Propositionen och dess bakgrund

Den europeiska utredningsordern används mellan Europeiska unionens medlemsstater för att inhämta bevis i brottmål. Utredningsordern grundar sig på Europaparlamentets och rådets direktiv (2014/41/EU, nedan direktivet). Direktivet har i Finland genomförts genom lagen om genomförande av direktivet om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området (430/2017, nedan utredningsorderlagen). 

I Finland utfärdas årligen hundratals utredningsorder som verkställs i en annan medlemsstat. En utredningsorder kan utfärdas av en anhållningsberättigad tjänsteman som har befogenheter som undersökningsledare vid polisen, Tullen eller Gränsbevakningsväsendet. Utredningsordern ska då fastställas av en åklagare. Dessutom kan en utredningsorder utfärdas av åklagaren, tingsrätten, hovrätten och högsta domstolen. 

I artikel 14 förutsätts det att medlemsstaterna ser till att rättsmedel som är likvärdiga dem som är tillgängliga i ett liknande inhemskt ärende kan tillämpas på de utredningsåtgärder som anges i utredningsordern. Som det framgår av propositionen har Finland samma rättsmedel att tillgå för beslut om den åtgärd som ligger till grund för utfärdandet av utredningsordern som i nationella fall (se RP s. 3—4). I 20 § i utredningsorderlagen ingår en bestämmelse enligt vilken ändring i en utredningsorder som utfärdats i Finland inte får sökas genom besvär (4 mom.). 

Europeiska unionens domstol meddelade nyligen en dom i målet C-852/19 Gavanozov II som preciserar tolkningen av direktivet. Artikel 14 om rättsmedel i direktivet, jämförd med artikel 24.7 i direktivet och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska enligt domen tolkas så, att de utgör hinder för lagstiftningen i en medlemsstat som utfärdar en europeisk utredningsorder, i vilken det inte föreskrivs något rättsmedel för att bestrida en europeisk utredningsorder som utfärdas i syfte att låta genomföra husrannsakan och beslag samt i syfte att låta anordna ett vittnesförhör genom videokonferens. Dessutom ska artikel 6 i direktivet, jämförd med artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna och artikel 4.3 FEU, enligt domen tolkas så, att den utgör hinder för att den behöriga myndigheten i en medlemsstat utfärdar en europeisk utredningsorder som syftar till att låta genomföra husrannsakan och beslag eller anordna ett vittnesförhör genom videokonferens, när det i denna medlemsstats lagstiftning inte föreskrivs något rättsmedel mot en sådan europeisk utredningsorder. 

Även om Finlands gällande lagstiftning kan anses uppfylla kraven i direktivets artikel 14 om rättsmedel, verkar EU-domstolens dom enligt propositionen förutsätta att 20 § 4 mom. i utredningsorderlagen upphävs och att det föreskrivs om rätten att söka ändring åtminstone i de i domen avsedda utredningsorder som utfärdats i Finland (se s. 5). Tolkningen är således att domen förutsätter att det i den nationella rätten föreskrivs om tillräckliga rättsmedel uttryckligen för utfärdande av utredningsordern, och att det inte är tillräckligt att nationella rättsmedel står till förfogande för de utredningsåtgärder som avses i utredningsordern. 

Därför föreslås det i propositionen att 20 § 4 mom. i utredningsorderlagen upphävs och att det till lagen fogas en ny 23 a § om rätt att söka ändring i en utredningsorder som utfärdats i Finland. Enligt den föreslagna nya regleringen kan den som är föremål för en utredningsorder föra ärendet till tingsrätten för prövning av huruvida det finns förutsättningar för utfärdande av en utredningsorder (23 a § 1 mom.). Klagan får anföras över tingsrättens beslut med anledning av prövningen (23 a § 2 mom.). Dessutom föreslås det att rätten att anföra klagan ska gälla en utredningsorder som utfärdats av en tingsrätt eller hovrätt. 

Vid utfrågningen i lagutskottet understödde de sakkunniga allmänt de ändringar som föreslås i propositionen och ansåg att de är nödvändiga i ljuset av EU-domstolens dom. Vid utfrågningen av sakkunniga betonades dessutom att propositionen är särskilt brådskande, eftersom åklagarna och åtminstone en del av domstolarna på grund av den dom som ligger till grund för propositionen tillfälligt har avstått från att utfärda utredningsorder (se även RP s. 7). Till följd av detta har det blivit omöjligt eller avsevärt svårare att föra vidare brottmål där det är nödvändigt att använda en utredningsorder. 

Lagutskottet konstaterar att en europeisk utredningsorder i praktiken är ett viktigt instrument för unionens straffrättsliga samarbete för att inhämta bevis från en annan medlemsstat. För behandlingen av brottmål och för fullgörandet av straffansvaret är det således viktigt att utredningsorder används och att rättsläget i fråga om dem är tydligt. Även om rättsläget i Finland kan anses motsvara kraven i direktivet, är det i ljuset av EU-domstolens dom motiverat att komplettera det på det föreslagna sättet och sätta i kraft ändringarna så snart som möjligt. Sammantaget anser utskottet att propositionen är behövlig och lämplig och tillstyrker lagförslaget, men med anmärkningarna nedan. 

De föreslagna bestämmelsernas tillämpningsområde

I unionsdomstolens dom är det fråga om utredningsorder som gäller husrannsakan och beslag samt hörande av ett vittne genom videokonferens. I propositionen föreslås det dock att rätten att söka ändring ska utsträckas till alla utredningsorder som utfärdats i Finland, eftersom det anses möjligt att Europeiska unionens domstol i framtiden meddelar motsvarande avgöranden också i fråga om andra utredningsåtgärder (s. 5). Vid utskottets sakkunnigutfrågning understöddes det föreslagna breda tillämpningsområdet allmänt. Utskottet tillstyrker därför den lösning som valts i propositionen och anser att den är motiverad också av rättssäkerhetsskäl och med tanke på rättslägets klarhet. 

Enligt uppgift hör också utredningsorder som gäller hemliga tvångsmedel enligt tvångsmedelslagen (806/2011) i princip till tillämpningsområdet för de föreslagna bestämmelserna om ändringssökande. Den föreslagna regleringen ska dock inte tillämpas på hemliga tvångsmedel som den som är föremål för åtgärden med stöd av 10 kap. 60 § 3 mom. i tvångsmedelslagen inte alls underrättas om, eftersom sökande av ändring i utredningsordern enligt den föreslagna regleringen förutsätter att information fås om utredningsordern. Rättsskyddet för den som är föremål för hemliga tvångsmedel tryggas dock av att beslut om att inte lämna ut uppgifter till den som är föremål för dem fattas av domstol och att förutsättningarna för att inte lämna ut uppgifter är strikt reglerade i lag. 

Hur ett avgörande som meddelats med anledning av ändringssökande inverkar på de insamlade bevisen

Av propositionen framgår inte vilka konsekvenser det har för bevis som skaffats genom utredningsorder och för deras bevisvärde att domstolen i ett ärende som gäller ändringssökande anser att det inte har funnits förutsättningar för utfärdande av utredningsordern. För tydlighetens skull konstaterar lagutskottet att frågan om bevisningens användbarhet och bevisvärde i sista hand ska avgöras av domstolen vid huvudförhandlingen i brottmålet. I Finland har domstolarna i princip fri bevisprövning. Bestämmelser om förbud att utnyttja bevis finns i 17 kap. 25 § 3 mom. i rättegångsbalken. Enligt det momentet får domstolen även utnyttja bevis som har fåtts på ett lagstridigt sätt, om det inte äventyrar genomförandet av en rättvis rättegång med hänsyn till ärendets natur, hur allvarlig den rättskränkning som hänför sig till sättet att skaffa beviset var, hur sättet att skaffa beviset påverkar dess tillförlitlighet, bevisets betydelse för avgörandet av målet och övriga omständigheter. 

Uppföljning

Propositionen har beretts avvikande från den normala lagberedningen på grund av att den är särskilt brådskande. Därför är det enligt utskottet viktigt att följa hur lagändringen fungerar och vilka konsekvenser den har. 

Rätten att söka ändring i utredningsorder som utfärdats i Finland ökar i någon mån domstolarnas, åklagarnas och förundersökningsmyndigheternas arbetsvolym, men ökningen kan enligt propositionen inte anses vara betydande (s. 7). Det är enligt utskottet dock viktigt att bevaka den föreslagna ändringens konsekvenser för resurserna, eftersom domstolarna samt åklagar- och förundersökningsmyndigheterna redan har knappa resurser (se bl.a. LaUB 16/2021 rd, LaUU 18/2021 rd och LaUU 11/2021 rd och de tidigare utlåtanden som det hänvisas till där).