Bakgrund och mål

Propositionen tar avstamp i målet att samordna och ytterligare effektivisera verksamheten och samarbetet mellan EU:s konkurrensmyndigheter. Ett effektivt genomförande av EU:s konkurrensregler baserar sig på samarbete mellan konkurrensmyndigheterna i EU-länderna och kommissionen, ett nätverksbaserat tillvägagångssätt och en enhetlig reglering. Genom de föreslagna ändringarna av konkurrenslagen genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv om att ge medlemsstaternas konkurrensmyndigheter befogenhet att mer effektivt kontrollera efterlevnaden av konkurrensreglerna och om att säkerställa en väl fungerande inre marknad. Syftet med direktivet och dess nationella genomförande är att stärka och harmonisera medlemsstaternas konkurrensmyndigheters kapacitet att verkställa EU:s konkurrensregler. 

Syftet med det aktuella förslaget är att stärka i synnerhet befogenheterna att utreda, fatta beslut och påföra sanktioner. Ändringarna gäller bland annat åläggande att vidta korrigerande åtgärder på grund av konkurrensbegränsning, påföljdsavgifter och viten samt de så kallade leniency-bestämmelserna om befrielse från och nedsättning av påföljdsavgifter. Nytt är ändringarna av bestämmelserna till exempel om uppskattning av beloppet av de påföljdsavgifter som påförs sammanslutningar och om indrivning av dem. Nytt är också att påföljdsavgifter kan påföras inte bara för konkurrensbegränsning utan också för överträdelse av vissa förfarandebestämmelser och underlåtelse att iaktta vissa beslut. En principiellt betydande reform är också Konkurrens- och konsumentverkets möjlighet att föreslå att marknadsdomstolen ska besluta om strukturella korrigerande åtgärder. 

Ändringarna gäller också Konkurrens- och konsumentverkets befogenheter att få information. Dessutom kommer samarbetet mellan EU:s nationella konkurrensmyndigheter att intensifieras ytterligare. I propositionen föreslås dessutom ändringar som baserar sig på det nationella behovet och som gäller bedömningen av beloppet av påföljdsavgifter. 

Det nära sambandet mellan regleringen på EU-nivå och nationell nivå och myndighetsverksamheten är kännetecknande för konkurrensövervakningen, och det har varit utslagsgivande för lösningarna i propositionen. Regeringen bedömer att det bakomliggande direktivet i fråga om flera helheter ger antingen lite eller inget nationellt handlingsutrymme. Samtidigt lämnar största delen av direktivets artiklar handlingsutrymme till den del det är fråga om konkurrensbegränsningar som underskrider det så kallade handelskriteriet, dvs. sådana konkurrensbegränsningar som inte är ägnade att påverka handeln mellan medlemsstaterna. Den vedertagna utgångspunkten för konkurrenslagstiftningen har dock varit strävan efter samordnade regler på EU-nivå och nationell nivå. Detta har ansetts vara viktigt med tanke på regleringens tydlighet, rättssäkerhet och förutsägbarhet ur såväl företagens, konkurrensmyndigheternas som domstolarnas synvinkel. Men denna infallsvinkel kan också leda till samordningsproblem till den del EU-bestämmelserna tar fasta på regleringssätt som är främmande för den nationella lagstiftningstraditionen eller problematiska i konstitutionellt hänseende. Också problempunkterna och ändringsbehoven i det aktuella förslaget hänför sig till dessa spänningar och i allt väsentligt till de anmärkningar som grundlagsutskottet framfört i sitt utlåtande om förslaget (GrUU 8/2021 rd). 

Ekonomiutskottet anser att konkurrensmyndigheternas aktuella befogenheter och en effektiv konkurrenstillsyn är ett viktigt sätt att trygga konkurrensen på marknaden och därigenom företagens jämlika konkurrensförutsättningar och konsumenternas valmöjligheter. Ekonomiutskottet anser att den föreslagna lagstiftningen i princip är motiverad och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker den med följande synpunkter och ändringar. 

De viktigaste förslagen

En samordnad och effektiv konkurrenstillsyn är en viktig garanti för en fungerande marknad. En fungerande konkurrens och lika konkurrensvillkor gynnar konsumenterna. Det föreliggande förslaget och det direktiv som ligger till grund för det stärker de nationella konkurrensmyndigheternas kapacitet att verkställa EU:s konkurrensregler och därigenom skapa en enhetlig konkurrensmiljö. Propositionen effektiviserar tillsynen över konkurrensbegränsningsreglerna och tryggar för sin del konkurrensen på marknaden. 

De viktigaste konsekvenserna av propositionen gäller samordningen av konkurrenstillsynens befogenheter, påföljdssystemet och således tillsynens förebyggande verkan. Påföljdsavgifterna för överträdelse av konkurrensreglerna ska ha en avskräckande effekt som förebygger konkurrensbegränsningar. I den gällande konkurrenslagen har uppgiften att bestämma påföljdsavgiftens nivå i stor utsträckning överlåtits på den som tillämpar lagen, vilket försvagar förutsägbarheten i regleringen. De föreslagna beräkningsreglerna grundar sig i allt väsentligt på Europeiska kommissionens riktlinjer för beräkning av böter, vilket för sin del bidrar till en samordnad reglering på EU-nivå och nationell nivå. Reformen möjliggör påföljdsavgifter med proportionell avskräckningseffekt, ökar öppenheten i myndigheternas verksamhet och förbättrar således också näringsidkarnas rättsskydd. 

Reglerna är dock inte i sig bindande för marknadsdomstolen och högsta förvaltningsdomstolen när de bestämmer påföljdsavgifter. Syftet med detta är att trygga domstolarnas omfattande prövningsrätt. Kommissionens riktlinjer, som ligger till grund för de föreslagna beräkningsreglerna, är administrativa bestämmelser som inte är bindande för domstolarna. Även om den valda regleringslösningen delvis kan bedömas stå i strid med den förutsägbarhet som eftersträvas med regleringen, anser ekonomiutskottet att den föreslagna modellen är motiverad i synnerhet för att trygga domstolarnas prövningsrätt och säkerställa att påföljdsavgifterna är proportionerliga. 

Samtidigt som målet har varit att effektivisera det konkurrensrättsliga urvalet av metoder och genomförandet av det, har regleringen blivit allt mer detaljerad och komplicerad. Systemet är omfattande och det krävs ofta experthjälp för att man ska kunna efterleva bestämmelserna. Samtidigt har påföljderna för missbruk skärpts. En i sig motiverad utveckling av systemet förutsätter rådgivning som motvikt. Vid ekonomiutskottets sakkunnigutfrågning har det framkommit ett behov av att vidareutveckla den föregripande konkurrensrättsliga rådgivningen, vilket den nu föreslagna reformen av påföljdssystemet och utvidgningen av myndigheternas metodarsenal för sin del framhäver. 

Om handelskriteriets betydelse vid konkurrenstillsynen

Den etablerade riktlinjen för den nationella konkurrenslagstiftningen och konkurrenspolitiken är den ovan konstaterade ambitionen att samordna EU:s och Finlands konkurrenslagstiftning. Denna utgångspunkt har ansetts vara av avgörande betydelse eftersom det inte blir nödvändigt att som prejudicialfråga avgöra huruvida det flertydiga handelskriteriet är uppfyllt, när företaget utreder innehållet i tillämpliga regler. Tillämpningen av konkurrensreglerna baserar sig i stor utsträckning på företagens självbedömning, vilket ytterligare framhäver behovet av att reglerna är tydliga och förutsebara. När samma eller i så stor utsträckning som möjligt motsvarande regler är tillämpliga oberoende av om det handelskriterium som bedöms från fall till fall uppfylls, är regleringen mer förutsägbar och begriplig ur både de berördas och myndigheternas synvinkel. Det kan bedömas att också Konkurrens- och konsumentverkets verksamhet försvåras och blir långsammare, om man i samma fall tillämpar två helt olika regelverk vars tillämpningsområde bestäms utifrån ett handelskriterium som förutsätter en bedömning från fall till fall. 

Samtidigt som man eftersträvar en så enhetlig reglering som möjligt, måste man vid det nationella genomförandet dock beakta kraven i fråga om de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna. När det gäller det aktuella förslaget leder detta för sin del till att samordningen i regleringen på nationell nivå och EU-nivå inte till alla delar kan iakttas fullt ut. Ekonomiutskottet föreslår att regleringen preciseras på det sätt som föreslås nedan. Frågan har granskats nedan utifrån grundlagsutskottets utlåtande om lagförslaget. 

Grundlagsutskottets utlåtande

Grundlagsutskottet har lämnat utlåtande om propositionen (GrUU 8/2021 rd — RP 210/2020 rd). I den motivering till lagstiftningsordningen som ingår i propositionen granskas lagförslaget bland annat med tanke på de förutsättningar för administrativa sanktioner som följer av 8 och 21 § i grundlagen, skyddet för privatlivet och hemfriden samt skyddet för personuppgifter. 

Grundlagsutskottet går särskilt in på bestämmelserna om strukturella korrigerande åtgärder, påföljdsavgifter, interimistiska förelägganden, uppbörd av påföljdsavgifter som påförts sammanslutningar av näringsidkare (47 a §), skyldighet att lämna upplysningar (33 §) och företagsförklaringars offentlighet. Dessutom fäster grundlagsutskottet uppmärksamhet vid språkdräkten i lagförslaget. 

Grundlagsutskottet stannar för att lagförslaget kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning, men bara om utskottets konstitutionella anmärkningar till 33 och 47 a § beaktas på behörigt sätt. 

De frågor som grundlagsutskottet tar upp har främst samband med spänningarna relaterade till de grundläggande fri- och rättigheterna till följd av den bakomliggande EU-regleringen, som ger bara lite handlingsutrymme. Ekonomiutskottet noterar konstaterandet att grundlagsutskottets uppgifter i princip inte omfattar bedömning av den nationella genomförandelagstiftningen med avseende på den materiella EU-lagstiftningen. Grundlagsutskottet har ändå av hävd framhävt att det i den mån som EU-lagstiftningen kräver reglering på det nationella planet eller möjliggör sådan ska tas hänsyn till de krav som de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna ställer när det nationella handlingsutrymmet utnyttjas. Ekonomiutskottet går nedan in på grundlagsutskottets anmärkningar och de ändringsbehov som följer av dem särskilt ur detta perspektiv. 

Indrivning av påföljdsavgift som påförts en sammanslutning av näringsidkare (47 a §)

Med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna har den föreslagna 47 a §, som gäller indrivning av påföljdsavgift hos medlemmarna i en sammanslutning av näringsidkare, ansetts vara den mest problematiska ändringen i förslaget. 

Om sammanslutningen inte kan betala en lagakraftvunnen påföljdsavgift som marknadsdomstolen påfört den, ska sammanslutningen enligt den föreslagna 47 a § kräva andelar av sammanslutningens medlemmar för betalning av påföljdsavgiften. Om sammanslutningen inte har betalat påföljdsavgift inom ett år från det att beslutet vunnit laga kraft, kan Konkurrens- och konsumentverket besluta att den obetalda delen av påföljdsavgiften ska tas ut hos vilken som helst av de medlemmar i sammanslutningen som vid tidpunkten för beslutet om överträdelse har varit företrädda i sammanslutningens styrelse eller något annat beslutande organ. Om avgiften inte blir indriven fullt ut hos dessa medlemmar inom ett år från det att beslutet vunnit laga kraft, kan Konkurrens- och konsumentverket besluta att det utestående beloppet drivs in hos vilken som helst av de medlemmar i sammanslutningen som var verksamma på den marknad där överträdelsen ägde rum. 

Grundlagsutskottet anser att propositionen inte innehåller tillräckliga motiveringar till den föreslagna regleringen, som delvis är problematisk i förhållande till utskottets praxis i fråga om påföljdsavgifter. Grundlagsutskottet beklagar likaså att det i propositionen till denna del redogörs bristfälligt för omfattningen av det nationella handlingsutrymme som står till buds i förhållande till direktivet. Regleringen måste dock preciseras inom de gränser som direktivet tillåter så att principerna för indrivning tydligare framgår av lagen också i förhållande till de principer som till-lämpas i gemenskapslagstiftningen och till deltagandets karaktär eller klandervärdhet, menar grundlagsutskottet. Enligt utskottet förutsätter påföljdsavgiftens betydelse också att beslutet om allokering av påföljdsavgiften ankommer på det organ som är behörigt att bestämma påföljdsavgiften exempelvis på det sätt som nämns i motiveringen genom att ett beslut som avses i 47 a § förs till marknadsdomstolen för fastställelse. Till den del de föreslagna regleringslösningarna inte är nödvändiga för att genomföra direktivet är det en förutsättning för att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning att bestämmelserna preciseras och att det organ som är behörigt att påföra påföljdsavgift ges beslutanderätt. 

De spänningar som beskrivs ovan beror dels på regleringslösningar på EU-nivå och det begränsade handlingsutrymmet vid genomförandet av direktivet, dels på en motiverad strävan efter enhetliga genomföranderegler med tanke på konsekvens, förutsägbarhet och begriplighet, oberoende av om handelskriteriet uppfylls. Det från nationell lagstiftning avvikande regleringssättet i kombination med den flertydiga tolkningen av handelskriteriet försvårar utarbetandet av nationella bestämmelser med tanke på rättssäkerheten, proportionaliteten och förutsägbarheten. 

Ekonomiutskottet föreslår utifrån grundlagsutskottets utlåtande och en utredning som utskottet fått att den föreslagna regleringen preciseras på det sätt som anges nedan i detaljmotiveringen. De föreslagna ändringarna innebär att Konkurrens- och konsumentverket inte ska fatta beslut om att ta ut påföljdsavgift av medlemsföretagen, utan gör en framställning om saken till marknadsdomstolen. Utöver motiveringen preciseras dessutom på lagnivå vad som avses med sammanslutningens beslutande organ. Dessutom konstateras det att den andel som medlemsföretagen eventuellt redan tidigare betalat ska beaktas. 

Ekonomiutskottet föreslår likaså att Konkurrens- och konsumentverket ska vara skyldigt att i sitt indrivningsbeslut särskilt beakta att påföljdsavgiften är liten, att ett medlemsföretag har beviljats befrielse från påföljdsavgift eller nedsättning av påföljdsavgiften eller att indrivningen leder till att förutsättningarna för affärsverksamhet går förlorade. 

Ekonomiutskottet föreslår dessutom att förvaltningslagens (434/2003) 6 § om rättsprinciper som nämns flera gånger i motiveringen till propositionen i ett sådant här särskilt regleringssammanhang ska lyftas upp på paragrafnivå för tydlighetens skull, även om det i sig är klart att den ska tillämpas i all myndighetsverksamhet. Paragrafen föreskriver bland annat om proportionalitet och opartiskhet. 

I fråga om sådana konkurrensöverträdelser där det endast är fråga om överträdelse av 5 eller 7 § i lagen om konkurrensbegränsningar, dvs. sådana konkurrensöverträdelser som inte omfattas av tillämpningsområdet för det ovan beskrivna handelskriteriet, kompletteras kriterierna ytterligare. I fråga om de fall som omfattas av handelskriteriet har det inte ansetts möjligt att precisera kriterierna mer än vad som föreslagits ovan inom ramen för handlingsutrymmet. 

I de fall där handelskriteriet inte uppfylls tas som indrivningskriterium på lagnivå utöver vad som konstaterats ovan också in den tid under vilken företaget har varit medlem i sammanslutningens beslutande organ eller varit verksamt på den marknad där överträdelsen begicks. På samma sätt beaktas företagets medverkan till överträdelsen. Ekonomiutskottet betonar dessutom särskilt betydelsen av likabehandling av företag som grund för framställningen och besluten om indrivning. 

Skyldighet att lämna upplysningar (33 §) och begränsningar i användningen av uppgifter

Det föreslås att det till 33 § i konkurrenslagen fogas ett nytt 2 mom., enligt vilket en fysisk person på begäran av Konkurrens- och konsumentverket oberoende av sekretessbestämmelserna ska ge verket alla de uppgifter och handlingar som behövs för utredning av en konkurrensbegränsnings innehåll, ändamål och verkningar. Momentet syftar till att sätta i kraft bestämmelsen i artikel 8 i direktivet, enligt vilken nationella konkurrensmyndigheter ska ha befogenhet att begära av varje övrig fysisk eller juridisk person att inom en fastställd och rimlig tidsfrist lämna upplysningar som kan vara relevanta för tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget. Bestämmelsen kompletterar konkurrenslagens nuvarande urval av metoder så att skyldigheten att lämna uppgifter till skillnad från tidigare gäller också fysiska personer. Bestämmelsen är mycket omfattande och gäller i sin föreslagna form också personuppgifter och känsliga uppgifter, även om den framför allt gäller andra än personuppgifter. 

I sitt utlåtande granskar grundlagsutskottet regleringen med avseende på skyddet för privatlivet och för personuppgifter som tryggas i 10 § 1 mom. i grundlagen. Grundlagsutskottet anser att bestämmelserna om skyldigheten att lämna uppgifter, inom de ramar som direktivet möjliggör, bör preciseras i enlighet med utskottets praxis i fråga om rätten att få och lämna ut uppgifter trots sekretessbestämmelserna. Den här ändringen är enligt grundlagsutskottet en förutsättning för att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

Ekonomiutskottet betonar att i synnerhet i det inledande skedet av utredningarna är Konkurrens- och konsumentverket i många fall inte på det klara med huruvida handelskriteriet uppfylls i fallet. Det finns inte heller något behov av detta, eftersom bland annat förbuden mot konkurrensbegränsningar enligt vedertagen praxis motsvarar varandra i EU:s konkurrensrätt och konkurrenslagen. Det är också möjligt att marknadsdomstolen eller högsta förvaltningsdomstolen senare inte anser att handelskriteriet uppfylls, fastän Konkurrens- och konsumentverket har ansett att det är uppfyllt. Med tanke på en effektiv tillämpning av konkurrenslagen, förutsägbarhet, tydlighet och rättssäkerhetsmål är det således inte motiverat att ändra 33 § 2 mom. så att dess tillämpning baserar sig på tolkningen av ett handelskriterium som kräver en bedömning från fall till fall, om de behövliga preciseringarna inom ramen för handlingsutrymmet kan genomföras på ett sätt som möjliggör enhetlig reglering i fall där handelskriteriet underskrids eller överskrids. 

Ekonomiutskottet föreslår vissa preciseringar på det sätt som anges närmare i detaljmotiven nedan. Utskottet framhåller — liksom ovan i fråga om bestämmelserna om indrivning av påföljdsavgifter — att den föreslagna regleringen handlar om genomförandet av direktivet, som till denna del lämnar ett relativt litet handlingsutrymme för den nationella lagstiftningen. I motiveringen till lagförslaget redogörs det för att begäranden om information inte kan bindas till kriteriet att upplysningarna ska vara nödvändiga, eftersom det enligt direktivet är tillräckligt att upplysningarna kan vara relevanta för att en begäran om information ska kunna göras. Ekonomiutskottet betonar samtidigt utifrån inkommen utredning att Konkurrens- och konsumentverkets informationsbehov i fråga om konkurrensbegränsningar endast gäller uppgifter som hänför sig till dess ekonomiska verksamhet och att Konkurrens- och konsumentverket således inte behöver begära till exempel känsliga personuppgifter av fysiska personer. Ekonomiutskottet menar därför att det är motiverat att utesluta personuppgifter enligt artiklarna 9 och 10 i dataskyddsförordningen (förordning (EU) 2016/679) från skyldigheten att lämna uppgifter på det sätt som anges nedan i detaljmotiveringen. 

Ekonomiutskottet föreslår dessutom en förtydligande precisering av att den informationsskyldighet som avses i bestämmelsen inte gäller uppgifter som omfattas av skyddet för utomstående juridisk rådgivning. Det här ska preciseras, eftersom 38 § i konkurrenslagen endast gäller närings-idkarens rätt till försvar. Med tanke på tillämpningen av bestämmelserna fäster ekonomiutskottet liksom grundlagsutskottet dessutom uppmärksamhet vid att Konkurrens- och konsumentverket enligt 6 § i förvaltningslagen, som gäller förvaltningens rättsprinciper, kan begära uppgifter endast för ändamål som är godtagbara enligt 33 §. Begäran om information ska dessutom stå i rätt proportion till det eftersträvade målet. Vid fastställandet av skyldigheten att lämna uppgifter ska dessutom den advokathemlighet beaktas som hör till de garantier för en rättvis rättegång som tryggas i 21 § i grundlagen (GrUU 13/2018 rd) och rätten att vägra vittna mot sig själv (GrUU 46/2001 rd). 

Förslaget ändrar inte sådana regler och principer som hänför sig till advokathemligheten eller till skyddet för juridisk rådgivning, påpekar utskottet. Enligt det gällande 38 § 3 mom. i konkurrenslagen är en näringsidkare inte skyldig att ge Konkurrens- och konsumentverket handlingar som innehåller konfidentiell brevväxling mellan en utomstående juridisk rådgivare och dennas klient. Det i 38 § 3 mom. i konkurrenslagen avsedda skyddet för konfidentialitet för en advokat och huvudmannen i samband med juridisk rådgivning har bedömts till exempel i högsta förvaltningsdomstolens beslut HFD:2019:98. Vid utfrågningen av sakkunniga har också frågan om bedömningen av en invändning som gäller skydd för utomstående juridisk rådgivning behandlats. För närvarande kan ärendet tas upp till behandling i samband med huvudsaken. Behovet av rättsskydd har i första hand ansetts hänföra sig till situationer där en handling som omfattas av skyddet felaktigt blir en del av det material som utgör den skriftliga bevisningen. I det här sammanhanget har man stannat för att inte ändra bestämmelserna till denna del, och ECN+-direktivet förutsätter inte i sig att en särskild besvärsrätt inrättas i detta avseende, men rättsläget och regleringslösningarna i frågan kan behöva bedömas ytterligare i fortsättningen. 

Strukturella åtgärder (9 a §)

Den gällande konkurrenslagen gör det inte möjligt att ålägga strukturella korrigerande åtgärder för att få en konkurrensbegränsning att upphöra. Den behörighet som föreslås i 9 a § och som grundar sig på artikel 10 i direktivet är således ny. Strukturella åtgärder kan påföras av marknadsdomstolen på framställning av Konkurrens- och konsumentverket. 

Det är fråga om en betydande befogenhet, men det har föreskrivits strikta villkor för utövandet av befogenheten och det har bedömts att befogenheten kommer att tillämpas ytterst sällan. För det första ska åtgärden vara proportionell och nödvändig. Dessutom kan strukturella åtgärder åläggas endast om en beteendemässig åtgärd inte är tillräcklig eller om den är mer betungande för företaget än den strukturella åtgärden. Åtgärden får inte heller leda till att verksamhetsbetingelserna för näringsidkarens ekonomiska verksamhet går förlorade. Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande fäst uppmärksamhet vid att det i förslaget till reglering inte definieras vad som exakt avses med strukturella åtgärder. I bestämmelsen ingår dock en exempelförteckning. Det går inte att härleda en entydig definition av strukturella åtgärder ur EU:s konkurrensrätt. Om strukturella åtgärder vidtas kommer det aktuella fallet att påverka de metoder som kan användas för att återställa eller bibehålla konkurrensförhållandena på marknaden genom en enda åtgärd som inte kräver efterhandsövervakning. 

Ekonomiutskottet framhäver att de strukturella åtgärderna kommer i sista hand. Utskottet påpekar att de har hört till kommissionens metodurval sedan 2004, men att de inte har använts i praktiken. Marknadsdomstolens och högsta förvaltningsdomstolens behörighet i ärendet begränsar sig inte till att godkänna eller avslå Konkurrens- och konsumentverkets framställning, utan de kan också ålägga en åtgärd som avviker från framställningen och som är lindrigare, mer omfattande eller strängare. 

Påföljdsavgifter och bedömning av avgiftsbeloppet

Sammantaget hänför sig merparten av den nu föreslagna regleringen till bestämmelserna om påföljdsavgifter. Bakgrunden till förslagen är dels att direktivet föranleder ändringsbehov, dels att bestämmelserna om att bestämma påföljdsavgifter ska preciseras utifrån nationell prövning. Avsikten med de preciserade uppskattningsgrunderna är att de påföljdsavgifter som Konkurrens- och konsumentverket gör framställningar om ska bli mer förutsebara. Samtidigt skulle reglerna närma sig det beräkningssätt som tillämpas av kommissionen. 

I propositionen motiveras det inte varför bestämmelserna om påföljdsavgiftens belopp endast delvis ska tillämpas på den marknadsdomstol som fattar beslutet eller på högsta förvaltningsdomstolen som fungerar som besvärsdomstol, påpekar grundlagsutskottet i sitt utlåtande. Kommissionens riktlinjer för beräkning av böter, som de nu föreslagna reglerna grundar sig på, är administrativa bestämmelser som antagits av kommissionen och som inte är bindande för unionsdomstolarna. I propositionen uppger regeringen att man vid beredningen också har bedömt ett alternativ där bestämmelserna på ett samordnat sätt gäller också marknadsdomstolen och högsta förvaltningsdomstolen. Syftet med den föreslagna regleringslösningen är att tillförsäkra domstolarna omfattande prövningsrätt vid bedömningen av påföljdsavgiftens belopp. Ekonomiutskottet anser att den föreslagna lösningen är motiverad särskilt med tanke på säkerställandet av att påföljdsavgifterna är proportionerliga. 

Interimistiska förelägganden (45 §)

Konkurrens- och konsumentverket kan meddela ett interimistiskt föreläggande om att en konkurrensbegränsning ska upphöra, om det omedelbart konstateras att tillämpningen eller verkställandet av begränsningen kan skada konkurrensen allvarligt och irreparabelt. Enligt 45 § 2 mom. i lagförslaget ska det interimistiska föreläggandet gälla en viss tid eller tills verkets beslut i huvudsaken har fattats eller en i 12 § 3 mom. avsedd framställning har gjorts. Konkurrens- och konsumentverket får genom ett separat beslut förlänga giltighetstiden för ett tidsbegränsat interimistiskt föreläggande, om en förlängning är nödvändig. Verket ska upphäva ett interimistiskt föreläggande omedelbart när föreläggandet inte längre är befogat. 

Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande om propositionen ansett att den föreslagna bestämmelsen är problematisk med tanke på kraven på noggrann avgränsning och exakthet. Utredningen av konkurrensbegränsningar kan ta 2—7 år och konkurrensmyndigheterna har under denna tid en utredningsro som begränsar parternas rätt att få information. Ett interimistiskt föreläggande begränsar i sin tur ofta näringsfriheten och egendomsskyddet avsevärt. Grundlagsutskottet anser att exakthet och noggrann avgränsning talar för en viss tid, som kan vara längre än för närvarande. Ekonomiutskottet påpekar att direktivet tillåter att interimistiska förelägganden gäller för viss tid. Om föreläggandet är interimistiskt, ska tidsfristen enligt direktivet kunna förlängas om det är nödvändigt och lämpligt. Ekonomiutskottet föreslår att interimistiska förelägganden ska gälla en viss tid på det sätt som anges nedan i detaljmotiveringen. 

Andra frågor och utvecklingsbehov som tagits upp

Grundlagsutskottet har både nu och tidigare i sina utlåtanden om konkurrenslagen fäst uppmärksamhet vid reglering vars uttryckssätt och författningsspråk avviker från det normala. Bakgrunden till de uttryck som avviker från allmänspråket är de relevanta bestämmelserna på EU-nivå och strävan att i den nationella lagstiftningen i så stor utsträckning som möjligt använda begrepp som motsvarar de begrepp som används på EU-nivå. I sitt utlåtande har grundlagsutskottet fäst särskild uppmärksamhet vid begreppet ”markering”, som används i den föreslagna 17 a § och som motsvarar det engelska uttrycket ”marker”. För att skapa klarhet i regleringen bör man enligt grundlagsutskottets uppfattning helst använda ett allmänspråkligt uttryck eller åtminstone definiera innehållet i uttrycket ”markering” i lagen. Ekonomiutskottet anser att det är problematiskt att begreppsapparaten i konkurrenslagstiftningen utvecklas i en riktning som avviker från allmänspråket och som är begriplig endast för en liten grupp sakkunniga. Samtidigt måste man dock också väga in betydelsen av enhetlighet mellan begreppen på EU-nivå och nationell nivå. Ekonomiutskottet föreslår att begreppets innehåll förtydligas på det sätt som anges närmare i detaljmotiven nedan. 

Sakkunniga har dessutom pekat på ett behov av att vidareutveckla Konkurrens- och konsumentverkets icke-bindande rådgivning och anvisningar. Bestämmelserna i lagen om konkurrensbegränsningar och de bakomliggande EU-bestämmelserna är till många delar mångtydiga och tillämpas från fall till fall. Samtidigt är de ekonomiska konsekvenserna för näringsidkarna betydande på ett sätt som i hög grad kan begränsa näringsfriheten och egendomsskyddet. Även om man både på EU-nivå och nationellt så tidigt som 2004 i huvudsak slopade dispenser och icke-ingripandebesked, finns det fortfarande ett behov av att utveckla icke-bindande, både allmän och individuell vägledning. När det gäller procedurbestämmelserna hänför sig behovet av bedömning fortfarande också till utvecklandet av besvärsbestämmelserna med tanke på företagens rättsskydd.