Utskottet noterar att förslaget avser att öka skogsarealen och kolsänkorna och grundar sig på regeringsprogrammet, där det finns sju strategiska riktlinjer. Bland dem finns ”Ett klimatneutralt Finland som tryggar den biologiska mångfalden”. Det tredje målet i strategin är att kolsänkorna och kollagren ska stärkas på kort och lång sikt. De klimatåtgärder inom markanvändningssektorn som ingår i målet bedöms med avseende på deras verkningsfullhet och kostnadseffektivitet. Åtgärderna omfattar bland annat främjande av beskogning. Det innefattar att ta fram styrmedel och incitament för att stärka kolsänkorna och kollagren i skog och mark. Målet med propositionen är att öka skogsarealen och kolsänkorna. Åtgärderna beräknas på årsnivå gälla omkring 2 000–3 000 hektar. 

Med förslaget uppmuntras privata markägare att beskoga annan mark än åkerområden och skogsmark. Stöd för beskogning beviljas, det vill säga så kallad impedimentmark blir stödberättigande, däribland åkerskiften som inte använts för jordbruk och tidigare torvproduktionsområden. Avsikten är inte att beskoga åkrar som odlas aktivt. Följaktligen är ett stödvillkor för områden som inte används för jordbruk att arealen inte har fått jordbruksstöd efter 2019. Inte heller naturbeten som det ges ut kompensationsbidrag för eller exempelvis skyddszoner för vattendrag, områden för landskapsvård och vårdbiotoper som omfattas av ett gällande miljöavtal för jordbruk är stödberättigande. Å andra sidan ska åkerområden där det inte längre finns någon aktiv odlingsverksamhet, exempelvis på grund av dåliga odlingsegenskaper, kunna beskogas. 

Av det som sägs ovan framgår det att stöd för beskogning inte kan beviljas via den föreslagna lagen för en areal som klassas som skogsmark. Med skogsmark avses ett område som enligt Statistikcentralens nationella markanvändningsklassificering definieras som skogsmark (F11). Stöd för beskogning beviljas inte heller för skogsförnyelse, alltså inte heller för förnyelse av lågavkastande skog. 

Enligt lagförslaget är det skogscentralen som fattar beslut om att bevilja stöd för beskogning. Utskottet påpekar att ett flertal faktorer enligt lagförslaget måste beaktas för att stödet ska beviljas. Områdets lämplighet för skogsodling, biologisk mångfald och landskapsfaktorer plus områdets historia med avseende på eventuellt tidigare beskogningsstöd måste beaktas. Den som ansöker om beskogningsstöd måste förbinda sig att se till att det beskogade området vårdas under plantfasen och att bevara området som skogsmark i enlighet med skogslagen. Förbindelsen sträcker sig över tio år och börjar när anmälan om beskogning lämnas in till skogscentralen. För att beskogningen ska lyckas är det mycket viktigt att skogsägarna på den beskogade arealen genomför mekanisk bekämpning av markvegetationen, understryker utskottet. 

Samtidigt anser utskottet att det är mycket viktigt att områden med relevans för den biologiska mångfalden undantas från stödet. Områden med viktiga miljövärden ska inte beskogas. De områden som beskogning ansöks för får inte försämra naturens mångfald om de beskogas. Enligt propositionen ska närings-, trafik- och miljöcentralen göra den bedömningen i samband med sitt utlåtande. I detta sammanhang påpekar utskottet att det bara för en mycket liten del av jordbruksområdena med relevans för den biologiska mångfalden finns geografisk information som gör det lätt att kontrollera vilka områden som ska undantas beskogning. Till exempel många gamla åkrar på mineraljordar som inte har odlats på länge har utvecklat biologisk mångfald och blivit platser som är viktiga för ängsbeståndet, men de saknar geografiska data. Utöver det som sägs ovan ska närings-, trafik- och miljöcentralen i sitt utlåtande bland annat bedöma beskogningsobjektens lämplighet med avseende på vattenhushållningen. Vad beträffar tidigare torvproduktionsområden ska centralen i förekommande fall i sitt utlåtande också ta ställning till områdets lämplighet som våtmarksområde i stället för dess lämplighet för beskogning, om området med avseende på vattenhushållning inte lämpar sig för beskogning. Utskottet understryker därför att utlåtandet från centralen spelar en mycket stor roll för bedömningen av förutsättningarna för att få stöd för att beskoga ett område. Närmare bestämmelser om att verkställa beskogning ska utfärdas genom bestämmelser på lägre nivå än lag. 

Vidare påpekar utskottet att ett av stödvillkoren innebär att stödet bara betalas ut för områden som är lämpliga för skogsodling med avseende på natur. Med avseende på jordmånen på området måste bland annat dess näringskoncentration och näringsbalans samt tillräcklig värmesumma för odling av olika trädslag beaktas. Dessutom måste området som det sägs ovan lämpa sig för beskogning vad beträffar vattenhushållningen. 

Enligt förslaget ska området vara sammanhängande, omfatta minst 0,5 hektar och vara i snitt minst 20 meter brett. Den nedre gränsen kan vara viktig för den biologiska mångfalden, eftersom mindre områden ofta utgör små förekomster av skyddade naturtyper och platser där hotade och andra sällsynta arter förekommer. På grund av det administrativa arbete som ett enskilt beslut kräver är det inte heller rationellt att ta in mycket små områden i stödordningen. Utskottet förutsätter dock att regeringen utreder möjligheten att senare utsträcka stödordningen till sådana områden på minst 0,5 hektar som består av separata områden på minst 0,2 hektar, när den genomsnittliga bredden på varje område är minst 20 meter och när alla arealer i övrigt uppfyller villkoren för att bli godkända för stödordningen och godkännande av mindre arealer inte medför onödig extra administrativ börda (Utskottets förslag till uttalande). 

Sammantaget sett anser utskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslaget, men med följande ändringar.