Finland behöver fler som arbetar och betalar skatter för att trygga välfärdssamhället. För att garantera finländarna ett gott arbetsliv under hela arbetskarriären krävs statligt stöd under de perioder som det av olika skäl blir avbrott i arbetet. Det förutsätter bättre rehabilitering och fortbildning av dem som nu går arbetslösa, men också incitament som gör att det alltid är ekonomiskt fördelaktigt att ta emot jobb och att den som är aktiv gynnas.  

Vår arbetsmarknad har under ett par decennier lidit av en obalans mellan utbud och efterfrågan. Vi har bollat våra långtidsarbetslösa mellan olika myndigheter istället för att införa konkreta sysselsättningsåtgärder. Utmaningen har legat i att hitta ett läge där arbetssökande och arbetsgivare finner varandra effektivare. 

Aktiva insatser från arbetsförmedlingen bör göras i början av arbetslöshetsperioderna eller direkt vid permitteringar. Det är även viktigt att uppmuntra, också från statligt håll, till egen aktivitet genom att höja den inkomstbundna dagpenningen en aning och samtidigt förkorta utbetalningsperioden. Danmark har goda erfarenheter av en dylik modell. För tillfället planerar regeringen en reform av den sociala tryggheten och utkomstskyddet för arbetslösa. Reformen har beretts av en arbetsgrupp som bl.a. föreslår att längden på den inkomstrelaterade arbetslöshetsdagpenningen ska förkortas. Undersökningar från Finland visar också att störst del av dem som får ett nytt jobb får det genast i början eller i slutet av den tid man har rätt till dagpenning.  

Vi tror på att en förändrad modell leder till att flera återvänder till arbetslivet snabbare. För att åstadkomma denna förändring anser vi att lagen om utkomstskydd för arbetslösa bör ändras så att antalet dagar för inkomstbunden dagpenning blir 350, men att man istället höjer dagpenningen för de 100 första dagarna genom att använda 35 miljoner euro för ändamålet.