Allmänt

Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet har behandlat ärendet i fråga om sitt eget ansvarsområde. 

Syftet med propositionen är att säkerställa hälso- och sjukvård och hemvård i situationer där klienters eller patienters liv eller hälsa allvarligt äventyras på grund av att det inte finns tillräckligt med personal till följd av en arbetskonflikt inom den nödvändiga hälso- och sjukvård eller hemvård som ordnas av en kommun eller samkommun. 

Propositionen har beretts inom en stram tidsram med anledning av att fackorganisationerna Tehy och Super i slutet av augusti har varslat om strejk inom flera intensivvårdstjänster och inom hemvården. I dessa fall har organisationerna som fattat beslutet om arbetskonflikt inte gått med på att avtala om skyddsarbete vid de ställen strejken berör. Med skyddsarbete avses arbete som vid stridsåtgärd är nödvändigt för att förhindra fara för medborgarnas liv eller hälsa eller för att skydda sådan egendom, som speciellt utsätts för fara med anledning av arbetskonflikten. 

Det allmänna är skyldigt att skydda medborgarnas liv och hälsa i alla situationer. Med hjälp av lagförslaget tar det allmänna ansvar och strävar efter att se till att skyddsarbetet tryggas inom den hälso- och sjukvård och hemvård som är nödvändig under arbetskonflikten. Förslaget ingriper inte i förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter eller i arbetstagarnas föreningsfrihet och konflikträtten som baserar sig på den. Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet anser att propositionens syfte är viktigt och tillstyrker lagförslaget, men med följande kommentarer. 

Tillgången på personal inom både primärvården och den specialiserade sjukvården har försämrats under en längre tid. Det samma gäller inom socialvården, särskilt inom hemvården och serviceboende med heldygnsomsorg för äldre. Arbetsmarknadskonflikten inom branschen förvärrar situationen ytterligare. Utskottet anser det vara ytterst viktigt att man så snart som möjligt genom förhandlingar hittar en lösning som är godtagbar för parterna. 

Inskränkning av konflikträtten

Konflikträtten är en grundläggande fri- och rättighet som har samband med den fackliga föreningsfrihet som tryggas genom 13 § 2 mom. i grundlagen, och utövandet av konflikträtten ska i princip inte begränsas genom lagstiftning. Rätten till liv som tryggas som en grundläggande fri- och rättighet i 7 § i grundlagen och, i vidare bemärkelse, rätten till ett hälsosamt liv, är som grundläggande fri- och rättigheter sådana att andra rättigheter som också tryggas som grundläggande fri- och rättigheter åsidosätts i detta fall. Utskottet instämmer i detta. 

Utskottet betonar att inskränkningarna av konflikträtten dock till sitt tillämpningsområde och tidsmässigt ska vara noggrant avgränsade samt grunda sig på ett omedelbart hot, vara proportionerliga och användas i sista hand. 

Lagförslaget innehåller tre regleringshelheter som tryggar en tillräcklig personalstyrka för nödvändig hälso- och sjukvård och hemvård. Lagförslaget innehåller skyldigheter för arbetstagarorganisationerna och bestämmelser om avvikelser från arbetstagarens arbetsställe, arbetstid och semester. Dessutom föreskrivs det om under vilka förutsättningar en person kan åläggas att utföra klient- och patientsäkerhetsarbete. Lagen avses vara temporär och gälla till och med den 31 januari 2023. 

Metoder som begränsar stridsåtgärder kan tillämpas endast om de övriga medel som kommunen eller samkommunen har till sitt förfogande för att trygga en tillräcklig personalstyrka inte räcker till, och endast i den omfattning som är nödvändig i detta syfte. Begränsningarna ska dessutom tillämpas stegvis och lindrigare medel ska alltid tillämpas först. Arbetsgivaren ska alltid innan begränsningar tillgrips utreda möjligheterna exempelvis till förflyttning av klienter eller patienter, utnyttjande av köpta tjänster och servicesedlar, användning av arbetsuppgifts- och arbetstidsarrangemang som baserar sig på frivillighet bland personalen, samarbete med andra kommuner och samkommuner samt prioritering och omorganisation. Utskottet anser det vara viktigt att tillämpningen av lagen följs upp noggrant och att eventuella missförhållanden åtgärdas effektivt. 

Förlikning och förhandlingsförfarande

Enligt etablerad praxis hos Internationella arbetsorganisationen ILO:s styrelse (kommittén för föreningsfrihet) kan strejkrätten begränsas eller strejk förbjudas för att trygga nödvändiga tjänster i samhället (essential services). Vid sidan av sådana begränsningar förutsätts dock ändamålsenliga, opartiska och snabba förliknings- och förhandlingsförfaranden för att lösa arbetskonflikten (så kallade kompenserande garantier). 

Utskottet vill fästa social- och hälsovårdsutskottets uppmärksamhet vid att propositionen inte innehåller några bestämmelser om medling i strejker som begränsas genom den föreslagna lagstiftningen. Utskottet föreslår att det till lagen fogas en bestämmelse enligt vilken riksförlikningsmannen ges i uppgift att inleda ett för situationen lämpligt och effektivt, separat förlikningsförfarande i det fall att begränsningar måste tillgripas. 

Utskottet anser det vara av yttersta vikt att arbetsmarknadens parter får stöd för att kunna enas och undvika att arbetskonflikten utvidgas ytterligare. 

Utskottet vill också lyfta fram behovet av att utveckla förfarandet vid skyddsarbete. För att undvika konfliktsituationer i förhandlingarna om skyddsarbetet och eventuella begränsningar i arbetskonflikten till följd av dem anser utskottet det nödvändigt att överväga om det i en tvist i fortsättningen bör vara parterna i arbetskonflikten som tillsammans med en utomstående representativ aktör beslutar om skyddsarbetet och dess omfattning. 

Medel som berör enskilda arbetstagare

Om skyldigheterna för arbetstagarorganisationen inte räcker till för att trygga en tillräcklig personalstyrka inom nödvändig hälso- och sjukvård och hemvård under arbetskonflikten, kan kommunen eller samkommunen i egenskap av arbetsgivare enligt 3 och 4 kap. i lagförslaget också omedelbart använda medel som direkt berör en enskild arbetstagare. 

Enligt 4 § i lagförslaget ska en kommun eller samkommun ha möjlighet att förordna en yrkesutbildad person inom social- eller hälsovården som är anställd hos kommunen eller samkommunen att utöver eller i stället för sina sedvanliga uppgifter utföra andra uppgifter som motsvarar hans eller hennes yrkesskicklighet, om det är nödvändigt inom sådan nödvändig hälso- och sjukvård eller hemvård som avses i 5 § 2 mom. i lagförslaget. I dessa situationer kan arbetstagaren också förordnas att arbeta vid en annan verksamhetsenhet inom social- eller hälsovården som arbetsgivaren driver. 

När en person förordnas till nya uppgifter ska arbetsgivaren enligt motiveringen till paragrafen ta reda på vilka uppgifter arbetstagaren klarar av. Utskottet betonar att ett förordnande till arbete inte ska ges om personen inte har tillräcklig kompetens för uppgiften. 

Därtill har regionförvaltningsverket enligt 5 § i lagförslaget behörighet att på ansökan av arbetsgivaren förordna en yrkesutbildad person inom social- eller hälsovården som deltar i arbetskonflikten och som är anställd hos en kommun eller samkommun att arbeta i uppgifter som motsvarar hans eller hennes yrkesskicklighet vid en verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården eller hemvården som drivs av personens arbetsgivare (klient- och patientsäkerhetsarbete). Som en sista utväg kan regionförvaltningsverket enligt 9 § förordna till klient- eller patientsäkerhetsarbete också en sådan yrkesutbildad person inom social- eller hälsovården som har sagt upp sig från en anställning hos kommunen eller samkommunen som en stridsåtgärd. 

Den som har förordnats till klient- eller patientsäkerhetsarbete har rätt att av kommunen eller samkommunen för den ordinarie arbetstiden i klient- eller patientsäkerhetsarbete få en ersättning som är minst 1,3 gånger så stor som den lön som personen normalt får för ordinarie arbetstid. Utskottet föreslår att social- och hälsovårdsutskottet framför att ersättningen ska vara 2,0 gånger så stor som den lön som personen normalt får för ordinarie arbetstid. Utskottet anser att en högre ersättning än den som föreslås i propositionen skulle styra arbetsgivarna till att omsorgsfullt överväga hur mycket nödvändig personal som behövs i klient- och patientarbetet. 

Utskottet konstaterar att en central utgångspunkt i arbetsrätten i Finland har ansetts vara att ansvaret för följderna av en arbetskonflikt bärs av den organisation som företagit arbetskonflikten och inte av dess enskilda medlemmar, det vill säga arbetstagarna. En arbetstagare som följer sin fackorganisations anvisningar får personligen inga påföljder för deltagande i organisationens stridsåtgärd, utan organisationen bär ansvaret för handlingarna och eventuella ekonomiska påföljder riktas mot organisationen. Utskottet noterar att lagförslaget utöver vite som föreläggs en organisation också innehåller vitessanktion för en enskild arbetstagare och föreslår att social- och hälsovårdsutskottet ytterligare överväger behovet av personligt vitesansvar. 

Avvikelser från bestämmelserna om arbetstid och semester

Lagförslagets 7 och 8 § ger möjlighet att avvika från bestämmelserna om arbetstid och semester. Enligt bestämmelserna ska arbetsgivaren utan dröjsmål göra en skriftlig anmälan till arbetarskyddsmyndigheten om de åtgärder som avses i paragraferna och om orsakerna till dem och i samband med avvikelser från arbetstidsbestämmelserna även åtgärdernas omfattning och sannolika varaktighet. 

Enligt utskottets uppgift kommer behandlingen av anmälningar vid arbetarskyddsmyndigheten att ordnas på samma sätt som behandlingen av ärenden som gäller nödarbete. Anmälan behandlas då i brådskande ordning och om det inte finns grunder för att låta utföra arbete, ges i ärendet i enlighet med tillsynslagen en anvisning eller ett åläggande om att avbryta sådant lagstridigt utförande av tvångsarbete. Det är fråga om så kallad faktisk förvaltningsverksamhet som inte får överklagas genom besvär, utan i ärendet kan framställas en anmärkning eller förvaltningsklagan. 

Utskottet fäster uppmärksamhet vid att propositionen inte tar ställning till hur lagstridigt förfarande av en arbetsgivare förhåller sig till bestämmelsen om arbetstidsförseelse. Lagstridigt utnyttjande av nödarbete har kriminaliserats genom en ändring av arbetstidslagen som trädde i kraft vid ingången av 2022. Utskottet anser att man ännu bör överväga att foga de aktuella frågorna till straffstadgandets tillämpningsområde. 

Utskottet betonar dessutom att en kommun och en samkommun som är arbetsgivare ansvarar för arbetarskyddet för arbetstagarna vid utförande av extra arbetsuppgifter och vid förordnande om klient- och patientsäkerhetsarbete. Skyddsarbetet får inte utföras i så stor utsträckning av samma arbetstagare att det äventyrar arbetstagarens hälsa och säkerhet. 

Regionförvaltningsverkets befogenheter

Utskottet noterar att regionförvaltningsmyndigheten får en ny uppgift i anslutning till arbetskonflikter och förhandlingar om arbetskonflikter. Regionförvaltningsmyndigheten har i fortsättningen en central roll i att bedöma konsekvenserna av en arbetskonflikt och har dessutom beslutanderätt att förelägga vite både för arbetstagarorganisationen och under vissa förutsättningar för en enskild arbetstagare. 

Utskottet föreslår att social- och hälsovårdsutskottet ytterligare överväger om det för att säkerställa att regionförvaltningsverken kan göra en rättvis och regionalt enhetlig tolkning är nödvändigt att till regionförvaltningsverket utse till exempel ett brett remissorgan som representerar olika intressentgrupper.