Sammantaget sett anser utskottet propositionen vara behövlig och lämplig och tillstyrker lagförslagen, men med synpunkterna och ändringsförslagen nedan. 

Effektivare efterkontroll av miljöskyddet

Miljöskyddslagstiftningen har utvecklats långsiktigt, och utvecklas fortfarande, för att tillståndsförfarandena ska bli enklare genom att vissa verksamheter överförs till registreringsförfarande eller anmälningsskyldighet. En lättare förhandskontroll innebär dock samtidigt att efterkontrollen behöver stärkas. Utskottet ställer sig bakom förslaget i propositionen att tillämpningen av tillsynsavgifter inom miljöskyddet utvidgas i fråga om både kommunala och statliga tillsynsmyndigheter. Tillsynsavgifterna infördes efter långvarig beredning när miljöskyddslagen omarbetades 2014 (MiUB 3/2014 rd — RP 214/2013 rd). De måste betraktas som nödvändiga för finansiering av verksamheten, även om största delen av både kommunernas och närings-, trafik- och miljöcentralernas (NTM-centraler) utgifter för tillsynen enligt miljöskyddslagen fortfarande måste täckas med skatteintäkter också efter det att möjligheten att tillämpa avgifter utvidgats. Tillsynsavgifterna kan bidra till att stärka tillsynsresurserna och därmed också effektivisera tillsynen, betonar utskottet. 

Enligt propositionsmotiven har NTM-centralernas tillsynsresurser kunnat stärkas trots att miljöförvaltningen överlag har drabbats av sparbeting. Utskottet ser det som angeläget att myndigheterna även i fortsättningen tillförsäkras tillräckliga resurser också i kommunerna. Finansieringen av tillsynsarbetet behöver fortsatt väga in att lagstiftningen gradvis får ny struktur på så sätt att efterkontrollen måste effektiviseras som motvikt till den förenklade förhandskontrollen. 

Det är också viktigt att den statliga tillstånds- och tillsynsmyndigheten, för närvarande NTM-centralen, stöder den miljötillsyn som handhas av den kommunala miljövårdsmyndigheten genom att tillhandahålla aktuell utbildning och expertis. Inom ramen för den planerade landskapsreformen ska miljötillstånds- och tillsynsuppgifterna koncentreras till statens tillstånds- och tillsynsmyndighet, som också bör stödja den kommunala miljövårdsmyndighetens arbete. 

Uppmaning, föreläggande och förbud

Det föreslås i propositionen att den kommunala miljövårdsmyndigheten ska ges befogenhet att ta ut en tillsynsavgift för sådana inspektioner vid olyckor, olägenheter och överträdelser som avses i 169 § i miljöskyddslagen. Hit hör förhandsinspektioner för kontroll av om överträdelser eller försummelser har skett och inspektioner som behövs för säkerställande av att uppmaningar och förelägganden har iakttagits. 

Utskottet påpekar att regeringen på den här punkten i propositionen felaktigt i motiveringen uppger att avgiften endast ska tas ut i sådana fall där inspektionen leder till föreläggande eller förbud. Enligt den föreslagna 205 § 2 mom. 3 punkten får avgift dock tas ut för inspektioner som leder till uppmaningar eller till meddelande av förelägganden eller förbud, så det bör även i propositionsmotiven anges att tillsynsavgiften också kan grunda sig på en uppmaning. 

Utskottet ser det som lämpligt att den kommunala miljövårdsmyndigheten får så omfattande rätt som möjligt att ta ut tillsynsavgifter. Men möjligheten att ta ut tillsynsavgifter måste kopplas till en lagfäst grund så som regeringen föreslår, exempelvis en uppmaning, ett föreläggande eller ett förbud. Uppmaningar är inte förvaltningsbeslut som kan överklagas. Det är ändå viktigt att alla uppmaningar, också eventuella muntliga uppmaningar, registreras. Dokumentet bör också uppge uppmaningens art och det faktum att den inte kan överklagas. 

Utskottet påpekar att en uppmaning jämfört med ett föreläggande eller ett förbud utfärdat av tillsynsmyndigheten är ett lättare sätt att uttrycka myndighetens ståndpunkt till olägenheten eller missförhållandet. Vad som skiljer en uppmaning från ett föreläggande och ett förbud hade enligt utskottets mening behövt klargöras i propositionsmotiven. Bestämmelser om uppmaningar finns i 179 § i miljöskyddslagen, men det saknas en egentlig definition. Paragrafen föreskriver att om lagen eller bestämmelser som utfärdats eller villkor, förelägganden och föreskrifter som meddelats med stöd av den inte har iakttagits, ska tillsynsmyndigheten med hänsyn till sakens natur uppmana den som gjort sig skyldig till överträdelsen att upphöra med förfarandet samt vidta åtgärder för att väcka ett förvaltningstvångsärende enligt 175 och 176 §. Enligt 2 mom. ska tillsynsmyndigheten övervaka att uppmaningen samt förbud och förelägganden som meddelats i ett förvaltningstvångsärende iakttas. Bestämmelsen togs in i miljöskyddslagen vid omarbetningen 2014 (RP 214/2014 rd) efter modell av 14 kap. 2 § i vattenlagen med motsvarande innehåll. Genom bestämmelsen genomfördes ett krav som ingår i industriutsläppsdirektivet. I propositionsmotiven uppgavs det att bestämmelsen också gäller annan tillsyn enligt miljöskyddslagen. 

Utskottet ser positivt på att myndigheterna i första hand ska försöka åtgärda missförhållanden med hjälp av så mjuka metoder som möjligt. Råd och uppmaningar kommer i första hand och först därefter förvaltningstvång med anknytande hot, givetvis dock så att tillsynsmyndigheten överväger hur kraftiga de åtgärder som naturligt kommer på fråga är i proportion till missförhållandet och dess art. Exempelvis kan en olägenhet som uppstår i ett grannförhållande vid boende vara av helt annan art och allvarlighet än de olägenheter som kan uppstå i verksamheten på en industrianläggning där farliga ämnen hanteras. Utskottet framhåller att kostnaderna alltid ska betalas av den som orsakat olägenheten. 

Beroende på miljöriskerna övervakar de kommunala miljövårdsmyndigheterna många slags anläggningar och företag som avses i 124 § 1 mom. 2 punkten i avfallslagen och där det uppkommer farligt avfall. I typfallet kan det till exempel röra sig om bilverkstäder. Till stöd för planeringen av sin riskbaserade tillsyn och resursanvändning har kommunerna också skrivit in den här typen av tillsynsobjekt i sina tillsynsplaner för miljövården, även om de inte är skyldiga att göra det. Men tillsynsavgifter kan bara tas ut för de verksamheter som kommunen måste skriva in i sin tillsynsplan. Utskottet anser att det framöver vid behov bör utredas om möjligheten att ta ut tillsynsavgift kan breddas så att den också gäller verksamhet som skrivits in i tillsynsplanen på det här sättet. 

I praktiken är problemet inte nödvändigtvis stort. Om det på bilverkstäder uppkommer avfall som kan ha anknytning till internationella avfallstransporter föreligger det avgiftsgrund och skyldighet till tillsynsplanering. Bildemontering berörs ofta av internationella avfallstransporter, medan variationen är större i fråga om bilverkstäder. Ibland är det oklart om verksamheten mera går ut på att reparera eller demontera bilar. Men om det finns misstanke om att verksamheten berörs av internationella avfallstransporter ska bilverkstaden i vilket fall som helst omfattas av en tillsynsplan och avgiftsgrund. 

Utskottet ser det som motiverat att ändra 144 a § i avfallslagen i enlighet med tillsynsmyndighetens synpunkt på så sätt att jämkningen av avgifter också gäller internationella avfallstransporter. Det finns ingen anledning att utesluta internationella avfallstransporter från jämkningen. Till skillnad från vad som uppges i propositionen är avfallets koppling till näringsidkaren känd. Detta gäller tillstånd för avfallstransport som söks genom anmälningsförfarande såväl som transporter av ofarligt avfall. I de här fallen uppges avfallsproducenten i de handlingar som gäller transporten. Kopplingen till näringsidkaren är oklar i de fall där fysiska personer, i allmänhet utländska, eller möjligen mikroföretag förmedlar begagnad elektronik, begagnade bilar och reservdelar till bilar, oftast till Afrika. Det är svårt att nå ut med råd och upplysning till de här aktörerna. De skaffar elektronik och reservdelar på nätet, på återvinningscentraler, av bekanta och på verkstäder där bilar demonteras och repareras. För all export av begagnade varor gäller regeln att exportören är skyldig att bevisa att ämnet eller föremålet som ska transporteras inte är avfall (ändring (EU) nr 660/2014 av avfallstransportförordningen och 117 a § i lag 410/2014 om ändring av avfallslagen). De myndigheter som deltar i inspektionerna kan försäkra sig om att det inte är fråga om avfallsexport genom att kräva skriftliga bevis i form av exempelvis uppgifter om ämnets eller föremålets ursprung, intyg på att ämnet eller föremålet är funktionsdugligt och bekräftelse på att det är ändamålsenligt förpackat. Myndigheterna kan besluta att ämnet eller föremålet är avfall om inga tillräckliga bevis har lagts fram inom den tidsfrist som de fastställt. Då behandlas transporten som olaglig avfallstransport.