Betänkande

Finland är känt för att vara ett land som arbetar för mänskliga rättigheter och har en högtstående rättssäkerhet. Förankring i de mänskliga rättigheterna är en av de viktigaste principerna i vår lagstiftning. Dessa principer och utgångspunkter måste finnas kvar och de måste främjas i asyllagstiftningen. De måste lyftas fram särskilt när det tillfälligt kommer så många asylsökande att det är svårt att anpassa vår förmåga och våra resurser till behovet. Vi måste se till att ingen enda asylsökande får sin rättssäkerhet kränkt eller försämrad. Regeringen tar inte i sin proposition tillräckligt stor hänsyn till sådana aspekter.  

Regeringen föreslår att utlänningslagen får specialbestämmelser om fristerna för besvär hos förvaltningsdomstolen och högsta förvaltningsdomstolen över beslut som Migrationsverket har fattat i asylförfarande i ärenden om internationellt skydd.  

I utlänningslagen föreslås 190 § få en bestämmelse om att besvärstiden i ärenden som gäller internationellt skydd och avgörs i ett asylförfarande ska vara 21 dagar från delfåendet av beslutet i stället för den allmänna besvärstiden 30 dagar vid besvär hos förvaltningsdomstolen. Enligt 196 § ska besvär anföras hos och ansökan om besvärstillstånd göras till högsta förvaltningsdomstolen inom 14 dagar från delfåendet av beslutet.  

Det är i och för sig ett behjärtansvärt mål att snabba upp processen i förvaltningsdomstolen i ärenden om internationellt skydd. Men ser man till helheten är kortare besvärstider för ärenden i förvaltningsdomstolen inte motiverade. I sitt utlåtande GrUU 24/2016 rd tar grundlagsutskottet upp frågan och uppmanar lagutskottet att bedöma om de viktigaste målen med propositionen nås med kortare besvärstider. 

För processen i förvaltningsdomstolen är besvärstiden i vissa ärenden kortare än den allmänna besvärstiden på 30 dagar. Kortare besvärstider har särskilt tillämpats när det är angeläget för ändringssökanden att ärendet avgörs och det kan antas vara relativt enkelt att anföra besvär. I ärenden om internationellt skydd kan man inte utan vidare utgå från att det är enkelt att anföra besvär. I många fall är ärendena nämligen mycket svåra och komplicerade. Särskilt om sökanden inte har haft biträde tidigare under processens gång, är det viktigt att han eller hon får tillräckligt med tid på sig att finna ett kunnigt biträde och att biträdet har tillräckligt med tid på sig att utarbeta besvärsskriften. Den nuvarande besvärstiden på 30 dagar är mycket sträng om man beaktar bland annat att det finns språkproblem och att kvalificerade biträden är överbelastade med ärenden i den rådande flyktingsituationen. Kortare besvärstider kan slå extra hårt mot de mest utsatta, exempelvis minderåriga. Dessutom kan ändringen leda till fler snabbt hoprafsade och bristfälliga besvärsskrifter och det i sin tur gör att processen drar ut på tiden på sluttampen. 

För närvarande är den genomsnittliga behandlingstiden för ärenden som gäller internationellt skydd cirka sex månader vid både Helsingfors förvaltningsdomstol och högsta förvaltningsdomstolen. Syftet med propositionen är att förkorta behandlingstiderna i båda instanserna till ungefär fyra månader. Det har ingen större betydelse för den samlade processlängden om tiden för besvär till förvaltningsdomstolen förkortas från 30 till 21 dagar. Den minimala nyttan för statsfinanserna står inte i någon rimlig proportion till den risk som kortare besvärstid medför för de sökandes rättssäkerhet. Följaktligen är det inte befogat att förkorta tiden för att anföra besvär till förvaltningsdomstolen i ärenden som gäller internationellt skydd.  

Kriterierna för högsta förvaltningsdomstolen att bevilja besvärstillstånd föreslås bli ändrade. Besvärstillstånd kan beviljas bara om det med avseende på lagens tillämpning i andra liknande fall eller med hänsyn till en enhetlig rättstillämpning är av vikt att ärendet prövas av högsta förvaltningsdomstolen eller om det finns andra särskilt vägande skäl för att bevilja besvärstillstånd. Dessutom ska utlänningslagen föreskriva att den sökande i sin ansökan om besvärstillstånd ska uppge skälen till att besvärsrätt är berättigad. 

Den höga tröskeln för att få besvärstillstånd visar att det är en krävande uppgift att överklaga till högsta förvaltningsdomstolen. Därför är 14 dygn i många situationer för kort tid för att utarbeta en välgrundad ansökan om besvärstillstånd och en besvärsskrift. 

I vilket fall som helst godkänns bara en liten del av ansökningarna om besvärstillstånd hos högsta förvaltningsdomstolen. Besvär hos högsta förvaltningsdomstolen hindrar inte att ett avgörande av förvaltningsdomstolen verkställs, om inte högsta förvaltningsdomstolen explicit förbjuder det. Därför kommer den föreslagna förkortningen av besvärstiden att ha mycket liten betydelse. Det är alltså inte motiverat att förkorta besvärstiden på ett sätt som kan äventyra den sökandes rättssäkerhet. 

Regeringen föreslår inskränkningar i rätten att få rättshjälp vid asylsamtal för den som söker internationellt skydd. I 9 § i utlänningslagen föreskrivs det att i rättshjälp inte ingår biträdes närvaro vid asylsamtal enligt 97 a § i den lagen, om inte ett biträdes närvaro av särskilt vägande skäl är nödvändig. 

De som söker internationellt skydd vet vanligen inte hur det går till på myndigheter i Finland, och de är omedvetna om sina rättigheter i processen. En del av de sökande kan varken läsa eller skriva. Avsaknaden av ett gemensamt språk och kulturella skillnader är en uppenbar risk för missförstånd. Personer som förföljts av myndigheterna eller exempelvis torterats i sitt hemland kan ha svårt att sköta kontakterna ensamma med myndigheterna, också i Finland. I det läget spelar ett kunnigt biträde en stor roll som garant för den sökandes rättssäkerhet. 

Regeringen medger att ändringen inte gör handläggningen av ansökningar snabbare och säger att den snarare kan bromsa upp den. Vidare bedömer regeringen att asylsamtal utan biträde kan betyda att det behövs fler utredningar senare under processens gång. Den sökande vet ofta inte vad han eller hon bör framhålla och åberopa vid asylsamtalet. Ett kunnigt biträde är till nytta med avseende på den sökandes rättssäkerhet, men biträdet medverkar också till en smidig process och säkerställer att allt väsentligt behandlas vid asylsamtalet. Det ligger inte i någons intresse att viktiga fakta inte utreds vid asylsamtalet och att frågorna i stället kommer upp första gången i besvärsinstanserna. 

Redan nu måste jurister som tillhandahåller rättshjälp bedöma om rättshjälp är motiverad vid asylsamtalet och biträden som följer god advokatsed deltar i huvudmannens asylsamtal när det finns grundad anledning med hänvisning till huvudmannens situation. Enligt motiven i propositionen ska lagändringen befästa den praxisen på lagnivå. 

Men den föreslagna bestämmelsen är klart strängare än gällande praxis. Det bekräftar yttrandena från sakkunniga. Dessutom är det oklart vem som ska bestämma när det finns särskilt vägande skäl och i vilket förfarande. Det kan bli en risk för ett biträde som överväger att biträda en sökande eftersom alla viktiga omständigheter för att bevisa att kriteriet är uppfyllt kanske kommer fram först vid asylsamtalet. Ändringen skapar osäkerhet och äventyrar möjligheterna att föra ett effektivt och korrekt asylsamtal. 

Regeringen presenterar inga som helst samhällsekonomiska eller processekonomiska skäl som är proportionerliga i relation till de rättssäkerhetsrisker, den juridiska osäkerhet och de risker för en smidig process som inskränkningen i möjligheten till rättshjälp medför. Följaktligen är det inte befogat att inskränka möjligheten till rättshjälp vid asylsamtal. Propositionen bör alltså avstyrkas till dessa delar.  

Regeringen föreslår strängare behörighetsvillkor för biträden. Enligt 9 § 2 mom. i utlänningslagen kan också en annan person med juristutbildning än ett offentligt rättsbiträde förordnas till biträde för en utlänning på grundval av rättshjälpslagen (257/2002), när ett förvaltningsärende behandlas. Regeringen föreslår att bestämmelsen slopas. Följaktligen kommer behörigheten för ett biträde att bestämmas på grundval av rättshjälpslagen och lagen om statliga rättshjälpsbyråer (258/2002). 

Det är i och för sig ett bra förslag att precisera behörighetskraven för biträden. Det är befogat att bara jurister ska få vara biträden eftersom de ingår i tillsynen över yrkesutövare. 

Men regeringens ändringsförslag innebär samtidigt att rättshjälpen koncentreras till rättshjälpsbyråerna när en ansökan om internationellt skydd behandlas. Privata rättsbiträden får bara förordnas enligt de särskilda kriterierna i 10 § i lagen om statliga rättshjälpsbyråer, exempelvis att de offentliga rättsbiträdena har så stor arbetsbörda att de kan ta sig an nya fall. 

Ändringen fråntar de sökande möjligheten att själv välja biträde och leder till att biträden specialiserade på utlänningsfrågor som regel inte längre kan biträda sökande i förvaltningsprocessen. Samtidigt går mycket juridisk sakkunskap i utlänningsfrågor till spillo. Dessutom finns det risk för att biträden byts ut under pågående process, om de sökande försöker hitta ett privat rättsbiträde med inriktning på utlänningsfrågor när de överklagar ett beslut från Migrationsverket. Med avseende på en effektiv process vore det dock viktigt att den sökande biträds av samma biträde också i besvärsinstanserna. 

Följaktligen föreslår vi att 9 § 2 mom. i utlänningslagen ändras. Rätten att förordnas till rättsbiträde i utlänningsärenden begränsas till offentliga rättsbiträden, advokater och rättegångsbiträden med tillstånd, men också privata rättsbiträden ska kunna förordnas till biträden enligt rättshjälpslagen, när ett förvaltningsärende behandlas. 

Enligt propositionen ändras bestämmelserna om ny behandling i tingsrätten av ett ärende som gäller tagande i förvar. Ett ärende som gäller förvar eller placering undantagsvis enligt 123 a § 2 och 3 mom. ska tas upp till ny behandling på begäran av den som tagits i förvar. Behandlingen behöver inte infalla förrän tidigast två veckor efter den föregående behandlingen. 

I flera utlåtanden och yttranden påpekas det att ändringen är problematisk. Riksdagens justitieombudsman understryker i sitt yttrande att syftet med regelbunden behandling av en utlännings ärende är att trygga vars och ens rätt till personlig frihet och säkerhet och att se till att ingen blir berövad sin frihet godtyckligt. Systematisk kontroll av frihetsberövande är extra viktigt för de utlänningar tagna i förvar som saknar språkkunskaper och inte känner till vilka rättigheter de har enligt finsk lag.  

Frihetsberövade människor befinner sig alltid i utsatt position på ett eller annat sätt, och utlänningar som förlorar sin frihet uteslutande på administrativa grunder behöver särskilda rättssäkerhetsgarantier. Därför har 128 § i utlänningslagen en bestämmelse om att tingsrätten på eget initiativ ska behandla ett ärende som gäller berövande av en utlännings frihet. Ändringen betyder att personer tagna i förvar får sämre rättssäkerhet. Ärendet tas alltså bara upp till behandling på begäran av den som tagits i förvar. Det kräver att personen själv är aktiv, känner till förfarandet och är medveten om sina rättigheter. Justitieombudsmannens inspektioner på förvarsenheter visar att utlänningar tagna i förvar ofta är omedvetna om sin rättsliga situation och kriterierna för att bli tagen i förvar och exempelvis inte vet hur länge de kommer att vara kvar på förvarsenheten. Ingenstans i propositionen säger regeringen hur rätten till information ska säkerställas. Följaktligen bör propositionen avstyrkas. 

Propositionen har ett angeläget syfte, nämligen att främja snabbare behandling av besvärsärenden som gäller internationellt skydd. Regeringen rör sig dock på extremt känslig mark med avseende på de grundläggande mänskliga rättigheterna. Enligt utlåtandena och yttrandena förkortas inte behandlingstiden av förslagen. Tvärtom flyttas fokus till domstolarna.  

Flera av de sakkunniga, flera av de som lämnade yttranden och grundlagsutskottet ansåg att inskränkningarna i möjligheterna att få rättshjälp försämrar asylsökandes rättssäkerhet. Propositionen ger inget tillfredsställande svar på hur de sökandes rättssäkerhet kan tryggas i fortsättningen. Dessutom förbigår propositionen det som kanske är det största problemet med avseende på rättssäkerheten, nämligen att personer i mycket utsatt ställning och sökande som behöver särskilda procedurgarantier inte kan identifieras.  

Propositionen tar inte behörig hänsyn till statens skyldigheter visavi de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna. Detta gäller i synnerhet diskrimineringsförbudet, kravet på rättssäkerhet och barnets rättigheter. Personer som söker internationellt skydd har extra stort behov av rättssäkerhet och löper uttalad risk att gå miste om sin rättssäkerhet.  

Propositionen saknar helt och hållet en konsekvensbedömning av vad den stora inskränkningen och försämringen i rättshjälpen för asylsökande innebär. Inte heller gör regeringen någon bedömning av hur ändringarna samverkar och påverkar rättssäkerheten för asylsökande. Så här stora lagändringar kräver att man gör en ordentlig bedömning av ändringsbehovet och de samlade konsekvenserna för dels rättigheterna för personer som söker internationellt skydd, dels den mänskliga aspekten i asylprocessen för enskilda sökande. 

Vidare finns ett enormt likabehandlingsproblem inbyggt i propositionen eftersom asylsökande med ett uttalat rättssäkerhetsbehov får sämre villkor andra. Propositionen tar inte hänsyn till reformer av förvaltningsprocessen och beaktar inte vår rättssäkerhetsmekanism i sin helhet. Regeringen bygger ett segregerande rättssäkerhetssystem som är främmande för vårt samhälle. 

Regeringen föreslår att rättshjälpen vid asylsamtal ska begränsas till fall där det finns ”särskilt vägande skäl”. Propositionen ger emellertid inget klart besked om hur skälen ska vägas eller vem som håller i vågen. Propositionen är så vag att det kan bli så att olika fall prövas utifrån sinsemellan olika grunder. I många fall upptäcker man hur allvarliga och omfattande problem den skyddssökande har först under processens gång, när beslutet om rättshjälp redan fattats. Med ett sådant beslutsförfarande är det inte säkert att synpunkter som talar för rättshjälp kommer fram, påpekar grundlagsutskottet. 

Också med tanke på såväl rättssäkerheten som en snabb behandling och kostnadsfrågan är det motiverat att de omständigheter som är väsentliga för behandlingen av skyddsärendet kommer fram så tidigt som möjligt. Till exempel bedömde Helsingfors förvaltningsdomstol i sitt yttrande att en begränsning av rättshjälpen i förvaltningsförfarandet kan spara biträdesresurser i just den fasen, men samtidigt leda till ökat behov av ändringssökande och till en tyngre process. Förvaltningsdomstolen misstänker att den i sådana situationer oftare kommer att tvingas upphäva beslut och återförvisa dem för ny behandling. Vid en domstolsbehandling där förvaltningsdomstolen är utredningsskyldig kan det bli nödvändigt att korrigera brister i asylsamtalet. Enligt grundlagsutskottets uppfattning är det angeläget att ett kunnigt biträde är närvarande vid asylsamtalet dels med avseende på asylsökandens rättssäkerhet, dels med avseende på en eventuell senare behandling av asylprocessen i en förvaltningsdomstol. Det skulle fördröja behandlingen i förvaltningsdomstolen och öka kostnaderna, och förslaget kan få helt andra konsekvenser än det som är syftet. Det faktum att ett kunnigt biträde är närvarande vid asylutredningen medverkar redan i den inledande processen till att man kan upptäcka de asylsökande som behöver internationellt skydd och som enligt förbudet i 9 § 4 mom. i grundlagen inte får återsändas till sina hemländer, framhåller grundlagsutskottet i sitt utlåtande. Dessa aspekter är enligt grundlagsutskottets mening relevanta för bedömningen av om förslaget är godtagbart. 

Högsta förvaltningsdomstolen anser i sin tur att propositionen i sin helhet kan försvåra dess verksamhet och stå i konflikt med principen om domstolarnas oberoende. Med hänsyn till asylsamtalets betydelse anser grundlagsutskottet att den asylsökande har ett uttalat behov av rättssäkerhet vid asylsamtalet. Om en part i ett förvaltningsärende har ett uttalat rättssäkerhetsintresse, kan rätten till rättshjälp också ses som ett led i garantierna för god förvaltning enligt grundlagen, menar grundlagsutskottet. Följaktligen kan man framhålla att det är en betydande försämring av de asylsökandes rättssäkerhet enligt garantierna i 21 § i grundlagen, om rättshjälpen vid asylsamtalet dras in. 

Ett annat problem är att regeringen inte avsätter en tillräckligt lång övergångsperiod för ikraftträdandet.  

Förslaget att rättshjälpen under förvaltningsprocessen bara ska skötas av offentliga rättsbiträden är inte lämpligt. Precis som regeringen konstaterar i propositionen är det i dag privata biträden som har den största erfarenheten inom området. De offentliga rättshjälpsbyråerna har för närvarande inga möjligheter att ta sig an de som behöver rättshjälp. Om de mer erfarna biträdena utesluts, riskerar rättssäkerheten att försämras och rättsprocesserna att bromsas upp, vilket strider mot syftena med propositionen. Det är angeläget att rättshjälpen är av god kvalitet, menar grundlagsutskottet. För att bli av med tvivelaktiga fenomen inom branschen räcker det med att ändra 9 § 2 mom. i utlänningslagen enligt följande:  

Regeringens förslag till arvode per ärende vid domstolsbehandlingen är så lågt att det äventyrar principen om god advokatsed, med tanke på att ärendena kräver varierande arbetsinsatser och att skyddsärenden ofta är tämligen omfattande. Ett fast arvode kan också leda till att vissa specialiserar sig uteslutande på vissa fall som bedöms som mycket enkla. Det kan rentav leda till en kostnadsökning i dessa fall, samtidigt som svårare fall inte kan skötas tillräckligt omsorgsfullt. 

Regeringen föreslår att tiden för att anföra besvär i ärenden om internationellt skydd förkortas från 30 till 21 dagar i förvaltningsdomstolen och till 14 dagar i högsta förvaltningsdomstolen. Besvärstiden utgör bara en mycket liten del av hela behandlingstiden. I ett skyddsärenden är den föreslagna bevärstiden en mycket kort tid för att utarbeta en besvärsskrift. Domstolsväsendets resurser är den största flaskhalsen i behandlingsprocessen. Helsingfors förvaltningsdomstol menar att det finns risk för att begränsningen av besvärstiden rentav förlänger processerna, om det leder till slarvigt beredda besvär som måste kompletteras flera gånger under processens gång. 

Vid bedömningen av reformer av förvaltningsprocessen och omställningar i rättssäkerhetssystemet inom förvaltningen har grundlagsutskottet betonat behovet av att bedöma det förvaltningsrättsliga systemet för sökande av ändring som helhet (se t.ex. GrUU 32/2012 rd). Utskottet har särskilt påpekat behovet att se till att överklagandesystemet överlag garanterar både att det finns tillgänglig och tillräcklig rättssäkerhet och att ärendena behandlas så snabbt det går med hänsyn till kravet på rättssäkerhet. Dessutom har utskottet inskärpt att tillämpningen av systemet i alla ärendekategorier bör bygga på en samordnad och konsekvent bedömning av behovet av rättssäkerhet. Enligt grundlagsutskottets uppfattning kan de förkortade tidsfristerna göra det svårare att verkställa effektiv överklaganderätt, om besvärstiden inte ger tillräckligt med tid för att förbereda besvärsskriften. Grundlagsutskottet menar att lagutskottet bör överväga om de viktigaste målen i propositionen kan nås med kortare besvärstider. Mot bakgrunden av utlåtandena och yttrandena är det uppenbart att det inte är så. 

Rent allmänt påpekar grundlagsutskottet dessutom att lagberedningen i en reglering som är känslig med avseende på de grundläggande och de mänskliga rättigheterna inte uteslutande får syfta till att försnabba och effektivisera behandlingen. Väsentliga ur ett grundlagsperspektiv är aspekter som hänför sig till rättssäkerhet och allmänt taget en behörig behandling, särskilt när det handlar om människor i en särskilt utsatt position och kraven på rättssäkerhet då accentueras, framhåller grundlagsutskottet. I och med att rättssäkerhetssystemet enligt grundlagsutskottet bör bedömas som helhet och de förkortade besvärstiderna inte helt utan problem kan samordnas med kraven i 21 § i grundlagen, har frågan också relevans vid bedömningen av andra förslag som försämrar rättssäkerheten. 

Också förslaget att inskränka rätten att överklaga till högsta förvaltningsdomstolen och bara tilllåta överklagande av ”särskilt vägande skäl” har stött på mycket kritik i utlåtandena och yttrandena. Likaså kritiseras förslagen att begränsa möjligheten till ytterligare utredningar och ändra domstolarnas sammansättningar. 

En stor brist i propositionen är att den inte alls går in på barnets rättigheter eller barnens särställning. Företräde för barnets bästa är en viktig princip som ska beaktas genomgående i lagberedningen. Det behövs bedömning av konsekvenserna för barn om barnets bästa ska kunna beaktas i lagstiftningen. Asylsökande barn är en extra utsatt grupp, och flera av yttrandena lyfter fram de problem visavi barnets rättigheter som ingår i propositionen. Grundlagsutskottet framhäver de konstitutionella problemen med förslaget, framför allt för minderåriga, och anser att inskränkningen av rättshjälp också för minderåriga inte faller inom de gränser för rättssäkerhet som 21 § i grundlagen anger. Utöver de minimikrav som grundlagsutskottet ställer hade det varit nödvändigt att i ett större perspektiv ta hänsyn till att barnets rättigheter, och barnets bästa måste tillgodoses fullt ut i förfarandena. Det i sin tur kräver en bedömning av konsekvenserna för barn. 

Regeringen ändrar bestämmelserna om ny behandling i tingsrätten av ett beslut som gäller tagande i förvar. Ett ärende som gäller förvar eller placering undantagsvis enligt 123 a § 2 och 3 mom. ska tas upp till ny behandling på begäran av den som tagits i förvar. Behandlingen behöver inte infalla förrän tidigast två veckor efter den föregående behandlingen. 

I flera utlåtanden och yttranden påpekas det att frågan är problematisk. Riksdagens justitieombudsman understryker i sitt yttrande att syftet med regelbunden behandling av en utlännings ärende är att trygga vars och ens rätt till personlig frihet och säkerhet och att se till att ingen blir berövad sin frihet godtyckligt. Systematisk kontroll av frihetsberövande är extra viktig för de utlänningar tagna i förvar som saknar språkkunskaper och inte känner till vilka rättigheter de har enligt finsk lag. 

Frihetsberövade människor befinner sig alltid i utsatt position på ett eller annat sätt, och utlänningar som förlorar sin frihet uteslutande på administrativa grunder behöver särskilda rättssäkerhetsgarantier. Därför har 128 § i utlänningslagen en bestämmelse om att tingsrätten på eget initiativ ska behandla ett ärende som gäller berövande av en utlännings frihet. Ändringen betyder att rättssäkerheten för personer tagna i förvar får sämre rättssäkerhet. Ärendet tas alltså bara upp till behandling på begäran av den som tagits i förvar. Det kräver att personen själv är aktiv, känner till förfarandet och är medveten om sina rättigheter. Justitieombudsmannens inspektioner på förvarsenheter visar att utlänningar tagna i förvar ofta är omedvetna om sin rättsliga situation och kriterierna för att bli tagen i förvar och exempelvis inte vet hur länge de kommer att vara kvar på förvarsenheten. Ingenstans i propositionen säger regeringen hur rätten till information ska säkerställas. Följaktligen bör propositionen avstyrkas. Ändringen försämrar i själva verket rättssäkerheten för den som tagits i förvar eftersom tingsrättsbehandling i fortsättningen kräver att personen själv begär behandling, anser grundlagsutskottet. Vidare påpekar grundlagsutskottet att ändringen kräver mycket eget initiativ av den sökande och överlag kunskaper om rättigheter och asylförfarande. Grundlagsutskottet anser att lagen måste kompletteras med bestämmelser som garanterar effektiva och välfungerande mekanismer för att en utlänning som tagits i förvar ska informeras på bästa sätt om sina rättigheter och förstå dem, om lagutskottet föreslår att lagen godkänns enligt propositionen. 

Regeringen föreslår att också högsta förvaltningsdomstolen och de regionala förvaltningsdomstolarna ska vara registeransvariga vad utlänningsregistret beträffar. Bland annat dataombudsmannen lyfter fram en del problem med förslaget. Vidare ska förvaltningsdomstolarnas rätt att få information ändras. Högsta förvaltningsdomstolen anser att också de här bestämmelserna måste preciseras och ändras. I sitt yttrande påpekar UNHCR att propositionen är bristfällig vad beträffar asylsökandes personliga uppgifter och att förslaget bör preciseras. Det sägs exempelvis ingenting om hur och vilka uppgifter som distribueras. Dessutom är det oklart vad som är syftet. Vidare säger UNHCR att propositionen inte gör någon bedömning av om kraven på nödvändighet och proportionalitet är uppfyllda. UNHCR rekommenderar också en bedömning av konfidialitetsaspekterna. Propositionen innehåller uppenbara brister även vad beträffar att se uppgifterna som känsliga eftersom asylsökande befinner sig i en mycket utsatt position. 

Det förefaller mycket svårt att tänka sig riksdagen ska omarbeta lagförslaget på så många punkter att det kan anses tillfredsställande. Jag menar att det är mer motiverat att riksdagen förkastar lagförslagen i propositionen och att regeringen gör en ny beredning av hela paketet. Regeringen måste då i tillräcklig hög grad beakta de sökandes behov av rättssäkerhet, förpliktelserna enligt folkrätten och de erinringar som framförts av de sakkunniga.  

Det är ett positivt mål att försöka försnabba domstolsbehandlingen av ärenden som gäller internationellt skydd eftersom utdragna behandlingstider är ett problem med avseende på de sökandes rättssäkerhet. 

Precis som grundlagsutskottet säger är det trots det viktigt att komma ihåg att ändringarna i besvärstiderna och inskränkningarna i rättshjälpen är av betydelse med avseende på rättssäkerhetsbestämmelserna i 21 § i grundlagen. Grundlagsutskottet påpekar också att det är uppenbart att förslagen försämrar de asylsökandes rättssäkerhet. 

Regeringen föreslår att tiden för att anföra besvär hos förvaltningsdomstolen förkortas till 21 dagar. Vidare ska besvär ska anföras hos och ansökan om besvärstillstånd göras till högsta förvaltningsdomstolen inom 14 dagar från delfåendet av beslutet. I dag är besvärstiden 30 dagar. Man bör dock komma ihåg att besvärstiden bara är ett led i hela handläggningstiden. Exempelvis Helsingfors förvaltningsdomstol anser det osannolikt att den totala behandlingstiden kan särskilt mycket med kortare besvärstider. Effekten kan rentav bli en helt annan om nivån på besvären försämras och de måste kompletteras mer i efterskott. 

I utlåtandet till lagutskottet påpekar grundlagsutskottets att de förkortade tidsfristerna kan göra det svårare att verkställa effektiv överklaganderätt, om besvärstiden inte ger tillräckligt med tid för att förbereda besvärsskriften. Det är oroväckande att kortare besvärstider kan försämra rättssäkerheten i de fall när personer som söker internationellt skydd har extra stort behov av rättssäkerhet. Barnombudsmannen uttrycker sin oro för att korta besvärstider kan försvåra för ensamkommande barn och barnfamiljer att överklaga avslag på asylansökningar.  

När behandlingstiderna blir utdragna är domstolarnas otillräckliga resurser ett större problem än besvärstiderna. 

Vidare är inskränkningarna i rättshjälpen ett extra stort problem för de asylsökandes rättssäkerhet. Regeringen gör inskränkningar i rättshjälpen till utlänningar vid behandling av ärenden som gäller internationellt skydd. Utlänningslagen får en bestämmelse om att biträdes närvaro vid asylsamtal ingår i rättshjälpen bara om det är nödvändigt av särskilt vägande skäl. Ett stort problem är också att propositionen över huvud taget inte säger något om hur det ska gå till när det bedöms om särskilt vägande skäl finns eller inte. 

Grundlagsutskottet påpekar att det är viktigt dels för de asylsökandes rättssäkerhet, dels för en eventuell kommande behandling i förvaltningsdomstolen att ett kunnigt biträde är närvarande vid asylsamtalet. Det kan rentav hända att kostnaderna stiger när biträdets expertis i bland annat frågor om att identifiera skyddsbehövande inte är tillgänglig vid asylsamtalet.  

Att det inte finns något biträde är ett extra stort problem när minderåriga söker internationellt skydd. Grundlagsutskottet anser att inskränkningen av rättshjälp också för minderåriga inte faller inom de gränser för rättssäkerhet som 21 § i grundlagen anger. Barnombudsmannen anser att rättsbiträdes närvaro vid asylsamtal alltid bör övervägas på tillåtande grunder när det handlar om barn. Eftersom barn som söker asyl befinner sig i en utsatt position, kan de inte förväntas kunna uttrycka sig och fungera i asylförfarandet utan ett kunnigt rättsbiträde, påpekar grundlagsutskottet. 

Regeringen stryker bestämmelsen om att också andra personer med juristutbildning än offentliga rättsbiträden kan förordnas till biträde för en utlänning när ett förvaltningsärende behandlas. Rättshjälpslagen ändras så att det genom förordning av statsrådet kan utfärdas bestämmelser om fasta ärenderelaterade arvoden till biträden i ärenden som gäller internationellt skydd. 

Det är i och för sig positivt att regeringen föreslår högre behörighetskrav för biträden som arbetar med asylsökande. Men all den expertis som exempelvis Flyktingrådgivningen besitter går förlorad när det i fortsättningen bara är offentliga rättsbiträden som får ge rättshjälp. Dessutom är problemet med ärenderelaterade arvoden att biträdena väljer ut de lätta fallen och att mer krävande fall inte utreds tillräckligt ingående. 

Ett genomgående problem i propositionen är att konsekvenserna för de asylsökandes rättssäkerhet inte har utretts heltäckande, trots att ändringarna gäller mänskliga rättigheter.