Propositionens syfte är att minska problemen med skuldsättning i anslutning till konsumentkrediter med hög ränta. Konsumtionskrediter utan säkerhet som är lätta att söka och som marknadsförs på bred basis har fördjupat och förlängt konsumenternas skuldsättningsproblem. Att det är lätt att få kredit har försvårat konsumenternas hantering av skuldsättning när tidigare krediter har kunnat skötas med nya krediter. 

Problemet med tilltagande skuldsättning bland konsumenter var känt redan för flera år sedan. I juni 2013 trädde bestämmelser om räntetak i kraft i 7 kap. 17 a § i konsumentskyddslagen. Då minskade mängden snabblån med höga räntor och likaså uttaget av kreditkostnader för dem. Men ganska snart förändrades marknaden för snabblån: utbudet förflyttades till större limitkrediter på över 2 000 euro och delvis också till så kallade person-till-person-lån. Lagändringarna har allmänt taget inte förmått ändra skuldsättningsutvecklingen i fråga om snabblån med höga räntor. 

Därför ser ekonomiutskottet den föreslagna regleringen som välkommen men konstaterar ändå att regleringen fortfarande inte enbart för sig kan åtgärda de grundläggande orsakerna till skuldproblemen, och ändringarna kan inte väntas medföra en omedelbar förbättring i skuldsättningsstatistiken. Men ändringarna är lika fullt ett nödvändigt element i lagreformen i stort. Ekonomiutskottet anser att det är utrett att på grund av det aktuella problemets karaktär bör regleringen om räntetak stramas åt mer än i propositionen, på det sätt som anges i detaljmotiven. 

Ekonomiutskottet föreslår att propositionen godkänns med ändringar, att fyra uttalanden godkänns och att lagmotionerna förkastas på följande grunder: 

Lagutskottet har i sitt utlåtande till ekonomiutskottet (LaUU 33/2018 rd — RP 230/2018 rd) behandlat den föreslagna regleringen utgående från sitt ansvarsområde med fokus särskilt på skuldsättningsutvecklingens konsekvenser för domstolar, utsökning och insolvensförfaranden. Utskottet föreslår att lagförslag 4 ska kompletteras med punkter som gäller villkoren i kreditavtalet. Ekonomiutskottet ställer sig bakom förslagen och föreslår att lagförslaget ändras enligt lagutskottets förslag som det framgår i detaljmotiven. Lagutskottet föreslår dessutom tre uttalanden för plenum. Med hänvisning till lagutskottets utlåtande delar ekonomiutskottet lagutskottets uppfattning om uttalandenas behövlighet och föreslår att de godkänns. 

Ekonomiutskottet delar lagutskottets ståndpunkt och anser det viktigt att statsrådet följer hur reformen fungerar och vilka konsekvenser den har för utbudet av och priset på oskäligt dyra konsumentkrediter och att regeringen omedelbart vidtar ytterligare åtgärder om det visar sig behövas. (Utskottets förslag till uttalande) 

Lagutskottet fäster också uppmärksamhet vid ställningen för utsökningsgäldenärer med låga inkomster och föreslår en helhetsbedömning av lagstiftningen om det skyddande beloppet. Ekonomiutskottet ser det som viktigt och påpekar att snabblån med höga räntor gör det svårare särskilt för låginkomsttagare att hantera sin ekonomi och bli kvitt skuldspiraler. (Utskottets förslag till uttalande) 

Vid ekonomiutskottets utfrågning av sakkunniga har det framställts att regleringen inte bör omfatta vanliga avtalsvillkor som gäller beskrivningen av avtalets huvudföremål eller å ena sidan förhållandet mellan pris och ersättning och å andra sidan sålda tjänster eller varor i den mån dessa villkor är klart och begripligt formulerade. 

Ekonomiutskottet anser att det är nödvändigt att ändra regleringen enligt propositionen till den del det gäller villkor som ingår i tillämpningsområdet för direktivet om oskäliga villkor, eftersom regleringen i 4 kap. i konsumentskyddslagen står i strid med direktivet om oskäliga villkor och nämnda artikel och med EU-domstolens etablerade beslutspraxis i saken. Enligt direktivet jämte etablerad avgörandepraxis ska ett oskäligt villkor lämnas obeaktat om avtalet kan förbli i kraft utan det oskäliga villkoret, medan det enligt den nuvarande konsumentskyddslagen också är möjligt att jämka villkoret genom att ändra det oskäliga villkoret. 

För att trygga klarheten i regleringen och likabehandlingen av konsumenterna bör samma följder gälla alla i förväg uppställda villkor vars innehåll konsumenten inte har kunnat påverka oavsett om de hör till direktivets tillämpningsområde eller inte. Om så inte vore, skulle exempelvis följderna av användningen av ett oskäligt prisvillkor som utarbetats i förväg utan konsumentens medverkan bero på om villkoren anses vara klart och begripligt formulerade. 

Ekonomiutskottet konstaterar att även om 4 kap. 2 § i lagförslag 1 skulle tillämpas som uttrycklig bestämmelse endast på avtal som ingås efter att lagen trätt i kraft, skulle avtal som ingåtts innan lagen trädde i kraft ändå omfattas av nuvarande avgörandepraxis för EU-domstolen och högsta domstolen. 

Med kreditkostnader avses summan av räntor, kostnader och andra avgifter som är kända för kreditgivaren och som konsumenten ska betala med anledning av konsumentkreditförhållandet. Ekonomiutskottet påpekar att den föreslagna bestämmelsen är baserad på en etablerad definition på kreditkostnader som ingår i konsumentskyddslagen och som i sin tur är baserad på konsumentkreditdirektivet (2008/48/EG). 

Avgifter för användning av betalningsmedel är enligt förarbetena till den gällande lagen (RP 24/2010 rd) kreditkostnader och att lämna dem utanför prisregleringen skulle väsentligt försämra regleringens effektivitet. 

Eftersom kreditens faktiska årsränta måste betalas i ett läge där man exempelvis inte vet exakt hur krediten ska lyftas, används som antagande det vanligaste sättet att lyfta krediten i denna typ av kreditavtal. Kreditkostnadstaket enligt propositionen gäller de kreditkostnader som de facto tas ut av konsumenten, varvid t.ex. kostnader för att lyfta krediten anses vara sådana kreditkostnader som omfattas av regleringen oberoende av på vilket sätt konsumenten lyfter krediten. 

Att uträkningen beaktar de faktiska kostnaderna är med avseende på konsumenten en av de mest centrala förbättringarna i förhållande till den nuvarande modellen som är baserad på kreditens faktiska årsränta. Genom att formulera villkoren så enkelt som möjligt kan kreditgivaren minska risken för att domstolen mot kreditgivarens uppfattning ska betrakta vissa utgiftsposter som kreditkostnader. 

Vid ekonomiutskottets utfrågning av sakkunniga har det framställts argument för att ändra regleringen om kreditkostnadernas maximibelopp. Den modell som föreslås i propositionen har setts som problematisk särskilt i fråga om konsumtionskrediter med realsäkerheter och i synnerhet till den del som det i propositionen föreslås ett maximibelopp på 150 euro för kreditkostnader som tas ut som annat än ränta. 

Ekonomiutskottet noterar att den föreslagna ändringen antas avkräva ansvarsområdet ändringar bland annat i prissättningsstrukturerna. Maximiräntan är ändå så hög att kostnaderna för att upplägga krediten skäligen kan tas ut i form av ränta. Kreditgivaren kan också periodisera de uppläggningskostnader som för närvarande tas ut på en gång över flera år. 

Utskottet vill påminna om att syftet med den föreslagna prisregleringen är att priset på krediten ska tas ut huvudsakligen som ränta och i mindre utsträckning som olika poster i eurobelopp, vilka tenderar att skapa oklarhet om kreditens slutliga kostnader och göra det svårare att jämföra olika krediter. 

Vid granskningen av den föreslagna regleringen har ekonomiutskottet beaktat att avgifter av försäkringstyp vars syfte är att bevara värdet på föremålet för krediten inte ingår i prisregleringen, liksom inte heller kostnader för tilläggstjänster i anslutning till kreditavtalet, när tilläggstjänsten inte är en förutsättning för att få kredit på de villkor som marknadsförts. Med avseende på regleringens genomslag och likabehandling av kreditgivare anser ekonomiutskottet att det är nödvändigt att regleringen utsträcks till att i så stor omfattning som möjligt gälla olika typer av krediter, men anser det ändå befogat att utesluta köp av fordon på avbetalning på grunder som det redogörs närmare för i detaljmotiven. 

Syftet med att begränsa beloppet på kostnader för förlängning av betalningstiden är att förhindra oskäliga betalningskrav i samband med för förlängning av betalningstiden. Kostnadernas sammanlagda belopp får enligt förslaget inte överskrida 20 euro per år. På så sätt vill man undvika att betalningstiden upprepade gånger förlängs för att öka de kostnader som ska indrivas. Bestämmelsen ska tillämpas endast på de krediter som omfattas av tillämpningsområdet för 7 kap. i konsumentskyddslagen och som särskilt varit förknippade med problem. Bestämmelsen gäller inte huruvida gäldenären är skyldig att betala ränta för förlängningstiden. Avsikten är inte att förutsätta att krediten ska vara räntefri under förlängningstiden. 

I ljuset av statistiken om indrivningsdomar är det uppenbart att krediter numera beviljas också konsumenter som saknar faktiska möjligheter att återbetala, och att det är uppenbart redan när krediten beviljas. Utskottet anser att priset på krediten inte kan höjas i det oändliga på grundval av kreditrisken, utan krediten ska inte beviljas om bedömningen av kreditvärdigheten visar att åtagandena sannolikt inte kommer att bli uppfyllda. Särskilt problematiska är enligt ekonomiutskottet sådana krediter där marknadsföringen med stöd av olika borgensarrangemang särskilt betonar att betalningsstörning inte anses som ett hinder för att få en ny kredit. 

Ekonomiutskottet konstaterar att kreditgivning som upplevts som problematisk har visat sig vara ett föremål för reglering förbundet med ansenliga utmaningar. För att behålla flexibiliteten på finansmarknaden och på grund av kapitalmarknadens internationella karaktär har det varit viktigt att kreditgivning också med hög ränta är möjlig när vederbörliga utredningar om solvens har gjorts. De undantag och möjligheter till flexibilitet som ingår i regleringen har dock utnyttjats och affärsmodeller anpassats till regleringen på ett sätt som inte var lagstiftarens avsikt. Utskottet anser det utrett att det positiva kreditregistret som i sig är värt att stödja och påskynda inte är ett tillräckligt instrument för att lösa det föreliggande problemet. Register som utreder kredittagarens skuldsättning och betalningsförmåga behövs, men det är klart att det också finns aktörer på marknaden vars affärsverksamhet inte primärt baserar sig på gäldenärens betalningsförmåga utan affärsverksamhetens lönsamhet bygger på att kreditförluster kompenseras med mycket hög ränta. Utskottet anser att denna typ av affärsverksamhet kan avstyras endast genom att sänka maximiräntan så lågt att kreditgivaren för att trygga sin egen verksamhet måste reda ut kredittagarens solvens. Utskottet föreslår som närmare framgår av detaljmotiven att maximiräntan ska sänkas mer än regeringen föreslår. 

Ekonomiutskottet betonar att med avseende på regleringens allmänpreventiva effekt måste påföljderna av överträdelser vara tillräckligt stränga. Om brott mot prisregleringen endast skulle leda till förkastande av kostnader som överskrider räntetaket, skulle bestämmelsens preventiva verkan sannolikt bli liten. Också med tanke på ett klarare rättsläge är det viktigt att påföljderna är enhetliga oberoende av om det är fråga enbart om ett villkor som står i strid med tvingande nationell lag eller om det samtidigt är fråga om ett oskäligt standardavtalsvillkor. 

Utskottet anser att regleringen av kreditmarknaden för närvarande är fördelad på ett obalanserat sätt. Skyldigheten att säkerställa den sökandes betalningsförmåga är inte i balans mellan företag som fungerar med stöd av koncession enligt regleringen om kreditinstitut å ena sidan och aktörer som hör till tillämpningsområdet för en lättare reglering å den andra. Med beaktande av effekten av snabblån med höga räntor på samhällsekonomin anser ekonomiutskottet att det är angeläget att skyldigheten för de som erbjuder sådana finansieringstjänster att bland annat utreda en kredittagares solvens och övervakningen av att denna skyldighet efterlevs ska ordnas effektivare än för närvarande. Utskottet anser att statsrådet bör utreda och utarbeta behövliga lagändringar för att skyldigheterna och tillsynen i fråga om även små aktörer på finansmarknaden bättre ska motsvara effekterna av deras verksamhet. Ekonomiutskottet föreslår att det ska utredas huruvida bestämmelser om behörighet för Finansinspektionen vore ett ändamålsenligt sätt att bidra till att dämpa de negativa följderna av snabblån med hög ränta. (Utskottets förslag till uttalande) 

Vid ekonomiutskottets utfrågning av sakkunniga noterades också regleringens tidsmässiga dimension; huruvida regleringen bör utsträckas till att gälla också kreditavtal som ingåtts innan lagen trädde i kraft och särskilt fortlöpande kreditavtal till den del det görs nya uttag efter det lagen trätt i kraft. Ekonomiutskottet påminner om att retroaktiv lagstiftning i vårt rättssystem är exceptionellt och anser att regleringen i propositionen är befogad. Ekonomiutskottet påpekar också att effekterna av en kreditstock från tiden före lagens ikraftträdande kan lindras också av att konsumenten kan ha möjlighet att säga upp och sköta ett ofördelaktigare avtal genom en kredit som hör till den nya lagens tillämpningsområde. 

Vid utskottsbehandlingen har det uttryckts oro över att ändringarna gynnar utbudet av större och långfristigare krediter. Med beaktande av den kreditrisk som hänger samman med stora krediter är det inte troligt att de konsumenter som för närvarande beviljas krediter på några tusen euro skulle ta märkbart större krediter i framtiden. Ekonomiutskottet bedömer att de föreslagna ändringarna sannolikt medför att skuldspiraler bryts tidigare än förr, varvid möjligheterna att ordna upp gäldenärens situation exempelvis genom skuldsanering för privatpersoner blir bättre. 

Med avseende på att kontrollera skuldproblemen är det viktigt att få regleringen i kraft med det snaraste. Eftersom förslaget inte innehåller retroaktiva element, lämnas avtal som ingåtts före denna lags ikraftträdande utanför denna reglering. Kreditgivarna har ändå tid att anpassa sin verksamhet till de nya bestämmelserna. Ekonomiutskottet anser med beaktande av det ovan nämnda att den föreslagna ikraftträdandetiden är balanserad. 

Den gällande prisregleringen av konsumentkrediter har till följd av kompletteringar under olika år blivit delvis svårhanterlig och kommit att innehålla en mängd undantag och definitioner. Till den del definitionerna och förbehållen kommer från EU-lagstiftningen är den nationella marginalen begränsad, men till den del det går att föreskriva nationellt om prisregleringen anser utskottet att propositionen svarar mot det identifierade regleringsbehovet på ett förhållandevis ändamålsenligt sätt. Ekonomiutskottet instämmer med den uppfattning som uttrycktes under utfrågningen av sakkunniga, enligt vilken det aktuella lagförslaget kan vara otillräckligt för att utrota problemen med skuldsättningsutvecklingen, och anser det uppenbart att det inte som enda åtgärd kan lösa skuldsättningsproblemet, utan det behövs också andra åtgärder. En omfattande tillgång till social kreditgivning i hela landet bör främjas. Dessutom påskyndar ekonomiutskottet den pågående beredningen av lagstiftning som möjliggör ett positivt kreditregister. 

Ekonomiutskottet har granskat de aktuella lagmotionerna och konstaterat att ändringsförslagen i dem syftar till samma mål som den aktuella propositionen. Men bestämmelserna enligt motionerna kan inte genomföras samtidigt med den reglering som föreslås i propositionen. Utskottet anser att regleringslösningen i propositionen är mer ändamålsenlig för att nå det uppställda målet och föreslår att lagmotionerna förkastas.