Regeringen föreslår att vårdgarantin på sju dagar för icke-brådskande vård inom primärvården slopas och att den längsta väntetiden på två veckor kvarhålls. Syftet med propositionen är att balansera statsfinanserna, det vill säga att göra besparingar i basservicen inom social- och hälsovården. Regeringen motiverar det med välfärdsområdenas brist på hälso- och sjukvårdspersonal. Enligt propositionen minskar kostnadstrycket på välfärdsområdenas driftskostnader i sin helhet 2024 med cirka 6 miljoner euro, med 31 miljoner euro 2025 och från och med 2026 med cirka 33 miljoner euro jämfört med en längsta väntetid för vård på 7 dygn. Att den lagstadgade vårdgarantin på sju dygn slopas innebär att välfärdsområdena förlorar en drivkraft för att säkerställa snabb tillgång till vård. 

Den skärpning av vårdgarantin för icke-brådskande vård inom primärvården som infördes under förra regeringsperioden, dvs. från tre månader till 14 dagar stegvis och senare till sju dagar, genomför ett av de grundläggande målen med social- och hälsovårdsreformen: servicen på basnivå stärks, så att man i tid kan behandla och förebygga sjukdomar och hälsoproblem. Vårdgarantin syftar till att förbättra tillgången till tjänster: förebygga att problem ackumuleras, förvärras och blir långvariga, minska behovet av högkvalificerade tjänster och på så sätt minska kostnaderna för patienterna och samhället, minska skillnaderna i välfärd och hälsa mellan befolkningsgrupper och mellan de olika områdena samt förbättra jämlikheten när det gäller tillgång till tjänster. Den förbättrade tillgången till vård framhävs i fråga om de klientgrupper vars huvudsakliga eller enda vårdplats är den offentliga primärvården. Regeringen avstår nu från att prioritera dessa mål på grund av besparingarna i statsfinanserna. Vi understöder inte regeringens försämring av vårdgarantin för primärvården, utan föreslår att propositionen förkastas, varvid vårdgarantin för sju dygn träder i kraft den 1 november 2024 i enlighet med riksdagens tidigare beslut. 

I propositionen jämförs vårdgarantin för sju dagar och vårdgarantin för 14 dagar i fråga om konsekvenserna. En strängare vårdgaranti dämpar efterfrågan inom andra tjänster, varvid också kostnaderna för dem minskar. Den förbättrade tillgången till primärvård minskar trycket på tyngre specialisttjänster, jour och specialiserad sjukvård. Jämfört med vårdgarantin på sju dagar leder propositionen till att kostnaderna och efterfrågan ökar bland annat för primärvårdens bäddavdelningsvård, samjouren inom primärvården och den specialiserade sjukvården. Sammantaget ökar kostnadstrycket på välfärdsområdenas specialiserade sjukvård med cirka 12 miljoner euro från och med 2025. 

En betydande orsak till anhopningen inom samjourerna under de senaste åren har varit problem och dröjsmål i fråga om tillgången till primärvård. Klienterna tvingas söka sig till samjouren också när det inte finns något behov av vård under jourtid eller när behovet inte är medicinskt. Patienten skulle då ha mest nytta av primärvård under tjänstetid, där man kan säkerställa en helhetsbetonad och vid behov multiprofessionell bedömning och vård. Att vårdgarantin kvarhålls vid 14 dygn innebär enligt propositionen att samjourens besök inom primärvården minskar med 10 procent jämfört med de 15 procent som tidigare uppskattats med sju dygns tidsfrist. 

I Finland är den socioekonomiska ojämlikheten i fråga om hälsan betydande. Den socioekonomiska ställningen har haft en stark koppling till användningen av hälso- och sjukvårdstjänster och den nytta som fås av dem. Det finns patientgrupper där den huvudsakliga vårdenheten är den offentliga primärvården — och för en stor del är det den enda vårdenheten. Till dessa patientgrupper hör bland annat äldre personer, arbetslösa och personer som får rehabiliteringsstöd eller pension, till exempel mentalvårdspatienter och missbrukspatienter. Nedskärningarna i den offentliga primärvården ökar ojämlikheten i hälsa. Enligt propositionen försvårar det situationen för vissa patienter om den längsta väntetiden för att få vård är 14 dygn. En snabbare tillgång till vård hjälper särskilt klienter som behöver mycket service genom att tillgången till vård och vårdens verkningsfullhet förbättras samt genom att stödbehoven till följd av sjukdom eller funktionsnedsättning minskar. Därmed minskar också efterfrågan på motsvarande socialvårdstjänster. 

Vid psykisk ohälsa och missbruksproblem är det viktigt att få vård i rätt tid. Försenad behandling leder också snabbt till att symtomen försvåras och funktionsförmågan försämras. Enligt propositionsmotiven har symtomen på psykisk ohälsa ökat klart under de senaste åren. Till exempel studerandehälsovården SHVS har observerat en permanent efterfrågeökning på mentalvårdstjänster på cirka 30 procent jämfört med coronaåren. Eftersom psykisk ohälsa och missbruksproblem i sig försvårar möjligheterna att söka vård, är det viktigt att man får tillgång till tjänsten utan dröjsmål och hinder. Vi betonar att vårdgarantin också omfattar mentalvård, det vill säga att man ska få vård inom sju dygn. Mentalvårdstjänsterna bör stärkas ytterligare och vi har föreslagit en mentalvårdsgaranti där det i hela landet skapas tillgång till vård inom mentalvårdstjänsterna i enlighet med verksamhetsmodellen Första linjens terapier. Genom att påskynda tillgången till vård kan man avsevärt förebygga att sjukdomar blir kroniska och att långvariga olägenheter uppkommer, såsom att personen blir arbetsoförmögen. Det är också med tanke på stärkandet av sysselsättningen viktigt att förebygga arbetsoförmåga. Dessutom måste man satsa på hälsoundersökningar av arbetslösa och införa fungerande bästa praxis i hela landet så att hälsoundersökningarna också leder till att de arbetslösa inom ramen för vårdgarantin får de tjänster de behöver och kan börja jobba igen, om hälsoproblemen har hindrat sysselsättningen. 

I propositionen och vid sakkunnigutfrågningen i utskottet har man också lyft fram risken för återkrav av EU-understöd. Det första bindande målet för investeringar i pelare 4 i Finlands program för hållbar tillväxt är att 80 procent av besöken inom den icke-brådskande vården inom primärvården genomförs inom sju dygn i slutet av 2025. I juli 2023 uppfylldes detta till 79 procent. Programmet finansieras huvudsakligen med medel ur EU:s återhämtningsinstrument av engångsnatur och välfärdsområdena har beviljats sammanlagt 169 miljoner euro. Om målet inte nås finns det risk för att Finland blir tvunget att betala tillbaka erhållna EU-understöd. Återkravet görs då på välfärdsområdesnivå i förhållande till uppnåendet av målet. 

Ovan har propositionens konsekvenser för kostnaderna bedömts: tilläggskostnader uppstår omedelbart exempelvis inom den specialiserade sjukvården och bäddavdelningsvården. På längre sikt kan kostnaderna vara högre när basservicen — i strid med målen för social- och hälsovårdsreformen — förblir svag och till exempel tillgången till vård för personer som behöver många tjänster drar ut på tiden. Det bör också noteras att regeringen likväl är beredd att satsa på privat hälso- och sjukvård genom att nästa år lägga 65 miljoner euro på att höja FPA-ersättningarna, varvid kunden ersätts med 30 euro för exempelvis ett läkarbesök. Avsikten är att under hela regeringsperioden lägga en halv miljard euro på FPA-ersättningar. Vi anser att regeringens val är ideologiskt. Samtidigt sparar man in på den offentliga sidan, och hälsoföretagen främjas genom en modell som inte är kostnadseffektiv och inte heller förnuftig med beaktande av bristen på arbetskraft inom den offentliga social- och hälsovårdssektorn. Vi har föreslagit att regeringens tilläggsresurser på 500 miljoner euro styrs till välfärdsområdena för att förbättra servicen på basnivå och tillgången till vård genom att på ett förnuftigt och kostnadseffektivt sätt utnyttja marknaden som hjälp. 

Vi anser också att det är viktigt att utveckla kontinuiteten i vården. Enligt utredning till utskottet har kontinuiteten i vården försämrats. Tillgång till vård och behandling, en personlig vårdrelation mellan patienten och läkaren, eventuellt med stöd av en egenvårdare och ett multiprofessionellt team, ger en bättre effektivitet och gör det enklare att kontrollera de totala kostnaderna. Vid utfrågningen i utskottet uttrycktes också oro över att till exempel den omfattande användningen av personaluthyrning inte bara orsakar betydande kostnader utan också försvagar kontinuiteten i vården. Stärkandet av primärvården och bättre tillgång till vård gör det enligt propositionen också möjligt att förbättra den personliga vårdrelationens kontinuitet, vilket i sin tur är en mycket stark dragningskraftsfaktor för erfarna läkare och specialister inom allmänmedicin. Vi ser det som viktigt och föreslår striktare spelregler för personaluthyrning. 

Propositionen motiveras med oron över tillgången på personal i anslutning till verkställandet av vårdgarantin. Ändå försvagar regeringen primärvårdens attraktionskraft, medan satsningarna på privat hälsovårdsservice i stället ökar den privata hälsovårdens attraktionskraft som arbetsplats. Välfärdsområdet kan vid behov genomföra vårdgarantin också med hjälp av köpta tjänster. 

Slutligen betonar vi i enlighet med utlåtandet från riksdagens biträdande justitieombudsman att det allmännas skyldighet att främja tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna förutsätter att utvecklingen av hälso- och sjukvårdssystemet fortsätter målmedvetet så att den allmänmedicinska första vårdhändelse som i primärvårdens icke-brådskande sjukvård konstaterats vara medicinskt nödvändig kan ordnas utan dröjsmål efter bedömningen. 

Centerns grupp i social- och hälsovårdsutskottet anser att var och en har rätt till nödvändig omsorg och tillräckliga social- och hälsovårdstjänster som möjliggör ett tryggt, värdefullt och meningsfullt liv från födelsen ända till livets sista ögonblick. Varje sittande regering svarar ytterst för att denna grundläggande fri- och rättighet tillgodoses. 

Regeringen föreslår att den lagändring som stiftades under förra valperioden och som träder i kraft den 1 november 2024, det vill säga skärpningen av den längsta väntetiden för icke-brådskande vård från fjorton dagar till sju dagar, inte träder i kraft, utan att den längsta väntetiden ska vara 14 dygn också efter den 1 november 2024. 

En skärpning av tidsfristen för tillgång till icke-brådskande vård utan tillräckliga resurser och personal blir inget annat än tomma löften eller stjäl resurser från andra social- och hälsovårdstjänster. Det bör i lagstiftningen inte fastställas förpliktande tidsfrister som är orealistiska. I yttrandena till social- och hälsovårdsutskottet har det också bedömts att snabb tillgång till vård kan öka överdiagnostiseringen och antalet onödiga undersökningar. Många av de upplevda hälsoproblemen försvinner dessutom av sig självt inom några dagar. Centerns utskottsgrupp påpekar att avsikten dock inte är att maximitiden på 14 dygn för att få vård samtidigt ska vara en utsatt tid. Vården av var och en som behöver vård ska efter den första bedömningen av vårdbehovet ordnas i rätt tid, vid behov snabbare än inom 14 dygn. 

Till följd av att befolkningen åldras ökar servicebehoven avsevärt inom olika tjänster. Åtskilliga yttranden påpekar att det för närvarande finns problem med tillgången på personal. Också pensioneringen av anställda inom social- och hälsovården har ökat bristen på arbetskraft. Därför anser vi att propositionen om att förlänga tidsfristen för tillgång till icke-brådskande vård inom 14 dygn också efter den 1 november 2024 är motiverad både inom välfärdsområdena och inom studerandehälsovården för högskolestuderande. Den föreslagna lagändringen underlättar ordnandet av tjänster i välfärdsområdena och ger dem ändå förutsättningar att granska och utveckla servicekedjan och att förnya produktionssätten för tjänsterna. Vi anser det vara nödvändigt att man inom social- och hälsovårdstjänsterna vidareutvecklar arbetsfördelningen mellan olika yrkesgrupper och effektivare än för närvarande utnyttjar olika yrkesgruppers direktmottagningar så att så många som möjligt kan få hjälp i rätt tid. 

Centerns utskottsgrupp är oroad över att den av Samlingspartiet och Sannfinländarna ledda regeringen har tagit social- och hälsovårdstjänsterna som sparobjekt i ett läge där välfärdsområdena kämpar med de stora underskott som föranleds av flera oförutsedda förändringskostnader. Rentav cirka en tredjedel av de utgiftsnedskärningar som regeringen beslutat om i regeringsprogrammet gäller finansieringen av välfärdsområdena, det vill säga nödvändiga social- och hälsovårdstjänster. Dessutom planerar regeringen att överföra styrningen av välfärdsområdena från social- och hälsovårdsministeriet till finansministeriet. Det understryker regeringens uttryckliga vilja att göra social- och hälsovårdstjänsterna till en finansieringsfråga. 

Vi kan därför inte undgå tanken att det centrala motivet till att förlänga tiden för tillgång till icke-brådskande vård har varit att skära ned den statliga finansieringen till välfärdsområdena, vilket är typiskt för denna regering. Regeringen föreslår att välfärdsområdenas finansiering på motsvarande sätt ska minskas för 2024—2027, eftersom den längsta väntetiden för icke-brådskande vård förlängs. Finansieringen minskar med 5 miljoner euro 2024 och med 30 miljoner euro från och med 2025. 

Den föreslagna anslagsminskningen är kortsynt och rentav oansvarig, eftersom finansieringen av social- och hälsovårdstjänsterna helt och hållet, bortsett från kundavgifterna, kommer från staten. Regeringen kommer att skära ner finansieringen av välfärdsområdena med upp till 1 400 miljoner euro under innevarande valperiod, dvs. med cirka 27 000 social- och hälsovårdspersonals årliga löneutgifter. Denna minskning har ingen koppling till uppgifterna och skyldigheterna, som inte minskar. Välfärdsområden som för närvarande brottas med underskott på grund av oförutsedda ändringskostnader har inte råd att skära ned utan att de social- och hälsovårdstjänster som människorna behöver försämras. 

Efter interpellationsdebatten om social- och hälsovården i oktober är vi också oroade över att regeringen inte verkar göra tillnärmelsevis tillräckligt för att svara på den rådande bristen på social- och hälsovårdspersonal. Exempelvis slopandet av vuxenutbildningsstödet och åtstramningen av arbetskraftsinvandringen, som skrivits in i regeringsprogrammet, kommer att fördjupa problemen med tillgången på personal.