Behov av att begränsa rörelsefriheten

Epidemiläget. Enligt utredning till utskottet har det i Finland fram till den 28 mars 2021 konstaterats sammanlagt 70 003 fall av coronavirus (incidensen är ca 164 per 100 000 invånare/14 dygn). Antalet sjukdomsfall och incidensen har ökat i mycket snabb takt sedan början av februari 2021. Sammanlagt 817 personer har avlidit i sjukdomen. Coronavirusepidemin har dock tills vidare inte nämnvärt ökat den totala dödligheten i Finland. Dödsfall bland personer i arbetsför ålder är sällsynta och genomsnittsåldern för dem som avlidit är över 81 år. Dödsfall i samband med covid-19 hos barn har inte konstaterats i Finland. 

Det regionala epidemiläget varierar avsevärt i Finland. I Nyland är incidensen per 14 dygn och 100 000 invånare ungefär dubbelt så stor som i hela Finland. I Egentliga Finland har incidensen också ökat snabbt. 

I Nyland och i synnerhet i huvudstadsregionen, där folkmängden och boendetätheten är störst, har situationen redan länge avvikit från det övriga landet. I området finns Finlands största och mest internationella flygplats, passagerartrafiken på fartyg till utlandet hör till de största och de internationella förbindelserna inom företagsverksamheten och högskolemiljön är mycket omfattande. Andelen invånare med invandrarbakgrund är också större än i det övriga Finland. 

I huvudstadsregionen övergick epidemin redan i oktober 2020 till en fas med inhemsk smittspridning där viruset förekommer bland befolkningen utan nya smittor som kommit utifrån, och ursprunget för alla smittor och smittkedjor kan inte längre identifieras. 

I fråga om Egentliga Finland och Åbo stad samt kommunerna i dess omgivning har epidemin delvis följt utvecklingen i Nyland och huvudstadsregionen, kanske med en viss fördröjning och relativt sett lägre antal fall. Även i Egentliga Finland är det dock tydligt att epidemin redan länge har varit i ett läge med inhemsk smittspridning. 

Bekämpningen av epidemin har försvårats av mer smittsamma virusvarianter än tidigare. Eventuellt kring november—december eller till och med före det kom den så kallade brittiska varianten till området med resenärer, och därefter har den som mer smittsam ersatt en stor del av de tidigare virusvarianterna i Nyland. För närvarande utgör den brittiska varianten över två tredjedelar av alla konstaterade virusstammar inom Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt (HUS). Också den så kallade sydafrikanska varianten förekommer i betydande grad i huvudstadsregionen. Samma virusvariant sprids också i Åboregionen. 

Även i huvudstadsregionens och Åbo stads omgivningar ligger incidensen på en relativt hög nivå jämfört med det övriga landet. 

Man har kunnat bromsa upp epidemin genom begränsningsåtgärder i rätt tid. De gällande begränsningsåtgärderna och åtgärderna för intensifierad smittspårning har dock inte kunnat förhindra att virusvarianterna sprids. 

I och med att sjukdomsfallen ökat har också belastningen på sjukhusvården ökat mycket tydligt under flera veckor. Den ökade smittan har lett till att antalet patienter som vårdas inom den specialiserade sjukvården vid HUS har ökat, och under de senaste veckorna har fler covid-19-patienter vårdats samtidigt på HUS sjukhus än någonsin tidigare under epidemin. Även covid-19-patienterna inom intensivvården har ökat och åtta patienter inom intensivvården har flyttats från HUS till andra sjukhus som en åtgärd för att skapa beredskap för det ökade behovet av intensivvård i fråga om både covid-19 och andra sjukdomar. Antalet patienter som får sjukhusvård beräknas stiga måttligt under de följande två veckorna enligt de modeller som HUS tagit fram. Om smittan börjar öka igen, kommer i synnerhet antalet covid-19-patienter som kräver intensivvård snabbt att överskrida möjligheten att vårda både dem och andra patienter som behöver intensivvård. 

I Egentliga Finland har situationen i fråga om behovet av sjukhusvård förblivit kontrollerbart. Enligt den utredning som utskottet fått kan HUS modelleringsresultat dock tillämpas också på Egentliga Finland, och epidemiläget där kan bli nästan lika svårt som inom HUS område, med cirka två veckors fördröjning. 

Bedömning av behovet av att begränsa rörelsefriheten. I 2 § 2 mom. i lagförslaget ingår ett bemyndigande att utfärda förordning med stöd av vilket det genom förordning av statsrådet föreskrivs om de kommuner och om de områden som de utgör och där den begränsning av rörelsefriheten som föreskrivs i 1 mom. ska gälla. I 3 mom. föreskrivs det om de omständigheter som ska beaktas vid fastställandet av områdena. Även om man på basis av det nuvarande epidemiläget har planerat begränsningar i rörelsefriheten för huvudstadsregionen och Åbo, står befogenheterna till förfogande också för andra områden, om epidemiläget i dem försvåras. 

Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar att det är fråga om ett mycket exceptionellt lagförslag som kraftigt begränsar de grundläggande fri- och rättigheterna och individens friheter, samhällets funktion, tjänster och näringslivet. Begränsningarna i rörelsefriheten hindrar inte heller att andra begränsningar tillgrips samtidigt. 

Med anledning av den utredning som utskottet fått om epidemi- och sjukvårdsläget anser utskottet dock att den föreslagna regleringen är nödvändig och motiverad. I ljuset av den nuvarande informationen kan det i synnerhet i huvudstadsregionen och Åbo behövas kraftigare begränsningar än vad den gällande regleringen möjliggör. Epidemiläget kan dock snabbt försämras också i andra områden. Utskottet anser att den föreslagna regleringen gör det möjligt att förhindra dödsfall och allvarliga sjukdomsfall i samband med covid-19-epidemin och eventuella långvariga symptom. Begränsningarna kan också bidra till att trygga både sjukvårds- och intensivvårdens och primärvårdens kapacitet, varvid man undviker dödsfall eller försämrad hälsa på grund av andra sjukdomar. De föreslagna begränsningarna har också ett samband med tillräckliga resurser för hälso- och sjukvårdspersonalen, eftersom också personalens resurser och arbetshälsa hotas när servicesystemet blir belastat. 

Utskottet konstaterar att det i propositionen om begränsning av rörelsefriheten är fråga om ett medel som statsrådet ska föreskriva om och som det i extrema situationer kan använda. Begränsningarna träder inte direkt i kraft på något område i samband med stiftandet av lagen. Utskottet anser det vara viktigt att statsrådet på förhand har tillräckliga och vid behov också kraftfulla metoder för att ingripa i människors verksamhet för att förhindra smitta och av den orsakade allvarliga sjukdomsfall samt för att trygga intensivvården. 

Utskottet betonar dock att begränsningar som extensivt ingriper i människors grundläggande fri- och rättigheter och i samhällets funktioner också har negativa effekter som även de kan orsaka människor allvarligt mänskligt lidande och allvarlig skada. Propositionens konsekvensbedömning är bristfällig särskilt till denna del, i synnerhet eftersom de föreslagna begränsningarna trots att de är kortvariga utgör en fortsättning på tidigare redan genomförda begränsningar. De olika begränsningarna har således spridningseffekter som inte har bedömts i de flertaliga separata regeringspropositioner som gäller covid-19-epidemin. Utskottet konstaterar att även de negativa effekterna av begränsningarna av rörelsefriheten ska vägas in vid bedömningen av nödvändigheten när förordning utfärdas. 

Enligt propositionsmotiven (s. 28) minskar de föreslagna åtgärderna för att begränsa rörligheten särskilt de kontakter bland den vuxna befolkningen som de nuvarande begränsningarna inte kan påverka. Utskottet anser det vara viktigt att utgångspunkten är att man i första hand ska ingripa i kontakterna bland den vuxna befolkningen. I propositionen har bedömningen av andra alternativa metoder dock fått mycket liten uppmärksamhet. På basis av propositionen förblir det också oklart hur de senaste begränsningsmetoderna, bland annat den förlängda stängningen av förplägnadsrörelserna (RP 22/2021 rd), de strängare begränsningarna av antalet kunder, öppettiderna och serveringstiderna (RP 32/2021 rd) samt möjligheten att helt stänga gym (RP 31/2021 rd) påverkar behovet av en begränsning av rörelsefriheten. Detta framhäver statsrådets ansvar att noggrant bedöma och motivera när epidemisituationen är sådan att inga andra tillgängliga medel är tillräckliga. I anslutning till andra till buds stående medel konstaterar social- och hälsovårdsutskottet dessutom att riksdagen genom sitt uttalande (RSv 22/2021 rd) har förutsatt att regeringen inför en modell som baserar sig på förhandsintyg i anslutning till inresa. 

Utskottet konstaterar dessutom att de områden där begränsningar införs ska vara tillräckligt detaljerat reglerade genom förordning för att begränsningarna inte ska införas exempelvis i sådana kommuner i landskapet eller sjukvårdsdistriktet där begränsningarna inte är nödvändiga. Social- och hälsovårdsutskottet anser att statsrådet innan begränsningar införs ska höra sjukvårdsdistriktens regionala samarbetsgrupper för covid-19 för att bedöma om begränsningarna är nödvändiga i varje enskild kommun och region. 

Bestämmelserna i föreslagna 2 § 3 mom. innehåller inga konkreta gränsvärden eller motsvarande förutsättningar under vilka rörelsefriheten kan begränsas. Regleringen i det föreslagna 3 mom. är således mycket vag så att det i momentet i själva verket inte alls föreskrivs om de förutsättningar under vilka inskränkningar i rörelsefriheten kan införas, utan enligt den föreslagna ordalydelsen är det endast fråga om omständigheter som ska beaktas. Bestämmelsen i det föreslagna 3 mom. avgränsar således inte i egentlig mening statsrådets behörighet, utan det är också enligt motiveringarna fråga om statsrådets helhetsbedömning. Social- och hälsovårdsutskottet föreslår att förvaltningsutskottet ändrar bestämmelserna i 3 mom. så att de omständigheter som ska beaktas i momentet föreskrivs som förutsättningar på lagnivå. 

Social- och hälsovårdsutskottet betonar att även efter det att den föreslagna lagstiftningen om rörelsefrihet och temporär begränsning av närkontakt trätt i kraft är det ytterst viktigt att kort innan en eventuell ibruktagningsförordning utfärdas bedöma situationen i fråga om incidens, mängden nya infektioner, sjukhusvård och intensivvård vid just denna tidpunkt. Det är viktigt att begränsningarna står i rätt proportion till situationen och införs i rätt tid. Utskottet betonar vikten av öppen information under epidemin när förordningar bereds och beslut fattas. 

Undantag från begränsningarna av rörelsefriheten

I 3 § i lagförslaget föreslås bestämmelser om flera undantag från begränsningarna av rörelsefriheten i situationer där det är nödvändigt att röra sig. Undantagen gäller bland annat situationer där det är nödvändigt att röra sig för att skaffa livsmedel eller läkemedel, på grund av social- och hälsovårdstjänster eller för utövande av arbete, närings- och företagsverksamhet, studier eller för skötsel av ett samhälleligt förtroendeuppdrag. Dessutom ska det utan krav på nödvändighet vara tillåtet att vistas utomhus till exempel i rekreationssyfte och för barn födda efter 2008 att vistas och leka utomhus tillsammans med andra barn. 

Social- och hälsovårdsutskottet fäster nedan särskild uppmärksamhet vid de undantag från begränsningarna av rörelsefriheten som är centrala med tanke på dess verksamhetsområde och de preciseringsbehov som gäller dem. 

Barn och unga. Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar att de särskilda behov som gäller barn har beaktats separat i de undantag som ingår i 3 § 2 mom. i lagförslaget. Enligt den föreslagna 5 punkten ska det vara möjligt att röra sig på grund av deltagande i småbarnspedagogisk verksamhet enligt lagen om småbarnspedagogik (540/2018), i undervisning och verksamhet enligt lagen om grundläggande utbildning (628/1998) eller deltagande i gymnasieutbildning, yrkesutbildning eller utbildning på högre nivå och i inträdes-, urvals- och lämplighetsprov för dessa utbildningar eller i studentexamensprov. Nödvändig rörlighet enligt bestämmelsen är enligt motiveringen dessutom att exempelvis ledsaga barn för att delta i småbarnspedagogik eller grundläggande utbildning. Med stöd av den föreslagna 3 § 2 mom. 8 punkten är det tillåtet att röra sig också för att tillgodose barnets behov av hjälp och stöd eller umgängesrätt. 

Utskottet anser det vara positivt med tanke på tryggandet av barnens välfärd att det enligt det föreslagna 3 § 3 mom. också är tillåtet för barn som är födda 2008 eller senare att vistas och leka utomhus tillsammans med andra barn. Enligt propositionen har syftet med utomhusvistelse inte avgränsats. Utskottet anser det vara viktigt att bestämmelserna inte begränsar exempelvis fritidsverksamhet utomhus för barn. Eftersom en del av styrningen av barns hobbyverksamhet sker på något annat sätt än i ett anställningsförhållande, bör också frivillig handledning eller träning enligt utskottets syn tillåtas för att trygga fortsatta fritidsaktiviteter för barn. 

Utskottet fäster uppmärksamhet vid att även om de föreslagna begränsningarna av rörelsefriheten innehåller undantag för barn, begränsar ändringarna kraftigt rörligheten och umgänget mellan barn födda före 2008, således ungdomar i åldern 14—17 år. Utskottet betonar att rätten till fritid, lek, rekreation enligt ålder och fritt deltagande i kulturliv och konst enligt artikel 31 i konventionen om barnets rättigheter gäller barn i alla åldrar. Vid sakkunnighörandet i utskottet har särskild uppmärksamhet fästs vid de negativa konsekvenserna av covid-19-epidemin för de ungas välbefinnande och psykiska hälsa samt betydelsen av socialt umgänge för de ungas sammantagna välmående. Också i propositionsmotiven (s. 14 och 51) har de negativa konsekvenserna av covid-19-epidemin för de ungas välbefinnande lyfts fram. Utskottet betonar att det av propositionen inte framgår vad åldersgränserna grundar sig på, vilket försvårar bedömningen av behovet av en avgränsning. Social- och hälsovårdsutskottet föreslår att förvaltningsutskottet ska överväga om det även under begränsningar ska vara tillåtet för unga att röra sig exempelvis till handledda fritidsaktiviteter utomhus och till lokaler inom ungdomsväsendet för att möjliggöra möten som genomförs på ett hälsosäkert sätt. 

Social- och hälsovårdsutskottet anser det vara oroväckande att det i propositionen inte har bedömts vilka konsekvenser begränsningarna av rörelsefriheten har för barn och unga. Utskottet understryker att enligt artikel 3 i konventionen om barnets rättigheter ska det vid alla åtgärder som rör barn och som vidtas av lagstiftande organ, i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Utskottet betonar att trots att beredningen är brådskande ska en bedömning av konsekvenserna för barnen göras av de förslag som har en central inverkan på barns och ungas liv och välfärd, för att det ska vara möjligt att bedöma barnens rättigheter och barnets bästa. Även om de föreslagna begränsningarna enligt planerna ska vara i bruk endast en kort tid, har barnens, de ungas och familjernas liv på grund av covid-19-epidemin påverkats av flera andra varierande begränsningar redan i över ett år. Även vid genomförandet av kortvariga restriktioner ska dessutom barnets bästa beaktas, också därför att de fortsatta restriktionernas totala längd kan bli lång i synnerhet för barnen. I fråga om den aktuella propositionen framhävs behovet av en bedömning av konsekvenserna för barn särskilt därför att de föreslagna begränsningarna försätter de barn i åldern 14—17 år som är föremål för begränsningarna i en ojämlik ställning med tanke på tillgodoseendet av barnets rättigheter, och därför att de åldersgränser som valts inte har motiverats i propositionen. 

Olika familjeformer. Utskottet konstaterar att sammankomstbegränsningarna i samband med covid-19-pandemin och undvikandet av nära kontakter har belastat särskilt ensamboende och familjer med en förälder. Vid sakkunnighörandet i utskottet har det fästs uppmärksamhet vid att även de begränsningar av rörelsefriheten som nu föreslås drabbar ensamboende särskilt starkt. Medan de föreslagna begränsningarna är i kraft begränsar sig de sociala kontakterna för ensamboende närmast till friluftsliv med en eller två personer utanför det egna hushållet. 

Enligt den föreslagna 8 punkten i 3 § 2 mom. är det tillåtet att röra sig på grund av en närståendes behov av omsorg, risk för en närståendes död, en närståendes död eller deltagande i en närståendes begravning, tillgodoseende av ett barns behov av hjälp och stöd eller barnets umgängesrätt, tillgodoseende av behovet av hjälp och stöd för en person med funktionsnedsättning eller av något annat vägande skäl som är jämförbart med dessa. Utskottet betonar att även i dessa situationer ska mötesbegränsningarna och hälsosäkerheten beaktas. 

Utskottet konstaterar att det också när det råder begränsningar i rörelsefriheten bör vara möjligt för ensamboende och familjer med en förälder att träffa en vuxen utanför familjen också inomhus. Därför anser utskottet att ett sådant annat vägande skäl för att röra sig som avses i 3 § 2 mom. 8 punkten i lagförslaget också kan vara till exempel att en ensamboende person eller den enda vuxna i familjen upprätthåller ett betydande och etablerat vänskapsförhållande. Ett sådant annat vägande skäl som avses i bestämmelsen kan dessutom vara besök hos en person vars välbefinnande eller psykiska hälsa riskerar att äventyras utan emotionellt stöd. Utskottet konstaterar också att trots att man i bestämmelsen närmast har strävat efter att trygga ett minderårigt barns behov av hjälp och stöd och umgängesrätt, bör bestämmelsen också tillåta en ung vuxen att besöka föräldrarnas hem eller en förälder att besöka ett ungt, ensamboende vuxet barns hem samt att umgängesrätten för myndiga och minderåriga syskon förverkligas samtidigt. Dessutom anser utskottet att det måste betraktas som sådana vägande skäl som avses i paragrafen att avvika från begränsningen av rörelsefriheten att barn och unga som placerats utanför hemmet kan röra sig från en enhet för vård utom hemmet till sina föräldrar eller andra anhöriga. 

Personer med funktionsnedsättning och äldre personer. Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar att man i de föreslagna undantagen från begränsningarna har strävat efter att fästa uppmärksamhet vid särdragen i situationen för personer med funktionsnedsättning och äldre personer samt vid den hjälp och det stöd som de behöver. 

Social- och hälsovårdsutskottet betonar att tillgången till service för personer med funktionsnedsättning måste säkerställas under eventuella begränsningar av rörelsefriheten. Utskottet konstaterar att den rörlighet för användning av social- och hälsovårdstjänster som möjliggörs i 3 § 2 mom. 3 punkten i lagförslaget också ska innefatta bland annat underhåll, reparation och förnyelse av hjälpmedel. Utskottet betonar också att det även under begränsningar med stöd av ett beslut om serviceboende enligt handikappservicelagen (380/1987) måste säkerställas att personer som bor i en boendeenhet någon annanstans än i sin hemkommun har möjlighet att röra sig mellan bosättningsorten och hemkommunen. Dessutom betonar utskottet att begränsningar i rörelsefriheten inte får hindra rörligheten mellan en kortvarig tillfällig vårdplats och hemmet. 

Enligt den föreslagna 3 § 2 mom. 8 punkten är det tillåtet att röra sig för att tillgodose behovet av hjälp och stöd för en person med funktionsnedsättning. Utskottet anser det vara bra att bestämmelsen gör det möjligt att hjälpa en person med funktionsnedsättning att exempelvis uträtta ärenden, sköta vardagliga göromål, vistas utomhus eller motionera och att ett sådant behov av annat stöd är skilt från den vård som personen behöver. Som positivt ser utskottet också att hjälp och stöd i hemmet och utanför hemmet kan utgöra ett nödvändigt skäl för en assistent att röra sig, trots att assistenten inte till exempel står i anställningsförhållande. Utskottet betonar att bestämmelsen också ska göra det möjligt för närstående att besöka socialvårdsenheter, även om personen får den omsorg, det stöd och den hjälp som han eller hon behöver av personalen vid enheten. Utskottet konstaterar att det är bra att bedöma konsekvenserna av olika begränsningar för det sammantagna välbefinnandet hos personer som bor i servicebostäder när det föreskrivs om nya begränsningar. 

Enligt det föreslagna 3 § 3 mom. är det möjligt för alla att vistas utomhus med personer som hör till samma hushåll eller med högst två andra personer i rekreations- eller motionssyfte, om detta kan ske så att tillräckliga avstånd hålls till andra personer. Utskottet betonar att personer med funktionsnedsättning och äldre personer kan behöva stöd för att röra sig, vilket innebär att det inte är möjligt att upprätthålla säkerhetsavstånd. 

De äldres behov av att uträtta ärenden samt behov av hjälp, vård och omsorg för äldre har beaktats i de undantag som föreskrivs i 3 §. Utskottet noterar också närståendevårdarnas situation. Att röra sig till ersättande vård för vårdtagare och att hjälpa närståendevårdare ska anses vara en godtagbar orsak att avvika från begränsningarna. 

Organisationsverksamhet och annan verksamhet som baserar sig på frivillighet. Social- och hälsovårdsutskottet fäster uppmärksamhet vid att undantagen från begränsningarna inte omfattar rätten att röra sig på grund av frivilligarbete, organisationsarbete eller någon annan motsvarande åtgärd. Utskottet betonar att till exempel i genomförandet av social- och hälsovårdstjänsterna deltar ett betydande antal frivilliga utöver personer i arbetsavtals- eller tjänsteförhållanden. Dessutom har tredje sektorn och de frivilliga en mycket viktig roll bland annat när det gäller att ordna utdelning av mat. Utskottet anser att man i bestämmelserna om begränsningar av rörelsefriheten bör säkerställa att frivilligarbete som stöder myndighetsverksamheten och som utförs bland de mest sårbara grupperna samt till exempel blodgivning är tillåtet även om det inte gäller att hjälpa en viss enskild person. 

Bibliotek. Social- och hälsovårdsutskottet fäster också uppmärksamhet vid betydelsen av bibliotekens verksamhet med tanke på människornas sammantagna välbefinnande. Biblioteken främjar människors jämlika möjligheter att få information samt bildning och kultur. Bibliotekstjänsternas betydelse även i begränsad form accentueras ytterligare under begränsningsåtgärderna, eftersom tillgången till kulturtjänster annars är kraftigt begränsad. Dessutom kan exempelvis utlåning av material som behövs för studierna anses vara nödvändig. 

Propositionen innehåller ingen undantagsbestämmelse om begränsning av rörelsefriheten när det gäller uträttande av ärenden vid bibliotek. Social- och hälsovårdsutskottet föreslår att förvaltningsutskottet lägger till ett undantag till 3 § med stöd av vilket det är tillåtet att röra sig för att använda bibliotekstjänster. För närvarande är bibliotekens tjänster begränsade i många regioner. På biblioteken i huvudstadsregionen kan man hämta och returnera material samt välja ut lånematerial ur ett begränsat urval. Biblioteken har redan länge haft munskyddstvång och antalet klienter begränsas. 

Övervakning av begränsningar i rörelsefriheten

Enligt den föreslagna bestämmelsen övervakar polisen begränsningarna i rörelsefriheten. Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar att en omfattande övervakning av iakttagandet av begränsningarna i rörelsefriheten och den tillåtna rörligheten enligt undantagen från begränsningarna i praktiken är förenad med utmaningar. 

Enligt motiven till lagen ska polisen övervaka begränsningarna i rörelsefriheten och vistelsebegränsningar genom råd, uppmaningar och befallningar. Ändå föreskrivs i 6 § om bötesstraff som kan påföras personer som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot begränsningar i rörelsefriheten. 

Social- och hälsovårdsutskottet betonar att i synnerhet i fråga om sårbara grupper bör begränsningarna i rörelsefriheten övervakas i första hand genom råd, uppmaningar och befallningar. Vid föreläggande av böter för brott mot begränsningar i rörelsefriheten ska särskild prövning användas exempelvis i fråga om personer med missbruksproblem och psykiska problem, bostadslösa, personer i krissituationer eller personer med nedsatt funktionsförmåga. Sårbara grupper bör i första hand ges råd och inte bötfällas. Också i fråga om minderåriga personer ska tröskeln för att förelägga böter vara särskilt hög. 

Mun- och andningsskydd

Syftet med skyldigheten att använda mun- eller andningsskydd är att bidra till att förhindra spridningen av covid-19-viruset, särskilt i områden där det anses nödvändigt att införa tillfälliga rörelse- och vistelsebegränsningar. Det förutsätts enligt det föreslagna 2 § 4 mom. att mun- eller andningsskydd ska användas av personer födda 2007 eller tidigare, när personen på grund av nödvändigt behov att röra sig i restriktionsområdet vistas inomhus eller i trafikmedel där det rör sig andra personer än sådana som hör till samma hushåll. 

Som det konstateras i propositionsmotiven är användningen av munskydd dock inte i sig ett alternativ till andra hygienåtgärder för att förhindra smittspridning, alltså att hålla ett två meters säkerhetsavstånd, upprätthålla god hand- och hosthygien samt undvika att röra vid ansikte, näsa och mun (s. 30). Genom dessa hygienåtgärder förebyggs smitta mest effektivt. Munskydd är dock enligt motiven en tilläggsåtgärd att tillämpa tillsammans med andra hygienåtgärder, vilket ytterligare kan skydda befolkningen mot smitta, även om det är svårt att få fram epidemiologisk evidens på detta. Också internationella hälsoorganisationer, bland annat Världshälsoorganisationen WHO och Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar ECDC, har i sin egen bedömning av den vetenskapliga evidensen konstaterat att munskydd är en så kallad sekundär metod för bekämpning av epidemin som kompletterar andra metoder, såsom att undvika kontakter och hålla fysisk distans. 

I de allvarligaste epidemiområdena använder redan nu väldigt många människor munskydd, 80—90 procent, vilket innebär att syftet med bestämmelserna om skyldighet att använda munskydd är att påverka främst dem som inte följer frivilliga rekommendationer. Den signal som författningen ger är också enligt motiven kanske större än tilläggseffekten när det gäller att förebygga smitta på befolkningsnivå. 

Social- och hälsovårdsutskottet anser att det föreslagna kravet på användning av ansiktsmask eller andningsskydd är ett ändamålsenligt komplement till andra åtgärder för att förebygga smitta i områden där sjukdomsläget är svårt på det sätt som avses i propositionen. Munskydd eller andningsskydd behöver dock enligt lagförslaget inte användas, om hälsoskäl hindrar detta. Orsaker som hindrar användningen kan också vara exempelvis hinder som hänför sig till kognitiv eller annan funktionsförmåga. Social- och hälsovårdsutskottet föreslår att förvaltningsutskottet ska överväga att precisera bestämmelsen. 

I 7 § i lagförslaget föreskrivs om möjligheten att ålägga den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot den obligatoriska användningen av mun- eller andningsskydd att betala en ordningsbot på 40 euro. Enligt propositionsmotiven sköter polisen också övervakningen av denna begränsning i första hand genom råd, uppmaningar och befallningar. Utskottet föreslår att förvaltningsutskottet överväger att slopa den ordningsbotspåföljd som föreslås i 7 §. Med beaktande av betydelsen av att använda munskydd som en enskild åtgärd för bekämpning av coronan och med tanke på att användningsgraden redan nu är hög, anser utskottet inte att en straffbestämmelse är ändamålsenlig eller nödvändig med tanke på verkställandet. I synnerhet i fråga om unga personer kan eventuella betalningsstörningar till följd av ordningsbot ha långvariga negativa konsekvenser vars negativa effekter överstiger nyttan av ett eventuellt straff. 

Kommunikation om de föreslagna begränsningarna

Social- och hälsovårdsutskottet betonar att det i kommunikationen om begränsningar av rörelsefriheten och om tvång att använda mun- eller andningsskydd ska säkerställas att kommunikationen är tillgänglig och går via flera kanaler. Informationen ska finnas tillgänglig på teckenspråk och lättläst språk samt på svenska och samiska. Digital kommunikation ska vara tillgänglig. Dessutom ska informationen i tillräcklig utsträckning vara tillgänglig också för personer vars modersmål inte är ett av nationalspråken eller ett erkänt minoritetsspråk. Slutligen anser utskottet att man i kommunikationen ska se till att information om begränsningsåtgärder och deras konsekvenser når barn och unga på ett begripligt sätt. Behovet av information framhävs särskilt på grund av att brott mot begränsningsåtgärder kan leda till böter som kan vara oskäliga för en ung person och som kan öka betalningsstörningarna bland ungdomar.Utskottet anser dessutom att det är viktigt att kommunikationen också riktas till utländska arbetstagare och deras arbetsgivare.