Utskottet tillstyrker lagförslaget, men med ändringar. Ändringsförslagen är främst lagtekniska och de motiveras separat i detaljmotiven.
Utskottet godkänner således baslinjerna för den omfattande propositionen. Men när de genomförs bör man betona de skattskyldigas berättigade förväntningar på beskattningens förutsägbarhet och den rättssäkerhet som sammanhänger med att avgörandena är beständiga. Utskottet anser dessutom att det är viktigt att man grundligt följer konsekvenserna av reformen.
Reformering av beskattningsförfarandet och Skatteförvaltningens projekt Valmis
Propositionen täcker första delen av den omfattande reform vars syfte är att förenhetliga, förtydliga och modernisera beskattnings- och uppbördsförfarandet för alla skatter som Skatteförvaltningen tar ut. Nuläget är på många sätt otillfredsställande eftersom olika skatteslag har egna, sinsemellan olika eller överlappande bestämmelser om förfaranden, påföljder och/eller sökande av ändring även om det inte skulle behövas i sak. Det förorsakar både de skattskyldiga och Skatteförvaltningen onödigt arbete, ökar systemkostnaderna och försvagar en förnuftig användning av resurser. Genom reformen vill man bland annat på grund av dessa orsaker lindra de skattskyldigas administrativa börda och effektivisera Skatteförvaltningens verksamhet. Ett enhetligt och delvis schematiskt förfarande förbättrar också beskattningens förutsägbarhet.
Reformen har av ändamålsenlighetsskäl kopplats till ett övergripande reformprojekt för informationssystem som ska genomföras i Skatteförvaltningen 2016—2019 och genom vilket de nuvarande cirka 70 olikartade och olika gamla systemen ersätts med så kallad VALMIS-programvara. På så sätt kan omfattande lagstiftningsreformer genomföras utan extra kostnader. Projektet VALMIS har i sig tilldelats en särskild finansiering på knappt 120 miljoner euro.
Den aktuella propositionen hör ihop med introduktionen av ett systemskede som infaller nästa årsskifte och där skatt som ska betalas på eget initiativ — moms, arbetsgivarprestationer, källskatter, skatt på försäkringspremie, lotteriskatt och den nya apoteksskatten som ingår i propositionen — överförs till ett nytt informationssystem. Därför är en reform av förfarandena för dem aktuell nu. Till sammanhanget kopplas dessutom bestämmelser för samtliga skatteslag om ändring och påförande av skatt och sökande av ändring samt allmänna bestämmelser om förfarandet av vilka en väsentlig bestämmelse gäller introduktion av förfarande för omprövningsbegäran och rättelsenämnd i samtliga skatteslag. I det inledande skedet reformeras också uppbördsförfarandet för alla skatter som tas ut av Skatteförvaltningen, men reformen tas i bruk stegvis.
Till det nya systemet fogas i det följande inkomstskatt av samfund. En proposition om ändrade förfaranden i fråga om den ska lämnas till riksdagen redan i höst. Lagändringarna kan således beaktas innan övergången till det nya informationssystemet genomförs, vilket enligt planerna ska ske i november 2017. Den sista delen av helheten gäller inkomstskatt, överlåtelseskatt och fastighetsskatt för personkunder. Det lagstiftningspaketet är schemalagt för sommaren 2017, och informationssystemet ska tas i bruk i november 2018.
Syftet med reformen är utöver de ovannämnda omedelbara fördelarna också en beskattning närmare realtid. Till det hör i sista skedet också tanken på en beskattning som färdigställs flexibelt, vilket skulle försnabba bland annat individuella beskattnings- och överklagandeprocesser och på så sätt snabbare garantera säkerhet i slutresultatet. Det skulle förbättra rättssäkerheten och minska kostnaderna för olika parter. Ett flexibelt slutresultat och beskattning i realtid skulle också försnabba skattetagarredovisningarna.
Utskottet har i sin bedömning beaktat propositionens ställning som ett led i den ovan beskrivna helheten. För att reformen ska vara hanterlig och introduktionen smidig bör enskilda skeden också skapa förutsättningar för det kommande. Att sacka efter och hålla fast vid det gamla alltför länge har i många sammanhang visat sig problematiskt — också för de skattskyldiga — när reformer som visat sig behövas inte har kunnat tas i bruk tillräckligt snabbt. Vi har exempel bland annat i bil- och fordonsbeskattningen. Propositionen är därför i princip motiverad och välkommen, menar utskottet. Reformen är också inskriven i statsminister Juha Sipiläs regeringsprogram och kan ses som ett omfattande avregleringsprojekt.
Också merparten av de sakkunniga som utskottet hört ställer sig bakom målen i propositionen. De centrala nya lagarna, lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ och den nya lagen om skatteuppbörd har ansetts skapa enhetlighet och klarhet i förfarandet, lindra de skattskyldigas administrativa börda och förbättra rättssäkerheten. I lagförslagen ingår dessutom ändrade förfaranden som förenklar beskattningen och som bland annat gör situationen lättare för små och medelstora företag. Sådana förfaranden är exempelvis utvidgat tillämpningsområde för förlängda skatteperioder och möjligheten att rätta mindre fel flexibelt utan påföljder.
Men propositionen har också blivit föremål för stark kritik där man särskilt har ifrågasatt det rättvisa i förfarandet med skatterättelse och sökande av ändring. Kritiken fokuserar på den nya treårsperiod som ska tillämpas på alla skatteslag. Inom den tiden ska beskattningen kunna rättasHär används terminologin enligt lagen om beskattningsförfarande (55—59 §) för att förenkla granskningen. I lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ föreskrivs analogt om förfarandet med att påföra skatt och rättelse av ett beslut, relaterade tidsfrister och fortsättning och förlängning av tidsfristen (40—51 §). till den skattskyldiges fördel eller nackdel och den skattskyldige kunna söka ändring i beskattningen. Tidsfristen ska vara ovillkorlig för den skattskyldige. Tiden för myndighetsinitierad rättelse till den skattskyldiges nackdel kan däremot förlängas med ett år (förlängd tidsfrist) eller vid specialfall vara sex år (fortsatt tidsfrist). Också rättelse baserad på skattebedrägeri kan göras trots den treåriga tidsfristen. Uttryckligen denna möjlighet till flexibilitet har ansetts ge upphov till en ojämlik situation och försvaga de skattskyldigas rättssäkerhet. Också vissa andra detaljer i propositionen har ansetts alltför stränga.
Men utskottet ser propositionen som motiverad också i dessa avseenden. Eftersom frågan om förfarandets rättvisa och den skattskyldiges rättssäkerhet är väsentlig med avseende på att propositionen ska vara godtagbar behandlar utskottet de framställda aspekterna i detalj i det följande. Först granskas frågor som gäller myndighetsinitierad rättelse och ändringssökande och efter det faktorer som hänför sig till grundbesvär samt skatteförhöjning och vissa påföljdsavgifter. Utskottet kommenterar slutligen i korthet vissa enskilda frågor och tar upp behovet av uppföljning. Eftersom frågorna är principiella och propositionen ovanligt omfattande, fokuserar granskningen på inkomstbeskattningen för enkelhetens skull.
Myndighetsinitierad skatterättelse och sökande av ändring
I propositionen föreslås således en genomgående övergång till en tidsfrist på tre år för att yrka på rättelse och söka ändring. Fristen iakttas redan bland annat vid momsbeskattningen utan nämnvärda problem. Men ändringen skulle förkorta den tidsfrist som tillämpas i inkomstbeskattningen, och enligt vilken beskattningen under fem år kan ändras till den skattskyldiges fördel eller nackdel och den skattskyldige likaså under fem år kan söka ändring i beskattningen. Kritiken har talat för det nuvarande systemet dels för tiden ska räcka till, dels för rättvisans skull.
Ovan hänvisades redan till de effektivitetsmål som propositionen vill främja. Förslaget till en enhetlig tidsfrist för rättelse och sökande av ändring som ska gälla alla skatteslag är med tanke på dem helt väsentlig. Men det bedöms också att det inte är motiverat att förlänga den tidsfrist på tre år för moms som tillämpas redan nu. Tre år är en allmän tidsfrist också i övrig indirekt beskattning. När vi också vet att merparten, cirka 3/4 av ändringarna i inkomstbeskattningen gäller de senaste tre åren, har en kortare tidsfrist ansetts möjligt också vid direkt beskattning. Valet stöds också av den granskning i realtid som Skatteförvaltningen redan nu betonarDet handlar om en styrningsbetonad granskning som ska styra kunderna att själva korrigera felaktiga förfaranden och på så sätt också påverka framtida skattebetalning. Granskningen görs nära nuläget, exempelvis för innevarande räkenskapsperiod, varvid fel kan korrigeras snabbt och följderna inte hinner bli oskäliga. På så sätt inflyter rätt skattebelopp i tid. Granskningen utvidgas endast av särskilda skäl exempelvis i fråga om svart ekonomi. Förfarandet har ökat skattegranskningens smidighet, genomslag och synlighet. Mängden granskningar har till exempel sedan 2013 ökat med nästan 40 procent varvid den täcker en större del av kundkretsen än förr. Erfarenheten visar att också de skattskyldiga har varit nöjda med förfarandet., där uppmärksamhet fästs vid företags beskattning under innevarande år och i typfallet vid de två tidigare åren, om behov föreligger.
Därför anser utskottet att den i propositionen valda allmänna tidsfristen på tre år för ändring och ändringssökande är motiverad och med avseende på de skattskyldigas rättsliga ställning tillräckligt effektiv. Den är fortfarande också relativt lång i en internationell jämförelse.
Utskottsbehandlingen har aktualiserat en viss brist på precision i fråga om vilka tidsfrister som jämförs sinsemellan. I det avseendet måste man göra en skillnad mellan dels myndighetsinitierad rättelse av beskattningen till den skattskyldiges fördel eller nackdel, dels sökande av ändring. Förslaget om en förlängning eller fortsättning på tidsfristen på tre år gäller endast den förstnämnda ärendegruppen. Tiderna för sökande av ändring är redan nu olika långa, det vill säga betydligt längre för skattskyldiga än för skattetagare. Exempelvis vid inkomstbeskattningen är skattetagarens tid för sökande av ändring för närvarande ett år medan den skattskyldige har fem år på sig (64 § i lagen om beskattningsförfarande). Dessa tider ändras enligt propositionen till fyra månader för skattetagaren och tre år för den skattskyldige. I fråga om skatter som betalas på eget initiativ är skattetagarens tid för sökande av ändring ännu kortare, 60 dagar från beslutet, medan den skattskyldige fortfarande har tre år på sig (61 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ).
Föremål för kritik vid utfrågningen av sakkunniga var alltså tidsfristen på tre år för myndighetsinitierad rättelse av beskattningen jämte möjligheten till fortsättning i särskilda situationer som föreskrivs i lagen. Men det bör noteras att bägge parterna, således också den skattskyldige, alltid har rätt att söka ändring i beslut i rättelseärenden. Det gäller också rättelse som görs efter att tidsfristen på tre år har löpt ut. Därför menar utskottet att den skattskyldiges rättsliga ställning är tryggad i fråga om rätten att söka ändring. Av propositionsmotiven framgår dessutom att beskattningen kan rättas i ett ärende som aktualiserats efter tidsfristen och som hänför sig till en kontrollåtgärd också enbart till den skattskyldiges fördel. Det står klart att det materiella beskattningsbeslutet fattas med beaktande av både faktorer som talar till den skattskyldiges fördel och faktorer som talar till den skattskyldiges nackdel.
Den skattskyldiges rättsliga ställning tryggas också av regleringen om följdändringar som nu genomgående inkluderas också i det nya lagförslaget om skatter som betalas på eget initiativ. En sådan bestämmelse har redan länge ingått i lagen om beskattningsförfarande och i mervärdesskattelagen. Dess syfte är att möjliggöra rättelse om beskattningen ändras på ett sätt som inverkar på ett annat skatteår eller på beskattningen för en annan skattskyldig. Rättelse kan i så fall göras oavsett tidsfrister och utan att de allmänna förutsättningarna för skatterättelse blir uppfyllda. Rättelse som följdändring är möjlig också i internationella situationer och kan alltså användas exempelvis på grundval av ändringar på annat håll i internprissättning. Det väsentliga är att Skatteförvaltningen aktivt sköter dessa rättelser också om rättelsen ska göras till den skattskyldiges fördel.
Frågan om beskattningsrätt efter tidsfristen på tre år hör också ihop med vilket behovet för ett sådant undantag är. De föreslagna kriterierna hör i typfallet ihop med situationer där det handlar om antingen fenomen kring svart ekonomi eller specialarrangemang för internationell företagsverksamhet. I dessa fall kan den allmänna tidsfristen på tre år visa sig vara för kort, i synnerhet om informationen fås strax innan den löper ut. Att reda ut ärendet kräver i allmänhet yrkesövergripande myndighetssamarbete och/eller internationellt informationsutbyte där tidsanvändningen också beror på utomstående aktörer.
Därför anser utskottet att det finns godtagbara grunder för förlängd och fortsatt tidsfrist. Synsättet får stöd också av en sakkunnig inom förvaltningsrätt som utskottet utfrågat, och som likaså anser att de framställda grunderna i sig väger tillräckligt tungt. En representant för den kommunala skattetagaren konstaterar uttryckligen att det med tanke på skattesystemets acceptans och skattemoralen är angeläget att skatterna i slutändan betalas enligt bestämmelserna och att skatteansvaret fördelas rättvist. Det finns det skäl att instämma i.
Därför ser utskottet inget problem i den nya ordinarie tiden för rättelse och sökande av ändring eller i att rättelse till den skattskyldiges nackdel kan göras i specialsituationer också efter den allmänna tidsfristen på tre år. Kriterierna för förlängd och fortsatt tidsfrist är huvudsakligen exakta såsom rättelse av internprissättningen enligt 31 § i lagen om beskattningsförfarande eller information som har fåtts vid annat internationellt utbyte av information än automatiskt utbyte av information. Till den del kriterierna är mångtydigare än så gäller de ändå begränsade situationer och grunder vars existens skattemyndigheten ska kunna påvisa. Regleringen är godtagbar med hänsyn till detta. Men utskottet vill betona vikten av att Skatteförvaltningen agerar öppet och under skyldigheten att iaktta en hög nivå av omsorg och verifiering.
Efter granskningen ovan anser utskottet att den kanske viktigaste ändringen är att beskattningen kan rättas till den skattskyldiges nackdel inom tre år utan att det inbegriper någon försummelse av den skattskyldige. Regleringen avviker från det nuvarande där villkoret för rättelser under fem år är bristfällig, vilseledande eller oriktig skattedeklaration, annan uppgift eller handling eller annan till deklarationsskyldigheten hänförlig försummelse. I fortsättningen räcker det således med ett fel i beskattningen. Att rätta felet hindras bara om skattemyndigheten uttryckligen och verifierbart har avgjort ärendet.
Regleringen sammanhänger dels med målet om en riktig beskattning som bemöter de skattskyldiga rättvist, dels med effektivitetsmålen för skattesystemet. Den nuvarande inkomstbeskattningen som baserar sig på elektroniskt förfarande och utomståendes skyldighet att lämna uppgifter möjliggör en omfattande automatisering som beskattningen inte längre skulle klara sig utan. Den ordinarie beskattningen har således förändrats från den tjänstemannaberedning av enskilda fall som var modellen då grundprinciperna för beskattningsförfarandet skapades. Det är det motiverat att beakta också i den nya lagstiftningen om förfarandena. Om detta och en riktig beskattning iakttas som styrande princip är de föreslagna ändringarna förståeliga och godtagbara. Men utskottet vill även här betona Skatteförvaltningens ansvar som främjare av rättssäkerhet.
Dessa orsaker motiverar också att den skattskyldige inte har en särskild rätt att i samband med beskattningen föra en angelägen fråga till Skatteförvaltningen. En annan sak är att Skatteförvaltningen styr och betjänar för att garantera att slutresultatet för beskattningen av de skattskyldiga är riktigt i ett så tidigt skede som möjligt. Alla skattskyldiga kan dessutom ansöka om förhandsavgörande när tillräcklig säkerhet måste fås i förväg om slutresultatet av en rättshandling. Inom företagssektorn är möjligheterna ännu större, vilket förvaltningens inriktning mot styrande granskningar i realtid eller det spirande fördjupade kundsamarbetetFördjupat kundsamarbete är ett nytt funktionssätt vid Skatteförvaltningen där för närvarande några koncernföretag medverkar. I bakgrunden finns målen enligt 2 § i lagen om skatteförvaltningen om Skatteförvaltningens verksamhet som en myndighet som betjänar och handleder kunderna. Målet är ett tätt samarbete mellan kunden och koncernskattecentralen baserat på regelbundna möten 1—2 gånger om året. Kunden har då möjlighet att utreda angelägna beskattningsfrågor med framförhållning. Mötena ger också Skatteförvaltningen information i realtid om kundens affärsverksamhet och ändringar i den samt allmänt om aktuella fenomen i affärsvärlden. Det betjänar bägge parterna. Vid Skatteförvaltningen pågår också försök med ett samarbetsprojekt för revisionsbyråer som gäller objekt utöver Koncernskattecentralens kunder eller internprissättningsfrågor. Målet är bland annat att lindra företagens administrativa börda. Förfarandet erbjuder också aktuell information om verksamhet som påverkar parternas beskattning och minskar således behovet av skattekontroll. är ett tecken på.
Grundbesvär
För att den ordinarie tiden för sökande av ändring ska kunna förkortas till tre år måste möjligheten till grundbesvär slopas från de skatteslag där den tillämpas i dag. Det beror på att grundbesvär får anföras lika länge som skatten kan drivas in. Eftersom den allmänna preskriptionstiden på fem år för skatter inte ska ändras skulle grundbesvär bli ett sätt att förlänga tiden för sökande av ändring betydligt. Detta skulle med största sannolikhet öka mängden grundbesvär och omintetgöra reformens allmänna mål. Dessutom skulle det direkt belasta också förvaltningsdomstolarna och samtidigt strida mot de allmänna principerna för utvecklingen av ändringssökandet, eftersom grundbesvär riktas direkt till dem i motsats till det som gäller beskattningen i övrigt.
Därför godtar utskottet förslaget om att slopa möjligheten till grundbesvär trots de motsatta synpunkter som framställts vid utfrågningen av sakkunniga. Ändringen stöds dessutom av att grundbesvär numera används sällan och att det inte förekommer i alla skatteslag.
Ändringen kan medföra praktiska problem i situationer där en fordran är föremål för utsökning men grundens lagenlighet inte längre kan undersökas. Bakgrunden kan vara exempelvis beskattning enligt uppskattning som den skattskyldige inte har reagerat på. Om beskattningen är uppenbart obefogad, kan debiteringen undvikas genom skattelättnadsförfarande. Inte heller dessa situationer ger således anledning att omvärdera slopandet av grundbesvär.
Skatteförhöjning och andra påföljdsavgifter
Skatteförhöjning. I propositionen föreslås en enhetlig bestämmelse om skatteförhöjning för alla skatter som betalas på eget initiativ (37 och 38 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ). Syftet är — utöver att inkludera en administrativ sanktion i den nya förfarandelagen — också att begränsa myndigheternas möjligheter till prövning när det gäller att påföra skatteförhöjning och att på så sätt göra tillämpningspraxis mer enhetlig. En fast påföljd som i normalläget är känd i förväg är också strukturellt enkel och på så sätt administrativt effektiv.
Propositionen har vid utfrågningen av sakkunniga principiellt tagits väl emot men den grundnivå på 10 procent som föreslås har ansetts för sträng med avseende på nuläget. Dessutom har man förutsatt att tillämpningströskeln på tre procent som tillämpas av billighetsskäl inte ska vara för hög.
Utskottet omfattar ändå lösningen i propositionen. Den föreslagna grundnivån, 10 procent, motsvarar i genomsnitt nuvarande beskattningspraxis när man beaktar alla skatteslag som hör till reformen. Det framgår av statistik enligt vilken beloppet på skatteförhöjning i en fjärdedel av fallen har varit under 10 procent och i 65 procent av fallen 10 procent eller mer. Också uppfattningen om Koncernskattecentralens allmänna skatteförhöjningsnivå på två procent är enligt finansministeriet felaktig. Skatteförhöjningspraxis varierar överlag mycket och det finns skillnader också mellan olika skatteslag. I ljuset av dessa synvinklar är förslaget om en grundnivå på 10 procent motiverad, anser utskottet.
Men utskottet ställer sig bakom synen att tröskeln för att tillämpa en skatteförhöjning på 3 procent av billighetsskäl inte får bedömas för strängt. Bestämmelsen kan tillämpas om saken är öppen för tolkning eller oklar eller om skatteförhöjning enligt grundnivå av någon annan särskild orsak vore orimlig. Utskottet konstaterar för tydlighetens skull att detta i sig är tillräckligt. Tillämpningen kräver således inte att förutsättningarna för förtroendeskydd ska uppfyllas trots att begreppen tolkas lika som vid bestämmelsen om skydd för berättigade förväntningar.
Förseningsavgift. I propositionen revideras också förseningsavgiften som tillämpas på skatter som betalas på eget initiativ. Bestämmelser om avgiften finns i skattekontolagen, som föreslås bli upphävd. I fortsättningen ska regleringen ingå i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ (35 och 36 §). Avgiftens syfte ska fortfarande vara att ge stöd för att skattskyldiga uppfyller sin deklarationsskyldighet i fråga om skatter som ska betalas på eget initiativ till rätt belopp och i tid. Det är viktigt eftersom de största penningflödena i beskattningen inflyter månatligen uttryckligen genom prestationer på eget initiativ.
Strukturen på den reviderade förseningsavgiften har allmänt ansetts god; en fast dagsavgift (3 euro per dag och skatteslag) upp till 45 dagar och rättelsemöjlighet inom denna tid utan sanktion gör påföljden förutsägbar och sporrar till rättelse. Propositionen har ansetts föra lagstiftningen i rätt riktning. Men det har efterlysts flexibilitet särskilt i fråga om räkenskapsperiodens sista månad. En riktig deklaration har ansetts kräva att en bokföring på snart sagt bokslutsnivå är färdig under januari månad efter räkenskapsperioden. Det kommer att vara ett alltför strängt krav bland annat för de flesta små och medelstora företag.
Utskottet betonar dessa synpunkter och uppmanar finansministeriet att i mån av möjlighet beakta dem i den fortsatta beredningen.
Försummelseavgift. I propositionen föreslås förenhetligande och förenkling också av påföljderna för försummelse av skyldigheter som gäller olika skatteslag. Samtidigt upphävs också den separata bestämmelsen i mervärdesskattelagen om försummelseavgift som gäller månatliga sammandragsdeklarationer. I fortsättningen tillämpas i stället 22 a § i lagen om beskattningsförfarande varvid påföljdsnivån är densamma som för en utomstående med skyldighet att lämna uppgifter. Ändringen bottnar i enhetlighet och målet att förbättra sanktionens genomslag.
Ändringen innebär också att försummelseavgiftens maximala belopp stiger från nuvarande 1 700 euro upp till 15 000 euro. Det har ansetts vara i mesta laget vid utfrågningen av sakkunniga. Men utskottet vill ändå betona att ändringens syfte inte är att strama åt nuvarande tillämpningspraxis. Exempelvis i Skatteförvaltningens nuvarande anvisning är maximibeloppet på försummelseavgiften för en utomstående uppgiftslämnare 3 000 euro. Det maximibelopp som lagen tillåter tilllämpas överlag sällan. Det bör beaktas också framöver.
Vissa enskilda frågor
I det följande behandlar utskottet i korthet vissa enskilda frågor som aktualiserats vid utfrågningen av sakkunniga.
Rättelse av små fel. Lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ ger möjligheter att rätta små fel i penningbelopp i skattedeklarationen i deklarationer som ges för kommande skatteperioder. Annars är huvudregeln att rättelsen alltid ska gälla rätt skatteperiod. Eftersom målet är att förenhetliga och förenkla rättelseförfarandet slopas också ansökan om återbäring av mervärdesskatt helt.
Bestämmelsens lindrigare rättelseförfarande har som ovan konstaterats setts som en välkommen reform eftersom ett mindre fel kan rättas flexibelt utan påföljder. Möjligheten till rättelse ska också gälla små fel till den skattskyldiges fördel.
Under utskottets sakkunnigutfrågning har det framförts att den beloppsgräns som fastställs bör vara tillräckligt hög för att incitamentet för rättelse på eget initiativ ska utfalla effektivt. Dessutom har det ansetts önskvärt att också andra än till penningbeloppet små fel kan rättas genom lättare förfarande. Det kan gälla exempelvis situationer där källskatt på lön blir förskottsuppbörd.
Utskottet tar upp dessa synpunkter för begrundande i Skatteförvaltningens anvisningar och det fortsatta arbetet på lagstiftningen.
Elektronisk deklaration. I propositionen föreslås för första gången på lagstiftningsnivå bestämmelser om obligatorisk elektronisk deklaration, som i första fasen ska gälla skatter som betalas på eget initiativ (18 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ). Skatteförvaltningen kan ändå av särskilda skäl godkänna en deklaration som lämnats på papper.
Attityderna gentemot elektroniskt förfarande har generellt varit positiva på grund av de ovedersägliga effektivitetsfördelarna. Men det har ändå krävts att Skatteförvaltningen använder sin rörelsemarginal flexibelt så att skattedeklarationen kan lämnas på papper också i praktiken. Undantag kan underlätta situationen för exempelvis nya företagare. En möjlighet vore att tillåta att till exempel nya företag deklarerar på papper de följande sex månaderna efter att företaget har grundats.
Utskottet tillstyrker introduktionen av elektroniska förfaranden men uppmanar Skatteförvaltningen att fästa uppmärksamhet vid specialbehov i praktisk företagsverksamhet.
Att koncentrera besvär till Helsingfors förvaltningsdomstol. Förslaget är ett framsteg såtillvida att alla skatteslag börjar omfattas av omprövningsförfarandet. Det gäller också mervärdesskatten (60 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ).
Men ändringssökandet i mervärdesskatteärenden har ändå inte spritts ut på förvaltningsdomstolarna enligt hemkommun utan föreslås fortsatt vara koncentrerat till Helsingfors förvaltningsdomstol. Utskottet har redan tidigare noterat förfarandets oändamålsenlighet i samband med reformer av beskattningsförfarandet. Samma ståndpunkt bör upprepas också i detta sammanhang.
Inte heller justitieministeriet anser det motiverat att koncentrera ärenden som gäller mervärdesskatt till en enda förvaltningsdomstol. Tvärtom skulle en utjämning av inlämnade besvär mellan förvaltningsdomstolarna effektivisera användningen av personalresurserna jämfört med nuläget. Men ingen ändring är att vänta i samband med beredningen av den allmänna lag om förvaltningsdomstolarnas förfarande som nu är aktuell. Det sägs också i propositionsmotiven (s. 121). Justitieministeriet har nämligen inte för avsikt att bedöma de bestämmelser om sökande av ändring som ingår i speciallagar vid beredningen av den nya allmänna lagen.
Eftersom ärendet ingår i finansministeriets beredningsansvar uppmanar utskottet ministeriet att omvärdera saken i det fortsatta arbetet på projektet med beskattningsförfarandet.
Fastighetsbeskattning. Reformen av systemet för omprövning och sökande av ändring som ingår i propositionen gäller också fastighetsbeskattningen. Eftersom faktabasen för fastighetsbeskattningen fortfarande har luckor har Kommunförbundet som representerar skattetagaren motsatt sig en förkortning av tidsfristerna för ändringsbeskattning eftersom det skulle försvaga skattetagarens ställning märkbart. Det går till exempel inte att granska brister i fastighetsskattebasen på de fyra månader som tiden för sökande av ändring för skattetagaren förkortas till.
De framställda synpunkterna väger tungt och är förståeliga, menar utskottet. Men lösningen bör vara att utveckla riktigheten och den enhetliga värderingsnivån i faktaunderlaget för fastighetsbeskattningen rent allmänt. Ändringsbehovet ställer höga krav, men en arbetsgrupp vid finansministeriet arbetar på det för närvarande. Arbetet förtjänar allt stöd redan av allmänna rättviseskäl. Dessutom har fastighetsbeskattningens betydelse som källa för skatteinkomster hos kommunerna ökat tydligt under de senaste åren. Utvecklingen kan förutses fortgå också framöver bland annat för att fastighetsbeskattningen anses vara en av de skatter som förorsakar minst olägenhet för den finansiella aktiviteten.
Uppföljning
Propositionen är en osedvanligt omfattande helhet. Den innehåller ändringsförslag till 40 lagar och är på nästan 550 sidor. Propositionen har beretts på olika sätt redan i flera år och dess linjeval har finslipats länge. Resultatet är motiverat och välavvägt också med avseende på reformens kommande skeden.
Trots att ändringen huvudsakligen gäller förfaranden kan dess konsekvenser inte utvärderas heltäckande på grund av propositionens omfattning. Skatteförvaltningen har också en avgörande roll i att omsätta reformen i praktiken och styra förfarandet.
Därför anser utskottet att det är angeläget att följa konsekvenserna av ikraftträdandet och tillämpningen.
Ovan hänvisades också till vissa enskilda frågor som är värda att följa och vid behov vidareutveckla. De är i synnerhet konsekvenserna av ändringarna i systemet för omprövning och sökande av ändring för de skattskyldigas rättsliga ställning (eventuella luckor i ändringssökandet) och domstolsväsendets ärendekategorier (bl.a. ökad användning avextraordinära rättsmedel).
I flera sakkunnigyttranden har det dessutom framställts särskilda skäl för att det kan vara motiverat att fortsätta den allmänna tiden på tre år för sökande av ändring. Regleringssättet kan vara snarlikt bestämmelsen om fortsatt tidsfrist i bestämmelsen om skatterättelse. Grunder för fortsättning kan vara exempelvis reglering i strid med EU-rätten eller ändringar i civilrättsliga förhållanden som har inträffat av skäl som är utanför den skattskyldiges inflytandesfär efter den regelbundna tiden för sökande av ändring. Sådana ändringar kräver dock omsorgsfullt övervägande och det finns inte orsak att bedöma dem närmare i detta sammanhang. Men utskottet ser det ändå som viktigt att uppföljningen fäster tillräcklig uppmärksamhet också vid de utvecklingsbehov som propositionen ger upphov till.
Slutligen konstaterar utskottet att ett välfungerande, förutsägbart och rättssäkerhetsalstrande skattesystem är ett nationellt intresse. Det stöder en positiv attityd gentemot skattebetalning och är ägnat att skapa en gynnsam företags- och verksamhetsmiljö. Mycket kan göras för systemet. Det väsentliga är att detta gemensamma intresse genomsyrar all verksamhet.