I propositionen (RP 232/2016 rd) föreslås ändringar bland annat i sjukförsäkringslagen och lagen om underhållsstöd. Bestämmelserna om föräldradagpenning i sjukförsäkringslagen ändras så att en maka eller sambo av kvinnligt kön till barnets moder har rätt att få föräldra- och faderskapspenning på samma villkor som en make eller sambo av manligt kön till barnets moder. Också för personer som lever i registrerat partnerskap kommer i fortsättningen samma bestämmelser om föräldrapenning att gälla som för äkta makar. Ett samkönat äkta par som adopterar ett barn tillsammans föreslås få rätt till en faderskapspenningsperiod. Vidare ändras lagen om underhållsstöd. Ett hinder för att få underhållsstöd ska också vara att ett barn har fötts utanför ett äktenskap mellan en man och en kvinna och faderskapet inte har fastställts genom ett lagakraftvunnet beslut, men barnet har två underhållsskyldiga föräldrar. Tanken är att lagändringen ska resultera i att ett äktenskapsliknande förhållande, det vill säga begreppet samboförhållande, ska bli könsneutralt i lagstiftningen om social trygghet. 

Under förra regeringsperioden framhöll lagutskottet i sitt betänkande (LaUB 14/2014 rd) om medborgarinitiativet med förslag till lagar om ändring av äktenskapslagen, lagen om registrerat partnerskap och lagen om fastställande av transsexuella personers könstillhörighet (MI 3/2013 rd) att det i det rådande rättsläget inte kan anses vara problematiskt med avseende på grundlagen och Europakonventionen att den gällande äktenskapslagen är förbehållen äktenskap mellan man och kvinna, eftersom det finns särskilda grunder för att äktenskap och registrerat partnerskap har olika ställning och besluten om regleringen av parförhållanden ligger på nationell nivå. Den gången föreslog utskottet att äktenskapslagen fortfarande ska vara förbehållen man och kvinna. Samtidigt ville utskottet särskilt uppmärksamma att det krävs en konsekvensbedömning med avseende på barnen innan en så här pass betydande familjerättslig lagstiftningsreform genomförs. Detta kom fram under sakkunnigutfrågningen. En bedömning av de barnrelaterade konsekvenserna bygger på kravet enligt konventionen om barnets rättigheter att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid allt beslutsfattande som rör barn, framhöll lagutskottet i betänkandet. Riksdagen avvek från lagutskottets betänkande (LaUB 14/2014 rd) och godkände ändringen av äktenskapslagen trots att bland annat de barnrelaterade konsekvensbedömningar som utskottet lyfte fram var i allra högsta grad bristfälliga. Ändringen hade beretts i största hast och frågan drev intressen som bara gällde en liten marginell grupp. Däremot skulle konsekvenserna av ändringen komma att beröra en betydligt större grupp av människor. Den gången lät man bli att göra en heltäckande konsekvensbedömning och nu försöker man lappa på det som försummades då.  

Jag anser det vara motiverat att äktenskapslagen precis som lagutskottet föreslog (LaUB 14/2014 rd) är förbehållen äktenskap mellan man och kvinna redan om man ser till en konsekvent familjerättslig lagstiftning. Följaktligen kan jag inte godta de föreslagna ändringarna. Som ett exempel på kommande inkonsekvenser vill jag här nämna regeringens förslag att en maka eller sambo av kvinnligt kön till barnets moder ska ha rätt att få både föräldrapenning och faderskapspenning enligt samma kriterier som moderns make eller sambo av manligt kön. Ett annat exempel är att ett samkönat äkta par som adopterar ett barn tillsammans ska ha rätt att få en faderskapspenningsperiod. Faderskapspenningen är på goda grunder tänkt att vara en förmån för barnets fader och det bör den också i fortsättningen vara för att garantera att fadern har rätt att få faderskapspenning. Det är alltså motsägelsefullt att lagen föreskriver att faderskapspenning ska kunna ges ut till kvinnor. Vi ska inte genom lagstiftning försämra rättigheterna för biologiska föräldrar och i stället stärka rättigheterna för två samkönade föräldrar.  

Vidare vill jag framhålla att den här lagändringen precis som ändringen av äktenskapslagen har kommit till i all hast och att ingen heltäckande konsekvensbedömning har gjorts. I stället tar man bara hänsyn till en marginell grupps intressen. Lagförslagen motiveras med ändringarna av äktenskapslagen, men samtidigt glömmer man att stora grupper av människor, i första hand barn och biologiska fäder, berörs av de konsekvenser lagförslaget har. En annan grupp som man glömt bort är skilsmässofamiljer. Vår nuvarande lagstiftning tar inte tillräckligt mycket hänsyn till fäderna, trots att diskriminering på grund av kön är förbjuden enligt FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna och i EU-lagstiftningen. Vår lagstiftning som den ser ut i dag ger inte heller fäderna adekvata möjligheter att ta hand om sina barn. Och fädernas situation blir ännu sämre av förslagen i propositionen. 

De sakkunniga ansåg att det är ett missförhållande att fäder som har hand om sina barn i dagsläget inte har någon rätt alls att få föräldrapenning om de inte har levt i äktenskap eller samboförhållande med barnets moder. I dessa fall har fadern inte rätt att få föräldrapenning exempelvis ens när modern har insjuknat och inte kan ta hand om barnet och barnet bor hos fadern. Jag välkomnar förslaget att det inte längre ska krävas att en pappa som tar hand om sitt barn måste leva eller ha levt i äktenskap eller samboförhållande med mamman till barnet för att ha rätt att få föräldra- eller faderskapspenning. Här finns det all orsak att inte bara lyfta fram fäder som svarar för vården utan också fokusera på fäder som deltar i vården. Förslaget i utskottet är dock alldeles för ensidigt för att jag ska kunna instämma i det. Vi behöver en betydligt bättre och mer genomgripande reform, som tar större hänsyn till att biologiska fäder måste få större rättigheter i alla lägen och som uppmuntrar fäderna och ger dem bättre möjligheter att ta hand om sina barn. Den gällande lagen inskränker rätten till föräldrapenning och bara en far som bor hos barnets moder eller som helt och hållet ensam tar hand om barnet kan få föräldrapenning och föräldraledighet. Det betyder att en frånskild pappa som tar hand om sitt barn 50–90 procent av sin tid inte har någon rätt att få föräldrapenning. Aktiva (t.ex. 30–50 procent av tiden) ”frånvarande föräldrar” som har sina barn hos sig får ingen föräldrapenning, ingen kommunal familjebostad, inga bidrag för ensamföräldrar, inget barnbidrag eller liknande bidrag, eftersom barnet inte officiellt bor hos dem och enligt den gällande lagstiftningen inte hör till den ”frånvarande förälderns” familj. Barnen bör alltså ges möjlighet att samtidigt höra till två familjer.