Bakgrund och syften

Genom propositionen genomförs föresatsen i regeringsprogrammet för regeringen Orpo att fungerande vattentjänster ska tryggas och vattenresurserna hållas i nationella händer. Samtidigt verkställs riksdagens beslut om medborgarinitiativet Vattnet är vårt (RSk 26/2021 rd — MI 2/2020 rd). Riksdagen förutsatte att statsrådet vidtar åtgärder för att bereda lagstiftning som säkerställer att de offentligt ägda vattentjänstfunktioner som omfattas av kommunens organiseringsskyldighet förblir i kommunernas ägo och bestämmanderätt. Enligt propositionen ska lagen om vattentjänster ändras så att det säkerställs att kommunens ägande bibehålls. Samtidigt behöver lagen ändras på grund av omvärldsförändringar och erfarenheterna av tillämpningen av lagen. Sammantaget anser utskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslaget med ändringar. 

Jord- och skogsbruksutskottet föreslog i sitt betänkande (JsUB 11/2021 rd) om medborgarinitiativet Vattnet är vårt att medborgarinitiativet godkänns och att lagberedning inleds utifrån det. Utskottet ansåg att vattentjänstverken och vattentjänstinfrastrukturen på grund av vattentjänsternas särdrag i första hand ska vara offentligt ägda. Som särdrag lyfte utskottet i synnerhet fram att vattenledningsnätet utgör ett naturligt monopol och att vattentjänsterna är en samhällelig nödvändighetstjänst och en del av den kritiska infrastrukturen. Vattentjänsterna har ett nära samband med hälsoskyddet, samhällsutvecklingen, miljöskyddet, den nationella försörjningsberedskapen och försvaret. Vattentjänsternas betydelse har accentuerats ytterligare efter riksdagsbehandlingen av medborgarinitiativet när den internationella säkerhetspolitiska miljön har förändrats.  

I statsrådets nya beslut om målen för försörjningsberedskapen (568/2024) identifieras vattentjänsternas nödvändighet för de vitala samhällsfunktionerna. Vattentjänster är basservice som ska tryggas i alla säkerhetssituationer när det gäller samhällena, enheterna inom social- och hälsovården, livsmedelsproduktionen, det militära försvaret samt sådan produktion och service som är kritisk med tanke på försörjningsberedskapen. Dessutom ställer det allmänna säkerhetsläget och den förändrade omvärlden krav på att utveckla bestämmelserna i lagen om vattentjänster. När de vattentjänstverk som hör till den kritiska infrastrukturen ägs av kommunerna ligger inflytandet över de objekt som är viktiga för den nationella säkerheten och försörjningsberedskapen fortsatt i nationella händer. Det är på lång sikt motiverat att kommunen behåller sin beslutanderätt i fråga om vattentjänster också med tanke på kommunalekonomin och kommunernas skyldighet att ordna vattentjänster enligt lagen om vattentjänster. Jord- och skogsbruksutskottet anser det ytterst viktigt att man efter en omsorgsfull och omfattande lagberedning genom de aktuella ändringarna i lagen om vattentjänster kan säkerställa att de offentligt ägda vattentjänstfunktionerna förblir i kommunernas ägo och bestämmande inflytande.  

Ägandet av vattentjänstverksamheten i Finland

I Finland omfattas största delen av hushållen i tätbebyggda områden av centraliserade vattentjänster som kommunen ansvarar för att ordna, men i glesbygden är vattentjänstsystemen i huvudsak fastighetsspecifika. De fastigheter som ligger inom ett av kommunen fastställt vattentjänstverks verksamhetsområde ska i regel anslutas till verkets ledningsnät. I Finland finns det drygt 1 100 vattentjänstverk som motsvarar definitionen i den gällande lagen om vattentjänster. Dessutom finns det 34 vattenverk som bedriver partiförsäljning till vattentjänstverken. För ett land av Finlands storlek är antalet vattentjänstverk stort, står det i propositionen. Sett till antalet finns det flest vattentjänstverk i andelslagsform, men i invånarantal och vattenmängd utgör de inte den största gruppen. Klart flest invånare, totalt upp till 4,5 miljoner invånare, betjänas av de kommunala vattentjänstverken.  

I den gällande lagen om vattentjänster förutsätts det inte att vattentjänstverken ska ägas av kommunerna. Vattentjänstverken ägs dock oftast av kommunen eller, i andelslag, av dem som använder vattentjänsterna. Det finns knappt alls några helt privata vattentjänstverk som inte är andelslagsbaserade, trots att lagstiftningen har möjliggjort det. De kommunägda vattentjänstverkens verksamhetsformer varierar och de kan vara till exempel aktiebolag, kommunala affärsverk eller samkommuner. Jord- och skogsbruksutskottet konstaterar att också medlemsägda vattentjänstandelslag har en central roll när det gäller att trygga den nationella vattenförsörjningen, särskilt på landsbygden och utanför tätorterna. Det är därför viktigt att dessa kundägda vattentjänstverk kan fortsätta sin verksamhet. Den nya reglering som föreslås i propositionen gör det fortfarande möjligt att inrätta nya kundägda vattentjänstandelslag. 

För verkställande av riksdagens beslut i RSk 26/2021 rd föreslår regeringen att lagen om vattentjänster får bestämmelser som säkerställer att de offentligt ägda vattentjänstfunktioner som omfattas av kommunens organiseringsskyldighet och vattentjänstegendomen behålls i kommunernas ägo (4 c §). Kommunen får härefter inte sälja eller på annat sätt överlåta sitt ägande i ett vattentjänstverk, ett partivattentjänstverk eller en vattentjänstegendom till någon annan än en annan kommun eller ett verk som ägs av kommunen. Enligt propositionen ingriper ändringarna i lagen om vattentjänster inte i verksamhetsförutsättningarna för de vattentjänstverk som för närvarande är i privat ägo. Ett undantag är situationer där verket säljs vidare. För kommunerna föreslås förköpsrätt i situationer där ett vattentjänstverk som i dag är privatägt eller ett kundägt vattentjänst-andelslag säljs till en annan privat aktör (4 d §). Efter lagens ikraftträdande får det enligt propositionen bildas endast sådana vattentjänstverk och kundägda vattentjänstandelslag som ägs av kommunen. Jord- och skogsbruksutskottet anser att den föreslagna regleringen är motiverad. Utskottet föreslår endast en smärre teknisk precisering i 4 c § om bevarande av kommunens ägarskap. Den framgår närmare av detaljmotiveringen. 

Kommunernas och vattentjänstverkens roll i att säkerställa vattentjänsterna

Vid behandlingen av medborgarinitiativet Vattnet är vårt förutsatte riksdagen att man vid beredningen av den reglering som avses i medborgarinitiativet särskilt ska fästa uppmärksamhet vid dess förhållande till den kommunala självstyrelsen. För det andra bör man särskilt beakta de krav som de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna ställer. I propositionen konstateras det att den bidrar till att trygga och främja rättigheterna till liv och social trygghet enligt 7 och 19 § i grundlagen. Vatten och sanitet är en internationellt tryggad mänsklig rättighet. De grundläggande fri- och rättigheterna enligt 7 och 19 § i grundlagen har i Finlands system för grundläggande fri- och rättigheter ansetts uttrycka den mänskliga rättigheten till vatten och sanitet. Med tanke på att tillgodose de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna är framför allt kommunens organiseringsansvar relevant, då det innebär att det är kommunen som i sista hand svarar för tillgången till tillräckliga centraliserade vattentjänster. När det i lagen om vattentjänster härefter föreskrivs om bevarande av kommunens ägarskap i vattentjänstverken, begränsas samtidigt kommunens möjligheter att besluta på vilket sätt den uppfyller skyldigheten att ordna vattentjänster enligt lagen.  

I avsnittet ”Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning” i propositionsmotiven behandlas lagförslaget tämligen ingående med avseende på den kommunala självstyrelsen. Detta framgår också av grundlagsutskottets utlåtande till jord- och skogsbruksutskottet (GrUU 37/2025 rd). Frågan om den kommunala självstyrelsen förverkligas granskas i propositionen framför allt mot förbudet mot överlåtelse som gäller kommunernas ägande inom vattentjänster (4 c §). Genom förbudet hindras kommunerna från att avstå från sitt nuvarande ägande i vattentjänstverk. Det finns tungt vägande samhälleliga skäl för att kommunerna ska behålla sitt nuvarande ägande i vattentjänstverken och partivattentjänstverken, står det i propositionen. Genom regleringen stärks och tryggas kommunens rätt att besluta om en nödvändighetstjänst som kommunen har organiseringsansvar för. Enligt bedömningen i propositionen har kommunen fortfarande med tanke på den kommunala självstyrelse som tryggas i grundlagen tillräckligt handlingsutrymme och prövningsrätt när det gäller att fullgöra sitt organiseringsansvar för vattentjänster. Grundlagsutskottet har till denna del inte haft något att anmärka på slutsatserna i propositionen. 

Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande gjort en bedömning av vattentjänsterna som offentliga förvaltningsuppgifter med avseende på 124 § i grundlagen. Enligt grundlagsutskottet gäller lagförslaget offentliga förvaltningsuppgifter enligt 124 § i grundlagen till den del vissa uppgifter uttryckligen grundar sig på uppgifter som i lagen anförtrotts kommuner eller andra myndigheter. Däremot är ett vattentjänstverks verksamhet inte en offentlig förvaltningsuppgift, även om verksamheten i sig är en lagstadgad serviceuppgift. Här avviker grundlagsutskottets bedömning från den avgränsning av de offentliga förvaltningsuppgifterna som propositionen tar fasta på. Avgränsningen av de offentliga förvaltningsuppgifterna har vid beredningen av lagförslaget haft betydelse särskilt med tanke på förslaget till bestämmelser om straffrättsligt tjänsteansvar (9 §). Grundlagsutskottets utlåtande inverkar således på bedömningen av behovet av de föreslagna bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar. För att grundlagsutskottets utlåtande ska beaktas föreslår jord- och skogsbruksutskottet att bestämmelsen om straffrättsligt tjänsteansvar i propositionen stryks. Förslaget till strykning beskrivs närmare nedan i detaljmotiveringen.  

Utveckling av systemet för planering av vattentjänsterna

Enligt lagförslaget i propositionen ska vattentjänstverken utföra mer omfattande och systematisk planering för att det ska finnas beredskap för störningssituationer. Enligt lagförslaget ska regionalt samarbete och strukturell förändring inom vattentjänsterna främjas genom regional översiktsplanering av vattentjänster (5 §). Lagen och den förordning som ska utfärdas med stöd av den föreslås få bestämmelser om kommunen vattentjänstplan (5 a §) och vattentjänstverkets egendomsförvaltningsplan (9 a §) samt om planernas innehåll och uppdatering. Kommunens vattentjänstplan ska gälla hela kommunens område och alla vattentjänstverk som är verksamma inom kommunens område, även områden som inte omfattas av de centraliserade vattentjänsterna. Planen är ett viktigt verktyg för att samordna planeringen av vattentjänster och områdesanvändning och kan på så sätt fungera som bakgrundsmaterial till exempel vid sammanslagningar av vattentjänstandelslag. Jord- och skogsbruksutskottet konstaterar att denna övergripande kommunala planering av vattentjänster väntas ha positiva effekter framför allt för tillgodoseendet av vattentjänsterna på landsbygden.  

Uppföljningen av egendomshanteringen och planmässigheten i investeringarna är väsentlig för att eventuella höjningar av vattentjänstavgifterna ska vara skäliga och att stora engångshöjningar undviks. Propositionen har som mål att den effektiviserade egendomsförvaltningen vid vattentjänstverken ska minska underhållsskulden i vattentjänstsektorn och att vattentjänstinfrastrukturens skick ska förbättras. Jord- och skogsbruksutskottet konstaterar att saneringsskulden inom vattentjänsterna fortsätter att öka. Enligt en utredning från Finlands Vattenverksförening (Vesihuollon investointitarpeet vuoteen 2040, Vesilaitosyhdistyksen monistesarja nro 63, 2020) beräknas det årliga totala investeringsbehovet i fråga om vattentjänsterna fram till 2040 uppgå till 777 miljoner euro per år. För närvarande uppgår de totala årliga investeringarna dock endast till cirka 400 miljoner euro per år. Utskottet anser det viktigt att vattentjänstverkens egendomsförvaltningsplaner bättre och mer systematiskt gör det möjligt att använda vattentjänstavgifterna för att åtgärda det eftersatta underhållet. 

Som sagt föreslås det i propositionen också att vattentjänstverkens nuvarande skyldighet att bereda sig på störningssituationer preciseras. Vattentjänstverkets nuvarande plan för beredskap för störningssituationer utvidgas så att den utöver beredskap för störningssituationer också omfattar riskhantering. Planen ska benämnas beredskapsplan. Nivån på beredskapsplaneringen ska förbättras, och verken ska exempelvis få en ny skyldighet att öva åtgärder vid störningar. Likaså åläggs verken en ny skyldighet att uppdatera beredskapsplanerna. Jord- och skogsbruksutskottet ser det som angeläget att man i beredskapsplanerna i stor utsträckning identifierar och bedömer olika risker i vattentjänstverksamheten. Vattentjänstverken förutsätts bland annat ha bättre beredskap än tidigare inför torka och översvämningar. Detta stärker vattentjänstverksamhetens anpassning till klimatförändringen och de extrema fenomen som denna medför. Vattentjänstverkets verksamhet kan å andra sidan vara beroende till exempel av tillgången på sådana kemikalier och reservdelar som har kopplingar till komplexa globala produktions- och leveranskedjor.  

Vattentjänstverkets verksamhetsområde och anslutning av fastigheter till ledningsnätet

Kommunen fullgör i regel sitt lagstadgade ansvar för att ordna vattentjänster på så sätt att kommunen godkänner ett verksamhetsområde för vattentjänstverket. När kommunen fattar beslut om verksamhetsområden bedömer den inom vilket område i kommunen det behövs centraliserade vattentjänster. I 7 § i lagen om vattentjänster föreskrivs det närmare om de områden som ska ingå i vattentjänstverkens verksamhetsområden. Verksamhetsområdena ska omfatta de områden där fastigheterna behöver anslutas till vattentjänstverkets vattenledning eller spillvattenavlopp på grund av den faktiska eller den planerade samhällsutvecklingen. Regleringen i lagen om vattentjänster har till denna del också samband med det pågående genomförandet av EU:s nya direktiv om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse. Eftersom det i samband med genomförandet också behövs ändringar i lagen om vattentjänster föreslår jord- och skogsbruksutskottet på det sätt som beskrivs nedan i detaljmotiveringen att hänvisningen till direktivet i 7 § 2 mom. i lagförslaget stryks i detta skede. 

Den gällande lagen om vattentjänster förutsätter också att kommunen ändrar sitt beslut om verksamhetsområden vid behov, det vill säga håller verksamhetsområdena uppdaterade. Enligt förslaget ska vattentjänstverkets verksamhetsområde kontrolleras åtminstone vart tionde år (8 §). Tidigare har kontrollfrekvensen inte angetts i lag. I praktiken finns det därför kommuner där verksamhetsområdena inte har uppdaterats sedan lagen om vattentjänster trädde i kraft, dvs. 2001. Beslutet om verksamhetsområde har en central inverkan också på enskilda fastighetsägares skyldigheter, eftersom fastigheterna inom verksamhetsområdet i princip bör ansluta sig till vattentjänstverkets ledningsnät, slår utskottet fast. Utskottet anser vidare att det med tanke på likabehandlingen av fastighetsägarna är viktigt att man i och med lagändringen mer heltäckande än i dagsläget kan säkerställa att besluten om verksamhetsområden är uppdaterade. Utskottet föreslår emellertid en smärre teknisk ändring i 8 § om beslut om verksamhetsområden. Ändringen beskrivs närmare i detaljmotiveringen.  

Enligt propositionen kan det vara nödvändigt att bedöma om beslutet om verksamhetsområde är aktuellt, exempelvis när det utanför verksamhetsområdet sker samhällsutveckling som förutsätter att verksamhetsområdet utvidgas. Emellertid kan också ett minskat servicebehov inom vattentjänsterna leda till att verksamhetsområdets tidsenlighet behöver bedömas på nytt. Kommunen kan i samband med att beslutet om ett verksamhetsområde ses över besluta om upphävande av verksamhetsområdet, om de lagstadgade förutsättningarna är uppfyllda. Det har i rättspraxis visat sig vara mycket svårt att inskränka ett verksamhetsområde, och syftet med de föreslagna ändringarna i propositionen är att förtydliga och till vissa delar underlätta inskränkning och upphävande av ett verksamhetsområde. En förutsättning för en sådan inskränkning eller nedläggning är att behovet av vattentjänster har förändrats väsentligt efter beslutet om verksamhetsområdet. 

I propositionen föreslås det att fastigheters skyldighet att ansluta sig till vattentjänstverkets ledningsnät förtydligas så att anslutningsskyldigheten i princip bestäms utifrån det verksamhetsområde som kommunen fastställt (10 §). När bestämmelserna om anslutningsskyldighet preciseras kan framför allt vattentjänstandelslagen dra nytta av sina tidigare investeringar i vattenledningsnäten. Dessutom kan man säkerställa att anslutningarna finns kvar i områden där invånarantalet minskar. Samtidigt gör dessa ändringar det lättare att minska och lägga ner verksamhetsområden, varvid också anslutningsskyldigheten i områdena upphör. Kommunen fattar beslut om detta i samband med justeringen av verksamhetsområdet. Övergångsbestämmelserna säkerställer att ändringen av anslutningsskyldigheten inte leder till oskäliga situationer för fastighetsägare. 

Befrielse från anslutningsskyldigheten är också i fortsättningen möjlig, om förutsättningarna för befrielse enligt lagen om vattentjänster är uppfyllda (11 §). Enligt propositionen ska lagen nu till-låta befrielse utifrån fastighetsägarens eller fastighetsinnehavarens personliga omständigheter. Den nya möjligheten till befrielse efter prövning för en fastighet utanför en tätort kan bli tillämplig i en situation där anslutningen bedöms bli uppenbart oskälig för fastighetens ägare eller innehavare. Utskottet anser det viktigt att propositionen identifierar situationer där fastighetsägaren av sociala orsaker eller hälsoskäl inte kan ansluta fastigheten till vattentjänstnätet. Fastigheternas situation bör kunna granskas ur ett ekonomiskt, tekniskt och funktionellt perspektiv, så att man hittar rätt lösning för fastighetens och de boendes behov och så att det till exempel inte görs onödigt stora investeringar i fastigheter som är i slutet av sin livscykel.  

Regionförvaltningsreformens konsekvenser för vattentjänstmyndigheternas verksamhet

Efter det att regeringen lämnade propositionen om ändring av lagen om vattentjänster godkände riksdagen i juni 2025 en proposition med förslag till lagstiftning om en reform av statens regionförvaltning (RSv 74/2025 rd — RP 13/2025 rd). De nya ämbetsverken inleder sin verksamhet vid ingången av 2026. I och med regionförvaltningsreformen centraliseras den statliga tillsynsmyndighetens uppgifter enligt lagen om vattentjänster till Sydöstra Finlands livskraftscentral med stöd av statsrådets förordning om livskraftscentraler. Jord- och skogsbruksutskottet har i sitt utlåtande om regionförvaltningsreformen (JsUU 7/2025 rd — RP 13/2025 rd) ansett det motiverat att uppgifterna gällande vattentjänsterna organiseras och centraliseras regionalt för att den sakkunskap som dessa specialuppgifter kräver ska kunna tryggas. Till följd av regionförvaltningsreformen är det nödvändigt att i det aktuella förslaget till ändring av lagen om vattentjänster göra de ändringar som beskrivs nedan i detaljmotiveringen så att den statliga tillsynsmyndigheten benämns livskraftscentral i stället för närings-, trafik- och miljöcentral.