Utskottet tillstyrker propositionen utan ändringar.
Bakgrund
Syftet med propositionen är att åtskilja skattesatsen för mark från den allmänna fastighetsskattesatsen och ändra dess variationsintervall från den allmänna fastighetsskattesatsens variationsintervall 0,93—2,00 procent till 1,30—2,00 procent. Propositionen är en av åtgärderna i statsminister Petteri Orpos regeringsprogram som syftar till att stärka de offentliga finanserna. Målet är att öka fastighetsskatteinflödet från mark och därmed bidra till att balansera de offentliga finanserna. Vissa mindre ändringar görs också i fastighetsskattelagen.
Höjningen av den nedre gränsen för fastighetsskatten på mark ökar kommunernas inkomster av fastighetsskatt med 108 miljoner euro på 2024 års nivå. På grund av höjningen måste 245 kommuner på fastlandet fastställa en högre fastighetsskattesats för mark än den nuvarande allmänna fastighetsskattesatsen. Höjningen kommer att öka fastighetsskattebeloppet mest i de 42 kommuner där den allmänna fastighetsskattesatsen år 2023 är 0,93. I dessa kommuner ökar fastighetsskatten för mark med 40 procent.
Femton kommuner står för nästan 85 procent av ökningen. Konsekvenserna blir störst i de kommuner där det finns mycket beskattningsbar mark och där marken är värdefull och den nuvarande skattesatsen är låg. Skattehöjningen drabbar kraftigt kommunerna i huvudstadsregionen och dess kranskommuner, där beskattningsvärdena är högre än i övriga Finland.
Kommuner där ändringen har liten eller ingen effekt får dessutom en fördel genom utjämningen av statsandelen på basis av skatteinkomsterna. Eftersom statsandelarna sjunker, kommer enligt propositionen många kommuner på motsvarande sätt att förlora en liten del av den nytta som det ökade inflödet medför.
Höjningen av den nedre gränsen för skattesatsen för mark påverkar också skattesatsen för obebyggda byggplatser i huvudstadsregionen och dess kranskommuner, eftersom skattesatsen ska vara 3,00 procentenheter högre än den allmänna fastighetsskattesatsen.
Propositionen beskriver allsidigt konsekvenserna för fastighetsägare, hushåll och företag.
Förslaget om att fastighetsskattesatsen för mark ska särskiljas från den allmänna fastighetsskattesatsen förordades allmänt av de sakkunniga. Den kritik som anfördes vid utfrågningen gällde uttryckligen höjningen av den nedre gränsen för fastighetsskatten för mark, men en del av de sakkunniga understödde också denna ändring. Kritik riktades bland annat mot att höjningen av den nedre gränsen för fastighetsskatten för mark inskränker kommunernas beslutanderätt. Höjningen av den nedre gränsen ansågs också vara stor. Vid utfrågningen kritiserades också att ändringen fokuserar på huvudstadsregionen och dess kranskommuner samt andra tillväxtcentrum och att dessa kommuner inte drar full nytta av höjningen, eftersom de förlorar en del av intäkterna av höjningen i form av minskad statsandel. Dessutom framfördes det att många av de kommuner som påverkas mest av ändringen inte nödvändigtvis behöver eller vill ha en åtstramning av skatten. Sakkunniga har också kritiserat den snabba tidsplanen för ikraftträdandet och att det överhuvudtaget med tanke på det rådande ekonomiska läget är en dålig tidpunkt för en höjning.
Allmänt
Fastighetsskatten är viktig som skatteform för kommunerna. Fastighetsskatten ger kommunerna ett stabilt och förutsebart skatteinflöde, och den utgör också en oföränderlig skattebas i den globala skattekonkurrensen. Denna skatteform kompletterar det övriga skattesystemet och lindrar å sin sida det tryck som riktar sig mot den övriga beskattningen, i synnerhet inkomstbeskattningen. Bland ekonomerna anses skatten också vara mindre snedvridande än andra skatter. I synnerhet fastighetsskatten för mark har i undersökningar ansetts vara en skatt med bra egenskaper.
Utskottet anser det motiverat att ändra strukturen så att fastighetsskattesatsen för mark avskiljs från den allmänna fastighetsskattesatsen. Det förbättrar kommunernas möjligheter att utnyttja fastighetsskatten bland annat för att styra markanvändningen och reglera hur skattebelastningen fördelas med hänsyn till lokala förhållanden och nivån på beskattningsvärdena. Utifrån inkommen utredning och de omständigheter som framgår av propositionen anser utskottet också att det är motiverat att höja den nedre gränsen för fastighetsskatten för mark på det sätt som föreslås i propositionen. Höjningen stärker kommunernas ekonomi och minskar trycket på att skärpa förvärvsinkomstskatten.
Förhållande till den kommande värderingsreformen
Sakkunniga lyfte fram hur höjningen av den nedre gränsen för fastighetsskatten för mark förhåller sig till den kommande reformen av värderingssystemet för fastigheter. I detta avseende hänvisade sakkunniga bland annat till svårigheten att bedöma de samlade konsekvenserna av dessa två reformer. Enligt statsminister Petteri Orpos regeringsprogram genomför regeringen ”en reform av fastighetsbeskattningen för att korrigera skillnaderna mellan fastigheternas beskattningsvärden och gängse värden. Reformen genomförs med långa övergångsperioder. Ändringarna i fastighetsskatten är skäliga för fastighetsägarna.”
Utskottet framhåller att de ändringar som nu görs måste beaktas när man i samband med värderingsreformen bedömer om dess konsekvenser är skäliga för fastighetsägarna. Den nu aktuella höjningen av den nedre gränsen för fastighetsskatten för mark träder i kraft redan vid ingången av 2024 och medför således en relativt snabb höjning av fastighetsskatten. Det är viktigt att man vid beredningen av värderingsreformen också beaktar de skattskyldigas betalningsförmåga, till exempel genom att fastställa tillräckliga övergångsperioder.
Övrigt
Under sakkunnigutfrågningen aktualiserades de statligt stödda Ara-bostäderna och det anknytande trycket på att höja hyran och bruksvederlagen till följd av höjningen av fastighetsskatten. I Ara-bostäderna bestäms hyrorna och bruksvederlagen enligt självkostnadsprincipen. Till denna del föreslogs det under utfrågningen att Ara-objekten, som omfattas av begränsningar, kunde få nedsatt fastighetsskatt. Det kunde genomföras genom att Ara-objekt värderas till 50 procent av det normala värdet. Som motivering anfördes det att eftersom överlåtelsepriserna för Ara-objekt är reglerade i aravalagstiftningen, räntestödslagstiftningen och bostadsrättslagstiftningen, är det inte motiverat att fastigheter som är föremål för begränsningar värderas på samma sätt som de fastigheter som är fria från begränsningar.
Utskottet konstaterar att värderingen av fastigheter inte behandlas i den aktuella propositionen och att regeringen inte föreslår några ändringar i dem. En särskild värdering av Ara-objekt är dessutom en vidare fråga som kan ha konsekvenser också för annat än beskattningen. Det kan till exempel inverka på kommunernas vilja att överlåta tomter för Ara-produktion.