Utskottet tillstyrker lagförslaget, men med ändringar. 

Syftet med propositionen är att i två steg höja de centrala fastighetsskattesatserna. Vid ingången av nästa år höjs den allmänna fastighetsskattesatsen och fastighetsskattesatsen för byggnader som används för annat boende än stadigvarande boende, och vid ingången av 2019 höjs också fastighetsskattesatsen för byggnader som används för stadigvarande boende. Höjningarna berör i samtliga fall såväl den nedre som den övre gränsen för skattesatsen. I praktiken tvingar ändringen många kommuner att höja skattenivån trots att det inte finns något behov av det. — Beräknat enbart utifrån detta skulle skatteintäkterna öka med nästan 50 miljoner från och med 2018 och med ytterligare 16 miljoner euro från och med 2019. 

Fastighetsskatten är i princip en gynnsam skatteform för kommunerna, eftersom den är stabil och förutsägbar och dess skattebas är statisk. Det har också med tanke på den ekonomiska tillväxten ansetts nyttigt att tyngdpunkten förskjuts från beskattning av arbete till annan beskattning, i synnerhet fastighetsbeskattning. Effekten blir som mest gynnsam om skattetrycket på förvärvsinkomster samtidigt kan minskas. 

Dessa positiva och allmänt erkända grunder ligger till grund för de ändringar som gjorts tidigare under regeringsperioden och för de ändringar som nu föreslås. Ändringarna har lett till en ökning av fastighetsskattens andel av kommunernas skatteinkomster och till ett minskat tryck på höjningar av inkomstskatten. 

I programmet för statsminister Sipiläs regering avtalades uttryckligen om en ökning av skatteintäkterna på 100 miljoner euro genom jämnstora poster under regeringsperioden. Det målet uppnåddes i och för sig redan genom förra årets separata höjning på 50 miljoner euro. De nu föreslagna höjningarna betyder alltså en ökning som överskrider målet i regeringsprogrammet. Höjningarna bygger dock på riktlinjerna i regeringsprogrammet och till viss del på regeringens halvtidsöverläggning våren 2017, då det avtalades om lättnader i avgifterna för småbarnspedagogik och om vidhängande kompensation till kommunerna. 

Propositionens konsekvenser

I propositionsmotiven ges en klar och detaljerad beskrivning av hur fastighetsskatten utvecklats och av ändringarnas effekter under de senaste knappa tio åren. Beskrivningen omfattar också den kritik som riktats mot fastighetsskatten och som framförts också i samband med den nu aktuella propositionen. Kritik har främst riktats mot den regionalt ojämna fördelningen av höjningarna, som särskilt drabbat huvudstadsregionen, mot höjningarnas frekvens och regressiva karaktär och mot att boendeutgifterna ökar snabbare än hushållens disponibla inkomster. Ett problem för sig är de beskattningsvärden som ligger till grund för skatten och som inte motsvarar de referensvärden som avses i lagen. 

Bedömningarna vid utskottets sakkunnigutfrågning har i huvudsak gått i samma riktning. Dessutom har det påpekats att regeringsprogrammets avkastningsmål redan har uppnåtts. Det har därför inte ansetts motiverat eller överhuvudtaget behövligt att under den rådande ekonomiska tillväxten införa ytterligare höjningar. 

Propositionen delar delvis också kommunfältet uttryckligen på grund av den regionala differentieringen. Det anses inte heller att själva kompensationsformen är genuin, eftersom det är kommuninvånarna som är betalare, inte staten. 

Utskottets ståndpunkt

Propositionen anknyter delvis till de planerade ändringarna av avgifterna för småbarnspedagogik och är delvis fiskal. Den bygger på ett uttryckligt beslut av regeringen och stöder, trots kritiken, kommunfältet. Kommunerna kan i motsvarande mån sänka inkomstbeskattningen, om skatteintäkterna blir onödigt stora i förhållande till behoven. 

Utskottet anser på dessa grunder att propositionen i princip är godtagbar. 

Av tillämpningspraxis i fråga om fastighetsbeskattningen vet vi att de skattesatser som kommunerna fastställer i genomsnitt ligger närmare intervallets nedre än övre gränser. Det finns alltså redan nu ett visst handlingsutrymme, och redan höjningarna av de övre gränserna ökar märkbart handlingsutrymmet. Kalkylmässigt sett har dessutom det fastställda avkastningsmålet för 2018 redan uppnåtts. Beslutsmakten tillfaller därmed kommunerna. Höjningar av de nedre gränserna vore däremot tvingande för en stor del av kommunerna. Det gäller också i det fall att det utifrån kommunens ekonomiska ställning finns varken behov eller vilja att höja skattesatserna. Effekterna skulle i synnerhet märkas i huvudstadsregionen och Nyland i övrigt, som redan nu står för drygt en tredjedel (34,3 %) av det årliga utfallet för fastighetsskatten, cirka 1,8 miljarder euro. 

Utskottet föreslår därför att de föreslagna höjningarna av de nedre gränserna slopas och att de nedre gränserna för skatteprocentsatserna i 11, 12 och 13 § i lagförslaget kvarstår i gällande lydelse. 

Utskottet framhåller avslutningsvis behovet av att konsekvensbedömningarna görs mer systematiskt i det fall att skatteförändringarna sker i så snabb takt som i det föreliggande fallet. I det avseendet finns det anledning att förvänta sig en klar förbättring i och med den pågående revideringen av värderingsmetoderna, som enligt planerna ska tillämpas på fastighetsbeskattningen för 2020. Målet är att skapa ett system med klara och lättbegripliga grunder. Systemet ska bemöta de skattskyldiga mer rättvist och möta större acceptans hos allmänheten. När projektet slutförts finns alla möjligheter att överväga också behövliga ändringar i skattenivåerna.