Finland har en lång och obruten tradition av kommuner som grundsten i det lokala samhället. Kommunerna har sett till att invånarna lokalt har tillgång till den service de behöver och invånarna kan påverka kommunen via direkt inflytande i kommunalval. Den här modellen har visat sig fungera mycket väl hittills och den vill Svenska riksdagsgruppen behålla också i fortsättningen. Livet är lokalt. Det brukar vi säga och på det lokala beslutsfattandet har vi också byggt upp vårt land och vårt lands demokrati. Under Finlands snart 100 år som självständigt land, har beslutsfattandet byggts upp så att man på lokal nivå besluter om lokala frågor och på nationell nivå om nationella frågor. 

Den vårdreform som nu planeras överför stora delar av servicen från kommunernas uppgiftsområde. Invånarna kan inte mera lika direkt och nära påverka tillgången på exempelvis äldreomsorg eller rådgivningstjänster. Istället fattas besluten om var exempelvis ett åldringshem behövs någonstans hundratalet kilometer bort. I själva verket handlar vårdreformen om en jättelik förtäckt kommunreform där makten flyttas till ett ännu oklart antal landskap eller ännu större enheter som regeringen valt att kalla självstyrelseområden.  

Vi vill istället genomföra en öppen kommunreform, som inte kräver områden på närmare en kvarts miljon  invånare  eller  mer. Det  tror  inte  vi är rätt väg för att trygga den lokala servicen. Istället vill vi se kommuner med minst cirka 20 000—50 000 invånare som kan basa för en integrerad social- och hälsovård samt enklare specialsjukvård. Den högt specialiserade specialsjukvården behöver mera samordning än idag och då kunde en modell exempelvis vara en starkare styrning via de nuvarande fem specialupptagningsområdena som fungerar som samkommuner. I modellen tryggas minst ett fullt jourande centralsjukhus per landskap.  

Vi vill också gå in för mera valfrihet i vården. Finansieringen skall förenklas och på sikt bli kanaliserad på ett sätt. Varje person ska ha möjlighet att välja den lösning som passar den personen bäst — oavsett om den produceras av en offentlig eller privat producent eller av en aktör inom den tredje sektorn. Det offentliga har huvudansvaret för vården och genomför certifiering och gör upp kvalitetskrav.