Allmänt

Enligt propositionen ska jaktvårdsavgiften höjas från 33 euro till 39 euro. Avgiftshöjningen behövs för att nå de samhälleliga effektmålen för viltpolitiken, bland annat för att stärka jaktvårdsföreningarnas verksamhet, står det i propositionen. Det är viktigt att stärka ledningen av jaktvårdsföreningarnas verksamhet och stödja jaktvårdsföreningarnas regionalt och nationellt betydande frivilliga projekt. Detta kräver också ändringar i Finlands viltcentrals uppgifter. Viltcentralen måste effektivare kunna stödja jaktvårdsföreningarna. 

Utskottet ser det som ett mycket viktigt syfte att stödja utvecklingen av jaktvårdsföreningarnas verksamhet, så att det synnerligen viktiga frivilliga arbete som kanaliseras genom jaktvårdsföreningarna tryggas. En jaktvårdsförening är en självständig aktör vars verksamhet grundar sig på eget initiativ av jägare som betalat jaktvårdsavgift enligt lagen om jaktvårdsavgift och jaktlicensavgift. Varje jaktvårdsförening har ett eget geografiskt verksamhetsområde. Jaktvårdsföreningen svarar för främjandet av en hållbar vilthushållning inom sitt verksamhetsområde, främjar och organiserar jägarnas frivilligarbete samt sköter de offentliga förvaltningsuppgifter som föreskrivits för den. Sammanlagt finns det 295 jaktvårdsföreningar i vårt land. 

Jaktvårdsföreningarnas verksamhet

Bestämmelser om jaktvårdsföreningarna och deras uppgifter ingår i viltförvaltningslagen (158/2011). Jaktvårdsföreningarna har följande offentliga förvaltningsuppgifter: 1) att anordna i jaktlagen avsedda skjutprov och i lagen om jaktvårdsavgift och jaktlicensavgift avsedda jägarexamina, 2) att delta i terrängundersökningar som avses i 25 § i viltskadelagen (105/2009), 3) att bistå de myndigheter som svarar för tillsynen över efterlevnaden av jaktlagen vid övervakning av jakten, samt 4) andra offentliga förvaltningsuppgifter som föreningarna enligt viltförvaltningslagen eller någon annan lag ska sköta. Jaktvårdsföreningarna utfärdar också sådana intyg över sökandens aktiva utövning av hobby som krävs för förvärvstillstånd för vissa vapen och som föreskrivs i 45 § 2 mom. 1 punkten i skjutvapenlagen (1/1998). 

Utskottet påpekar att jaktvårdsföreningarna heltäckande bör kunna organisera inventeringarna av stora rovdjur på basis av frivilligt arbete som utförs av jägare. Inventeringarna bidrar till att minska skadorna orsakade av stora rovdjur och reglera bestånden av stora rovdjur genom jakt, eftersom informationen från inventeringarna utgör grunden för bedömningen av bestånden av stora rovdjur och är därmed en nödvändig förutsättning för till exempel de undantagslicenser som för förhindrande av skador beviljas för jakt på stora rovdjur. 

De offentliga förvaltningsuppgifter och lagstadgade uppgifter som ordnats via jaktvårdsföreningarna, till exempel den inventering av viltbestånden och storviltsassistans som utförs frivilligt av jägare och organiseras av jaktvårdsföreningarna, är ur samhällets synvinkel som helhet sett mycket förmånliga arrangemang. Detta möjliggörs av att det frivilliga arbetet utgör en stor del av jaktvårdsföreningarnas verksamhet. 

Av propositionsmotiven framgår dock att i dagsläget har inte jaktvårdsföreningarna inom alla områden tillräckliga resurser för att utföra lokala viltpolitiska uppgifter, till exempel rådgivning om åtgärder för förhindrande av viltskador, rådgivning och information om stora rovdjur och att som sakkunnig delta i undersökningar av viltskador. I praktiken är variationen stor när det gäller hur aktivt jaktvårdsföreningarna bedriver sin verksamhet. 

Utskottet instämmer i det som står i propositionsmotiven om att hur aktiv verksamhetsledaren är har stor betydelse för organiseringen av den aktiva verksamheten. I vissa jaktvårdsföreningar har det varit svårt att på frivilligbasis få nya verksamhetsledare. Dessutom uppger regeringen att verksamhetsledarna i nuläget ofta inte har resurser att genomföra aktiv verksamhet som utbildning av jägare, samarbete med skolor, ungdomsarbete och medverkan i viltskadeutredningar. 

Följaktligen föreslår regeringen att ledningen av jaktvårdsföreningarnas verksamhet stärks genom att största delen av de medel som inflyter på grund av den höjda jaktvårdsavgiften anvisas som ett stöd genom vilket jaktvårdsföreningarna erbjuds möjlighet till anställning av en professionell verksamhetsledare, om jaktvårdsföreningarna frivilligt går samman. Detta uppmuntrar jaktvårdsföreningarna att gå samman, eftersom de då får betydligt starkare verksamhetsledartjänster. Utskottet vill särskilt påpeka att jaktvårdsföreningarna enligt förslaget inte ska tvingas att gå samman. Jaktvårdsföreningarna kan också fortsätta sin verksamhet med verksamhetsledare på frivilligbasis, och då bestäms finansieringen av jaktvårdsföreningen i enlighet med de fördelningsgrunder som föreskrivs i lagen utifrån resultatet av verksamheten. Den jämna fördelning som används i de nuvarande modellerna för fördelningen av medlen leder till att statsunderstödet minskar när jaktvårdsföreningar slås samman. Det förhindrar att jaktvårdsföreningar frivilligt går samman. 

Utskottet anser i och för sig att de faktorer som hindrar frivillig sammanslagning behöver åtgärdas och att det behövs stöd för sammanslagning. Men stödet måste kunna erbjudas alla jaktvårdsföreningar på lika villkor. I viltvårdsarbetet är det ytterst viktigt med lokalkännedom. Även små föreningar kan bedriva mycket aktiv verksamhet och därmed förtjäna sin del av stödåtgärderna. I vissa fall kan sammanslagningar leda till att lokalkännedomen försämras. Utskottet påpekar därför att lokalkännedomen bör bevaras. I en utredning till utskottet lyfts det också fram att Finlands viltcentrals resurser i bredare tillämpning inte kommer att räcka till för att i någon stor utsträckning sköta arbetsgivaråtagandena i fråga om verksamhetsledare ens efter att jaktvårdsavgiften höjts enligt förslaget. På de här grunderna anser utskottet att det främst temporärt är en användbar lösning att viltcentralen ordnar verksamhetsledning för jaktvårdsföreningarna, eller i de fall där föreningens verksamhet har drabbats av kris eller upphört och inget årsmöte eller extra föreningsmöte har kunnat hållas för att omorganisera verksamheten. I de ovan avsedda situationerna bör utredningsarbete för att främja sammanslagning kunna utföras temporärt också vid viltcentralen, om det är motiverat. 

I dagsläget tar beredningsprocessen för statsunderstöd till jaktvårdsföreningarna mycket lång tid, eftersom jaktvårdsföreningarnas regionmöte beslutar om grunderna för beredningen av förslaget till fördelning av medel nästan två år före verksamhetsåret. Förslaget behandlas vid jaktvårdsföreningarnas regionmöten och i viltcentralens organ på sammanlagt fyra olika administrativa nivåer innan ministeriet fattar beslutet. Därför anser utskottet att den administrativa börda som fördelningsprocessen för statsunderstödet orsakar på olika nivåer inom förvaltningen måste göras lättare genom en förenkling av processen. 

I propositionen föreslås det att lagen om jaktvårdsavgift och jaktlicensavgift (616/1993) ändras bland annat så att det anslag som i statsbudgeten beviljas jaktvårdsföreningarna och Finlands viltcentral ska vara statsunderstöd. Det föreslås att bestämmelser om fördelningsgrunderna för statsunderstödet tas in lagen på så sätt att statsunderstödet stöder sådana lokala åtgärder som jaktvårdsföreningarna utför och som är viktiga för de samhälleliga effektmålen för viltpolitiken. 

Följaktligen ser utskottet det som nödvändigt att säkerställa genomförandet av viltpolitiskt viktiga uppgifter på lokalnivå och medborgarnas tillgång till tjänster på olika håll i landet. 

Särskilda frågor

Av det som sägs ovan framgår det att jaktvårdsföreningarna organiserar den ytterst viktiga storviltsassistansen. I en utredning till utskottet uppges det att Polisstyrelsen förbereder en ny anvisning för avtal om storviltsassistans mellan polisinrättningarna och jaktvårdsföreningarna. Polisstyrelsen har för avsikt att utfärda anvisningen i början av nästa år. Enligt utkastet ska polisinrättningarna enligt avtalet vara skyldiga att för uppdrag som gäller att spåra, fördriva och avlägsna stora rovdjur eller vildsvin betala 400 euro i ersättning per uppdrag till den jaktvårdsförening på vars verksamhetsområde uppdraget har utförts. Utskottet ser det som motiverat att den planerade ersättningen betalas med medel från polisinrättningarnas anslag. 

Enligt propositionen ska 3 § 3 mom. i lagen om jaktvårdsavgift och jaktlicensavgift ändras på så sätt att "kontrollen av storviltsbestånd" (3 punkten) blir en fördelningsgrund för statsunderstödet till jaktvårdsföreningar under moment 30.40.50 (Främjande av vilthushållningen) i fråga om allmänt understöd. Utskottet kommer nedan att föreslå att "kontrollen av storviltsbestånd" i 3 punkten omformuleras till "skötseln av storviltsbestånd". I en utredning till utskottet står det att om polisen ska betala ut ersättningar för uppdrag med anknytning till stora rovdjur och vildsvin, kan det genom förordning av ministeriet utfärdas bestämmelser om att fördelningsgrunden enligt moment 30.40.50 bara ska väga in antalet krockar med hjortdjur. Utskottet påpekar att jaktlagen ändrades 2011 på så sätt att 83 a § (159/2011) föreskriver att om ett i 26 § avsett hjortdjur, rådjur eller vildsvin har dött i trafiken eller avlivats på grund av trafikolycka, tillhör det krockplatsens jaktvårdsförening. Redan då sågs det som motiverat att äganderätten till hjortdjur och vildsvin som dött i trafiken överfördes från staten till jaktvårdsföreningarna med hänsyn till det frivilliga arbete som utförs av jägare för att spåra och avliva djur vid trafikolyckor. 

Enligt propositionen ska jaktvårdsföreningarnas kostnader för deltagande i terrängundersökningar av skador orsakade av hjortdjur ersättas med medel från moment 30.40.41 (Ersättning för hjortdjurs skadegörelse) i statsbudgeten. Staten samlar in medlen i form av jaktlicensavgifter som betalas av älgjägarna. I de här fallen ska den kommunala landsbygdsnäringsmyndigheten ordna de terrängundersökningar av odlingar och djur som behövs för att konstatera och värdera skadan. Dessutom ordnar skogscentralen terrängundersökningar av skador på skogar. Medverkan i viltskadeutredningar enligt viltskadelagen är en offentlig förvaltningsuppgift som sköts av jaktvårdsföreningen, och i uppgiften deltar en person utsedd av Finlands viltcentral. 

Enligt propositionen ska jaktvårdsföreningarnas kostnader för deltagande i terrängundersökningar av skador orsakade av stora rovdjur ersättas med medel från moment 30.40.42 (Ersättning för rovdjurs skadegörelse) i statsbudgeten. I de här fallen ska den kommunala landsbygdsnäringsmyndigheten ordna terrängundersökningar av skador på odlingar, djur, lösöre och renar för att konstatera och värdera skadan. I fråga om behovet av terrängundersökning vid skador på ren och hur undersökningen ska ordnas samt om ersättning av kostnader föreskrivs närmare genom förordning av statsrådet. 

Överlappande myndighetsarbete måste undvikas för att kostnaderna ska sjunka när det gäller myndigheternas undersökningar av såväl skador orsakade av hjortdjur som skador orsakade av stora rovdjur, anser utskottet. 

Avslutningsvis

Av det som sägs ovan framgår att viltförvaltningens arbete på fältet bygger på frivillig verksamhet som bedrivs av jaktföreningarna. För att garantera fortsatt verksamhet och med tonvikt på att jakten som hobby är en väsentlig del av den finländska kulturen ser utskottet det som nödvändigt att de ungas möjligheter att bedriva jakt förbättras på alla sätt. Med tanke på framtiden för jakten som hobby behöver också jaktvårdsavgiften för unga sänkas. Åtgärden blir också en signal om att unga överlag bör beaktas när det gäller jakten som hobby och att de unga bör få bättre möjligheter att utöva hobbyn. Följaktligen förutsätter utskottet att regeringen i samband med nästa budgetproposition lämnar en proposition om att sänka jaktvårdsavgiften för unga. (Utskottets förslag till uttalande)