Ekonomiutskottet tillstyrker lagförslagen utan ändringar. 

Propositionens syfte är att genomföra Europaparlamentets och rådets förordning om förmedlingsavgifter för kortbaserade betalningstransaktioner (nedan förordningen om förmedlingsavgifter) till de delar som kräver nationellt genomförande (artikel 13, 14 och 15 i förordningen). Dessutom lämnar förordningen nationellt spelrum i en del av regleringen (artikel 1, 3, 4 och 16). 

Syftet med förordningen om förmedlingsavgifter är att harmonisera bestämmelserna i anslutning till användningen av betalkort och på så sätt främja gränsöverskridande handel och möjligheterna för nya aktörer och ny betalningsprogramvara att komma ut på marknaden. Viktiga förslag är maximibeloppen på förmedlingsavgifter (vid betalning med bankkort högst 0,2 % och med kreditkort högst 0,3 % av värdet på transaktionen). Pristaken för bankkortens del är något högre än de som tillämpas nationellt I Finland nu ca 0,19 % och för kreditkorten något lägre än genomsnittet I Finland nu ca 0,5 %. Finland har dessutom använt olika instrument för att skära ner förmedlingsavgifterna. De har hållit avgifterna på en skälig nivå också i fråga om stora kortbetalningar. 

I fråga om nationella optioner går propositionen in för att med beaktande av den finländska marknadens särdrag föreslå att det åtminstone inte i detta skede är ändamålsenligt att utnyttja den nationella prövningsrätten. Med tanke på vår nationella marknad hör de viktigaste optionerna som förordningen tillåter ihop med förmedlingsavgifter som gäller nationella bank- och kreditkortstransaktioner (artikel 3 och 4). De möjliggör strängare tak för förmedlingsavgifterna. Propositionen redogör i detalj för konsekvenserna av att utnyttja optionerna (s. 16 och 17) och kommer fram till att på grund av förordningens snäva definition av "inhemsk betalningstransaktion" kan konkurrensen på hemmamarknaden snedvridas om optionerna utnyttjas. Nationella tak på förmedlingsavgifter som är strängare än förordningen kunde inriktas på endast en liten del av de nationella kortbetalningarna och tjänsteleverantörerna. Utskottet instämmer med bedömningarna i propositionen och anser att det inte ligger i vårt intresse att inom ramen för den nuvarande förordningen utnyttja optionerna.  

Det är beklagligt, menar utskottet, att Finlands förhandlingsmål att uppställa en övre gräns till centbelopp för förmedlingsavgifterna (EkUU 27/2013 rd — U 57/2013 rd) inte blev verklighet. Trots att avgiftens hanteringskostnader är lika stora oavsett beloppet på kortbetalningen leder EU-regleringen till att förmedlingsavgifterna till eurobelopp för stora kortbetalningar är betydligt större än för små kortbetalningar. Utskottet ser det som viktigt att konsekvenserna av den nya regleringen för marknaden följs och att eventuella brister aktivt åtgärdas utifrån erhållna erfarenheter. Men det bör ändå konstateras att det i propositionen (16) bedöms att ökad konkurrens på lång sikt också inom ramen för den föreslagna regleringen kommer att effektivisera betalandet och sänka kostnaderna, vilket skulle gynna konsumenterna.  

Till nationell tillsynsmyndighet för betaltjänstleverantörer utnämns Finansinspektionen, som har både tillsynsansvar och rätt att påföra påföljdsavgift för brott mot vissa bestämmelser i förordningen. I Finansinspektionens ansvar ingår bland annat (86 a § i lagförslag 2) att övervaka att en tjänsteleverantör kan anvisa det organ där enskilda i förordningens artikel 15 avsedda meningsskiljaktigheter mellan betalningsmottagarna och tjänsteleverantören kan avgöras. Ett sådant alternativt tvistlösningsorgan utanför domstolen bör ha egna regler som bland annat kan föreskriva om hur organets kostnader ska täckas. Övervakningen av de bestämmelser som ska tillämpas i relationen mellan konsument och näringsidkare hör redan i gällande reglering (konsumentskyddslagen och betaltjänstlagen) till konsumentombudsmannen. Konsumenterna har redan nu tillgång till etablerade alternativa tvistlösningsorgan, och dessutom behandlar riksdagen för närvarande en separat proposition (RP 74/2015 rd — EkUB 13/2015 rd) där det alternativa tvistlösningsförfarandet för konsumenterna förbättras ytterligare.