Motivering
Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet har
behandlat berättelsen utifrån de uttalanden som riksdagen
godkänt på förslag från utskottet.
Ett av dem gäller justitieministeriets, ett finansministeriets
och sju social- och hälsovårdsministeriets förvaltningsområde.
Tjugo uttalanden gäller arbets- och näringsministeriets
förvaltningsområde. Utskottet har vissa påpekanden
mot berättelsen.
Uttalanden som kan strykas
Utskottet anser att de åtgärder som vidtagits
med anledning av följande uttalande har varit tillräckliga
eller att uttalandet i övrigt inte längre är aktuellt.
Därmed kan det strykas i berättelsen.
-
Samarbetet mellan
arbetsgivaren och personalen i kommunerna (RP 267/2006
rd)
Uttalanden som ska stå kvar
Regeringen anser att följande uttalanden inte ger anledning
till ytterligare åtgärder. Utskottet är av
annan åsikt och menar att uttalandena fortfarande behövs
och bör finnas kvar i berättelsen.
Utvecklande av företagshälsovården
för lantbruksföretagare (RP 132/2006
rd)
Lantbruksföretagarnas pensionsanstalt (LPA) ska bevaka
och i förekommande fall se till att gårdsbesök
görs. Denna uppgift permanentades i början av
2010. Samma år sjönk gårdsbesöken från
cirka 5 000, som är ett krav vid god företagshälsovårdspraxis,
till drygt 3 600. Däremot steg de multidisciplinära
gårdsbesöken till inemot 80 procent, och de besök
som lantbruksexperter gjorde på egen hand sjönk
till mindre än 4 procent.
Att döma av statistiken över sjukpensioner, olycksfall
och arbetssjukdomar är lantbruket en mycket riskfylld näringsgren.
Kvoten för arbetsolyckor har mer än fördubblats
jämfört med löntagare. Lantbruks- och
landsbygdsarbetet är fysiskt belastande och gör
att jordbrukarna är bundna till jobbet och dessutom har
den psykiska belastningen har ökat.
Trots att arbetet är farligt och trots möjligheten
till nedsättning av olycksfallsförsäkringspremierna
har bara 39 procent av lantbruksföretagarna gått
med i företagshälsovården. Företagshälsovården
och inte minst arbetsmiljöutredningar spelar en framträdande
roll för att bekämpa olyckor och arbetssjukdomar.
Det är en viktig information att de multidisciplinära
gårdsbesöken blev betydligt fler 2010. Däremot är
det oroväckande att bara knappt 40 procent av lantbruksföretagarna
har gått med i företagshälsovården
och att gårdsbesöken har minskat så mycket
att det fattas ungefär en fjärdedel (1 400) för
att kravet på god företagshälsovårdspraxis
ska uppfyllas.
Det behövs nya åtgärder för
att företagshälsovården inom lantbruket
ska bli mer heltäckande och gårdsbesöken
fortlöpande uppfylla de kvantitativa och kvalitativa kraven
på god företagshälsovårdspraxis.
Regeringen bör fortfarande i sin berättelse följa
upp hur företagshälsovården inom lantbruket
utvecklas.
Åtgärder till följd av arbetslivsredogörelsen (SRR
4/2004 rd)
Regeringen föreslår att två av punkterna
i det sjunde uttalandet med anledning av arbetslivsredogörelsen
ska strykas. Den ena punkten gäller sysselsättning
av funktionshindrade och den andra utsända arbetstagare.
Utskottet behandlade frågan redan i sitt utlåtande
(AjUU 12/2009 rd) om åtgärdsberättelsen för
2009 och ansåg då att punkterna fortfarande behövs.
I berättelsen för 2010 presenterar regeringen
inga nya åtgärder som kan sägas uppfylla kraven
i de två punkterna. Följaktligen upprepar utskottet
här sin ståndpunkt att punkterna fortfarande behövs.
Sysselsättningsberättelsen 2010
Enligt 1 kap. 6 § i lagen om offentlig arbetskraftsservice
ska arbetsministeriet årligen lämna en sysselsättningsberättelse,
där det redogörs för hur målen
för den offentliga arbetskraftsservicen har uppnåtts
och för arbetskraftsservicens situation och utveckling.
Utskottet menar att 2010 års sysselsättningsberättelse
utgör ett utmärkt informationspaket om hur sysselsättningssituationen
utvecklats och vilka arbetskraftspolitiska åtgärder
som vidtagits. Den ger en sammanhållen bild av regeringens
sysselsättningspolitik och resultaten av den.
Hur ekonomin och sysselsättningen utvecklats
Trots den tidvis kraftiga produktionsökningen har sysselsättningen
i Finland inte tagit fart. I slutet av året hade vi lika
många sysselsatta som i december 2005. Arbetslösheten
var 8,4 procent eller 0,1 procentenhet högre än året
innan, visar Statistikcentralens arbetskraftsundersökning.
Tack vare regeringens stimulanspolitik beräknas arbetslösheten
ha stannat kvar på en mycket lägre nivå än
den hade gjort utan stödåtgärderna. Åtgärderna
inom arbetsmarknads- och utbildningspolitiken tog framför
allt sikte på att minska arbetslösheten och förbättra
utbildningen. De aktiva arbetsmarknadsåtgärderna
avsåg i första hand att hindra utdragna perioder
med arbetslöshet.
Regeringens vägval är bra och motiverade, anser
utskottet. Utskottet vill trots allt påminna om att arbetslösheten
minskar långsamt när den ekonomiska tillväxten åter
tar fart. Det är nödvändigt att vidta
fortsatta åtgärder för att motverka arbetslöshet
och höja sysselsättningen. Extra viktigt är
det att förbättra de ungas möjligheter
att få jobb och att samtidigt förhindra och minska
långtidsarbetslösheten.
Sysselsättningen bland unga
Mellan hösten 2008 och juni 2010 ökade arbetslösheten
bland unga kraftigt. Därefter har den minskat i relativt
snabb takt, men är fortfarande hög. År
2010 var 33 300 unga under 25 år arbetslösa.
I budgeten och tilläggsbudgetarna för 2010 fick
arbets- och näringsministeriets och undervisnings- och
kulturministeriets huvudtitlar stora extra anslag. En åtgärd
för att motverka ungdomsarbetslöshet var att erbjuda
unga arbetskraftsservice enligt modellen för samhällsgaranti.
Tillsammans med de unga arbetslösa utarbetade arbets- och
näringsbyråerna sysselsättningsplaner
inom två veckor efter att de unga börjat söka
jobb. Planen preciserades ungefär en månad senare
och de unga erbjöds sysselsättningsfrämjande
tjänster innan arbetslösheten hade fortgått
i tre månader.
Under året var 19,1 procent av de ungas arbetslöshetsperioder
längre än tre månader och 77 procent
av de unga arbetslösa fick en sysselsättningsplan.
Aktiveringsgraden bland de unga var ungefär 34 procent.
För 2011 är resultatmålet för
arbets- och näringsbyråerna att högst
17 procent av arbetslöshetsperioderna ska var längre än
tre månader. Målet är nödvändigt,
menar utskottet, men framhåller att redan en så kortvarig
arbetslöshet som tre månader kan leda till långvarig
arbetslöshet för unga människor. Målet
bör vara att alla arbetslöshetsperioder bland
unga ska vara kortare än tre månader.
Utskottet anser samhällsgarantimodellen vara bra och
nödvändig. Den bör emellertid anpassas bättre
till de ungas individuella behov. De traditionella och delvis schablonartade
stöd- och åtgärdsmodellerna inom arbetsförvaltningen
når inte alltid ut till de unga som har vuxit upp i en annan
verklighet än deras föräldrar. Det är
därför angeläget att sysselsättnings-
och utbildningsmodellerna utvecklas förbehållslöst
med utgångspunkt i de ungas verklighet och behov.
Särskilt viktigt är det att satsa på de
som inte har någon yrkesexamen och de som står
utan jobb och utbildningsplats och inte ingår i något av
samhällets servicesystem. Enligt vissa bedömningar
finns det tiotusentals unga som inte går på utbildning,
inte arbetar och inte får några socialbidrag.
En del av dem är socialt marginaliserade, men andra står
utanför arbetslivet och de sociala trygghetssystemen av
andra skäl. Det går inte att nå den här
gruppen och den har ingen hjälp av sedvanliga utbildnings-
och arbetsmarknadsåtgärder. De bör få särskilda
och skräddarsydda stödåtgärder
som är anpassade efter deras behov. Utskottet understryker
att samhället inte har råd att förlora
en enda ung människa. De allt mindre årskullarna
bör i sin helhet ges chansen att bli aktiva samhällsmedlemmar.
Långvarig arbetslöshet
Långtidsarbetslösheten ökade 2010.
I snitt var 54 500 personer arbetslösa i mer än
ett år utan avbrott. Det var 12 800 fler än året
innan och de långtidsarbetslösa utgjorde ungefär
en femtedel av alla arbetslösa. Dessutom var de arbetslösa arbetslösa
längre än ett år tidigare. Flest långtidsarbetslösa
finns det i de äldre åldersklasserna.
Arbetslösa har fått stöd med att
söka jobb och gå på arbetsträning.
Det har ordnats utbildning, stödsysselsättning
och offentliga arbetstillfällen. Men det har räckt
till för att stoppa ökningen av långtidsarbetslösheten.
I mars 2011 hade arbets- och näringsbyråerna hela
144 000 långtidsarbetslösa och periodiskt arbetslösa
med bestående svårigheter att få jobb på den öppna
arbetsmarknaden. Man befarar att de problem som långtidsarbetslöshet
och upprepad arbetslöshet för med sig tillspetsas
ytterligare och att många arbetslösa helt slås
ut från arbetsmarknaden. Erfarenheterna från den
ekonomiska krisen för ett tiotal år sedan och
följderna av den ökande öppna arbetslösheten är
avskräckande. Alla som blev arbetslösa då har
fortfarande inte kommit ut på arbetsmarknaden på allvar igen.
Redan en arbetslöshetsperiod på sex månader
kan betyda att de negativa arbetslivserfarenheterna ackumuleras
och resulterar i marginalisering på arbetsmarknaden.
Det är av största vikt att vi tar tag i den
långvariga och den upprepade arbetslösheten lika
energiskt och systematiskt som vi har gjort med ungdomsarbetslösheten.
Arbetskraftsservicen bör anpassas efter de arbetslösas
behov och de måste få individuell sysselsättningsservice.
I stället för att koncentrera sig på problem
bör man fokusera på de sökandes starka
sidor, bland annat erfarenhet, utbildning, yrkeskompetens och arbetsförmåga
och hjälpa dem att matcha arbetsgivarnas behov av arbetskraft.
Regeringen måste se till att det finns tillräckligt
stora resurser för arbetskraftsservice, socialt arbete
i kommunerna, rehabiliterande arbetsverksamhet och andra långvariga
stödarbeten eller arbetsverksamheter som möjliggör
arbetslivsdeltagande. Anslagen bör anpassas efter hur långtidsarbetslösheten
utvecklas. Utbildningsinsatser och placering i jobb kan bli den
avgörande faktorn för att hjälpa de arbetslösa
tillbaka ut på arbetsmarknaden. Det är också angeläget
att kunna hänvisa arbetssökande som inte på länge varit
arbetsmarknadsaktiva och äldre arbetssökande till åtgärder
som bevarar och förbättrar deras yrkesskicklighet
och rentav höjer deras utbildningsnivå.
Anslagen till arbetskraftspolitik
Anslaget för sysselsättnings- och utbildningsåtgärder
samt speciella åtgärder var 588 miljoner euro
2010. Drygt 50 miljoner euro, 8,6 procent av anslaget, användes
inte. Det berodde delvis på att anslagsbeslutet lät
vänta på sig. I budgeten för 2011 är
anslaget dryga 535 miljoner euro, alltså ett nästan
lika stort belopp som det som användes i fjol.
Genom ett statsrådsbeslut har anslaget för
i år getts ut till närings-, trafik- och miljöcentralerna som
kan köpa arbetskraftsutbildning, ordna sysselsättning
och betala särskilda utgifter för arbetskraftsservice
med medlen. Enligt uppgifter till utskottet har centralerna i år
bundit upp anslagen för att användas i början
av året. De uppbundna anslagen är 6 procentenheter
högre än vid samma tid i fjol. På grund
av den tidigarelagda användningen kan centralerna inte
reagera på omställningar i sysselsättningsläget
och snabbt ordna aktiva åtgärder om de inte vet
vilka extra anslag de kan få.
Utskottet vill se snabba insatser för att tillräckligt
stora anslag till närings-, trafik- och miljöcentralerna
ska kunna säkerställas. Centralerna uppger att
de behöver drygt 20 miljoner euro till. De bör
få tillgång till de extra anslagen så snabbt
som möjligt för att pengarna ska kunna användas.
Utskottet upprepar det som står att läsa i
utlåtandet om ramarna för statsfinanserna (AjUU 7/2010
rd), nämligen att budgeteringen av anslagen till aktiv
arbetskraftspolitik måste förbättras för
att arbetskraftsförvaltningen, när det krävs, ska
kunna handla snabbt och förhindra utdragen arbetslöshet.
Områden med plötsliga omstruktureringar
Globaliseringen och förändringar i produktionsstrukturen
kan innebära oförutsedda och akuta omstruktureringar
och allvarliga hot i regionernas utveckling, särskilt då en
bransch kraftigt minskar arbetstillfällena eller helt lägger
ner sin produktion i ett område.
Statsrådet kan klassa ett sådant område
eller en sådan bransch som ett område med plötsliga omstruktureringar.
Då lägger närings-, trafik- och miljöcentralerna
upp en krisplan i samråd med ministerierna, landskapsförbunden
och de berörda kommunerna. I fjol kom det inte till några
nya områden, men Varkaus-, Heinola- och Kajanaregionerna
fick behålla sin krisstatus. Dessutom klassade statsrådet
sjöfartsindustrin som en bransch med plötsliga
omstruktureringar till och med 2012.
Åtgärder som riktats in på de enskilda
orterna har gett goda resultat. Utifrån erfarenheterna
har arbets- och näringsministeriet tagit fram nya modeller
för att åtgärda omstruktureringar, bland
annat förebyggande åtgärder vid omstruktureringar
som drabbar hela branscher eller kluster.
Därför anser utskottet det viktigt att staten hela
tiden har adekvata medel och metoder för att snabbt kunna
underlätta läget i de regioner som drabbats av
en plötslig strukturomvandling. Det är viktigt
att åtgärderna kan sättas in snabbt. Med
snabba åtgärder för att skapa nya arbetstillfällen
kan arbetslöshetstiden för de uppsagda förkortas
och familjernas möjligheter att stanna kvar på orten
förbättras. Det skapar i sin tur bättre
förutsättningar för att behålla
en sund befolkningsstruktur och tillgodose behovet av arbetskraft
på sikt.
Hur lagstiftningen påverkas av nya anställningsformer
Av alla som har löneanställning har en femtedel och
av kvinnorna en tredjedel någon annan anställningsform än
fast anställning och heltidsjobb. Vid sidan av deltidsarbete
finns det visstidsanställningar på heltid, visstidsanställningar på deltid
och inhyrd arbetskraft. Dessutom finns det en stor grupp självanställda
vid sidan av dels löntagare, dels företagare.
Att man har någon annan typ av anställning än
fortlöpande heltidsanställning är ingen
nyhet på den finländska arbetsmarknaden. Fenomenet
har förankrats i vårt samhälle de två senaste
decennierna.
Deltidsarbete
Det är vanligt att deltidsanställa, särskilt
inom detaljhandeln och hotell- och restaurangnäringen.
Under året hade detaljhandeln 51 200 deltidsanställda
och hotell- och restaurangnäringen 23 200 deltidsanställda.
Också i kommunerna har det blivit vanligare med deltidsanställning. Av
de som har månadslön inom den kommunala sektorn
har 16 procent deltidsanställning som skolassistenter,
sjukskötare, närvårdare, primärskötare,
städare etc.
Det finns många orsaker att arbeta deltid. Inom lågavlönade
tjänstesektorer är bristen på heltidsjobb
och studier de två viktigaste orsakerna. I fjol hade 40
procent av deltidsanställda försäljare,
kassörskor, servitörer och servitriser och städare
deltidsarbete eftersom det inte fanns heltidsanställningar.
Ett exempel på att arbetet ger små inkomster är
att 61 procent av kassapersonalen i butikerna arbetade mindre än
31 timmar i veckan 2010. Försäljare med högst
30 timmar arbete i veckan tjänade i snitt 984 euro i månaden
2009. Deltidsanställning på grund av att det inte
finns heltidsjobb är en av de största orsakerna
till fattigdom bland förvärvsarbetande i Finland.
Enligt 2 kap. 5 § i arbetsavtalslagen är arbetsgivaren
skyldig att erbjuda deltidsanställda extra timmar. Men
lagen verkar inte fungera och ett tecken på det är
att de deltidsanställda utgör 70-80 procent av
de anställda på de stora handelskedjorna.
Regeringen bör undersöka vad man kan göra för
att lagen ska följas bättre och ogrundat deltidsarbete
minska.
Självanställning
Begreppet självanställning inbegriper ett
mycket brett spektrum av personer med arbetsuppdrag, yrkesutövare,
ensamföretagare och frilansare. ILO definierar självanställd
som en arbetstagare som erbjuder andra sitt arbete eller sina tjänster
utifrån vid varje tidpunkt gällande avtal, men
som samtidigt är beroende av de som ger dem arbete.
En anställds arbetsmarknadsstatus ändras radikalt
när han eller hon byter eller förflyttas från lönearbete
till självanställning. Ofta handlar det om att
effektivisera arbetet eller lägga ut vissa arbetsuppgifter.
Då måste de tidigare anställda i stället
arbeta med uppdrag eller utifrån avtal trots att arbetet är
detsamma. I sådana fall är personerna med arbetsuppdrag
inte särskilt mycket självständigare än
som löneanställda på företaget.
Trots ändrad status på arbetsmarknaden ändras
ofta inte arbetsprestationen, men något kollektivavtal
tillämpas trots det inte längre på arbetet.
Dessutom har de självanställda betydligt sämre
arbetslöshets- och pensionsförmåner och annan
socialförsäkring än löntagare.
Självanställda som är ekonomiskt beroende
av sina uppdragsgivare kan svårligen förhandla
om arbetsvillkor, avtal och arvoden med uppdragsgivaren och lagstiftningen
känner inte till kollektiva förhandlingar om löner
och arbetsvillkor.
En stor grupp frilansare och andra självanställda
som säljer sin kompetens uppfyller inte villkoren för
företagsamhet eftersom företagarrisken inte är
kombinerad med möjligheten att tjäna stora pengar.
Inkomsterna ligger ofta under den tidigare lönen och därför
tar många en FöPL-försäkring
för sin sociala trygghet bara på minimiinkomsterna.
Ungefär 17 procent av de självanställda är
fattiga, medan procentsatsen för löntagare är
cirka 3 procent.
Lagstiftningen behöver ändras
Vår arbetsmarknads- och sociallagstiftning bygger i
långa stycken på fast anställning på heltid. Många
förmåner är betydligt bättre
vid fast anställning på heltid än vid
deltidsanställning eller tidsbegränsad anställning.
Extra stora är problemen med självanställning
eftersom lagstiftningen och vårt sociala trygghetssystem är
uppbyggda på definitioner av löntagare och företagare och
inte tar hänsyn till självanställda och
deras behov.
Följaktligen är det viktigt att regeringen
utreder vilka lagändringar som krävs på grund
av de nya anställningsformerna och vidtar åtgärder
för att ända lagstiftningen så att alla
behandlas lika oberoende av anställningsform. Bland annat
reglerna för semester, alterneringsledighet och arbetslöshetsersättning
bör utredas, likaså samstämmigheten mellan
konkurrenslagstiftningen och de nya anställningsformerna.
Samtidigt är det viktigt att arbets-, social- och skattelagstiftningen
följer samstämmiga tolkningsprinciper samt att
systemet tillåter att arbetsmarknadsstatus ändras
flexibelt och att man arbetar samtidigt i varierande anställnings-
och uppdragsförhållanden.