Motivering
         
         Redogörelsens utgångspunkter
         
         Regeringen motiverar i sin redogörelse varför det
            behövs en samordnad naturresurspolitik och ställer
            upp en rad strategiska mål och strategier med förslag
            till konkreta åtgärder att gå vidare från.
            Faktaunderlaget består av analyser av de viktigaste förändringskrafterna
            och förändringstrenderna inom naturresurspolitiken,
            nuläget i användningen av naturresurser, de strategier som
            genomförts hittills och de utmaningar vi står
            inför. Regeringens vision är att Finland 2050
            ska vara en ansvarsfull föregångare inom en smart
            naturresursekonomi.
         
         
          Med en samordnad naturresurspolitik eftersträvar man
            ett integrerat arbetssätt för att bättre kunna
            ta hänsyn såväl till kopplingen mellan
            olika slag av naturresurser som sambandet mellan naturresurser och
            klimat- och energipolitik. Ambitionen är att sammanföra
            de nuvarande separata utvecklingsplanerna till en samordnad struktur
            för naturresurspolitiken i Finland. Veterligen kommer den
            att ha en bredare täckning än någon annan
            i världen hittills.
         
         
         Jord- och skogsbruksutskottet och miljöutskottet har
            i sina utlåtanden omfattat av de viktigaste strategierna
            i redogörelsen. Miljöutskottet har särskilt
            sett på sambandet mellan naturresurspolitik och klimatpolitik
            och på hur bioekonomi och miljöaspekter kan samordnas.
            Jord- och skogsbruksutskottet gör i sitt utlåtande
            en bred utvärdering av Finlands biopotential ur skogsbrukets,
            jordbrukets och livsmedelsekonomins synvinkel.
         
         
         Ekonomiutskottet anser att redogörelsen är bra
            och behövlig. Den har fått ett positivt mottagande
            inte bara av de utskott som lämnat utlåtanden
            utan också av sakkunniga som hörts i ekonomiutskottet.
            Den lyfter på ett förtjänstfullt sätt fram
            behovet av en samordnad naturresurspolitik och ritar upp en möjlig
            väg att gå vidare på. Även om
            strategierna fortfarande är förhållandevis
            generella ger det en tillräckligt substantiell grund för
            fortsatt arbete. Förberedelser har gjorts genom en lång
            rad utredningar som ett stort antalet experter inom olika områden
            har bidragit till. Det ger en god grund för det breda samarbete
            som behövs.
         
         
         Om man vill fördjupa olika aspekter på naturresurspolitiken
            kommer det att kräva en mer omfattande behandling också i
            riksdagen, men det har den tillbudsstående snäva
            tidsplanen inte gett några möjligheter till här.
            Betänkandet tar upp de skäl som talar för
            en samordnad naturresurspolitik och ser på de viktigaste
            temana som ingår i den.
         
         
         Naturresurser
         
         Den internationella utvecklingen
         
         Befolkningstillväxten, allt fler extrema väderfenomen
            och den ökade industriella produktionen inte minst i länder
            i utveckling har lett till växande efterfrågan
            på naturresurser och delvis också till brist på dem.
            Den strategiska betydelsen av vatten, biomassa, livsmedel, jord
            och mineraler blir ännu mer accentuerad under kommande år.
            Enligt FN:s millennieutvärdering (Millennium Ecosystem
            Assessment) har så mycket som två tredjedelar
            av de ekosystemtjänster som är viktiga för
            människan försvagats eller ställts på spel.
            Trots att industriländernas koncentrering på serviceproduktion ökar
            och naturresurser eventuellt utnyttjas mindre intensivt, har användningen
            av naturresurser globalt sett hela tiden ökat och kommer ännu
            i flera decennier att öka i länder i utveckling.
         
         
         Nu har också EU reagerat på situationen. Kommissionen
            har på senare tid låtit utarbeta flera studier
            och strategier om tryggad råvaruförsörjningT.ex.
            kommissionens meddelande Ett resursstarkt Europa, KOM(2011) 21;
            kommissionens meddelande "Tackling the challenges in commodity markets
            and on raw materials", COM(2011) 25; "The raw materials initiative — meeting
            our critical needs for growth and jobs in Europe", COM(2008) 699
            och rapporten "Raw materials policy — 2009 annual report"
            från kommissionens generaldirektorat för handel..
            I sin råvarupolitik lyfter EU starkt fram resurseffektiviteten
            och hur råvaruförsörjningen ska tryggas
            både inom EU och från tredjeländer. Kommissionen
            bedömde till exempel i sitt meddelande Ett resurseffektivt
            Europa att efterfrågan på högteknologiprodukter
            kommer att öka behovet av sällsynta jordartsmetaller
            tiotals gånger om fram till 2030. Det är beskrivande
            för det globala läget att utvinningen av de här
            råvarorna har koncentrerats till råvarukällor
            som ägs av Kina. Kina producerar upp till 90 procent av en
            del av mineralerna. Gruvmineralerna har redan blivit ett industri-
            och handelspolitiskt redskap, för till exempel Kina begränsar
            exporten av dem. Problemen med tillgången på naturresurser
            erkänns i EU, men man har ännu inte lyckats ta
            fram metoder att åtgärda situationen.
         
         
         Framtidsutskottet ser i sin utredningLöytöretkiä biopolitiikkaan — Suomen
            biopolitiikan haasteita ja näkökulmia globaaleissa
            puitteissa 2010—2050; Framtidsutskottet publikation 1/2010. om
            biobranschen ett sådant scenario att produktionen polariseras
            mellan en storskalig och kapitaldominerad agribusinessmodell och
            en modell för småskalig arbets- och kunskapsdominerad
            produktion. De två modellerna kommer att konkurrera med
            varandra i produktionen av näring, fibrer och energi i
            alla länder med bioproduktion att räkna med. 
            Framtidstrenden är också att kunskap lyfts starkare
            fram än någonsin. Det bottnar i en starkt kund-
            och efterfrågetillvänd forskning och utveckling.
         
         
         Ekonomiutskottet poängterar att Finland i internationella
            sammanhang aktivt bör främja målen för
            en hållbar användning av naturresurserna. Finland
            har ett bra läge med tanke på beslutsfattandet
            i EU att inta en ledande roll i den fortsatta beredningen av unionens
            naturresurspolitik.Det behövs ett aktivt grepp, för
            unionslagstiftningen anger till stor del ramarna till exempel för
            en effektivare användning av material och energi, återvinning
            och materialåtervinning (avfall/biprodukter).
         
         
         Tack vare den kunskapspotential vi redan har och en fortgående
            utveckling av den har vi en god grund också för
            internationell konkurrens och ökad export. Våra
            innovationspolitiska strategier stöder redan nu ovan beskrivna
            efterfrågedominerande modell.
         
         
         Finland
         
         Det finns gott om förnybara (inte minst bio- och vattenresurser)
            och icke förnybara (framför allt mineraler) naturresurser
            i Finland som vår ekonomi i stora delar bygger på.
            I relation till folkmängden är Finland exceptionellt
            rikt på naturresurser. Vår naturresursekonomi
            backas upp av våra rikliga skogs- och vattenresurser och
            den Fennoskandiska skölden med sina mineraler. Vår
            biokapacitet per capita hör till de högsta i världen. Å andra
            sidan försvagas den av att vår konsumtion ökar.
            Det uppskattas (Global Footprint Network) att vår konsumtion
            2029 överskrider naturens förnyelsekapacitet.
         
         
         Bedömningen talar för det som starkt framhålls
            i redogörelsen att det behövs bättre
            energi- och materialeffektivitet, fler slutna kretslopp och mer
            forskning och utveckling. Det är viktigt att upprätta
            ett nationellt material- och energieffektivitetsprogram som anger
            hur vi ska uppnå vår potential för en
            effektivare naturresurs- och energianvändning, hur vi ska
            lägga upp målen och ta fram indikatorer för
            uppföljningen.
         
         
         Bioekonomin. 
         
          Jord- och skogsbruksutskottet ger i sitt utlåtande
            en heltäckande beskrivning av vår biopotential.
            Det ser stora möjligheter att öka användningen
            av våra betydande naturresurser inom åkerbruk
            och livsmedelsekonomi utan risk för en hållbar
            naturresursekonomi. Enligt utlåtandet har Finland tack
            vare sina breda och rikliga bioresurser, sitt kunnande och sin starka och
            reformvänliga skogsindustri och sitt jordbruk alla chanser
            att ligga i utvecklingens framkant inom bioekonomin.
         
         
         Trädbeståndet i Finland växer årligen
            med omkring 100 miljoner kubikmeter. Enligt vissa bedömningar är
            avverkningen av gagnvirke bara ungefär 75 procent av vad
            en hållbar avverkning skulle ha medgett. Skogsflis (gren-
            och toppmassa, småvirke, stubbar och rotvältor)
            utgör redan nu en betydande energikälla som kommer
            att utnyttjas i mycket större omfattning på grund
            av målen för ökad användning
            av förnybar energi. Den årliga teknisk-ekonomiska
            potentialen för skogsenergi uppskattas till ca 15 miljoner
            kubikmeter, som hittills utnyttjats till mindre än hälften
            (2010 drevs omkring 6 miljoner kubikmeter). Klimat- och energistrategin
            ställer 12 kubikmeter som mål för den årliga
            användningen av skogsflis. Om virkesanvändningen ökar
            inom de här gränserna bedöms den inte äventyra
            industrins tillgång på gagnvirke och inte heller
            försvaga kolsänkorna.
         
         
         Jord- och skogsbruksutskottet konstaterar i sitt utlåtande
            att redogörelsen snarare är alltför försiktig
            i sina bedömningar av användningen av skogarna.
            För att trä ska kunna utnyttjas i större skala
            och effektivare för industrin kräver det bland
            annat en bättre drivingslogistik. Det behövs bättre
            transportförbindelser på landsvägar, järnvägar
            och vattenvägar. Behoven måste beaktas i kommande
            infrastruktur- och logistiklösningar.
         
         
         Det finns en betydande bioekonomisk potential också i
            jordbruks- och livsmedelsproduktionen. Det finns omkring 2,3 miljoner
            hektar åkermark i Finland; för självförsörjning
            på livsmedel behövs det ca 1,8 miljoner hektar. Återstående
            500 000 hektar kan användas till exempel för integrerad
            och mångsidig produktion av mat, fodermedel, energi, protein-
            och oljeväxter, biobränslen och biomaterial. Olika
            biomassors sidoströmmar är många och
            bara en bråkdel av den biomassa som produceras slutar som
            livsmedel för konsumtion. Också i den här
            sektorn är det möjligt att öka materialeffektiviteten
            avsevärt. 
         
         
         Bioekonomin omfattar också myrar och torvmarker, som
            utgör inemot en tredjedel av Finlands areal (10 miljoner
            hektar). Omkring hälften av myrarna är utdikade
            för skogsbruk, ca 70 000 hektar har röjts
            till åkrar och omkring 60 000 hektar per år
            används för torvproduktion. Av den nuvarande myrarealen är
            omkring 1,13 miljoner hektar skyddad myrmark (ca 13 procent av den
            totala arealen) och dessutom finns det omkring 3 miljoner hektar
            som inte används för produktion. I dagens läge
            spelar torven en viktig roll inte minst som ersättande bränsle
            för stenkol i kraftvärmeproduktion. Torven står
            för omkring 7 procent inom vår totala energiförbrukning.
            Ekonomiutskottet anser att det nyligen utarbetade förslaget
            till nationell strategiFörslag till en nationell strategi
            för hållbart och ansvarsfullt användande
            och skydd av myr- och torvmarker, JSM 2011:1. för
            myrar och torvmark är en bra grund för fortsatta
            utredningar och ett viktigt komplement till den nationella naturresurspolitiken.
         
         
         För bioekonomin bör målet vara att
            alla sidoströmmar av produktionen antingen utnyttjas eller återförs
            till det naturliga kretsloppet. Här spelar decentraliserade
            produktionsmodeller en viss roll. De minskar behovet av att transportera naturresurser,
            möjliggör en smidig användning av råvaror,
            bidrar till ett effektivare materialkretslopp, stärker
            den regionala ekonomin och förbättrar försörjningsberedskapen.
            Användningen av lokala energikällor, som biogaser
            och avfall som uppstår lokalt inom jordbruket, ökar materialeffektiviteten.
            I takt med att tekniken utvecklas blir också småskalig
            produktion energieffektivare.
         
         
         Jord- och skogsbruksutskottet konstaterar i sitt utlåtande
            att det behövs ett program för effektivare biomassaproduktion
            för att trygga råvaruförsörjningen
            inom bioekonomin. Där bör anges aktiva metoder
            för att producera biomassa som beaktar skogsägarnas
            behov. Programmet bör täcka in hela produktionskedjan
            allt från produktion av biomassa och drivningsmetoder till logistik.
            Det bör också ta hänsyn till de krav
            som markanvändningen, biodiversiteten och naturskyddet
            ställer. Ekonomiutskottet menar att programmet skulle kunna
            fungera som pilotprojekt för hur verksamhetsmodellerna
            inom en hållbar naturresurspolitik genomförs i
            praktiken.
         
         
         Mineralekonomin.
         
         Finland har ypperliga möjligheter att bryta mångdubbelt
            mer gruvmineraler. Arbets- och näringsministeriet bedömer
            att brytningen kommer att öka från ca 4 miljoner
            ton 2008 till så mycket som 70 miljoner ton per år 2020.
            I vår berggrund finns förekomster av flera metallmalmer
            (framför allt: kobolt, krom, guld, koppar, litium, nickel,
            palladium, järn, zink, uran och vanadin) och industrimetaller
            (inte minst: apatit, dolomit, ilmenit, kalcit, kaolin, kvarts, fältspat,
            magnecit, talk och wollastonit). Den viktigaste stenarten är
            täljsten.
         
         
         Kommissionen publicerade sommaren 2010 en rapport"Critical
            raw materials for the EU", rapport från RMSG-arbetsgruppen
            juni 2010. som bland 40 kritiska råvaror plockar
            ut de 14 mest kritiska industrimineralerna och övriga råmaterialen
            för industrin i EU. Man bedömer att det finns
            moderata eller goda förekomster av åtta
            av materialen i Finland; tre av dem (kobolt, niob och platina) bryts
            redan nu eller finns i planerna för gruvprojekt. Utöver
            dem förekommer det i vår markgrund flera gruvmineraler
            som av EU klassas som mycket betydelsefulla eller betydelsefulla.
            Enligt nuvarande kunskap är det bara Finland och Sverige
            bland EU-länderna som har en betydande potential för
            utvinning av kritiska råmaterial. Ju knappare det blir
            om naturresurserna och ju högre priserna stiger, desto
            mer lönsamt blir det att utvinna allt mindre förekomster.
            För finländska företag öppnar
            det nya affärsmöjligheter att ta fram mer miljövänliga
            gruvprocesser. Vi har redan nu högkvalitativ kompetens
            på såväl apparat- och maskintillverkning
            som processer. Det är talande att omkring 70—90
            procent av sådan underjordsteknik som
            utnyttjas globalt i gruvor härstammar från finländska
            och svenska företag.
         
         
         Vattenhushållning. 
         
         Vatten är den viktigaste naturresursen för
            människan, naturen, jordbruket och industrin. Över
            10 procent av markytan i Finland är täckt av vatten.
            Det finns gott om möjligheter att använda vatten
            effektivare, men för det krävs det teknisk utveckling.
            Med hjälp av tekniken kan vi höja potentialen
            för att utnyttja vatten genom att återvinna vatten
            och genom att använda havsvatten och avloppsvatten. 
         
         
         Det finns redan nu stor kompetens på vattenteknik i
            Finland. Världsmarknaden för vatten uppgår årligen
            till 300—350 miljarder euro och ökar med 10 procent
            per år. Det finns omkring 300 företag i vattensektor
            i Finland. I framtiden kommer vattenkemikalier och vattenhanteringsteknik
            att vara viktiga affärsområden. Det finns möjligheter
            till ny affärsverksamhet inte minst när det gäller
            att mäta och följa upp vattenförsörjningsnätverkens
            kondition, vattenkvaliteten och vattenresurserna och att förädla
            informationen för olika användargruppers behov.
            Informationen kan utnyttjas till exempel för att optimera industriprocesser,
            hantera översvämningsrisker eller besluta var
            saneringsinvesteringar ska sättas in. 
         
         
         Nya sektorer. 
         
         I framtiden kan slutprodukter av trä bestå till
            exempel av nya material, kemikalier, läkemedel eller hälsofrämjande
            beståndsdelar i livsmedel. Vid sidan av traditionella användningssätt
            har vi numera också naturprodukter och ersättningar
            för kolbindning. 
         
         
         Förädlingsvärdet kan höjas
            också på moderna produkter. Som exempel kan nämnas
            smarta förpackningar som man arbetar på att ta
            fram. Det forskas också i utvinning av nya bioråvaror.
            Att utnyttja alger som råvara för biobränslen
            och att producera väte med hjälp av bakterier
            från blågröna alger och solljus kan bli
            framtida framgångsprodukter också på den
            internationella marknaden. Också nya typer av processer,
            som att framställa biologiskt kol ur träflis, är
            under utveckling. Det finns efterfrågan på nya
            lösningar, för marknaden för förnybar
            energi har ökat med i genomsnitt 20 procent per år.
         
         
         Ekosystemtjänster. 
         
         Vid sidan av naturresurser tar redogörelsen upp ekosystemtjänster,
            som avser all materiell och immateriell nytta som människan
            har av naturen.  Mänsklighetens liv och välfärd
            och tillgången på ekosystemtjänster grundar
            sig på biodiversiteten och de funktioner som den upprätthåller.
         
         
         Ett begrepp som i sig inbegriper alla former av naturresurser är
            behövligt i sig redan för att samma tjänst
            kan innefatta någonting materiellt och immateriellt på samma
            gång. Som exempel kan nämnas rekreation och turismtjänster
            som för att möjliggöra ett immateriellt
            utbud kan kräva omfattande byggnation. I redogörelsen
            täcker ekosystemtjänster ibland in både
            immateriella och materiella tjänster, ibland helt immateriella
            tjänster (t.ex. kapitel 4.4). Innehållet i termen behöver
            preciseras till exempel på det sätt som miljöutskottet
            föreslår i sitt utlåtande.
         
         
         Ekosystemtjänsterna har samband med det pågående
            Metso-handlingsprogrammet, som lyfts fram i både jord-
            och skogsbruksutskottets och miljöutskottets utlåtanden.
            Programmet Metso är en frivillig ordning som stöder
            handel med naturvärden och som möjliggör
            inkomster för skogsägaren av att skydda och vårda
            skogsnaturen. Ekonomiutskottet bedömer att det uppstår ännu
            fler nya modeller för affärsverksamhet för
            att utnyttja immateriella ekosystemtjänster.
         
         
         Behovet av en naturresurspolitik
         
         Naturresurserna är förknippade med många
            viktiga sektorsfrågor, men det finns också allt
            fler gemensamma faktorer. Den skärpta internationella konkurrensen
            om de minskande naturresurserna har många protektionistiska
            drag och gör att det behövs en samordnad nationell
            syn på naturresurserna. En viktig gemensam faktor är
            klimatförändringen och i det sammanhanget de klimat-
            och energipolitiska villkoren och målen. Det här
            sambandet tas upp både i redogörelsen och i miljöutskottets
            utlåtande.
         
         
         Sambandet mellan olika sätt att utnyttja naturresurserna är
            närmare än någonsin. Redan nu har intresserade
            parter inom olika sektorer ett mycket nära samarbete. Exempelvis
            arbetsgruppen för bioekonomi går över
            sektorsgränserna och förenar de parter som producerar
            och bereder biomassa kring en gemensam strategi. Analogt har arbetsgruppen
            för en mineralstrategi förenat aktörer
            inom gruvsektorn. Men bioekonomin och mineralekonomin har analyserats
            som två ganska separata sektorer och några synergier mellan
            dem går det ännu inte att peka på. Gränserna
            mellan olika naturresurser och olika sätt att använda
            dem har blivit alltmer diffusa.
         
         
         Innovationer följer inte heller några sektorsgränser
            utan uppstår snarare precis i gränssnittet mellan
            olika sektorer. Metoderna för att främja samarbete
            mellan olika sektorer kan påskynda uppkomsten av nya lösningar.
            För ett övergripande naturresurstänkande
            talar också redogörelsens syn på ekosystemet
            som en gemensam faktor för allt utnyttjande av naturresurser,
            såväl materiellt som immateriellt. 
         
         
         Ekonomiutskottet anser att naturresurspolitiken har många
            beröringspunkter inte bara med klimat- och energipolitiken
            utan också med konkurrens- och handelspolitiken. Metoderna
            inför de minskande naturresurserna är också gemensamma.
            Framför allt behövs det mer material- och energieffektivitet
            i användningen av naturresurser. 
         
         
         Klimat- och energipolitiken
         
         Klimatförändringen och åtgärderna
            för att begränsa konsekvenserna av den inverkar
            på många sätt på naturresurspolitiken.
            Klimatförändringen inverkar på förekomsten
            av naturresurser, deras kvalitet, regionala fördelning
            och möjligheterna att utnyttja dem. Den ökar bristen på vissa
            naturresurser, vilket i sin tur ökar konkurrensen och höjer
            priset och gör det nödvändigt att arbeta
            för en mer hållbar användning av naturresurserna.
            Bristen och åtgärderna mot klimatförändringen
            fungerar å andra sidan som ett incitament för
            att ta fram ersättande produkter och effektivare teknik
            genom nya innovationer. Ekonomiutskottet har betraktat frågan
            ur många olika synvinklar bl.a. i sitt betänkande
            om klimat- och energiredogörelsen (EkUB 9/2009
               rd).
         
         
         Man försöker motarbeta konsekvenserna av klimatförändringen
            genom handel med utsläppsrätter. Utsläppshandeln
            ska uppmuntra till att ersätta fossila bränslen
            med kolsnåla energikällor och minska energiförbrukningen
            genom bättre energieffektivitet. Detta förväntas öka
            användningen av förnybara bränslen. Dessutom
            har EU angett nationella mål för en ökad
            användning av förnybar energi; för Finland
            betyder de att andelen förnybar energi av den totala energin
            ska höjas till 38 procent fram till 2020. Med nuvarande teknik
            betyder det ökad användning inte minst av biomassa
            för att producera energi. EU:s mål är
            att  energieffektiviteten ska höjas med 20 procent fram
            till 2020.
         
         
         Om användningen av förnybar energi ökar
            i betydande grad, skapar det ett korstryck på tillgången
            på naturresurser för olika ändamål
            och behovet av att använda dem på ett sätt
            som ger största möjliga mervärde. Finland
            har som sagt gott om potential för ökat utnyttjande,
            men på global nivå räcker den nuvarande
            tekniken inte till för att täcka behovet av förnybar
            energi. Pöyrys kalkyler är mycket beskrivande
            för situationen för biobränslen. Om all
            träråvara och säd som årligen
            skördas i världen (inbegripet ris och majs) användes
            till råvara för flytande biobränslen,
            skulle de täcka bara något över 50 procent av
            det totala behovet av drivmedel i världen. Kalkylen beskriver
            mycket väl hur viktigt det är att samtidigt överväga
            olika sätt att nå de klimatpolitiska målen
            och tillgången på dem också i ett globalt
            perspektiv.
         
         
         Konkurrenskraft och innovationer
         
         Sektorstänkandet kommer fortfarande fram i forskningen, även
            om det också pågår vissa horisontella
            projekt. I regel forskas det i frågor som har med bio-
            och mineralekonomi och vattenhushållning att göra
            i olika institutioner eller enheter. Det finns ändå ett
            klart behov också av tvärfacklig kompetens på naturresurser.
            De här aspekterna behöver uppmärksammas
            bättre i planerna för undervisningen.
         
         
         Naturresurserna är grunden för Finlands konkurrenskraft
            och för nya innovationer. Skogsindustrin, gruvindustrin
            och delvis också teknologiindustrin är beroende
            av tillgången på nationella naturresurser och
            på att de används på ett hållbart
            sätt. Redogörelsens vision förutsätter
            i sin tur en livskraftig industri, för innovationer uppstår
            där var det finns produktion.
         
         
         Tack vare vår energidominerade industri har det uppkommit
            starka företag inom området energi- och materialeffektivitet,
            som styrning och reglering av industriprocesser. Finland har också legat
            i utvecklingens framkant när det gäller slutna
            vattenkretslopp och bättre vatteneffektivitet inom skogsindustrin.
            Dessutom ligger vi i framkant när det gäller att
            utvinna förnybar energi, om man ser till andelen förnybar
            energi av den totala energiproduktionen eller bioenergin. Som "biprodukt"
            till gruvindustrin har det uppstått energi- och materialeffektiv
            fortsatt metallberedning, apparat- och maskintillverkning och olika
            slag av tjänsteföretag.
         
         
         Knapphet kommer att alstra nya innovationer. Marknaden för
            energieffektivitet beräknas till exempel växa
            snabbare än marknaden för energiproduktion. Knappheten
            styr produktionen mot slutna kretslopp och höjer värdet
            på material som vi fortfarande klassar som avfall. Bedömningen är
            att också avfall i framtiden kommer att ha ett pris som
            motsvarar dess materialåtervinningspotential. Nuläget
            där återvinning kan bli dyrare än användning
            av ny råvara är inte hållbart.
         
         
         Fortsatta åtgärder 
         
         I redogörelsen anges fyra strategiska mål
            och fyra förändringsområden där
            strategierna ska genomföras. De strategiska målen är:
            "1. Naturresursekonomin och kompetensen och tjänsterna
            i anslutning till den bildar ett viktigt mervärde och en
            viktig källa till välfärd; 2. Naturresurserna
            utnyttjas på ett material- och energieffektivt sätt
            med strävan att kretsloppet sluts, vilket minskar växthusgasutsläppen
            och avfallet och vilket inte äventyrar naturens ekosystemtjänster;
            3. Finlands förändringsberedskap har tryggats
            med tanke på de kritiska naturresurserna och i närproduktionen
            skapar lösningarna lokal välfärd samt
            4. Finland är en uppskattad påverkare i internationella
            naturresursfrågor".
         
         
         Strategins mål är enligt utskottets uppfattning
            motiverade. Det lyfter fram följande fortsatta åtgärder
            för att genomföra målen i redogörelsen.
         
         
         En ansvarsfull ledning av naturresurspolitiken
         
         Det nuvarande systemet där kontrollen över
            naturresurserna är strikt uppdelad mellan olika ministerier
            stöder självfallet inte ett integrerat arbetssätt
            på bästa möjliga sätt. Det splittrade
            beslutsfattandet har bidragit till att planer och strategier har
            upprättats för enskilda naturresurser både
            nationellt och regionalt. Också lagstiftningen har blivit
            sektoriell och metoderna skiljer sig på vissa punkter från
            varandra.
         
         
         En samlad naturresurspolitik kräver samordning över
            sektorsgränserna. Målet bör vara att nyttja
            de nuvarande strukturerna, inte att skapa en ny hierarkisk modell.
            En tänkbar struktur är den modell för
            statlig koncernledningKaikki yhden ja yksi kaikkien puolesta
            (Sitras utredningar 21/2010) och Muutos on mahdollisuus — viisi ehdotusta
            seuraavalle hallitukselle 2011—2015 (ISBN:979-951-563-757-4). som
            tagits fram av Sitra. Den möjliggör en koppling mellan
            naturresurspolitiken och olika politikområden, som den
            ekonomiska politiken och miljö-, närings- och
            innovationspolitiken. Med hjälp av en horisontell ledningsmodell
            kan man ställa upp och tillämpa samordnade mål
            och arbetssätt utan att skapa nya förvaltningsstrukturer, öka
            resurserna eller rucka på ansvarssektorer. För framgång
            i det fortsatta arbetet krävs det engagemang och kapacitet
            för förändringsledarskap av aktörerna.
            Målet bör vara en flexibel modell som medger horisontellt
            substansledarskap med förmåga att omsätta
            de senaste forskningsrönen i konkreta åtgärder
            i samarbete med intressegrupper. I redogörelsen föreslås
            en naturresurspanel som ska hjälpa till att greppa helheter
            till underlag för beslut. 
         
         
         Naturresurserna är förknippade med olika slag
            av politiska betoningar och delvis också sinsemellan
            motstridiga krav. Det krävs beredskap för sådana
            situationer och ett klart beslutssystem för att eventuella
            intressekonflikter ska kunna lösas.
         
         
         Framtidskompetens och innovativa lösningar
         
         En ansvarsfull naturresurspolitik kräver både mer
            kunskap och större satsningar på kompetens och
            teknisk utveckling. 
         
         
         I dagens läge finns det tillgång till alltför
            lite framforskad kunskap och det finns motstridigheter i den. Det
            finns gott om statistik, men den är splittrad. I Finland
            produceras det varje år 58 olika typer av statistik om
            naturresurser och dessutom skrivs det olika slag av rapporter för internationell
            statistik. l till exempel miljösektor skrivs det årligen
            fler än 350 rapporter. I stället för
            nya rapporteringsförpliktelser behöver de nuvarande
            utnyttjas effektivare och det gäller också att
            se på om de är rätt fokuserade. Att statistiken över
            naturresurserna är sektorsspecifik gör det svårt
            att bilda sig en övergripande uppfattning om naturresurserna
            och om de materiella och ekonomiska flödena i anknytning
            till dem. Det framgick till exempel i samband med arbetet i arbetsgruppens
            för bioekonomi att det är mycket svårt
            att plocka ut det bioekonomiska mervärdet, sysselsättningen
            osv. ur den nuvarande statistiken. Dessutom behövs det
            ett mer omfattande prognosarbete och samhällsekonomisk konsekvensbedömning
            som tar hänsyn till sambandet mellan naturresurser. 
         
         
         Ekonomiutskottet omfattar det som sägs i redogörelsen
            om att statistiken över det samhällsekonomiska
            materialflödet och modeller för miljökonsekvensbedömning
            och miljö- och naturresursräkenskaper behöver
            tas fram i anknytning till nationalräkenskaperna. 
         
         
         Det krävs ett bredare perspektiv i forskning, utveckling
            och innovation. Det gäller att överväga
            hur finansieringen ska fokuseras för att stödja
            sektorssamarbetet på bästa tänkbara sätt.
            Det är allmänt känt att det är
            precis i gränssnittet mellan olika sektorer som de bästa
            förutsättningarna för innovationer finns.
            Ett av de viktigaste områdena som behöver utredas
            har med potentialen för bättre materialeffektivitet
            att göra.
         
         
         Ett nära samarbete mellan förvaltning, forskning
            och företag är ett livsvillkor. Det nya center
            för vetenskap, teknologi och innovation, SHOK, som föreslås
            i redogörelsen är i sig lovvärt, men
            det måste mera till än bara myndighetsbeslut,
            det kräver en gemensam vision av alla tre områden.
         
         
         Möjliggörande strukturer
         
         Samhället måste ha förmåga
            att anpassa sig till nya verksamhetsmodeller och att se över
            sina strukturer. Många planeringsmetoder, förvaltningsförfaranden
            och lagstiftningen måste uppdateras för att stödja
            en mer övergripande inställning till naturresurserna.
            Strukturerna ska möjliggöra helt nya affärsmodeller,
            som nätverksekonomi, ökad återvinning,
            materialåtervinning och lokal produktion. Naturresurserna ska
            också vägas in i planeringen av områdesanvändningen.
            Det gäller också att beakta att det för
            utvinning av naturresurserna krävs fungerande infrastruktur
            och kvalificerad arbetskraft.
         
         
         Tillståndsprocedurer. 
         
          Användningen av naturresurser är reglerad
            i flera olika lagar som karaktäriseras av ett stelbent
            tillståndssystem i flera steg med tillståndansökningar,
            myndighetsinstanser och utfrågnings- och besvärsprocesser. Det är
            mycket svårt att följa upp hur utfrågnings-
            och tillståndsprocesser i anknytning till samma projekt
            fortskrider för att de inte är samtidiga och för
            parterna är det besvärligt att få ett grepp
            om sina rättigheter och skyldigheter i olika processer.
            Tillståndsprocesserna betyder också överlappande
            arbete, som skulle kunna undvikas om tillståndskraven samordnades
            och utredningar som redan lämnats i samband med en tillståndsprocess
            utnyttjades i en annan. Tillståndsförvaltningen
            behöver skyndsamt ses över i sin helhet. Målet
            bör vara ett förfarande där ett projekt
            klarar sig med en tillståndsansökan. Det är myndigheternas
            sak att sköta samordningen så att olika myndigheters
            syn precis som nu blir beaktad vid tillståndsprövningen.
            Det skulle skapa klarhet i ansökningsprocessen utan att
            ställa en heltäckande tillståndsprövning
            på spel.
         
         
         Hur innovationer ska tas till vara. 
         
         Riskfinansieringen spelar en avgörande roll vid nya
            innovativa projekt, både när tekniken tas fram
            och när innovationer omsätts i produkter. Staten
            stöder redan nu i stor utsträckning innovationsfasen.
            Däremot har det blivit ett problem att innovationer som
            tagits fram med statlig finansiering säljs utomlands precis
            när de börjar ge ett mervärde och skapa
            arbetstillfällen. På grund av det internationella
            intresset för naturresursteknik kan man anta att "innovationsexporten"
            i den här sektorn kommer att vara livlig. Det är
            viktigt att ta problemet på allvar och att ta fram strukturer
            som stöder omsättningen av innovationer i produkter
            och etableringen av affärsverksamhet för att nyttan
            med finländska uppfinningar ska komma Finland till godo.
         
         
         Ägande. 
         
         I finsk lagstiftning om äganderätten till naturresurser
            varierar lösningarna för olika naturresurser.
            När det gäller till exempel grundvatten som regleras
            i vattenlagen har markägaren bara rätt att råda över
            sin egendom. Ägaren har den primära rätten
            att utnyttja grundvattnet inom sitt område, men saknar
            rätt att få ersättning för grundvatten
            som tas från området. Riksdagen behandlar som
            bäst en proposition om vattenlagen (RP 277/2009
               rd) som med hjälp av en företrädesordning
            försöker trygga den regionala tillgången
            till vatten i alla lägen. Den nya vattenlagen medför
            ingen förändring i ersättningsfrågan.
            Markägaren har omfattande rättigheter när det
            gäller naturresurser som omfattas av marktäktslagen.
            Markägaren har den exklusiva äganderätten
            till marksubstanser och lagen förpliktar inte ägaren
            att tillåta att andra utnyttjar dem. Markägaren
            har inte fått exklusiv rätt att bestämma
            om gruvmineraler inom sitt område, men ägaren
            har garanterad rätt att bli hörd och få ersättning
            för sitt område och för utvinning av
            mineralerna där.
         
         
         Utskottet tror att de nuvarande bestämmelserna kan
            komma att försvåra tolkningen till exempel i fråga
            om grundvatten när det blir vanligt med värmepumpar.
            Borrhålen sammanfaller inte nödvändigtvis
            alltid med gränserna för den fastighet
            som använder värmepump. Det är också möjligt
            att ökad kommersiell användning av grundvatten
            gör det nödvändigt att se på vem som
            bör få ersättning för utvinningen
            av en naturresurs. Med hänsyn till naturresursernas samhälleliga
            betydelse och deras ökade ekonomiska värde är
            det angeläget att se på om lagstiftningen om äganderätten
            till naturresurser som helhet måste bli tydligare och att
            vidta åtgärder för att precisera den.
            Inte minst när det gäller icke förnybara
            gruvmineraler bör man se på vilka möjligheter
            det finns att öka det inhemska ägandet och bearbetningen
            av råvaran i Finland. 
         
         
         Planering av markanvändningen. 
         
         Systemet för markanvändningsplanering spelar
            också en central roll i utvinningen av naturresurser. Olika slag
            av infrastrukturella och logistiska lösningar kräver
            att behovet av materiell och immateriell utvinning av naturresurser
            beaktas på ett hållbart sätt och att
            utnyttjande av naturresurserna möjliggörs. Olika
            synsätt måste samordnas för att bl.a.
            klimatpolitiska och näringspolitiska aspekter ska bli rättvist
            beaktade. Miljöutskottet framhåller i sitt utlåtande
            att det tryck på förändring som klimatförändringen
            innebär i förening med utvecklingen av en hållbar
            naturresursekonomi gör det viktigare än någonsin
            att planera  markanvändningen och styra samhällsstrukturen.
            Utskottet anser vidare att det ökar behovet av en hållbar
            balans mellan styrningen på riksnivå och i kommunerna.
            Markanvändningsplaneringen bör så fort
            som möjligt utvecklas så att den stöder
            klimat-, energi- och naturresurspolitiken. Ekonomiutskottet anser
            i sin tur att markanvändningsplaneringen utgör
            ett viktigt led i en hållbar naturresurspolitik. Detta
            delområde bör vidareutvecklas utifrån
            de närmare prioriteringar som man stannar för
            i det framtida förfarandet för att samordna naturresurspolitiken.
         
         
         Integrering och vardagslösningar
         
         Utskottet påpekar att integrering inte bara betyder
            information och handledning om redan beslutade lösningar
            utan att det civila samhället måste få säga
            sitt om strategierna. Det vill framför allt lyfta fram
            betydelsen av regionalt medinflytande. Det bör vägas
            in i en framtida modell för samordning av naturresurspolitiken.
         
         
         Det civila samhället är en central aktör
            i att omsätta målen för en hållbar
            naturresurspolitik i praktiska vardagslösningar. Det är
            viktigt att ge medborgarna konkreta verktyg för att använda naturresurser
            på ett hållbart sätt. Det gäller
            t.ex. att underlätta en effektiv återvinning,
            installera apparater som mäter elkonsumtionen i realtid och
            redskap för att följa upp elpriserna och införa
            ett klart miljömärkningssystem.
         
         
         Avslutningsvis
         
         Efterfrågan på naturresurser ökar
            både nationellt och globalt och det kräver att
            vi försäkrar oss om ett hållbart sätt
            att trygga tillgången på naturresurser på sikt,
            att vi utnyttjar det mervärde som finns i naturresurserna
            på ett produktivt sätt och att vi ser till att
            nyttan av våra naturresurser kommer Finland till godo.
         
         
         En fortsatt satsning på hållbara metoder och hållbar
            teknik är en nödvändighet också för
            att vi ska bevara vår internationella konkurrenskraft. En
            smart och totaleffektiv användning av våra ändliga
            naturresurser är ekonomiskt lönsamt, för det
            sänker produktionskostnaderna.
         
         
         Det främsta målet bör vara att öka
            material- och energieffektiviteten så att vi använder
            mindre för att skapa mer och med minsta möjliga
            negativa effekter. Jämsides med en hållbar användning
            av naturresurserna ökar också forskningen, utvecklingen
            och innovationerna kring den. Finland har stark kompetens bl.a.
            på teknik för att producera bioenergi, vattenteknik
            och mineralframställningsteknik. Man kan räkna
            med att exportpotentialen ökar i betydande grad på de
            här områdena. 
         
         
         I det fortsatta arbetet är det ytterst viktigt med ett
            tvärfackligt samarbete, en stark politisk uppbackning,
            styrmekanismer som skapar en marknadsledande position och satsningar
            på innovation.