Allmänt

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/784 om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online började tillämpas den 7 juni 2022. Syftet med förordningen är att hindra att webbmiljön utnyttjas i terroristiskt syfte. Målet är att olagligt innehåll online med terroristisk propaganda avlägsnas så fort som möjligt eller att tillgången till det hindras för att hindra att innehållet delas vidare till övriga webbplattformar. I samband med behandlingen av förslaget till förordning lämnade förvaltningsutskottet två utlåtanden (FvUU 37/2018 rd och FvUU 9/2019 rd). 

Terrorisminnehåll är enligt definitionen i artikel 2.7 i förordningen material som anstiftar till eller förespråkar begåendet av ett av de brott som avses i EU:s direktiv om bekämpande av terrorism (EU) 2017/541, värvar personer för att delta i en terroristgrupps verksamhet eller exempelvis tillhandahåller instruktioner om tillverkning eller användning av sprängämnen eller skjutvapen för begåendet av terroristbrott. Material som sprids till allmänheten i utbildningssyfte, journalistiskt syfte, konstnärligt syfte eller forskningssyfte eller i syfte att förhindra eller bekämpa terrorism, inbegripet material som ger uttryck för polemiska eller kontroversiella åsikter inom ramen för den offentliga debatten, ska enligt artikel 1.3 i förordningen inte anses vara terrorisminnehåll. 

Medlemsstaternas behöriga myndigheter får enligt förordningen utfärda en avlägsnandeorder om avlägsnande av terroristisminnehåll online. Värdtjänstleverantörerna ska avlägsna terroristiskt webbinnehåll så snart som möjligt, dock senast inom en timme från mottagandet av en motiverad avlägsnandeorder. I gränsöverskridande fall ska den utfärdande myndigheten också överföra ordern till den behöriga myndigheten i den medlemsstat där värdtjänstleverantören är etablerad. Den behöriga myndigheten i medlemsstaten kan bedöma lagligheten i en avlägsnandeorder. Värdtjänst- eller innehållsleverantören får också begära att den behöriga myndigheten i dess medlemsstat bedömer lagligheten i en avlägsnandeorder som utfärdats av en myndighet i en annan medlemsstat. 

EU-förordningarna är direkt tillämplig rätt i medlemsstaterna. Enligt förordningen ska medlemsstaten utse den eller de myndigheter som är behöriga att utfärda avlägsnandeorder enligt artikel 3, granska avlägsnandeorder enligt artikel 4, övervaka genomförandet av specifika åtgärder vidtagna av värdtjänstleverantören enligt artikel 5 och påföra påföljder enligt artikel 18. Dessutom ska medlemsstaterna fastställa regler om sanktioner för värdtjänstleverantörers överträdelser av bestämmelserna i förordningen och vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa att de tillämpas. Genom den föreslagna lagen om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online utfärdas sådan kompletterande nationell reglering som förordningen förutsätter. Det föreslås att det till 1 § i lagen om verkställighet av böter fogas ett omnämnande av påföljdsavgift enligt den föreslagna lagen. 

Behöriga myndigheter

Utskottet anser det motiverat att polisen utses till behörig myndighet för att utfärda avlägsnandeorder och granska avlägsnandeorder som utfärdats av en behörig myndighet i en annan medlemsstat samt att Transport- och kommunikationsverket utses till behörig myndighet för att övervaka genomförandet av specifika åtgärder. Innehållet i myndigheternas befogenheter bestäms enligt förordningen. I den föreslagna lagen föreskrivs det inte om vilken enhet vid polisen eller Transport- och kommunikationsverket som ska svara för de uppgifter som avses i förordningen. Utskottet konstaterar liksom kommunikationsutskottet (KoUU 36/2022 rd) att tjänsteleverantörerna bör ha kännedom om enheterna innan lagen börjar tillämpas. 

Uppgifter som gäller avlägsnandeorder anses lämpligen kunna handhas av polisen, som har det huvudsakliga ansvaret för att bekämpa terrorism, eftersom syftet med avlägsnandeorder bland annat är att förebygga radikalisering och terrordåd. Uppgifterna i anslutning till övervakningen av specifika åtgärder lämpar sig för Transport- och kommunikationsverket, som för närvarande har tillsynsuppgifter exempelvis enligt lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation (917/2014). 

Utskottet konstaterar att utfärdande av avlägsnandeorder och granskning av avlägsnandeorder utfärdade av en myndighet i en annan medlemsstat är nya slags krävande uppgifter för polisen som kräver specialkompetens. Polisen måste bland annat kunna bedöma webbinnehållet i förhållande till definitionen av terrorisminnehåll i förordningen och särskilt i gränsöverskridande situationer också i förhållande till de grundläggande fri- och rättigheter som fastställs i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Uppgiften kräver aktivt internationellt myndighetssamarbete för att undvika överlappande avlägsnandeorder och ta reda på om det pågår andra förundersökningar som är kopplade till ärendet. Även Transport- och kommunikationsverkets tillsynsuppgifter i fråga om de specifika åtgärder som vidtas av värdtjänstleverantörer är nya för verket och förutsätter ny kompetens samt organisering av tillsynsverksamheten vid verket. Utskottet understryker vikten av tillräcklig sakkunskap och utbildning i de nya lagfästa uppgifterna för myndigheterna. 

Enligt förordningen ska medlemsstaterna säkerställa att deras behöriga myndigheter har de befogenheter och resurser som krävs för att uppnå målen och fullgöra sina skyldigheter enligt förordningen. Enligt propositionsmotiven kommer polisens nya uppgifter att medföra ett behov av tilläggsresurser på fyra årsverken (sammanlagt 280 000 euro/år). Transport- och kommunikationsverkets behov av tilläggsresurser omfattar två årsverken (sammanlagt 260 000 euro/år). Enligt erhållen utredning är avsikten att dessa resursbehov ska beaktas i den första tilläggsbudgeten för 2023 och i den kommande ramfinansieringen. 

Utskottet påpekar dock att myndigheternas resursbehov i fortsättningen kan öka om till exempel en stor internationell värdtjänstleverantör etablerar sig i Finland. Sakkunniga har också påpekat att värdtjänstleverantörer sannolikt i initialskedet kommer att begära en granskning av varje avlägsnandeförordnande, och det beräknade antalet begäranden är därför för litet i propositionen. Utskottet ser det som viktigt att de behöriga myndigheterna har tillräckliga resurser för sina uppgifter. 

Påförande av påföljder

Medlemsländerna ska enligt artikel 18 i förordningen utfärda bestämmelser om påföljder som påförs värdtjänstleverantörerna, om de inte följer de skyldigheter som fastställts i förordningen. Påföljderna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Förordningen ger nationellt handlingsutrymme i fråga om detaljerna i de administrativa påföljderna. Endast storleken på den ekonomiska påföljden för systematisk och kontinuerlig underlåtenhet att fullgöra skyldigheterna föreskrivs i förordningen. 

I fråga om påförande av påföljder föreslår regeringen att ett påföljdskollegium med tre medlemmar ska vara behörig myndighet. Att behörigheten att påföra påföljdsavgifter anförtros påföljdskollegiet motiveras i propositionen främst med påföljdsavgifternas storlek. Avsikten är dock att samma myndighet ska besluta om alla påföljdsavgifter oberoende av deras storlek. Utskottet konstaterar i detta sammanhang att det knappt finns någon utlåtandepraxis från grundlagsutskottet om ett sådant påföljdskollegium som det föreslagna. Grundlagsutskottet har visserligen granskat ett förslag om att behörigheten att påföra påföljdsavgift ska anförtros ett kollegialt organ exempelvis i samband med dataskyddslagstiftningen (GrUU 14/2018 rd). 

Ett påföljdskollegium är ett organ inom statsförvaltningen. De allmänna grunderna för statsförvaltningens organ ska enligt 119 § 2 mom. i grundlagen regleras genom lag om det ingår i uppgifterna att utöva offentlig makt. Med allmänna grunder avses främst enhetens namn, huvudsakliga uppgifter och behörighet (RP 1/1998 rd och GrUU 5/2008 rd). Betydande utövning av offentlig makt ingår i påföljdskollegiets uppgifter. Enligt utskottets uppfattning uppfyller de föreslagna bestämmelserna om påföljdskollegiet de grundläggande kraven i 119 § 2 mom. i grundlagen. Utskottet föreslår trots det att bestämmelserna preciseras på det sätt som framgår av detaljmotiveringen. 

Enligt 4 § 1 mom. i lagförslaget ska påföljdsavgift av påföljdskollegiet kunna påföras en värdtjänstleverantör som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot eller försummar sådana skyldigheter enligt förordningen som specificeras i bestämmelsen. Den påföljdsavgift som påförs en juridisk person kan vara 1 000—100 000 euro och påföljdsavgiften för en fysisk person kan vara 500—10 000 euro. Påföljdsavgiftens storlek baseras på en helhetsbedömning. Bestämmelser om de omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av påföljdsavgiftens storlek finns i artikel 18.2 i förordningen. Vid bedömningen av påföljdsavgiftens belopp ska således beaktas exempelvis överträdelsens karaktär, allvar och varaktighet samt om överträdelsen var avsiktlig eller orsakades av vårdslöshet och om värdtjänstleverantören tidigare har gjort sig skyldig till överträdelser. Avgiften behöver inte påföras om det föreligger någon grund som nämns i 5 §. Av det föreslagna 5 § 2 mom. framgår de begränsningar som gäller förbudet mot dubbel straffbarhet. Utskottet anser att de föreslagna bestämmelserna om påföljdsavgiftens storlek och beslut om att inte påföra avgift är ändamålsenliga. 

Påförande av påföljdsavgift är behandling av ett förvaltningsärende, så påföljdskollegiet ska när det utövar beslutanderätt iaktta de rättsprinciper inom förvaltningen som anges i 6 § i förvaltningslagen (434/2003) och som bidrar till att styra utövandet av prövningsrätten. Utskottet betonar också i övrigt att bestämmelserna i förvaltningslagen ska iakttas vid beslutsfattande enligt den föreslagna lagen. Utskottet ser det som viktigt att bevaka hur den föreslagna lagstiftningen inverkar framför allt på tillsynsmyndigheternas uppgifter och resurser. Utskottet konstaterar att den föreslagna lagstiftningen också påverkar värdtjänstleverantörerna. 

Utskottet tillstyrker lagförslagen med de ändringar som framgår av detaljmotiveringen.