I den föreslagna nya lagen anges vilka förutsättningar som ska gälla för en persons bosättning och arbete, och den ska tillämpas i fall där det fattas beslut om utbetalning av en social förmån när en person har flyttat från utlandet till Finland eller från Finland till utlandet, och det måste avgöras om personen ska betraktas som arbetstagare eller bosatt i Finland.
I lagen definieras minimikraven på vad som ska betraktas som arbete vid tillämpningen av lagstiftningen om bosättningsbaserade sociala förmåner på en arbetstagare som kommer till Finland. När en person flyttar till Finland som arbetstagare, avgörs rätten till bosättningsbaserade förmåner i regel utifrån personens arbete.
I lagen definieras också bosättning i Finland med avseende på den lagstiftning om sociala förmåner som verkställs av Folkpensionsanstalten.
I lagen definieras vidare när en person som flyttar från Finland till utlandet fortsättningsvis kan betraktas som en i Finland bosatt person, vars rätt till bosättningsbaserade förmåner kan fortsätta trots vistelse i utlandet.
I propositionen motiveras lagförslagen bland annat med att det behövs invandrare för att avhjälpa bristen på arbetskraft inom vissa sektorer, för att försörjningskvoten som försvagas i och med befolkningens åldrande ska bli mindre skev och för att Finland ska bli attraktivare för internationella specialister och företagare. Inom vissa sektorer behövs både arbetskraft som arbetar tillfälligt i landet och arbetskraft som bosätter sig stadigvarande, sägs det i propositionsmotiven. Också potentialen hos de invandrare som redan befinner sig i landet bör identifieras och tas till vara effektivare än nu.
Jag kan inte under några som helst omständigheter acceptera lagpaketet. Jag föreslår därför att lagförslagen entydigt förkastas för jag vill fortsatt hålla fast vid prövningen av tillgången på arbetskraft. Jag vill på det sättet skydda de finländska arbetstagarna och deras förmåner på marknaderna. Sannfinländarna vill inte heller som parti att det ska uppstå en marknad för billig arbetskraft eller att det ska gå att köpa och sälja arbetstillstånd. Det går att påvisa att om man slopar prövningen av tillgången på arbetskraft leder det till andra, icke önskvärda bieffekter. Det får inte vara så att företagen skördar frukterna av invandringen medan skattebetalarna står för fiolerna bland annat genom inkomstöverföringar för att trygga den billiga arbetskraftens försörjning.
För det tredje föreslås det att tillämpningen av förmånslagstiftningen på grundval av arbete i Finland ändras så att det nuvarande lagfästa kravet på att arbetet ska vara i minst fyra månader slopas. I definitionen av arbete hänvisas det i förslaget inte längre till arbete som beträffande arbetstiden per vecka och lönen uppfyller arbetsvillkoret inom utkomstskyddet för arbetslösa. Däremot innehåller förslaget en allmän hänvisning till tillämpningsområdet för EU-förordningen 884/2004 och det föreslås att rätt till förmånslagstiftningen uppkommer med en månadsinkomst på minst 696,90 euro.
Som medlem av sannfinländarnas riksdagsgrupp anser jag att den utvidgade likabehandling i alltför hög grad och orättmätigt förbättrar ställningen för utlänningsgrupperna i förhållande till den infödda befolkningen. Torts att det motsatta påstås i propositionen är syftet med den att skrota förhållandet mellan bosättning och finländsk social trygghet. Ett annat problem är att det kan räcka med mycket lite och kortvarigt arbete för att en utlänning ska få tillgång till socialskyddet. Det här kan på sikt medföra att fler sådana invandrare söker sig till Finland som endast och enbart försöker utnyttja de högkvalitativa sociala förmånerna och tjänsterna.
Sannfinländarnas riksdagsgrupp stöder inte den utvecklingen att Europeiska unionen pö om pö tillåts lägga sig i sådana politiksektorer som inte angår den. Besluten om Finlands sociala trygghet och sysselsättningspolitik ska också i fortsättningen fattas i Finland, inte i kabinetten i Bryssel eller i Strasbourg. På den punkten får Finland inte ge efter.