Motivering

Budgetpropositionen bygger på antagandet att tillväxten i vår ekonomi avtar under 2009 men att efterfrågan på arbetskraft ändå ökar och arbetslösheten minskar, men visserligen långsammare än tidigare. De ekonomiska prognoser som budgetpropositionen bygger på har snabbt blivit förlegade på grund av den internationella finanskrisen, den långsammare ekonomiska tillväxten och lågkonjunkturen. Arbetslöshetssiffrorna har börjat gå upp inom industrin och byggsektorn. Utsikterna för ekonomin och sysselsättningen 2009 har försämrats dramatiskt.

I det här läget behövs det snabba åtgärder för att stimulera ekonomin och sysselsättningen: investeringar och byggprojekt bör tidigareläggas och startas, sysselsättningsanslagen ökas, kommunernas ekonomi stärkas och förmånerna till låginkomsttagare höjas. Låginkomsttagarna har fått det allt sämre ställt i takt med de höjda priserna på boende, energi och livsmedel. Matpriserna har stigit klart snabbare i Finland än i euroområdet i genomsnitt. Hushållen har det nu också svårare att klara av sina skulder.

De skattelättnader som föreslås för nästa år bör riktas till låginkomsttagare, som konsumerar största delen av sina inkomster. Nu föreslår regeringen att inkomstskatten ska sänkas med 870 miljoner euro utöver inflationsjusteringarna. Regeringens inkomstpolitik prioriterar dem som har bra inkomster och som inte använder skattelättnaderna för konsumtion utan för att samla mer förmögenhet.

Den försämrade sysselsättningen och företagens ökande svårigheter kan också leda till att intäkterna av kommunalskatten och samfundsskatten minskar snabbt och att kommunekonomin råkar illa ut eftersom den är så åtstramad i utgiftsramarna. Då försämras kommunernas kapacitet att sysselsätta människor och tillhandahålla välfärdstjänster. Därför måste vi genast ta fram en plan för att undvika kris i den kommunala ekonomin.

Sysselsättningspolitiska investeringsunderstöd och stöd till områden med akuta omstruktureringar

Om nedgången i den globala ekonomin leder till stora nedskärningar inom exportsektorn, bör regeringen vara beredd på tilläggsbudgetar av stora mått. Stödet för investeringar och stödet till områden som genomgår omstrukturering måste ökas, likaså resurserna för omställningsskyddet.

I budgetpropositionen föreslås anslaget för investeringar i sysselsättningsfrämjande syfte minska med nästan 11 miljoner euro (-36 %) jämfört med i år. Förslaget bygger inte på någon realistisk bedömning av läget i ekonomin och sysselsättningen. Bidragen bör ökas väsentligt och disponeras för stöd till investeringar i infrastruktur på områden med svår arbetslöshet och för att generera ersättande arbetstillfällen.

För stöd till de områden som statsrådet utsett till områdena med akuta omstruktureringar anvisas 12 miljoner euro, alltså lika mycket som i år. Utifrån den senaste tidens nyheter om uppsägningar står det klart att det kommer att behövas mycket mer än så nästa år.

Behovet av sysselsättningsanslag

Anslaget för sysselsättnings- och utbildningsåtgärder samt speciella åtgärder minskar med ca 77 miljoner euro. Nedskärningen stämmer överens med regeringsprogrammet och tidigare rambeslut men kommer att slå alldeles fel på grund av det snabbt försämrade läget i ekonomin och sysselsättningen.

De kringskurna sysselsättningsanslagen disponeras för yrkesinriktad arbetskraftsutbildning och lönesubventionerat arbete i företag. Budgetförslaget upprepar det som står i regeringsprogrammet om att förbättra de arbetskraftspolitiska åtgärdernas effektivitet och öka samarbetet med företag. Problemet har de facto alltid varit att hitta företag som är intresserade av att sysselsätta eller utbilda arbetslösa arbetssökande med hjälp av stöd. Det kan bli ödesdigert för många svårsysselsatta att anslagen skärs ner samtidigt som arbetslösheten ökar och åtgärder sätts in på den privata sektorn. För att sysselsätta sådana arbetslösa behövs det särskilda metoder och mer långvarig stödd sysselsättning.

När sysselsättningsläget blir sämre måste man utöka arbetskraftsutbildningen, den yrkesinriktade vuxenutbildningen och den offentliga sektorns sysselsättningsresurser. Dessutom måste sysselsättningsmöjligheterna i sociala företag och inom tredje sektorn tas bättre till vara.

Bättre grundtrygghet vid arbetslöshet

I inledningen till sitt program uppger regeringen att "medborgarnas grundskydd skall förstärkas". Ett av de viktigaste elementen i den finländska grundtryggheten är arbetsmarknadsstödet. En klar majoritet av de arbetslösa lever på arbetsmarknadsstöd.

Men regeringen föreslår inte någon nivåhöjning av arbetsmarknadsstödet i budgetpropositionen. Det ska bara göras en inflationsjustering som innebär att stödet höjs med 73 cent per dag. Ändå har många undersökningar (bl.a. FPA) visat att det knapphändiga arbetsmarknadsstödet är en viktig orsak till utsattheten i vårt land. Reellt sett har arbetsmarknadsstödet inte höjts alls sedan 1995 (bara med 0,7 % mellan 1995 och 2007). Under den tiden har realinkomsterna ökat med 27 procent.

Regeringens prioriteringar kommer att leda till ökad fattigdom och marginalisering fastän arbetslöshetsutgifterna samtidigt beräknas minska med 50 miljoner euro. Vänsterförbundet kräver att grundtryggheten vid arbetslöshet höjs till samma nivå som full folkpension.

Arbetskraftsförvaltningen har utifrån reformen av lagen om arbetsmarknadsstöd (2006) börjat med en "storstädning" i arbetslöshetsregistret. I en anvisning till servicecentren för arbetskraften i maj 2007 meddelade ministeriet att arbetskraftsmyndigheterna har rätt att åsidosätta personer som inte är motiverade och inte har hälsorelaterade förutsättningar eller social kompetens. Enligt uppgift av FPA har nu upp till 40 000 arbetslösa som fått arbetsmarknadsstöd i över 500 dagar fått börja leva på bara kommunalt utkomststöd. De har alltså praktiskt taget blivit utestängda från de aktiverande åtgärder som avses i lagen om arbetskraftsservice.

Utländsk arbetskraft och bekämpning av svart ekonomi

Trots det allt svårare sysselsättningsläget tänker regeringen utöka den utländska arbetskraften utan att föreslå några effektiva insatser för att se till att de finländska anställningsvillkoren alltid tillämpas på utländska arbetstagare. Tusentals inhyrda arbetstagare från EU har i vårt land fått sådana anställningsvillkor och sådant bemötande som i stor utsträckning strider mot de gällande kollektivavtalen och bestämmelserna om arbetarskydd och företagshälsovård. Det handlar om organiserad affärsverksamhet som har gått in för att dumpa anställningsvillkoren och utnyttja arbetstagarna på ett sätt som påminner om människohandel. Den utländska hyrda arbetskraften omfattas inte av beskattningen och är till stor del svart ekonomi. En del företag som förmedlar arbetskraft har också visat sig ha kontakter med internationell ekonomisk brottslighet.

Samtidigt som vi främjar arbetskraftsinvandringen är det påkallat att övervaka anställningsvillkoren för den hyrda arbetskraften från EU, tilldela övervakningen tillräckliga resurser (arbetarskyddsdistrikten, polisen, åklagarväsendet) och effektivt bekämpa den svarta ekonomin. Det behövs också heltäckande förhandskontroll av anställningsvillkoren för arbetstagare från tredjeländer.

Behovet av resurser för bekämpning av den svarta ekonomin och ekonomiska brottsligheten ökar i samma mån som den gränsöverskridande arbetskraftens rörlighet och arbetskraftsinvandringen. Bekämpningen kräver mer anslag och andra åtgärder vid sidan om. Det krävs också ändringar i lagstiftningen och strängare kontroll av företag som anlitar utländsk arbetskraft.

Vad som behövs är ett effektivt handlingsprogram för att bekämpa den svarta ekonomin. Programmet bör speciellt ta fasta på:

- beställarens eller utförarens förpliktelser och det verkliga beställaransvaret (bl.a. ansvar för utestående betalningar i anställningen vid försummelser),

- omvänd momsplikt,

- arbetsmarknadsorganisationernas åtalsrätt,

- bättre kontroll-, informations- och förhandlingsrättigheter och bättre anställningsskydd för förtroendemän och personalrepresentanter,

- skyldighet för företag som anlitar utländsk hyrd arbetskraft att göra anmälan om personalen i realtid till skattemyndigheten,

- mer resurser för arbetarskyddsdistrikten att kontrollera utländska anställdas arbetsvillkor,

- ett intensivt samarbete mellan arbetarskyddsmyndigheterna och skatteförvaltningen, informationsutbyte och ömsesidiga anmälningar på eget initiativ om upptäckta försummelser.

Lagen om beställaransvar har visat sig vara bristfällig eftersom den inte kräver ett direkt ansvar av beställaren eller utföraren när ett företag i en underleverantörskedja försummar sina anställningsförpliktelser. Ett verkligt beställaransvar förutsätter också ekonomiskt ansvar för ett underleverantörsföretags försummelser.

Företag som anlitar utländsk hyrd arbetskraft måste förpliktas att i realtid lämna in uppgifter om sina anställda, förskottsinnehållning på lönerna, källskatter och socialskyddsavgifter till skattemyndigheten. Beställaren, huvudentreprenören eller det företag som anlitar inhyrd arbetskraft och den som här i landet representerar den utländska arbetsgivaren måste bli ansvariga inför skattemyndigheten för att personalförteckningen uppdateras och är korrekt. Det har inte gått att genomföra omvänd momsplikt i Finland trots att obetalda skatter betyder ett bortfall av skatteinkomster för staten (ca 400—500 miljoner euro per år enbart inom byggsektorn) och avsevärda konkurrensnackdelar för ärliga företag.

Med omvänd skatteplikt avses att huvudentreprenören, inte underentreprenören ska betala skatt på försäljningen av underleverantörstjänster. Det är ytterst viktigt därför att entreprenader numera bildar långa kedjor och försummelser med att betala skatt och avgifter framför allt förekommer i slutet av kedjan. Flera EU-länder har infört omvänd momsplikt.

Produktivitetsprogrammet

Arbetarskyddsinspektörerna

Enligt statens produktivitetsprogram ska 100 årsverken bort 2012—2015, vilket innebär att de personella resurserna och inspektionerna på arbetsplatser minskar med ungefär 22 procent.

Samtidigt får arbetarskyddsinspektörerna allt fler lagfästa tillsynsuppgifter. De ska nu övervaka efterlevnaden av upp till fyrtio lagar och hundra förordningar. Behovet av tillsynsresurser minskar inte, tvärtom ökar det betydligt. Det är bara arbetarskyddsinspektörerna som har befogenhet att övervaka och kontrollera anställningsvillkoren för utländsk arbetskraft. Arbetarskyddsinspektörerna spelar också en viktig roll i arbetet mot svart ekonomi och ekonomisk brottslighet.

Antalet arbetarskyddsinspektörer bör inte minskas utan ökas. Det är nödvändigt att garantera resurserna för att vi ska nå målet om 50 procent fler inspektioner på arbetsplatser fram till 2011.

Arbetshälsoinstitutets resurser

Planerna på nedskärningar enligt produktivitetsprogrammet vid Arbetshälsoinstitutet bör inte sättas i verket. De nedskärningar som regeringen föreslår ska koncentreras till just den forskning som institutet bedriver med hjälp av extern finansiering. Det är ofattbart och inkonsekvent, för andra forskningsinstitutioner och universitet uppmanas uttryckligen att utöka sin externa finansiering.

Statsbidragstillskottet som står inskrivet i budgeten täcker inte kostnadsstegringen på grund av kollektivavtalen. Det fattas en miljon euro. Budgeten bör innehålla medel för de redan avtalade lönehöjningarna.

Motivering

I sitt utlåtande lyfter arbetslivs- och jämställdhetsutskottet mestadels på ett tillfredsställande sätt fram problemen i sysselsättningen och arbetslivet. Men där i det stora hela saknas det konkreta förbättringsförslag och förslag till tillläggsanslag som socialdemokraterna har sett som viktiga.

Utskottet har arbetat på utlåtandet om nästa års budget i ett läge där den globala ekonomiska tillväxten ser ut att försvagas betydligt. Krisen på den internationella finansmarknaden har lett till sviktande förtroende. Företagen är inte så villiga att investera när den ekonomiska tillväxten mattas av. Nu har konsumenterna också i Finland sämre förtroende för ekonomin och det förväntas i sin tur leda till uppsägningar. Arbetslösheten hotar att öka, särskilt inom exportindustrin och byggsektorn.

Regeringspartierna borde ha insett faktum och omvärderat budgeten för nästa år plus ökat anslagen för sysselsättningsfrämjande insatser i stället för att skära ner dem. Nu är det läge att omedelbart satsa på sysselsättningen.

Sysselsättningsanslagen

Nedskärningen i sysselsättningsanslagen är ansenlig, 77 miljoner euro. Redan innan budet kom om det försämrade ekonomiska läget var vi av den åsikten att en så stor nedskärning är överdriven.

De som blir arbetslösa under lågkonjunkturen måste kunna hänvisas till utbildning eller andra sysselsättningsfrämjande åtgärder snarast möjligt. Det är beskrivande för behovet av ökade anslag att bara varannan som söker till arbetskraftspolitisk utbildning blir antagen. Sakkunniga har bedömt att utbudet bör öka med 20 000—30 000 platser för att vi ska kunna bemöta efterfrågan i nuläget på lämpligt sätt.

Det är särskilt oroväckande att resurserna för förberedande utbildning av arbetslösa minskar så mycket. Utbildning av det här slaget är en metod som ska göra det lättare för invandrare, långtidsarbetslösa, äldre och handikappade arbetssökande att bli antagna till yrkesutbildning och komma ut i arbetslivet. Det främsta målet är att handleda de arbetssökande så att de kan välja en lämplig yrkesutbildning. Det går att utforma individuella lösningar genom att kombinera utbildningen med t.ex. rehabilitering eller sysselsättningsstöd. Ett exempel är språkutbildningen som tusentals invandrare får i form av förberedande arbetskraftsutbildning. För långtidsarbetslösa är däremot rehabilitering ofta avgörande för att de ska återfå arbetsförmågan och självförtroendet.

Anslagen för stödsysselsättning inom den statliga och kommunala sektorn minskar. I glesbygden är kommuner och statliga inrättningar ofta de arbetsplatser där arbetslösa huvudsakligen kan stödsysselsättas. Därför är vi emot en nedskärning av resurserna för de här åtgärderna. När anslaget för stödsysselsättning i den statliga och kommunala sektorn minskar blir kommunerna tvungna att allt mer själva finansiera sysselsättningen av långtidsarbetslösa. På så sätt ökar kommunernas utgifter ytterligare.

Under en lågkonjunktur bör man som sagt också se till att de långtidsarbetslösa har tillgång till fortsatt service. Vi tror inte på de metoder som utskottet föreslår, att utöka sysselsättningsanslagen genom tilläggsbudgetar under loppet av nästa år. Finansieringen bör garanteras redan nu.

Vi har också föreslagit bättre utbildningsmöjligheter för dem som omfattas av omställningsskydd. I en budgetmotion (BM 91/2008 rd) kräver vi fyra miljoner euro i tilläggsanslag för ändamålet.

Anslagen för investeringar i sysselsättningsfrämjande syfte

Sysselsättningsfrämjande investeringar har haft mycket stora positiva effekter för näringslivets utveckling inte minst i områden med svår arbetslöshet och orter i strukturomvandling. De har använts för att finansiera en hel del turism-, transport- och miljöprojekt. Stödet har på bästa sätt bidragit till just varaktig sysselsättning och en allsidigare näringsstruktur.

Fler arbetarskyddsinspektörer, inte färre

Så som t.ex. social- och hälsovårdsministeriets trepartsarbetsgrupp Resurssi II framhåller i en nyligen överlämnad halvtidsrapport, kommer arbetarskyddsförvaltningen efter den nedskärning med hundra årsverken som föreslås i statens produktivitetsprogram inte längre att kunna fullgöra sina inspektionsuppgifter effektivt. Tillsynen över arbetarskyddet innebär arbetsintensiva inspektioner på arbetsplatser, så ett minskat antal inspektörer kommer att inverka direkt på antalet inspektioner. De stora nedskärningarna kommer oundvikligen också att leda till sämre kompetens och kvalitet.

I år har arbetarskyddets distriktsförvaltning 462 årsverken och av dem är 380 för tillsyn. Arbetarskyddsförvaltningen har åtagit sig att skära ner fem årsverken senast 2011. Med dagens resurser övervakas ca 13 000 av de totalt ca 240 000 arbetsplatserna i hela landet. På årsnivå utförs ungefär 20 000 inspektioner. För att tillsynen ska kunna fortsätta i nuvarande utsträckning krävs det dock större satsningar än tidigare.

Arbetarskyddsförvaltningen spelar en mycket viktig roll t.ex. på grund av den svarta ekonomin, den ökade användningen av utländsk arbetskraft och det ökade antalet olycksfall i arbetet. Enligt arbetarskyddsdistriktens resultatavtal ska antalet inspektioner öka med 50 procent fram till 2011. Det betyder fler inspektioner per inspektör redan i dagsläget. Vi nöjer oss således inte med det som majoriteten i utskottet framhåller, att antalet arbetarskyddsinspektörer inte får skäras ner för mycket. Tvärtom behövs det fler inspektörer så att det blir möjligt att nå målet med fler inspektioner.

Arbets- och näringsbyråernas resurser får inte minska väsentligt

Statens produktivitetsprogram och de nedskurna medlen under omkostnadsmomentet, som praktiskt taget är ännu effektivare som styrmedel, har slagit hårt mot arbetsförvaltningen. Så som utskottet påpekar kommer produktivitetsprogrammet också att kräva att det skärs i arbetskraftsbyråernas personella resurser. Följaktligen kommer arbetskraftsbyråerna att få arbeta under ökad press, särskilt i de stora städerna.

Den positiva sysselsättningsutvecklingen hotar att stanna av eller vända åt motsatt håll till följd av det världsekonomiska läget. Samtidigt får byråerna fler uppgifter. För att sysselsätta långtidsarbetslösa behövs det dessutom särskilda metoder och mer långvarig stödd sysselsättning. Personalens uppgifter och arbetsbeskrivningar har förändrats väsentligt. Det betyder att personalen ständigt måste vara på alerten och uppdatera sin kompetens. Nu när den ekonomiska tillväxten mattas av måste vi stödja arbetskraftsbyråerna i deras viktiga arbete för att sysselsätta människor och tillhandahålla yrkesvägledning t.ex. för ungdomar och unga vuxna. Utan de behövliga resurserna ligger personalens arbetshälsa i vågskålen och då riskeras också servicestandarden.

Arbetskraftsbyråerna ska bli arbets- och näringsbyråer och få nya uppgifter, t.ex. att tillhandahålla tjänster för företag, och då kommer de snarare att behöva mer personal. På byråerna och arbetskrafts- och näringscentralerna bör det tas fram nya metoder och nya tjänster och stödformer som medger snabb och professionell kundtjänst utan ökad byråkrati. Därför bör personalen få utbildning och finansiella resurser för utbildningen. Om och när man vill göra om utbetalningen av arbetslöshetsförmåner och andra stöd till aktiverande åtgärder måste arbetsförvaltningen ha tillräckligt med arbetskraft.

Arbetsförvaltningens tjänster måste bli tillgängliga på lika villkor och hålla samma kvalitet i alla regioner. Nivån på och tillgången till offentliga tjänster får överhuvudtaget inte försämras p.g.a. produktivitetsprogrammet. Det måste beaktas att olika sektorer och regioner har mycket olika möjligheter att öka produktiviteten. Produktivitetsprogrammet bör genomföras med utgångspunkt i att ämbetsverk och inrättningar fortfarande ska klara av sina uppgifter. Programmet får inte bara gå ut på att skära ner personal och lägga ut verksamheter. Kommunerna måste tillhandahålla adekvat arbetskraftsservice. I områden där avstånden redan nu är orimligt långa måste arbetskraftsbyråernas tjänster finnas att tillgå på så nära håll som möjligt. Därför godtar vi inte planerna på att lägga ner de lokala servicekontoren och ersätta dem med webbtjänster. En dator kan inte ersätta råd och instruktioner av en kompetent arbetskraftskonsult. Risken är att sådana omställningar ytterligare försämrar möjligheterna att hitta jobb i områden där det inte annars heller finns tillräckligt med arbetstillfällen. En bra personalpolitik, arbetshälsa och arbetstrivsel bör prioriteras. Vi föreslår att finansutskottet stryker den ytterligare nedskärningen med ca 45 årsverken i budgeten för nästa år.

Arbetshälsoinstitutet

Enligt propositionen ska Arbetshälsoinstitutets anslag minskas på grund av produktivitetsprogrammet. Institutet har åtagit sig att skära ner 5 årsverken bland sina statligt finansierade personella resurser, men inte att minska den personal som finansieras med externa intäkter (25 årsverken). Institutet omfattas av budgetekonomin i fråga om statsbidraget men inte i fråga om sin egen finansiering.

Nyttan med att förbättra arbetslivet och arbetshälsan återspeglas i hela samhällets konkurrenskraft i form av bättre avpassad arbetskraft och högre produktivitet. För att institutet fortfarande ska kunna arbeta på ett övergripande och rikstäckande plan får det inte utsättas för oskäligt stora personalnedskärningar. Resurserna bör alltså inte kringskäras så som beskrivs ovan.

Programmet för arbetslivsutveckling måste fortsätta

Programmet för arbetslivsutveckling (2004-2009), som startades när socialdemokraterna satt med i regeringen, var tänkt att bidra till nya lösningar som skulle sätta fart på produktiviteten på arbetsplatserna, främja personalens hälsa och välbefinnande i arbetet och få den att orka längre i arbetslivet. Ambitionen var att ledningen och personalen skulle lösa problem i samråd och hitta metoderna för att tillgodose sina utvecklingsbehov.

I och med att arbets- och näringsministeriet inrättades övertogs programmet av Utvecklingscentralen för teknologi och innovationer, som sorterar under ministeriet. Det är i och för sig positivt att utvecklingscentralen tog över de frågor som gäller att utveckla arbetslivet, för nu kan tidigare åtskilda dimensioner av innovationsverksamheten analyseras som sinsemellan kompletterande element och synergieffekter uppnås.

Men det finns också vissa risker. Det kan bli krävande att samordna två olika tänkesätt, där det ena bygger på teknologiska innovationer och är dominerande vid utvecklingscentralen såväl som i samhället överlag. Utvecklingscentralens starka fokus på teknologi kan fortsätta att leva sitt eget liv och gradvis kväva sin mindre partner. Därför är det viktigt att tillförsäkra utvecklingscentralen en tillräckligt stark position i den nya organisationen med hänsyn till dess uppgifter och kapacitet att dra nytta av nya möjligheter. Den sociala dimensionen i arbetet med innovationer måste få tillräckligt med resurser och möjligheter att utvecklas. Det betyder bl.a. att man måste försäkra sig om att innovativa forsknings- och utvecklingsprojekt i arbetslivet får de pengar de behöver och att det finns tillräckligt med personella resurser i utvecklingscentralens nya organisation.