Centerns medlemmar i arbetslivs- och jämställdhetsutskott vill betona att det uttryckligen är genomförandet av regionförvaltningsreformen som avgör hur bra eller dåligt reformen faktiskt lyckas. Regeringens största löfte i anknytning till reformen av regionförvaltningen är att tillståndsgivningen ska bli smidigare. Av många skäl är det fortfarande oklart hur detta kommer att genomföras. Lagstiftningen om tillståndsförfarandena har ännu inte lämnats till riksdagen.
Däremot kan man redan notera att reformen är förknippad med betydande risker som i värsta fall leder till att tillståndsprocessen blir ännu långsammare och att centralförvaltningens styrnings- och beslutanderätt centraliseras på bekostnad av den regionala beslutanderätten samt att viktiga livskrafts- och tillståndstjänster centraliseras till orter långt från de egentliga objekten. Regeringen reformerar förvaltningen i första hand utifrån förvaltningens egna behov.
Det ter sig tyvärr som att alla ministerier har haft intresse att säkerställa sina egna ställningar, vilket har lett till att förvaltningen fortfarande ter sig indelad i olika sektorer. Dessutom har finansministeriet det övergripande ansvaret för bland annat den strategiska styrningen och resultatstyrningen. Risken är att man koncentrerar sig för mycket på excelstyrning i stället för att stödja och beakta regionernas starka sidor.
Istället för ett stuprörstänkande bör man se till att livskraftscentralerna blir en motor för tillväxt- och internationaliseringstjänsterna som fungerar mellan den nationella nivån och kommunerna. Reformen fokuserar alltför mycket på att omorganisera statens uppgifter. Det är viktigt att bygga upp ett starkt partnerskap för utveckling tillsammans med kommuner, landskap och näringsliv.
Risken är att reformen förlamar den nya organisationens serviceförmåga för flera år framåt, i synnerhet när det genomförs betydande sparåtgärder och organisationsreformer inom statsförvaltningen: sysselsättningsområdena, livskraftscentralerna och överföringen av Team Finlands utlandsfunktioner till utrikesministeriet. Därför är det viktigt att utveckla tjänsterna utifrån den respons som kommit in. Den förvirring som reformen orsakar måste kunna minimeras, särskilt eftersom tidsplanen för reformen är mycket stram.
Regeringen måste se till att helheten fungerar smidigt på alla håll i landet ända från start. Det är viktigt att till exempel tillståndsmyndigheterna känner till också det lokala näringslivets behov och särdrag.
Stöd för varje regions starka sidor och livskraft
För att stödja den regionala livskraften är det viktigt med ett nära samarbete mellan kommunerna, företagen och arbetsgivarna, välfärdsområdena, landskapsförbunden och andra aktörer. Det är också viktigt att noggrant identifiera och beakta kommunernas och städernas ökande betydelse för sysselsättningen, livskraften och tillväxten.
Genomförandet av reformen måste styras så att livskraftscentralerna verkligen kan möjliggöra tillväxt för företagen. Det behövs också en attityd där det nya tillståndsverket i högre grad än för närvarande är en kundorienterad rådgivningsorganisation.
Livskraftscentralerna måste ges en stark roll som en aktör som hjälper företagen att nå alla offentliga företagstjänster, såväl exportfrämjande tjänster som innovationsfinansiering och andra tillväxttjänster. För den kommunala och regionala ekonomin är det av enorm betydelse hur man ser till förutsättningarna för företagande och att människorna i regionen har arbete och tillräcklig utkomst. Regionernas styrkor och särskilda utmaningar bör beaktas bättre än planerat när det gäller de sakkunnigas placeringsorter.
I den modell som regeringen nu föreslår finns det en risk för att beslut om godkännande av ett projekt fattas på en helt annan ort av personer som inte känner till regionens utvecklingsobjekt och tillväxtpotential. Regionerna borde själva få bestämma sina naturliga samarbetsområden. Kännedomen om de regionala och lokala förhållandena och utnyttjandet av dessa kunskaper är ytterst viktiga vid genomförandet av regionförvaltningsreformen i fråga om Tillstånds- och tillsynsverket och i synnerhet i fråga om livskraftscentralerna.
I samband med reformen måste man säkerställa tillräcklig kännedom om näringslivet och företagen i regionen. Att regionförvaltningen är genuint närvarande är särskilt viktig i landskap där det råder särskilda förhållanden, såsom i östra och norra Finland, och i landskap med strukturella utmaningar. Propositionen väcker en oro för att statsförvaltningens regionala närvaro försämras i och med reformen. Man kan befara att de huvudsakliga verksamhetsställena småningom absorberar de övriga verksamhetsställenas personal, att avstånden för att uträtta ärenden ökar och att den regionala kännedomen försvagas. Det hotar att urholka landskapens ställning. Det är olyckligt att regeringen Orpo på detta sätt förvandlar hela landskap till randområden när det gäller livskraftsfrågor och än en gång centraliserar tjänsterna.
Det gäller att vara försiktig så att det inte uppstår en osund förvaltningsrelaterad konkurrens mellan kommuner, livskraftscentraler och landskapsförbund, vilket inte skulle främja regional konkurrenskraft och gemensamma regionala visioner.
Det finns ett uppenbart behov av regionala nätverk och forum där man bygger upp en gemensam strategisk vision och förståelse, utbyter information och vid behov enas om gemensamma åtgärder. Det minskar stuprörstänkandet inom olika förvaltningsområden och stärker det breda regionala perspektivet så att utvecklingen av de största städerna och landsbygdsområdena beaktas i tillräcklig utsträckning.
Sammantaget måste man se till att regionförvaltningsreformen ökar och inte försvagar förtroendet för statens förmåga och vilja att vara närvarande och utveckla hela Finland på ett jämlikt sätt så att regionernas egna styrkor och resurser stöds.
Enheten för bevakning av allmänintresset
Regeringen har hittills varit trög när det gäller åtgärder för att påskynda tillståndsförfarandet. Nu föreslår regeringen att det i samband med regionförvaltningsreformen och i anslutning till statens tillstånds- och tillsynsverk inrättas en enhet för bevakning av allmänintresset. I detta avseende är det alltså inte enbart frågan om en förvaltningsreform utan snarare om att det skapas en helt ny instans som inte på något sätt bidrar till att förtydliga eller förenkla det miljörättsliga tillståndssystemet. Enligt propositionen ska enheten vara självständig och oberoende.
Regeringen föreslår nu alltså de facto ett arrangemang enligt vilket enheten för bevakning av allmänintresset vid Tillstånds- och tillsynsverkets miljöavdelning har rätt att överklaga ett beslut som miljöavdelningen har fattat om ett tillstånd enligt vattenlagen, miljöskyddslagen eller naturvårdslagen.
I den ena korridoren av ämbetsverket beviljas tillstånd och i den andra anförs besvär över dessa tillstånd. Det är en återgång till gårdagen. Ännu under valperioden 2015—2019, då Samlingspartiet var i regeringen, slopades möjligheten för en myndighet att anföra besvär i samma ärende som den beslutat om.
I praktiken är många av de beslut som fattas inom ramen för begreppet allmänintresse inte enbart rättsliga till sin natur utan de bygger också på politiska och andra värderingar.
Det förutsätts prövning för att avgöra hur olika intressen som är motiverade med tanke på det allmänna intresset ska bedömas sinsemellan. En fråga kan beroende på ur vilket perspektiv den granskas antingen främja eller försvaga allmänintresset. De ställningstaganden och andra lösningar som tas fram av den enhet för bevakning av allmänintresset som regeringen föreslår kommer därför alltid i viss mån att grunda sig på politiska värderingar.
Politiska värderingsfrågor bör lösas av beslutsfattare som valts genom en öppen demokratisk process. De ska inte lösas genom att det inom en myndighet inrättas en egen besvärsmyndighet, och dessutom så att innebörden och definitionen av allmänintresset hålls på en mycket allmän nivå. Förhållandet mellan det allmänintresse som bevakas av den föreslagna enheten och de allmänna intressen som avses i sektorslagarna förblir också oklart.
Redan det faktum att den föreslagna enheten har möjlighet att anföra besvär kan inverka på förloppet av tillståndsförfarandet, eftersom den avdelning som beviljar tillstånd måste ta hänsyn till att enheten, som finns inom samma myndighet, kan anföra besvär över beslutet.
Även om regeringen nu å andra sidan helt förnuftigt begränsar besvärsprocesserna mellan olika statliga ämbetsverk, finns det nu en risk för besvärsprocesser inom ett och samma ämbetsverk, vilket de facto innebär att tillståndsförfarandena inte påskyndas tillräckligt.
Centern anser att tillståndsförfarandena ska göras till en konkurrensfaktor genom att man ställer som mål att Finland ska ha den snabbaste och bästa tillståndsprocessen i Europa före 2027. För att uppnå detta behövs det garantitider för tillståndsbehandlingen och att man övergår till en modell med ett enda serviceställe.
Den regleringslösning som regeringen nu föreslår om en myndighetsintern besvärsenhet som har omfattande befogenheter kan inte anses vara särskilt lyckad. Det finns anledning att ta fram en lösning som på ett genuint sätt lindrar byråkratin och förhindrar en besvärscirkus.
Investeringar
Vikten av kännedom om de regionala förhållandena framhävs vid livskraftscentralerna också till exempel i samband med beslut om EU-finansiering. En fråga som anknyter till den regionala jämlikheten är hur livskraftscentralen kan stödja den regionala utvecklingen, till exempel genom att locka nya investeringar till regionen. Också ur denna synvinkel är det viktigt att säkerställa en tillräcklig nivå på kännedomen om de regionala förhållandena, tillgången till tjänster och verksamhetskapaciteten i regionen.
En fråga som väcker oro i många landskap är hur medlen från EU:s jordbruksfond kommer att fördelas. För närvarande allokeras jordbruksfondens medel till närings-, trafik- och miljöcentralerna, vilket med några undantag i praktiken innebär att finansieringen fördelas mellan landskapen. Propositionen ändrar tekniskt alla omnämnanden av NTM-centralerna till livskraftscentraler, vilket på ett radikalt sätt ändrar allokeringen av jordbruksfondens medel och utvidgar allokeringen från landskapen till livskraftscentralernas verksamhetsområden. Det medför en stor risk för att en del av landskapen kommer att förlora en stor del av finansieringen från jordbruksfonden. Jordbruksfondens finansieringsuppgifter bör även i fortsättningen skötas landskapsvis.