Bakgrund

I propositionen föreslås det att den bestämmelse i jaktlagen som innebär att vargen är fridlyst året om slopas. Fredningstiden för varg ska enligt förslaget regleras i jaktförordningen. Dessutom föreslås vissa tekniska ändringar i jaktlagen. Sammantaget anser jord- och skogsbruksutskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslaget med ändringar.  

Bakgrunden till propositionen är den ändring av habitatdirektivet ((EU) 2025/1237) som gäller vargens skyddsstatus och som antogs i juni 2025. Ändringen grundar sig på att vargstammen har stärkts och spridit sig till nya områden i Europa. Denna utveckling har medfört socioekonomiska problem som undantag från strikt skydd inte har kunnat lösa på ett tillfredsställande sätt. Ändringen av konventionen om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö (Bernkonventionen, FördrS 29/86) genomfördes 2025 så att vargen flyttades från bilaga II (strängt skyddade djurarter) till bilaga III (skyddade djurarter). Överföringen av vargen från habitatdirektivets bilaga IV (strikt skyddade arter) till bilaga V (arter för vilka insamling i naturen kan bli föremål för förvaltningsåtgärder) möjliggör de ändringar i den nationella lagstiftningen som ingår i lagförslaget och som utfärdas med stöd av den föreslagna lagen.  

Riksdagens svar (RSv 53/2025 rd) på regeringens proposition om dispens från fredning av stora rovdjur (RP 21/2025 rd) innehöll tre uttalanden. För det första förutsatte riksdagen att de förslag till bestämmelser om slopande av fredningen av varg som föranleds av ändringen av EU:s habitatdirektiv föreläggs riksdagen genast i början av höstsessionen 2025. Riksdagen förutsatte vidare att jord- och skogsbruksministeriet utan dröjsmål bereder behövliga ändringar som bidrar till teknisk kvalitet och tydlighet i jaktlagen. I det tredje uttalandet förutsatte riksdagen att jord- och skogsbruksministeriet följer hur jaktlagstiftningen fungerar och fortsätter arbeta för att det skapas etablerade ramar för stamvårdande jakt. Genom propositionen genomförs de två första uttalandena.  

Bedömning av propositionens konsekvenser

Polisstyrelsens yttrande till utskottet lyfter fram att av de stora rovdjuren har särskilt vargen under den senaste tiden regelbundet orsakat uppdrag för polisen. Uppdragen har gällt situationer där vargen bedöms utgöra fara för människors liv eller säkerhet. Enligt 2 kap. 16 § i polislagen (872/2011) har en polisman har rätt att ta fast och som en sista utväg avliva ett djur som orsakar fara för människors liv eller hälsa eller betydande skador på egendom eller allvarligt äventyrar trafiken. Ett djur får också avlivas om det skulle innebära uppenbar grymhet mot djuret att hålla det vid liv. Principen om minsta olägenhet i 1 kap. 4 § i polislagen innebär att fördrivning av ett stort rovdjur i många situationer är en mer motiverad åtgärd än avlivning, och att ett avlivningsföreläggande alltid är en sista utväg. 

I yttrandet konstateras det att polisens förelägganden om fördrivning och avlivning av varg har ökat betydligt under de senaste åren. År 2025 har polisen fram till tidpunkten för yttrandet tvingats fatta 50 beslut om avlivning av vargar. År 2022 och tidigare år har antalet varit under 20 avlivningsbeslut under hela året. Av dessa beslut leder uppskattningsvis var tredje till att vargen avlivas. Enligt yttrandet beror ökningen av antalet beslut på att vargstammarna har ökat och på att deras skygghet för människor har minskat. Antalet avlivningsbeslut är dock mycket litet jämfört med hur många uppdrag vargen totalt förorsakar polisen. Enligt polisens uppfattning skulle jakt förebygga hot- och farosituationer som orsakas av vargar. Att tillåta jakt på varg på det sätt som föreslås motverkar störningar som orsakas av varg, eftersom vargens skygghet för människor ökar till följd av jakten.  

I de yttranden som utskottet fått har man lyft fram vilka konsekvenser vargstammens tillväxt har för lantbruksföretagare. Den okontrollerade situationen orsakar oskälig press på lantbruksföretagarna. Många har slutat eller överväger att sluta med produktionen på grund av den ständigt växande vargrisken. Situationen är särskilt svår för fårnäringen. Även om ett betydande antal rovdjursstängsel har byggts, uppgick antalet skadefall som ersattes med statliga medel år 2024 till rekordhöga 90 fall. I dessa fall dödade vargen sammanlagt 406 får. Skadorna ersattes med 111 000 euro. I yttrandena konstateras att det år 2025 redan har registrerats 104 skadefall med får fram till slutet av november. Den extra arbetsinsats som krävs för att undvika skador och den psykiska press som skaderisken orsakar är en betydligt större fråga än de ekonomiska skadorna. Under de senaste sju åren har får- och lammköttsproduktionen minskat med cirka 40 procent. Den negativa omvärldsförändring som vargarna orsakar har en avgörande betydelse för utvecklingen. År 2024 påträffades 1 143 renar som dödats av varg, och deras ersättningsvärde uppgick till 1,58 miljoner euro. År 2025 konstaterades 1 995 fall av vargskador. Det motsvarar ett ersättningsbelopp på 2,79 miljoner euro. Ersättningsbeloppen beaktar inte vargens andel av förlorade kalvar.  

Den växande vargstammen äventyrar enligt de yttranden som utskottet har fått jakten med hund och den jaktkultur som bygger på jakthundar. Förutom vid själva jakttillfällena finns det risk för möten mellan hund och varg även vid prov för jakthundar och inom frivillig räddningshundverksamhet. Dessutom används jakthundar som nödvändig hjälp vid eftersök av skadat storvilt. I Finland finns det totalt över 80 000 jakthundar. På grund av den växande vargstammen finns det redan områden i Finland där provverksamhet för jakthundar och jakt med hund är alltför riskfylld. I yttrandena konstateras det att människors rörelse i naturen och hobbyverksamhet med hund ska tryggas även där vargar förekommer.  

Utskottet har i ett tidigare betänkande om stamvårdande jakt på stora rovdjur (JsUB 1/2025 rd — RP 21/2025 rd) ansett att de allt vanligare problemen beror dels på att stammarna av stora rovdjur ökat, dels på att de stora rovdjurens människoskygghet har minskat betydligt. Samtidigt har skadorna ökat trots satsningar på att förebygga skador. Den minskade skyggheten syns bland annat i att rovdjur allt oftare kan ses på gårdsplaner. Utskottet anser att den kvotjakt som nu genomförs är viktig för att öka vargarnas skygghet för människor och minska antalet gårdsbesök. Utskottet har i ett tidigare utlåtande om stora rovdjur (JsUU 10/2024 rd — E 17/2025 rd och E 18/2025 rd) lyft fram att jakthundar blir skadade och att jakt med hund förhindras när det finns risk för att hundarna blir anfallna av vargar. Utskottet har konstaterat att förhindrad jakt och träning av jakthundar också inverkar på jägarnas möjligheter att tillhandahålla storviltsassistans, försvårar hanteringen av älgstammen och leder till att trafikskador och hjortdjursskadegörelse i skogar ökar.  

Enligt utskottet (JsUB 1/2025 rd) orsakar förhindrandet av stamvårdande jakt direkta och indirekta olägenheter för husdjursproduktionen och i synnerhet för fårproduktionen och rennäringen. Dessutom har utskottet i ett utlåtande JsUU 9/2025 rd konstaterat att vargarna årligen dödar hundratals får. Utskottet påpekar också att jordbruksföretagarnas förluster inte enbart handlar om ekonomiska skador, utan också om svårigheter och immateriella skador till följd av en ökad psykisk press och förlust av långsiktiga avelsresultat. År 2000 konstaterades antalet renar som dödats av varg vara 270. År 2024 var antalet redan 1 143 individer. Utskottet konstaterar i sitt utlåtande att den situation som beskrivs ovan hotar husdjursnäringens fortsättning i hela Finland. Sammantaget, med hänvisning till sakkunnigyttrandena och sina tidigare ställningstaganden, anser utskottet att det lagförslaget i propositionen är nödvändigt för den inre säkerheten, husdjursnäringens kontinuitet och fortsatt jakt med hund. 

Rådet för bedömning av lagstiftningen har lyft fram brister i propositionens beskrivning av nuläget och dess konsekvensbedömningar. Enligt rådet är propositionens ekonomiska och samhälleliga konsekvenser oklara. Utskottet beklagar detta och konstaterar att den tidsplan som fastställts i riksdagens uttalande sannolikt har begränsat möjligheterna att genomföra en heltäckande konsekvensbedömning. Dessutom föreskrivs många centrala lösningar som gäller jakt på varg och fredningstid i författningar på lägre nivå än lag. Till dessa delar är det motiverat att redogöra mer detaljerat för deras konsekvenser i samband med beredningen av dessa författningar på lägre nivå. När det gäller lagförslagets miljökonsekvenser har man i de yttranden som utskottet har fått behandlat konsekvenserna för vargstammen, om än med olika slutsatser. Utskottet behandlar jaktens konsekvenser för vargstammen längre fram när det bedömer hur jakt med stöd av den regionala kvoten ska genomföras. Utskottet anser att det är viktigt att lagförslaget träder i kraft i början av 2026 och hänvisar i fråga om ekonomiska och samhälleliga konsekvenser till det som anförts ovan samt till de konsekvenser som anförts i utskottets tidigare betänkande och utlåtanden.  

Genomförandet av jakt utifrån regional kvot

I artikel 14 i habitatdirektivet finns bestämmelser om de arter som förtecknas i bilaga V, som inte är lika strikt skyddade som arterna i bilaga IV. Regleringen tillåter jakt på dessa arter. Artikel 14 förutsätter dock att bevarandestatus för arter i bilaga V aktivt övervakas. Vid behov ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa artens bevarandestatus. Sådana åtgärder kan bland annat vara tillståndssystem, kvoter, fredningstider samt lokal eller tillfällig fredning. Viltarter enligt bilaga V är i Finland varg, europeisk bäver, gråsäl, knubbsäl, östersjövikare, iller, skogsmård och skogshare. Av dessa jagas gråsäl och östersjövikare på basis av en regional kvot.  

I yttranden till utskottet har det ansetts viktigt att man vid det nationella genomförandet av ändringen av habitatdirektivet fäster tillräcklig uppmärksamhet vid de skyldigheter enligt habitatdirektivet som fortfarande gäller vargen. Habitatdirektivet förutsätter att bedömningarna av varje art baserar sig på vetenskaplig information. Även om vargen inte längre finns på listan över strikt skyddade arter, kräver artens nuvarande status att en gynnsam bevarandestatus uppnås och upprätthålls i alla EU:s medlemsstater. Fastställandet av vad som är en gynnsam bevarandestatus ska grunda sig på de senaste vetenskapliga rönen och bedömningarna. Därför är det av största vikt att säkerställa förutsättningarna för att bedöma storleken på vargpopulationen och dess genetiska struktur, liksom för andra stora rovdjur. Enligt utredning till utskottet utvecklar Naturresursinstitutet en så kallad beskattningsmodell, med hjälp av vilken dimensioneringen av vargjakten och dess effekter på vargstammens utveckling kan bedömas. Utskottet anser det viktigt att dna-prover lämnas in på det sätt som föreskrivs i lagförslaget, både från vargar som fällts med stöd av kvoten och från vargspillning i allmänhet för att göra en beståndsbedömning. Det bör reserveras tillräckliga resurser för att analysera dna-proverna, och proverna ska undersökas utan dröjsmål. 

När fridlysningen av vargen året om slopas, är avsikten att säkerställa att dess gynnsamma bevarandestatus bibehålls genom jakt enligt regionala kvoter som baseras på vetenskaplig och aktuell kunskap. Jaktlagens system med bestämmelser på lägre nivå tryggar ett kontrollerat genomförande av jakten. Om lagförslaget genomförs är det möjligt att jaga varg med stöd av jaktlicens eller regional kvot. Själva genomförandet av jakt enligt regionala kvoter föreskrivs i förordningar på lägre nivå än lag. Bestämmelser om jaktlicens och regional kvot finns i 10 § i jaktlagen. Om jakt kan medföra skada på beståndet av någon annan än en i 26 § nämnd hjortdjur eller om en ändamålsenlig jakt i fråga om en viltart kräver det, ska den som bedriver jakt ha jaktlicens eller iaktta en regional kvot som fastställs av jord- och skogsbruksministeriet. 

Avsikten är att genom förordning av statsrådet utfärda bestämmelser om viltarter som får jagas med stöd av en regional kvot, om villkoren för beviljande av regional kvot, om det förfarande som ska iakttas vid beviljandet samt om anmälan av det byte som erhållits med stöd av regional kvot. Den årliga mängden byte som tillåts vid jakt med stöd av regional kvot kan begränsas. Genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet får närmare bestämmelser utfärdas om vilka viltarter som begränsningen avser, om största tillåtna bytesmängder, om de jaktbara djurens kön och ålder samt om det område som begränsningen gäller. 

Förslagen till förordningar om författningar på lägre nivå än lag är på remiss när detta betänkande utarbetas. Avsikten är att jakt på varg med stöd av en regional kvot ska inledas vid ingången av 2026. Enligt det förslag till förordning av statsrådet som är på remiss föreslås den allmänna jakttiden för varg sträcka sig från den 1 december till och med den 10 februari. Utanför denna tid är vargen fredad. Enligt 37 § i jaktlagen ska en viltart fredas för en bestämd tid eller tills vidare för att trygga en störningsfri fortplantning av en viltart. Enligt utredning till utskottet har viltarter i princip också skyddats under den tid då avkomman är beroende av moderdjurets omsorg.  

I yttranden till utskottet har det framförts att parningsperioden för varg i allmänhet börjar i slutet av februari eller i början av mars, så det är ändamålsenligt att avsluta jakten på varg före det. I Finland föds valparna oftast den andra veckan i maj. I vissa fall föddes valparna den första veckan i maj, och dessutom har det förekommit fall där kullen fötts i mitten av maj. Varghonan är dräktig i 60—63 dygn. Hanens roll är mycket viktig genast när valparna fötts. Under en period på 2—3 veckor efter födseln är det bara hanen som jagar och då förser honan med mat. Honan diar valparna under en period på 8—10 veckor, vilket beroende på födselns tidpunkt sträcker sig till början av augusti. Valparna är beroende av sina föräldrar till senhösten eller början av vintern, eftersom en lyckad jakt på vargens huvudsakliga bytesdjur, det vill säga hjortdjur, förutsätter att valparna lär sig jaktfärdigheter som en del av flocken. Valparna rör sig tillsammans med flocken och deltar i jakten ungefär från september. Bland annat jakt på hjortdjur kräver färdigheter som lärs i flocken.  

Enligt utredning till utskottet kan man dra slutsatsen att den jakt som baseras på regional kvot och som är avsedd att avslutas senast den 11 februari 2026 inte stör vargens fortplantning och inte försämrar avkommans överlevnad under de första levnadsmånaderna. Dessutom bedöms enligt uppgifter från Naturresursinstitutet den kvot på 100 individer som föreslås i jord- och skogsbruksministeriets förordningsförslag för 2026, utifrån en preliminär demografisk modellering, sannolikt inte leda till att stammen minskar under den referensnivå som fastställts för gynnsam bevarandestatus. Utskottet anser att detta är en viktig utgångspunkt och menar i likhet med yttrandena att man 2026 bör samla in erfarenheter av jakt som baserar sig på en regional kvot. Utskottet anser det nödvändigt att Forststyrelsen möjliggör vargjakt på statens marker från början av 2026 och omedelbart uppdaterar jaktarrendeavtalen så att de omfattar jakt på alla stora rovdjur. 

I yttranden till utskottet har kritik framförts mot avsikten att inrikta kvotjakten revirvis mot hela flockar. Å andra sidan har det i yttrandena föreslagits att jakten bör grunda sig på jaktlicens, eftersom licensbaserad jakt gör det möjligt att rikta jakten mer planerat än vid kvotjakt och att välja ut individer eller flockar som ska elimineras. För att bevarandestatus för vargstammen ska förbli gynnsam bör jakten planeras så att stammens demografiska och genetiska livskraft inte försämras väsentligt. Om licens- eller kvotjakten riktas mot endast vissa individer i flocken bör man undvika att döda de vuxna vargar som är nyckelindivider för flockens jaktframgång.  

Enligt utredning till utskottet tryggar en inriktning av jakten genom begränsade regionala kvoter på revir de områdesspecifika mål som ställs för kvotjakten, såsom att förebygga skador på husdjur eller att avlägsna hybridvargar, samt den uppföljning av kvoten som krävs för en gynnsam bevarandestatus. Dessutom förebygger inriktningen att familjeflockar splittras, vilket påverkar flockens förmåga att skaffa föda och leder till att vargar söker sig närmare människobebyggelse. I motiveringspromemorian till statsrådets utkast till förordning om kvotjakt på varg (på finska, s. 6), som är på remiss, framhålls att det inte nödvändigtvis är ändamålsenligt att tillåta jakt på varg utanför vargreviren. I sådana fall skulle jakten riktas mot unga, vandrande individer som söker revir och partner. Endast sällan orsakar vandrande unga vargar socioekonomiska skador. Skador uppstår i huvudsak inom vargreviren eller vid deras gränser. Mot bakgrund av det som sägs ovan anser utskottet att genomförandet av jakt baserade på en regional kvot är motiverat och att det är viktigt att granskningsmetoden ses över i ljuset av de erfarenheter som samlas.  

Stamvårdande jakt på brunbjörn och lodjur

Enligt regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering ska rovdjurspolitiken skötas på ett sätt som också beaktar social hållbarhet. I regeringsprogrammet konstateras det att stamvårdande jakt på stora rovdjur tryggas genom lagstiftningen och att det arbete som redan inletts för att möjliggöra stamvårdande jakt på varg fortsätter i enlighet med riksdagens beslut. Utskottet konstaterar att lagförslaget i propositionen uppfyller målen i regeringsprogrammet i fråga om vargen. Utskottet anser i enlighet med regeringsprogrammet att det är viktigt att också trygga stamvårdande jakt på andra stora rovdjur, särskilt brunbjörn och lodjur. I sitt utlåtande om skyddet av stora rovdjur konstaterar utskottet att de sociala och ekonomiska konsekvenserna av det nuvarande skyddssystemet förutsätter att man inte inväntar ändringar i EU:s lagstiftning, utan att det nuvarande systemet bör utvecklas snabbt och effektivt för att avvärja ytterligare skador och återställa förtroendet för skyddssystemet (JsUU 10/2024 rd). För närvarande omfattas björn och lodjur av bilaga IV till habitatdirektivet. 

Utskottet har i ett färskt betänkande (JsUB 1/2025 rd) behandlat stamvårdande jakt på stora rovdjur i fråga om björn och lodjur. Också stamvårdande jakt på dessa rovdjur har förhindrats under de senaste åren på grund av överklaganden och förhindrad verkställighet av beslut om dispens. I sin rättspraxis har högsta förvaltningsdomstolen utifrån EU-domstolens avgöranden förutsatt att det i ett beslut om dispens ska kunna anges ett godtagbart syfte för jakt enligt undantaget i artikel 16.1 e i habitatdirektivet. Bakom detta ligger dessutom en snäv tolkning av undantagsbestämmelsen. I rättspraxis har syftena för stamvårdande jakt i besluten om dispens praktiskt taget alltid avslagits. Utöver det nämnda betänkandet har utskottet i ett tidigare utlåtande omfattande behandlat konsekvenserna av att rovdjursstammarna har ökat och att beståndsvårdande jakt har förhindrats (JsUU 10/2024 rd). 

I den tidigare nämnda propositionen (RP 21/2025 rd) konstateras det att Finlands björnstam med nuvarande tillväxt sannolikt kommer att fördubblas på sju till åtta år om det inte är möjligt att fortsätta med stamvårdande jakt. Björnstammen är på vissa håll så stor att man inte enbart genom att avlägsna individer som orsakar skada eller säkerhetshot kan hantera de sociala, ekonomiska eller ekologiska problem som den växande stammen orsakar. Det är inte uteslutet att lodjursstammens tillväxt leder till en motsvarande utveckling. Sammantaget behöver stammarna av stora rovdjur begränsas och i synnerhet behöver de stora rovdjurens människoskygghet återställas. Dessa mål kan inte främjas genom dispens som beviljats på de skadegrunder som nämns i 41 a § 1 mom.  

I Polisstyrelsens yttrande konstateras det att situationen i fråga om stora rovdjur sammantaget är alarmerande i ljuset av polisens uppdragsmängd. År 2022 fattade polisen nio beslut om fördrivning eller avlivning av björnar. År 2025 hade det vid tidpunkten för utlåtandet redan fattats cirka 60 sådana beslut. Antalet har ökat betydligt också när det gäller björn. I fråga om lodjur och järv har polisen endast fattat enstaka beslut. Polisstyrelsen har konsekvent i sina yttranden stött stamvårdande jakt på stora rovdjur, särskilt varg.  

Med hänvisning till inkommen utredning konstaterar utskottet att både björn- och lodjursstammarna har en gynnsam bevarandestatus och har förblivit så trots att det för några år sedan bedrevs årlig beståndsvårdande jakt på dem. I förvaltningsplanen för björnbeståndet har referensvärdet för en gynnsam bevarandestatus fastställts till 1 400 individer. Däremot har det inte fastställts något referensvärde för lodjur. Fastställandet av referensvärdet sker vetenskapligt och ytterst genom en politisk beslutsprocess genom ministeriets förordning. Enligt utredning till utskottet motsvarar situationen för lodjursstammen i stor utsträckning björnens situation, och referensvärdet för en gynnsam bevarandestatus kan uppskattas till cirka 1 400 individer.  

Också vissa yttranden till utskottet understöder stamvårdande jakt på björn och lodjur. Enligt yttrandena bör detta genomföras genom jakt som baserar sig på en regional kvot. Björnjakt som kvotjakt inom renskötselområdet har visat sig vara en fungerande modell. Därför bör beståndsvårdande jakt på björn även utanför renskötselområdet ordnas som kvotjakt. Även vid dispens som genomförs som kvotjakt kan man påvisa att de undantagsförutsättningar som följer av habitatdirektivet uppfylls. Dessutom bör det skade- och säkerhetsbaserade dispensförfarandet fortfarande finnas kvar som ett alternativ till kvotjakt. För att säkerställa detta bör det i jaktlagen uttryckligen föreskrivas hur uttrycket ”någon annan tillfredsställande lösning” ska tolkas.  

Miljöutskottet instämmer i det som sägs i yttrandena. Stamvårdande jakt på brunbjörn och lodjur bör möjliggöras så att dispens från fredning av björn och lodjur med stöd av en regional kvot tillåts i hela landet. Kvotjakt som baserar sig på en regional kvot är en ledd, kontrollerad och ansvarsfull verksamhet som tryggar en gynnsam bevarandestatus för de stora rovdjursarterna. Samtidigt begränsas ökningen av de ekonomiska skador och säkerhetsrisker som stora rovdjur orsakar. Förfarandet förebygger också tjuvjakt och tryggar framtiden för hotade arter som är viktiga för den biologiska mångfalden. Utskottet föreslår nedan ändringar som gäller detta och förutsätter att jord- och skogsbruksministeriet omedelbart bereder de förordningar som behövs för dispens från fredning av björn och lodjur genom jakt med stöd av en regional kvot (Utskottets förslag till uttalande).