Allmän motivering
         
         Ekonomiutskottet föreslår att lagförslaget
            godkänns utifrån propositionen, med främst
            tekniska ändringar, och att lagmotionen om ändring
            av lagen om utsläppshandel förkastas.
         
         
         Regeringens proposition
         
         Propositionen gäller fördelningen av utsläppsrätter
            under den andra perioden av utsläppshandeln och samtidigt
            den första åtagandeperioden enligt Kyotoprotokollet.
            I linje med åtagandena i Kyotoprotokollet bör
            Finlands totala utsläpp 2008—2012 i snitt hålla
            sig på samma nivå som 1990. I praktiken betyder
            det att våra nationella utsläppsrätter
            ligger omkring 18 procent under behovet. Enligt beräkning är
            de årliga utsläppsrätterna 13 procent
            mindre än under den första perioden av handeln.
         
         
         Under behandlingen har utskottet speciellt sett på bördefördelningen
            i propositionen, utnyttjandet av projektbaserade mekanismer och anläggningarnas
            verkningsgrad.
         
         
         Energi- och klimatstrategin
         
         De principiella riktlinjerna i propositionen går tillbaka
            till statsrådets energi- och klimatstrategi (SRR 5/2005
            rd; RSk 17/2006 rd). Enligt strategin har Finland under åtagandeperioden
            enligt Kyotoprotokollet tillgång till tilldelade utsläppsenheter
            (AAU) motsvarande i snitt 70,5 miljoner ton (enligt den senaste
            beräkningen 71,1 miljoner ton). De räcker inte
            till för att täcka in det kalkylerade behovet;
            om effekterna av kolsänkor räknas med behövs
            det årligen i snitt ytterligare 11 miljoner ton (enligt
            de senaste uppgifterna 12 miljoner ton). Även om utsläppsåtagandena
            genom utsläppshandeln kan tillgodoses kostnadseffektivare
            bedömer Statens tekniska forskningscentral att vår
            nationalprodukt under Kyotoperioden är 0,6—0,9
            procent lägre än utan utsläppsåtagandena.
         
         
         Enligt strategin ska utsläppsminskningsbördan
            delas mellan de sektorer som omfattas av utsläppshandeln
            och de sektorer som står utanför så att
            den sektor som omfattas av utsläppshandeln står
            för omkring 8,7 miljoner ton av underskottet och sektorn
            utanför för omkring en miljon ton. Dessutom kommer
            staten att öka de utsläppsenheter som Finland
            har tillgång till med omkring 2,4 miljoner ton per år
            genom utsläppsminskningar som förvärvas
            med hjälp av Kyotomekanismerna och det s.k. testprogrammet.
         
         
         I sitt betänkande (EkUB 8/2006 rd) om redogörelsen
            ser ekonomiutskottet regeringens förslag till bördefördelning
            mellan de sektorer som omfattas och inte omfattas av utsläppshandeln och
            staten som motiverat i princip. Men på längre
            sikt bör målet vara att också den sektor
            som inte omfattas av utsläppshandeln axlar en större del
            av bördan. Den aktuella propositionen gäller bördefördelningen
            inom den sektor som omfattas av utsläppshandeln.
         
         
         Bördefördelningen inom sektorn för
            utsläppshandel
         
         
         Syftet med propositionen är såvitt det gäller
            bördefördelningen inom sektorn för utsläppshandel att
            se på vilka möjligheter olika sektorer har att genomföra
            växthusgasutsläppsminskande åtgärder
            och lyfta över kostnaderna för utsläppsbegränsning
            och förvärv av utsläppsrätter
            till priserna på sina slutprodukter. Sektorn för
            utsläppshandel är precis som i den gällande
            lagen indelad i fem undergrupper, men nu föreslås
            olika undergruppers utsläppsrätter bli skurna
            med hjälp av individuella effektivitets- och nedskärningskoefficienter
            i stället för en och samma anpassningskoefficient
            0,94616 som under den första perioden av utsläppshandeln.
            Under perioden 2008—2012 föreslås anpassningskoefficienten
            bli tillämpad bara på kondenselektricitet. Med
            hjälp av koefficienten kan den mängd utsläppsrätter
            som tilldelas en anläggning enligt fördelningsgrunderna
            minskas eller ökas. Effektivitets- eller nedskärningskoefficienterna
            för olika undergrupper varierar mellan 0,33 för
            kondenselektricitet och 0,95 för industriprocesser. Kondenselektriciteten
            drabbas därmed av de största nedskärningarna
            och processindustrin av de minsta.
         
         
         I övrigt svarar huvudprinciperna för fördelningen
            av utsläppsrätter mot gällande lagstiftning.
            Utsläppsrätter föreslås bli
            utdelade gratis utifrån utsläppen under 1998—2002,
            i fråga om kondenselektricitet under 2000—2003.
         
         
         Ekonomiutskottet anser att grundprincipen för bördefördelningen är
            helt i linje med energi- och klimatstrategin. Med hänsyn
            till de samlade samhällsekonomiska effekterna är
            det mest kostnadseffektivt att gradera bördan så att
            den tyngsta biten tilldelas den part som effektivast kan flytta över
            merkostnaderna till priset på slutprodukten. Det gör
            sig svårast i processindustrin eftersom priserna på slutprodukten
            bestäms på den globala marknaden. Om merkostnaderna
            för utsläppshandeln lyfts över på priserna
            betyder det att konkurrenskraften urholkas i ett läge där många
            konkurrentländer inte belastas på samma sätt.
            Den tyngsta bördan bärs då av energisektorn.
            Utsläppshandeln gör att utsläppsfria
            och lågemitterande produktionsmetoder får en betydande
            konkurrensfördel. Elproduktionen bör reagera
            på marknadssituationen genom att införa fler produktionsmetoder
            av detta slag. Det förutsätter nya investeringar,
            precis som utskottet framhåller i sitt betänkande
            om energi- och klimatstrategin, där det tar upp behovet
            av investeringar och eventuella åtgärder för
            att främja dem. Utskottet har anmodat regeringen att utnyttja
            tillgängliga styrmekanismer och att fördomsfritt
            utreda nya sätt att minska energiproduktion som baserar
            sig på fossila bränslen och att öka produktionen
            med hjälp av inhemska förnybara energikällor.
            För att säkerställa nya investeringar är
            det viktigt att den nationella fördelningsplanen avsätter
            en adekvat andel för nya deltagare.
         
         
         Enligt propositionen är den föreslagna fördelningen
            av utsläppsrätter konkurrensneutral i fråga
            om olika bränsletyper. Däremot påverkas marknadsandelarna
            för olika bränslen starkt av priset på en
            utsläppsrätt. Speciellt energivirke förväntas
            stå sig allt bättre i konkurrensen.
         
         
         För företagen innebär utsläppsrätterna
            en ny kategori av produktionsfaktorer som måste vägas
            in i priset på en produkt. Regeringen framhåller
            att det handlar om en alternativkostnad. Ett företag kan
            antingen sälja utsläppsrätten eller utnyttja
            den i sin produktion, beroende på vilketdera alternativet
            som är lönsammast. Men det låter sig
            inte göras i alla sektorer. Som framhålls i propositionen
            (s. 39) är fjärrvärmesektorn ett undantag
            i sammanhanget, eftersom den har avtalsfäst skyldighet
            att leverera värme. Sakkunniga som utskottet hört
            har velat fästa allvarlig uppmärksamhet vid nedskärningskoefficienternas
            konsekvenser för fjärrvärmesektorn. De
            sägs resultera i att fjärrvärme kan tappa
            väsentliga marknadsandelar till fastighetsspecifika uppvärmningssätt
            eller till att företagen går in för separata
            fjärrvärmenätverk som inte omfattas av utsläppshandeln.
            Enligt vissa beräkningar måste sektorn höja
            priserna för eventuella nya kunder med så mycket
            som 20 procent för att kunna täcka in merkostnaderna
            för att köpa upp utsläppsrätter.
         
         
         Fjärrvärmeproduktionen består till
            nästan 73 procent av kraftvärmeproduktion,
            som både nationellt och på EU-nivå konstaterats
            vara en effektiv och miljövänlig produktionsmetod. Fjärrvärme
            står för inemot 50 procent av uppvärmningen
            i Finland. Den omfattar för tillfället ca 90 procent
            av flervåningshusen för boende, omkring hälften
            av radhusen och lejonparten av våra offentliga byggnader
            och affärshus. Det finns alltså en viss tillväxtpotential
            inte minst för uppvärmning av småhus.
            Utskottet anser att varken den här tillväxtpotentialen
            eller det existerande fjärrvärmenätverkets
            funktion får äventyras med merkostnader på grund
            av utsläppshandeln. Med hänvisning till det som
            sagts ovan vill utskottet att det utreds vilka konsekvenser lagen
            om utsläppshandel har för fjärrvärmeutvecklingen
            och att åtgärder vidtas för att trygga villkoren
            för fjärrvärmesektorn (Utskottets
               förslag till uttalande).
            
         
         
         Projektbaserade mekanismer
         
         För att jämna ut kostnadseffekterna av de stränga åtagandena
            om utsläppsminskning kan Kyotoprotokollets projektbaserade
            mekanismer utnyttjas enligt länkdirektivet. Den bärande
            tanken bakom mekanismerna är att det för en global
            lösning på problemet inte spelar någon
            roll var utsläppsminskningar görs. Projekten kan
            på sin höjd utnyttjas som komplement till nationella
            insatser och därför kommer en högsta
            nivå för utnyttjande av mekanismerna att läggas
            fast i fördelningsplanen som statsrådet fastställer.
            Utskottets syn är att Kyotomekanismerna höjer minskningsåtgärdernas
            kostnadseffektivitet och bidrar till att lyfta av en del av den
            börda som klimatåtagandena innebär för
            samhällsekonomin. Dessutom ger de företagen en
            chans att sprida prisrisken med åtagandena över
            en längre period. Utskottet tillstyrker mekanismerna inom gränserna
            för vad de internationella reglerna tilllåter. 
         
         
         Det rör sig om betydande summor på marknaden
            kring mekanismerna. Där EU:s utsläppshandel är
            värd omkring 15 miljarder euro per år är värdet
            av pågående projekt baserade på mekanismerna
            lika stort enbart i Kina. Pågående eller planerade
            projekt uppskattas till flera tusen.
         
         
         Ekonomiutskottet anser i likhet med miljöutskottet
            (MiUU 42/2006 rd) att användningen
            av mekanismerna också bör ses som tekniköverföring
            för att gradvis knyta utvecklings- och övergångsländerna
            med relevans för klimatförändringen närmare
            till insatserna för att minska växthusgaserna.
            Ekonomiutskottet inskärper att mekanismerna betyder stora
            möjligheter men också risker. Än så länge
            har vi lite erfarenhet av utnyttjandet av mekanismerna i större
            skala och därför är det mycket viktigt
            att följa upp hur de fungerar. Dessutom är projekten
            kring mekanismerna ofta långvariga och för dem är
            det av största vikt att veta hur man går vidare
            med utsläppshandeln efter 2012.
         
         
         I sitt betänkande EkUB 27/2006 rd om
            proposition RP 161/2006 rd har ekonomiutskottet behandlat
            administreringen av användningen av Kyotomekanismerna.
         
         
         Fortsatt utveckling av systemet
         
         Ekonomiutskottet understryker i sitt betänkande om
            energi- och klimatredogörelsen att det behövs
            ett globalt klimatavtal med rättvisa regler och påtalar
            bristerna i det nuvarande systemet med utsläppshandel.
            Det har bl.a. krävt bättre insyn i utsläppshandeln.
            Om Kyotomekanismerna konstaterar utskottet att marknaden inte exakt har
            reda på hur mycket man till syvende och sist har lyckats
            reducera växthusgasutsläppen med mekanismerna.
            Likaså måste det ses till att eventuella vinster
            genom utsläppshandeln används i överensstämmelse
            med målen till hållbara klimatinvesteringar. EU
            håller på att utveckla systemet och kommissionen
            väntas i år ge förslag till rättsakter.
         
         
         Utgångsläget är inte detsamma ens
            för alla EU-medlemsstater och åtagandet om utsläppsminskning
            varierar i betydande grad från en stat till en annan. På grund
            av målåret hör minskningsmålen
            för Finland till de strängaste i EU. Skillnaderna
            i nationella fördelningskriterier för utsläppsrätter
            och möjligheterna att utnyttja mekanismerna gör
            att villkoren för anläggningar i olika medlemsstater
            varierar ännu mer. Dessutom är staten i varierande
            grad med om att förvärva utsläppsenheter
            i olika EU-länder. Detta bidrar till att snedvrida konkurrenssituationen inom
            EU. Kommissionen har en chans att samordna förfarandena
            när den godkänner de nationella fördelningsplanerna,
            men det behövs också bättre gemenskapslagstiftning. 
         
         
         Propositionens syfte är att anläggningarna
            i varje undergrupp ska behandlas så rättvist som möjligt.
            För enskilda anläggningar bestäms åtagandena
            utifrån s.k. grandfathering utan närmare hänsyn
            t.ex. till anläggningarnas totala verkningsgrad. Anläggningarnas
            effektivitet bestäms i första hand med hjälp
            av nedskärningskoefficienter, som innebär att
            det skärs mer i utsläppsrätterna för
            kondensproduktion än i utsläppsrätterna
            för kraftvärmeproduktion och separat fjärrvärmeproduktion
            som har en lönsammare total verkningsgrad. Likaså gynnar
            tillförd effekt i nya anläggningar och ombyggnadsförpliktade
            anläggningar (31 n §) anläggningar med en
            effektiv total verkningsgrad, eftersom de tilldelas lika mycket
            utsläppsrätter som mindre effektiva anläggningar
            i samma undergrupp.
         
         
         För tillfället behandlas anläggningarna
            på sätt och vis i grupp, av praktiska skäl.
            Vårt nationella utsläppshandelssystem omfattar
            i dag inemot 600 anläggningar. Beslutsberedningen är
            brådskande och komplicerad och gör det svårt
            att bestämma för varje enskild anläggning
            hur många utsläppsrätter den ska tilldelas.
            Det är också svårt att föreskriva
            om en mindre strikt skälighetsbestämmelse om det
            inte finns rättvisa kriterier. För att undvika
            meningsskiljaktigheter om tolkningen bör principerna vara
            genomsebara och tydliga. Det bör också noteras
            att utsläppsrätterna inte ökar, utan
            att extra utsläppsrätter som tilldelas en anläggning
            minskar de utsläppsrätter som finns kvar för
            att tilldelas de övriga.
         
         
         Att vi nu har problem med prövningen enligt enskild
            anläggning betyder inte att systemet inte skulle behöva
            vidareutvecklas. Ekonomiutskottet anser i likhet med miljöutskottet
            att anläggningarnas miljöeffektivitet och låga
            utsläpp bör beaktas bättre när
            systemet vidareutvecklas. Med bättre kriterier t.ex. för
            utvärdering av bästa tillgängliga teknik
            skulle systemet tillföras behövlig flexibilitet
            som i sin tur skulle göra det möjligt att ta fram
            och utnyttja ny miljövänlig teknik.
         
         
         Övrigt
         
         Enligt lagförslaget ska statsrådet precis
            som under den första perioden av utsläppshandel
            upprätta ett förslag till slutlig fördelningsplan
            för kommissionen inom ramen för reglerna i lagen om
            utsläppshandel. Förfarandet är detsamma som
            under den första perioden av utsläppshandel.
         
         
         Med hänsyn till de snäva tidsgränserna
            för beslut ser utskottet förfarandet som motiverat
            i sig, men saken är så pass viktig att utskottet
            vill få utförlig information om den så fort
            den slutliga fördelningsplanen har blivit godkänd.
         
         
         Lagmotionen
         
         I de delar som det i lagmotionen föreslås ändringar
            i hur man tar större hänsyn till anläggningarnas
            verkningsgrad, utnyttjar de projektbaserade mekanismerna och garanterar
            riksdagens befogenhet att besluta om det totala antalet utsläppsrätter
            hänvisar utskottet till det som anförts om regeringens
            proposition.
         
         
         I lagmotionen föreslås att 10 procent av utsläppsrätterna
            ska auktioneras. Enligt utskottet betyder det föreslagna
            auktionsförfarandet problem inte minst för de
            företag som inte kan slå ut merkostnaderna för
            auktioneringen på sina produktpriser. Det gäller
            framför allt våra exportföretag. Vi bör
            absolut inte motarbeta lika konkurrensvillkor för våra
            exportföretag. Våra totala nationella utsläppsrätter
            ligger omkring 18 procent under det beräknade behovet.
            Elproducenterna i Finland och de fjärrvärmeproducenter som
            inte har tillgång till billigare sätt att minska sina
            utsläpp än priset på utsläppsrätterna
            blir på grund av de knappa utsläppsrätterna
            tvungna att köpa upp en stor del av sina utsläppsrätter
            i de övriga EU-länderna, också utan auktion.
            Om en del av utsläppsrätterna dessutom såldes
            på auktion skulle det snedvrida konkurrensen jämfört med
            anläggningar i andra länder och, för
            fjärrvärmens vidkommande, med värmeproduktionen
            utanför sektorn för utsläppshandel. Ett
            fungerande auktionssystem kräver så vitt utskottet kan
            se samordnad lagstiftning åtminstone i hela EU.
         
         
         I motionen föreslås en nedskärningskoefficient
            på 0,75 för undergrupp C (fjärrvärme
            och kraftvärme) och 0,10 för undergrupp D (fjärrvärme).
            Nedskärningskoefficienterna bör bestämmas
            så att de beaktar i vilken mån olika undergrupper
            kan flytta över kostnaderna för utsläppsbegränsning
            och förvärv av utsläppsrätter
            till priserna på sina slutprodukter. Också med
            koefficienter enligt propositionen är nedskärningarna
            inom energiproduktionen jämfört med det uppskattade
            behovet av utsläppsminskningar större än
            i de övriga medlemsstaternas fördelningsplaner
            i snitt. Utskottet ser därför helst att strängare
            nedskärningskoefficienter inte införs för
            undergrupp C och D.
         
         
         Staten föreslås ogiltigförklara eventuellt
            outnyttjade utsläppsrätter som reserverats för
            nya deltagare. Utskottet påpekar att det inte blir klart förrän
            i slutet av perioden för utsläppshandel om de
            utsläppsrätter som reserverats för nya
            deltagare räcker till eller om det blir utsläppsrätter över.
            Just nu vet vi inte hur läget på marknaden och
            priset på utsläppsrätter eller för
            klimatpolitiken efter 2012 och statens möjligheter att
            utnyttja inbesparade utsläppsrätter efter 2012
            ser ut. Utskottet vill därför inte utesluta den
            möjligheten att staten kan sälja eventuellt outnyttjade reservrätter.
            Det kan vara bra inte minst om det råder brist på utsläppsrätter
            och priset ligger högt.