketet även om det lyckas kan försvaga Finlands ekonomi och att det inte ligger i Finlands intresse. Arbetslivsprofessor Vesa Vihriälä har konstaterat att återhämtningspaketet i princip inte är till någon stor nytta för Finlands export. Tervala anser att det inte finns något stöd i forskningslitteraturen för regeringens argument att det också med tanke på vår export är nödvändigt att delta i återhämtningspaketet eftersom det är viktigt att stimulera nettomottagarna i Sydeuropa. Eftersom handeln mellan Syd- och Nordeuropa är liten är inkomstöverföringarna till Syd- och Östeuropa inte nödvändigtvis till nytta för Finland. Däremot leder inkomstöverföringarna till fattiga länder till en sämre efterfrågan i de länder som är viktiga med tanke på Finlands export. Enligt Tervala kan återhämtningspaketet försämra både balansen i de offentliga finanserna och den ekonomiska tillväxten i Finland. Finland kommer att betala kostnader för paketet under de kommande årtiondena i form av högre medlemsavgifter, som kan kräva till exempel skatteskärpningar och på så sätt försvaga den inhemska efterfrågan. Enligt Tervala ger programmet för hållbar tillväxt en överoptimistisk bild av de potentiella fördelarna med återhämtningspaketet. Vi sannfinländare betonar att programhelheten bör bedömas på faktabasis i stället för att Finland grundar sin framtid på orealistiska förväntningar på framtiden. Liksom Finlands Näringsliv befarar vi att återhämtningspaketet eller dess delar kan öka det europeiska näringslivets kostnader och försvaga konkurrenskraften. 

I sitt yttrande påpekar Akava att vård- och serviceskulden växer bland annat inom ergoterapin, mentalvårdstjänsterna och talterapin. Akava föreslår en nationell plan och resursfördelning för barnskyddstjänster och tjänster för barnfamiljer inom socialvården. I sitt yttrande framhåller Kommunförbundet att det ingår som ett väsentligt led i återhämtningen efter coronakrisen att vård- och serviceskulden till följd av undantagsförhållandena avvecklas. Det kräver snabba, tillfälliga extra satsningar för att de hälsoproblem och sociala problem som uppstått eller förvärrats under krisen inte ska växa och därmed öka ojämlikheten och inverka negativt på befolkningens funktionsförmåga och sysselsättning på lång sikt. Finlands social och hälsa SOSTE föreslår i sitt yttrande välfärdsekonomiska investeringar bland annat i att genomföra terapigarantin och att göra insatser som stöder arbetsförmågan. 

Vi delar de här åsikterna och menar att resurser från återhämtningspaketet utöver avvecklingen av vårdköerna och utvecklandet av vårdgarantin också ska användas för att genomföra terapigarantin. Akava lyfter också fram att det är viktigt att trygga kvaliteten på och tillgången till högskoleutbildning inom social- och hälsovården och rehabiliteringen, vilket förutsätter tillräckliga undervisningsresurser och prognostisering av antalet studieplatser. Även Finlands näringsliv, SOSTE och Kommunförbundet påtalar antalet studieplatser. I sitt utlåtande lyfter utskottet fram frågan om att se till att invandrare som arbetar med vård- och omsorgsuppgifter har tillräckliga språkkunskaper. Sannfinländarna framhäver att vi i Finland själva bör utbilda tillräckligt med social- och hälsovårdspersonal för att det ska vara möjligt att ordna tjänster av hög kvalitet. Användning av billig utländsk arbetskraft är över lag ingen hållbar lösning. I synnerhet inom social- och hälsovården kan bristfälliga språkkunskaper i värsta fall leda till att patient- och klientsäkerheten äventyras. Därför måste goda kunskaper i nationalspråken vara en förutsättning för att kunna arbeta inom vård- och omsorgssektorn. 

I sitt yttrande lyfter Finlands näringsliv i fråga om kostnadseffektivitet fram elimineringen av överlappningar i fråga om prioritering 6. Enligt Finlands näringsliv finns det skäl att beakta grundundersökningar och behandlingar inom såväl den offentliga som den privata sektorn för att vården smidigt ska kunna fortsätta inom den specialiserade sjukvården utan att de grundläggande undersökningarna behöver upprepas. Då kommer de patienter som behöver undersökning och behandling inom specialiserad sjukvård att få vård tillräckligt snabbt och flexibelt samtidigt som primärvården har tillräckliga resurser och verktyg för att behandla patienterna i ett tillräckligt tidigt skede för att symtomen eller sjukdomarna inte ska gå för långt. Vi menar att de framförda synpunkterna bör beaktas när vårdskulden avvecklas. 

I yttrandet från de kommunala arbetsgivarna lyfts problemen med digitaliseringen fram. Problemet har varit att digitaliseringen har byggts upp utifrån specifik teknik en liten bit åt gången, och bitarna passar dåligt ihop. När tjänster och organisationer leds med hjälp av system kan till exempel en lagreform medföra kostnader på tiotals miljoner euro på grund av att systemen uppdateras och samordnas. Det är nödvändigt att övergå från en splittrad utveckling till långsiktig utveckling på nationell och lokal nivå. Vi anser att de framförda iakttagelserna också ur social- och hälsovårdsreformens synvinkel hör till de största utmaningarna. Följaktligen uppmanar vi regeringen att beakta risken för en betydande ökning av kostnaderna för informationssystemen i samband med utvecklings- och digitaliseringsprojekt samt mer allmänt i samband med social- och hälsovårdsreformen. 

STTK efterlyser i sitt yttrande mer konkretisering för att säkerställa attraktionskraften inom social- och hälsovårdssektorn, och det föreslås att ledarskapet och välbefinnandet i arbetet kartläggs och kompetensen utvecklas. FFC påpekar att orken i arbetet bland personalen inom social- och hälsovården och stödtjänsterna har äventyrats under pandemin och att det behövs sociala investeringar i arbetshälsa för att branschen ska kunna behålla sin attraktionskraft och för att utmattning ska kunna förhindras. Situationen inom social- och hälsovårdssektorn är alarmerande: under coronakrisen har social- och hälsovårdspersonalen varit under hårt tryck. Den ökade arbetsmängden och de negativa effekterna av krisen verkar mest ha drabbat dem vars arbetsbelastning är stor sedan tidigare. Många arbetstagare inom branschen har befarat att de kommer att bli sjuka på grund av sitt arbete. Utöver avvecklingen av vårdskulden är det viktigt att hitta metoder för att hjälpa personalen att orka med sitt arbete. 

Vi har vid flera tillfällen framhävt hur viktigt det är att sörja för arbetsförhållandena för personalen inom vård- och omsorgssektorn och att ingripa i missförhållanden. Attraktionskraften inom social- och hälsovårdssektorn fick sig en hård törn när arbetsförhållandena försämrades för vårdpersonalen under tillämpningen av beredskapslagen 2020, och trots den tunga arbetsbördan fick personalen inte den uppskattning de förtjänar, åtminstone inte i ekonomisk form. Vi betonar att det inte är hållbart att personalbehoven inom social- och hälsovårdssektorn blir beroende av tillgången på billig utländsk arbetskraft, utan det är redan med tanke på patientsäkerheten viktigt att det finns tillgång till yrkeskunnig arbetskraft som behärskar nationalspråken. Det bästa sättet att säkra detta är att utbilda tillräckligt med vårdpersonal i Finland för vårt lands behov. Genom att utveckla arbetsförhållandena och lönen ser vi till att personalen stannar kvar i branschen.