Motivering

Enligt regeringens proposition och utskottets betänkande är syftet med lagförslaget att nuvarande lönegarantipraxis ska skrivas in i lönegarantilagen och lagen om lönegaranti för sjömän. Om man ser på lydelsen och motiven öppnar de föreslagna ändringarna i verkligheten upp för en ändrad tolkning av lagen. Den ger nämligen en enskild lönegarantimyndighet ökade prövnings- och beslutsbefogenheter att förvägra eller minska utbetalningen av fordringar enligt lönegarantin på bekostnad av en sådan arbetstagares rättsskydd som ansöker om lönegaranti.

För att hindra att lönegarantilagen missbrukas föreslås den lagen och lagen om lönegaranti för sjömän bli kompletterade med en ny bestämmelse om arbetsgivarens dröjsmål med betalningen och fortsatt arbetande som ökar arbetstagarens ansvar i oskälig grad, om han eller hon fortsätter att arbeta i vetskap om att arbetsgivaren är oförmögen att betala. I 9 § 2 mom. i lagförslag 1 och 8 § 2 mom. i lagförslag 2 föreskrivs dessutom att i lön för väntedagar inte betalas mer än vad som enligt lönegarantin betalas för de fördröjda fordringar som skyldigheten att betala lön för väntedagarna grundar sig på. Förslaget urholkar effekten av bestämmelsen om lön för väntetid i arbetsavtalslagen inte minst vid försummelse att betala lön för kortvariga arbetsperioder. Enligt 9 b § i lagförslag 1 och 8 b § i lagförslag 2 betalas resekostnader eller andra kostnader som uppstått för arbetstagaren när han eller hon utfört sitt arbete och som arbetsgivaren har ansvar för enligt lönegarantin, om kostnaderna till sin natur är sedvanliga och beloppen skäliga. Lönegarantimyndigheten har inte nödvändigtvis särskild kunskap om hur praxis varierar på olika avtalsområden och bör därför inte få vidgade prövningsbefogenheter.

Enligt lagförslagen ska lönegarantimyndighetens rätt till tillgång till uppgifter utvidgas så att de i fortsättningen har rätt att få tillgång till sekretessbelagda uppgifter också från Pensionsskyddscentralen. Rätten till tillgång till uppgifter bör utvidgas så som utskottet föreslår och inbegripa arbetspensionsanstalter. Vidare föreslås det att myndigheterna ska få effektivare befogenheter att återkräva företag på löner som betalats enligt lönegarantin. Det är enligt vår mening motiverat bl.a. för bekämpning av svart ekonomi.

Den metod för att hindra missbruk av lönegarantin som fortfarande har störst verkan är att skärpa beställarens ansvar i hela produktions- och underleverantörskedjan. Beställaren har bäst reda på sina underleverantörers ekonomiska situation.

Lönegarantins roll i att skydda arbetstagarna

Lönegarantilagen och lagen om lönegaranti för sjömän är nationell lagstiftning som följer EU:s lönegarantidirektiv och som stiftats till skydd för arbetstagarna. De ska värna de anställdas rättigheter vid eventuell insolvens för arbetsgivaren. Den principen bör vara ledstjärnan för de ändringar som föreslås i lönegarantilagen.

Lönegarantin har kommit att spela en allt viktigare roll i att skydda arbetstagarna till följd av decentraliseringen och nätverksbildningen inom produktionen som är typiska för t.ex. byggbranschen och industrin. Den slutprodukt som beställaren upphandlat är resultatet av långa produktionskedjor som bygger på samarbete mellan hundratals totalleverantörer, underleverantörer och enskilda entreprenadprojekt. Det typiska för decentraliserad produktion är att beställaren har ett starkt bestämmande inflytande, att anbudstävlingen är hård och tidsmässigt stram och att det handlar om ett slags utslagning. Beställaren dikterar avtalsvillkoren och utbetalningstiderna för underleveranser. Inom t.ex. skeppsbyggnadsindustrin är det typiskt att underleverantören kan ställa ut sin första räkning till beställaren först när 20 procent av entreprenaden har färdigställts, granskats och godkänts. Beställaren har medgett sig själv 60 dagar betalningstid i underleveransavtalen. Problemen med lönebetalningen i små och hederliga underleverantörsföretag beror i många fall på svårigheter med finansieringen på grund av långa utbetalningstider. I praktiken går det mycket ofta till så att en företagare med betalningssvårigheter kommer överens med arbetstagarna om att skjuta fram betalningen av lönedelar och t.ex. leveransvinster. Å andra sidan försummar företag som hamnar i konkurs ofta den regelbundna lönebetalningen i långa tider och skjuter fram de slutliga slutsatserna. Obetalda löner ackumuleras och arbetstagarna fortsätter att arbeta utan att veta om företaget går mot konkurs och om företagaren medvetet handlar svekfullt när han förlänger konkursen eller om det handlar om ett "sedvanligt" fall av en hårt trängd småföretagare-underleverantör med betalningssvårigheter.

I sådana situationer är det oskäligt att i enlighet med lagförslaget anta att en arbetstagare som fortsätter att arbeta "måste ha varit medveten om" arbetsgivarens betalningssvårigheter och orsakerna till dem. Bara det att lönebetalningen de facto fördröjts ger inte anledning att anta att arbetsgivaren och arbetstagaren i samförstånd och planmässigt skulle ha kommit överens om att få lönen betald enligt lönegarantin. Det är i praktiken omöjligt för arbetstagaren att veta med säkerhet vad svårigheterna beror på.

Lönegarantin spelar en accentuerad roll i att skydda arbetstagarna inte minst under en lågkonjunktur och recession, då obetalda löner och konkurser ökar explosionsartat. När exportföretagen inom kort får klarhet i sin orderstock minskar arbetet också i underleverantörsledet med den påföljden att företag får svårt med betalningarna och drivs i konkurs. Konkursstatistiken visar att omkring 2 500 företag gått i konkurs i Finland i januari—september 2009. Antalet konkurser ökade med 31 procent mot samma period året innan. Suomen Asiakastieto Oy förutspår att företagskonkurserna under nästa tolvmånadersperiod ökar avsevärt och att konkursskulderna kommer att uppgå till 670 miljoner euro. Årets lönegarantianslag på 22 miljoner euro tog slut redan i juli och ökades med 19 miljoner euro. Statens lönegarantianslag för nästa år, 29,5 miljoner euro, kommer inte heller att räcka till. Lönegarantiutgifterna beräknas bli dubbelt så höga 2010 som i år. Tiotals tusen människor förlorar sina jobb på grund av konkurser och måste ty sig till lönegaranti. Man ska inte lägga sten på deras ekonomiska börda genom ändringar i lagstiftningen. Det skydd som lönegarantin kan ge arbetstagarna bör förbättras, inte försämras, i tider av våldsamt ökande konkurser och massarbetslöshet.

Arbetstagaren får ta konsekvenserna av arbetsgivarens insolvens

Ändringsförslagen bygger på antagandet att arbetstagaren utifrån sin egen prövning förmår bedöma exakt när han eller hon har rätt att avsluta en anställning på grund av obetalda löner. För att ett anställningsavtal ska kunna hävas måste det alltid ha skett en sådan förändring i förhållandena inom den ena partens risk som gör att den andra parten inte skäligen kan förväntas fortsätta anställningsförhållandet ens för så länge som uppsägningstiden varar. I arbetsavtalslagen sägs det att arbetstagaren får häva arbetsavtalet om arbetsgivaren allvarligt försummar sådana i kollektivavtal eller lag angivna förpliktelser som väsentligt inverkar på anställningsförhållandet. Förändringar i arbetstagarens förhållanden ger inte arbetstagaren rätt att häva avtalet. I ljuset av rättspraxis är det synnerligen oklart hurdan fördröjning eller försummelse med utbetalningen av löner eller lönedelar som ger arbetstagaren rätt att häva arbetsavtalet. Det är i sista hand domstolen som avgör om man haft rätt till det.

Om arbetstagaren häver arbetsavtalet går han eller hon miste om lönen under uppsägningstiden, 6 månaders lön som mest. Dessutom kan arbetstagaren drabbas av straffkarens vid utkomstskydd för arbetslösa eftersom han eller hon enligt lagen genom sitt eget förfarande har bidragit till att anställningen har avslutats. För att bevisa att anställningen har hävts på grund av arbetsgivarens dröjsmål eller försummelse med lönebetalningen måste arbetstagaren väcka skadeståndstalan mot arbetsgivaren. Det räcker inte med att bara lämna in en ansökan om lönegaranti som bevis för att anställningen hävts till följd av försummad lönebetalning.

När det blir aktuellt med att minska arbetskraften försöker arbetsgivarna å andra sidan undvika kostnader för utbetalning av löner under uppsägningstiden. Dröjsmål och meningsskiljaktigheter kring lönebetalningen är också ett sätt att snabbare få arbetstagarna att självmant säga upp sig eller häva anställningen. I det läget ligger det i arbetstagarnas intresse att fortsätta att arbeta och kräva att arbetsgivaren avslutar anställningen på produktionsmässiga eller ekonomiska grunder med iakttagande av uppsägningstiden. Vid tvister stöder det arbetsgivarens förfarande om villkoren för betalning enligt lönegarantin skärps. Enligt lönegarantin betalas nämligen bara ostridiga fordringar.

I ändringsförslagen anges inte hur långa de längsta väntetiderna (i veckor och månader) för fördröjda löner får vara innan arbetstagaren måste avsluta arbetet och anställningen för att ha kvar rätten till lönegaranti utan avdrag. Om syftet med lagförslagen är att förtydliga och precisera lagstiftningen, skulle det vara allraminst skäligt med tanke på de arbetstagares rättsskydd som ansöker om lönegaranti att tidsfristerna anges klart och tydligt, inte minst som förslagen motiveras med de lönegarantisökandes omedvetenhet: "De som ansöker om lönegaranti föreställer sig inte att långvarigt utförande av arbete utan lön innebär ett avtal eller arrangemang för att få lönegaranti". Den föreslagna nya 4 punkten i 8 § i lönegarantilagen och i 7 § 1 mom. i lagen om lönegaranti för sjömän om större risk och ansvar för arbetstagaren är varken motiverad eller nödvändig, för redan enligt de nu gällande bestämmelserna kan lönegaranti förvägras om det kan bevisas att arbetstagarens fordran grundar sig på ett avtal eller arrangemang som uppenbart ingåtts för att få lönegaranti.

Anställningarnas kortvarighet, projektkaraktär och de utdragna betalningarna vid underleveranser har förlängt de verkliga väntetiderna och arbetsperioderna utan lön. De är ingalunda "avtal eller arrangemang för att få lönegaranti". När lönegarantin utvecklas måste man följaktligen ta allt större hänsyn till förändringarna i arbetslivet och behovet av bättre skydd för arbetstagarna i stället för att skapa ännu fler rigida strukturer för de arbetstagare som väntar på att få ut sina löner.

Effekten av lön under väntetiden går förlorad

I nuläget flyttas en fordran på lön under väntetiden i sin helhet över till staten när lönegaranti betalas. Det har gett lönebetalningen enligt arbetsavtalslagens bestämmelse om lön under väntetiden ökad effekt. Det gäller framför allt vid indrivning av lönefordringar för kortvariga arbetsperioder och mindre lönefordringar. Risken för att staten börjar driva in lönegarantin för lönen under väntetiden och egentliga lönefordringar tvingar försumliga arbetsgivare att betala lönefordringarna. Därför föreslår vi att ändringarna stryks.

När kostnader som grundar sig på anställningsförhållandet betalas enligt lönegarantin

Kostnaderna för en arbetsprestation ersätts vanligen utifrån gällande kollektivavtal i branschen och typisk branschpraxis. I en del branscher, som byggbranschen och i underhålls- och installationsuppdrag inom industrin, händer det att arbetsredskapen är värda tiotals tusen euro. Varje bransch har sitt sätt att bedöma vad som avses med skäliga och sedvanliga kostnader. På yrkesområden och i arbetsuppgifter där arbetstagaren själv betalar också andra slag av nödvändiga kostnader som har med arbetet att göra, ska kostnader som betalas enligt lönegarantin bedömas utifrån avtal som gäller i branschen och praxis i företagen. Den föreslagna nya 9 b § i lönegarantilagen och 8 b § i lagen om lönegaranti för sjömän tydliggör inte lagstiftningen på denna punkt, utan konstaterar att "om kostnaden till sin natur är sedvanlig och beloppet skäligt", betalas ersättning för utfört arbete. Det är en vag formulering som är ägnad att ge lönegarantimyndighetens ökad prövningsrätt som inte nödvändigtvis alltid bygger på god kännedom om hur praxis förändras på olika avtalsområden.

Motivering

Regeringens proposition betyder att arbetstagaren tvingas axla ett oskäligt stort ansvar för att arbetsgivaren inte klarar av att betala fordringar som grundar sig på anställningen. Arbetstagaren kan inte förväntas kunna bedöma när han eller hon ska avsluta en anställning på grund av obetalda löner. Den föreslagna skärpningen kan leda till helt oskäliga situationer för arbetstagaren. Anställda som får lida för arbetsgivarens insolvens får ytterligare svårigheter på halsen genom att de förlorar sin rätt till lönegaranti eller måste ta en risk som inte hör till gällande praxis på arbetsmarknaden genom att själva avsluta sin anställning. Följden kan bli stora rättsförluster t.ex. på grund av karensen vid utkomstskydd för arbetslösa. Ett sådant ansvar får inte skyfflas över på arbetstagaren. Vi vill understryka att människor inte minst under en lågkonjunktur vill hålla fast vid sin arbetsplats och lita på arbetsgivarens löften.

I den föreslagna 9 b § talas det om kostnader som till sin natur är sedvanliga och skäliga till beloppet. I motiven anges det inte tillräckligt tydligt vilket slag av kostnader som är skäliga. I motiven anses sådana kostnader som skäliga och därmed ersättningsgilla som uppkommer genom långvarig praxis i anställningsförhållandet. Kriteriet lämpar sig mycket dåligt för arbetslivet, där korta och mycket kortvariga anställningar blir allt fler.

Enligt paragrafmotiven är kostnader som ska ersättas också "enstaka stora kostnader" som betalas "i situationer där kostnaden är klart sporadisk". Också här förlitar man sig alltför mycket på att arbetstagaren är noga medveten om gränserna för sina rättigheter och skyldigheter och vet att kräva att arbetsgivaren respekterar dem. I motiven nämns uttryckligen flygbiljetter och hotellrum som kostnader som undantas från lönegarantin. Det arbetsrelaterade resandet har ökat och arbetslivet blivit allt mer internationaliserat och under sådana förhållanden kan en så snäv tolkning för flygbiljetternas och hotellrummens del inte anses vara skälig för arbetstagaren, om han eller hon i uppriktiga avsikter och enligt gällande praxis har betalat kostnaderna. På grund av de bristfälliga motiven borde utskottet ha tagit hänsyn till de här aspekterna i sitt betänkande.

Vi föreslår att motiven för den föreslagna nya 9 b § i lönegarantilagen och 8 b § i lagen om lönegaranti för sjömän preciseras på det sätt som anges i reservationen.