Beredningen av denna proposition (RP 253/2018 rd) grundar sig på regeringsprogrammet för statsminister Juha Sipiläs regering. I regeringsprogrammet sägs bland annat följande: ”De ökande riskerna och nya hoten kräver beredskap och förberedelser av ett nytt slag av hela samhället. Regeringen kommer att stärka det övergripande säkerhetstänkandet nationellt, inom EU och inom ramen för det internationella samarbetet. Detta gäller framför allt nya och omfattande hot som påverkansåtgärder av hybridkaraktär, cyberattacker och bekämpning av terrorism. Regeringen kommer att stärka de inre förutsättningarna för den yttre säkerheten. Regeringen föreslår att underrättelse utomlands och datatrafikspaning ska basera sig på lagstiftning. Regeringen kommer också att precisera lagstiftningen i fråga om förvärv av landområden och fastigheter som är viktiga med tanke på den övergripande säkerheten samt i fråga om dubbelt medborgarskap. Vid beredningen av denna lagstiftning ska tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna beaktas.”
Utskottet konstaterar att markägandet är en av de faktorer som påverkar statens övergripande säkerhet. I Finland finns det i dagens läge inte några bestämmelser som gäller bevakning av utlänningars fastighetsinnehav. Av Finlands 2,7 miljoner fastigheter är för närvarande mindre än en procent i direkt utländsk ägo, sägs det i propositionen (s. 27). Utländskt fastighetsinnehav kan således rent allmänt sett inte anses utgöra något hot mot den nationella säkerheten eller annat allmänintresse, sägs det vidare. Å andra sidan måste det enligt propositionen anses vara en oroväckande utvecklingstrend att enskilda fastighetsöverlåtelser sker i närheten av strategiskt betydelsefulla objekt, där man med arrangemang med mellanhänder försöker dölja vem det är som använder det faktiska bestämmande inflytandet. Oroväckande är också de fall där det visar sig omöjligt att nå fastighetsägarna eller där nyttjandet av den förvärvade fastigheten avviker från det som kan anses normalt.
I propositionen ingår åtta lagförslag. Enligt uppgift till utskottet är syftet med den nya lagstiftningen att ge staten möjligheter att ingripa vid fastighetsinnehav som äventyrar Finlands nationella säkerhet. Målet med lagändringarna är att skapa metoder som ger myndigheten möjlighet att förbättra den nationella säkerheten vid överföring av ägandet av och besittningsrätten till fast egendom i närheten av verksamhetsställen som är centrala med tanke på säkerhetsmyndigheternas uppgifter och samhällets vitala funktioner samt vid betydande investeringsprojekt. Genom att utveckla inlösningslagstiftningen vill man dessutom effektivisera myndighetens möjligheter att ingripa också i befintligt fastighetsinnehav i sådana särskilda fall där detta är nödvändigt med tanke på den nationella säkerheten.
Utgångspunkten för de föreslagna bestämmelserna är ett positivt förhållningssätt till utländskt ägande och utländska investeringar. Medborgare i Finland, EU och EES-området ska ha rätt att förvärva fastigheter för boende eller andra ändamål utan några ägarbegränsningar som grundar sig på medborgarskap. Ett administrativt tillståndsförfarande ska endast förutsättas för medborgare och sammanslutningar i stater utanför EU och EES-området. Lagstiftningen kommer att ha konsekvenser för endast en mycket liten del av fastigheterna.
Den nationella säkerheten beaktas genom att använda de metoder som är administrativt enklast och minst påverkar övrig samhällelig verksamhet eller ett enskilt intresse eller en kombination av dessa metoder. De bestämmelser som gäller förebyggande och planering och har mindre konsekvenser för funktionen hos systemet för fastighetsförvärv ska användas i större omfattning. I de fall där det finns ett behov av att påverka förvärv av ett befintligt fastighets- och byggnadsbestånd ska man sträva efter att övervaka förvärven på förhand med hjälp av ett tillståndssystem och ett förfarande med förköpsrätt. I sådana sällsynta situationer där det finns ett behov att ingripa i ett befintligt fastighetsinnehav eller i ett förvärv i vilket man inte kan ingripa med andra metoder, ska staten i sista hand ha rätt att lösa in fastigheten när de juridiska förutsättningarna uppfylls.
Försvarsutskottet anser att modellen ovan är bra, metoderna i de olika lagarna kompletterar varandra. I det här sammanhanget betonar utskottet att målet är att de grundläggande och mänskliga rättigheterna ska tillgodoses i nya lagstiftningsprojekt som förbättrar den nationella säkerheten. Detta konstateras också i regeringsprogrammet.
För en smidig planläggningsprocess är det enligt utskottet bra att inskränka förköpsrätten som det sägs i 2 § i lagförslag 3 (lag om statens förköpsrätt inom vissa områden) till en skyddszon på antingen 500 eller 1 000 meter beroende på område, eftersom fastighetshandeln och planläggningen sannolikt skulle ta stor skada om förköpsrätten vore större. Förköpsrätten kommer att gälla cirka 500 förvärv per år. Enligt uppgift till utskottet är det också i förköpslagen främst fråga om bevakning av fastighetsförvärv och mer sällan om att utnyttja förköpsrätten.
När det gäller propositionens ekonomiska konsekvenser konstateras det i propositionen (s. 33—37) att syftet inte är att utöka statens fastighetsinnehav. Staten har inga möjligheter att förvärva alla de områden, fastigheter, byggnader eller konstruktioner som potentiellt kan utgöra ett hot mot den nationella säkerheten. Dessutom bör det i fråga om det föreslagna inlösningsregelverket i första hand strävas efter att till exempel nyttjanderätten och inte den fasta egendomen ska lösas in. Det konstateras i propositionen att det är svårt att göra en kvantitativ bedömning av propositionens ekonomiska konsekvenser, men beloppet av inlösnings- och förköpsåtgärderna på årsnivå kan uppskattas till mellan några hundra tusen euro och några miljoner euro. I propositionsmotiven sägs det att eftersom inlösen är den metod man tar till i sista hand, kommer inlösningar inte att göras varje år. Propositionen har också konsekvenser för myndigheternas verksamhet som uppgår till 4—5 årsverken (s. 40—42). Den tilläggsfinansiering som behövs föreslås i en tilläggsbudget för år 2019 och i planen över de offentliga finanserna för 2020—2023.
I propositionen behandlas förhållandet mellan den föreslagna lagen om tillståndsplikt för vissa fastighetsförvärv och EU-rätten särskilt med avseende på principen om fri rörlighet för kapital och etableringsfriheten (s. 25—26). Försvarsutskottet konstaterar att grundlagsutskottet inte i sitt utlåtande tog ställning till propositionens EU-rättsliga dimension.
Under utskottsutfrågningen tog de sakkunniga upp förhållandet mellan statens och kommunernas förköpslag. Utskottet konstaterar att utgångspunkten i propositionen är att om en kommun har för avsikt att förvärva en fastighet, har staten inte något behov att utnyttja sin förköpsrätt. Kommunens förköpsrätt är således alltid primär, och försvarsutskottet ser inget behov att föreskriva särskilt om saken.
Sammantaget sett tillstyrker försvarsutskottet lagförslagen i propositionen, men med följande synpunkter och ändringsförslag.
Grundlagsutskottets och de andra fackutskottens synpunkter på propositionen
Propositionen remitterades förutom till grundlagsutskottet också till ekonomiutskottet, miljöutskottet och kommunikationsutskottet för utlåtande. Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande (GrUU 57/2018 rd) att propositionen innehåller mycket omfattande och relevanta motiv till lagstiftningsordningen. Grundlagsutskottet bedömde i sitt utlåtande bara förslaget till lag om tillståndsplikt för vissa fastighetsförvärv (lagförslag 4) och pekade på vissa behov att precisera bestämmelserna. Dessa ändringsbehov behandlas i detaljmotiven i detta betänkande. Sammantaget anser grundlagsutskottet dock att lagförslagen kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning.
Ekonomiutskottet konstaterar i sitt utlåtande (EkUU 62/2018 rd) att regleringen svarar mot ett likartat säkerhetshot som lagen om tillsyn över utlänningars företagsköp (172/2012). Enligt ekonomiutskottet är det med tanke på en välfungerande lagstiftning angeläget att myndigheterna ur fastighetsöverlåtelserna kan sålla fram de fall då det är nödvändigt att ingripa. Ser man till helheten finns det en ganska begränsad mängd förvärv gjorda av utlänningar, och att följa upp dem antas inte kräva några omfattande nyarrangemang av myndighetsåtgärderna. Ekonomiutskottet ser det som viktigt att förfarandena för eventuella inlösningar planeras för smidighet i det avseendet att myndighetens intervention inte förorsakar oskäligt långa tider av osäkerhet i fastighetsköp, och att effekterna av denna lagstiftning följs upp också med avseende på marknadens funktion. Försvarsutskottet håller med ekonomiutskottet om det som sägs ovan.
Miljöutskottet säger i sitt utlåtande (MiUU 44/2018 rd) att propositionen förtydligar lagstiftningen om planering av markanvändning utan att egentligen ändra planeringssystemet innehållsmässigt. Ändringsförslaget understryker dock skyldigheten att i planläggningsprocessen beakta omständigheter kring den nationella säkerheten. Det betyder att den planläggningsansvariga myndigheten ska få tillräckligt tydlig, heltäckande och aktuell information plus basfakta som underlag för planeringsarbetet av de ansvariga myndigheterna inom försvaret och gränsbevakningen. Miljöutskottet betonar att det är av största vikt att myndigheter och ministerier har en samsyn om läget. Försvarsutskottet håller med miljöutskottet om vikten av ett fungerande och heltäckande samarbete mellan myndigheterna på olika nivåer efter det att lagändringarna trätt i kraft.
Kommunikationsutskottet anser i sitt utlåtande (KoUU 39/2018 rd) att helheten är väl beredd, men vill samtidigt påpeka att utmaningen består i att göra regleringen vattentät. Genomförandet måste följas och eventuella systembrister omedelbart åtgärdas i syfte att garantera Finlands nationella intressen och säkerhet.
Kommunikationsutskottet föreslår i sitt utlåtande att försvarsutskottet överväger huruvida tillämpningsområdet för 1 § i lagen angående inlösen också ska gälla i fråga om 4 a § i markanvändnings- och bygglagen. Dessutom föreslår kommunikationsutskottet att tillämpningsområdet för 33 § 1 mom. i markanvändnings- och bygglagen utvidgas till att gälla områden som är viktiga för försörjningsberedskapen. Det skulle då vara möjligt att införa villkorade bygginskränkningar i landskapsplanerna för sådana områden.
Enligt uppgift till försvarsutskottet har inlösningslagen ett helt annat syfte än markanvändnings- och bygglagen och de som tillämpar lagen är inte heller desamma. Tillämpningsområdet behöver alltså inte vara enhetligt. Dessutom har Kommunförbundet ansett att redan den nu föreslagna formuleringen kan orsaka problem i planläggningsprocesserna. När det gäller försörjningsberedskapen konstaterar försvarsutskottet att det finns verkligt många sådana områden och att frågan inte kan lösas i denna proposition.
Försvarsutskottet konstaterar att båda de synpunkter som kommunikationsutskottet förde fram är viktiga. Det är viktigt att de utreds ytterligare under ledning av det ansvariga ministeriet, alltså miljöministeriet. I det här sammanhanget konstaterar utskottet att man bör göra en helhetsbedömning av de nya bestämmelserna inom två år från det att lagarna trätt i kraft. Försvarsutskottet föreslår att försvarsministeriet lämnar en rapport om saken till försvarsutskottet före utgången av 2021. I rapporten ska det bedömas hur de nya bestämmelserna fungerar, särskilt med avseende på myndighetssamarbetet — i synnerhet samarbetet mellan de statliga och kommunala aktörerna – och om det antal årsverken som uppskattades i propositionen räcker och hur den nya bulvanbestämmelse som utskottet föreslår fungerar. (Utskottets förslag till uttalande).