Motivering

Inledning

Reservationen är identiskt med den till underlag för behandlingen lagda lagmotionen LM 3/2004 rd, som väckts av ledamot Jukka Gustafsson och undertecknats av 122 ledamöter. Utskottsmajoriteten föreslår att lagförslag 1 i lagmotionen förkastas och lagförslag 2 godkänns enligt utskottets ändringsförslag. Vid expertutfrågningen påpekades det att det spelrum den gällande lagen ger Finansinspektionen inte påverkas på något sätt även om lagförslag 2 godkändes i den form utskottet föreslår. När utskottet dessutom föreslår att lagförslag 1 i lagmotionen ska förkastas, innebär det att vi befinner oss i ett status quo-läge. Utskottets formulering ändrar inte situationen ett dugg och kundernas rätt till grundläggande banktjänster äventyras fortfarande på grund av de höga serviceavgifterna.

Motivering

Under de senaste årtiondena har det skett en stor teknisk och attitydmässig förändring hos bankerna i deras agerande i fråga om betalningstrafiken. I början av 1980-talet konkurrerade bankerna med varandra i att ta fram och erbjuda nya betalningstjänster. Något tidigare hade bankerna inlett kampanjen lönen till banken för att locka penningtrafiken till banker och andra finansinstitut. Gratistjänster var det främsta lockbetet som människor nappade på och lät bankerna sköta sina penningaffärer.

Efter liberaliseringen av finansmarknaderna följd av en bankkris var marknaden för betalningstrafiktjänster inte längre sig lik. När ränteregleringen upphörde skärptes konkurrensen mellan bankerna samtidigt som bankernas räntenetto minskade när räntemarginalen mellan utlånings- och inlåningsräntan krympte. Inkomsterna dalade och bankerna tvingades rikta blicken på andra tjänster i jakten på intäkter. De avgiftsfria betalningstjänsterna belades stegvis med avgift. Bankkrisen slog mot alla banker, som tvingades ty sig till garantier och stöd från staten. Av det offentliga bankstödet har till dags dato 5,5 miljoner euro gått förlorade för gott. Efter bankkrisen drog bankerna ned på antalet avgiftsfria tjänster och höjde priset på tjänsterna.

På några få årtionden har bankverksamheten fått en helt ny karaktär. Kunderna har lärts att använda bankomater och betalautomater samt telefon- och nättjänster. En övervägande majoritet av kunderna kan sköta sina betalningar utan mankemang och, ur banksynvinkel, behändigt elektroniskt via en nätbank. Men bankerna har också kunder som inte klarar av eller vill betala sina räkningar elektroniskt eller genom direktdebitering. Det kan vara knepigt för dem att använda en automat, för att inte tala om en dator eller en nätbank. Med hänsyn till att dessa personer utgör en liten bråkdel av bankernas alla kunder kan det inte bli ekonomiskt övermäktigt för bankerna att erbjuda dessa personer banktjänster till skäligt pris över disk. I ett kundperspektiv däremot är en serviceavgift på upp till 8 euro för en enda räkning oskälig. De räkningar som betalas över disk på banken är i snitt relativt små. Därför bör serviceavgiften stå i skäligt förhållande till själva räkningen. En engångsavgift på högst 2,5 euro torde räcka till för att täcka bankens kostnader för transaktionen.

För ett år sedan fogades till kreditinstitutslagen en ny 50 a § med bestämmelser om kunders rätt till grundläggande banktjänster. Enligt paragrafen får en depositionsbank endast av vägande skäl vägra att öppna ett vanligt inlåningskonto och att bevilja en produkt som är avsedd för användningen av ett sådant konto. I motiveringen till regeringens proposition (RP 33/2002 rd) konstateras att prissättningen av tjänsterna har betydelse för tillgången till grundläggande banktjänster. I propositionen sägs det att kundens rätt till grundläggande banktjänster inte ska kunna negligeras t.ex. genom oskälig och diskriminerande prissättning.

I praktiken är det svårt att konkurrensutsätta bankerna när det gäller betalningstjänster. För det första har bankerna gjort sina servicepaket och serviceavgifter så komplicerade att det är nästan omöjligt att jämföra dem med varandra. Dessutom petar bankerna hela tiden på servicepaketens innehåll och ändrar serviceavgifterna, vilket gör det svårt för kunderna att hänga med. Det ska vara mycket till att avsluta en bankrelation som pågått i årtionden. Konkurrensen och konkurrensens effekter på priset på kassatjänster har inte utfallit som de ska. Därför måste övervakningen av bankernas betalningstrafiktjänster och serviceavgifter effektiviseras. I lagförslaget föreslås att Finansinspektionen ska följa och göra en bedömning av serviceavgifterna, såväl i innehållsligt som i prismässigt och kvalitativt hänseende, samt övervaka att kundernas rätt till grundläggande banktjänster inte äventyras på grund av oskäliga serviceavgifter.