Motivering

Utskottet föreslår att lagförslagen godkänns enligt propositionen.

Det permanenta systemet med exportfinansiering i form av krediter ska tillförsäkra finska exportföretag jämlika finansieringsmöjligheter i relation till de viktigaste konkurrentländerna. Exportörer kan erbjudas finansiella lösningar som inte finns att tillgå på marknaden. På grund av skuldkriserna förekommer det för närvarande störningar på den internationella finansmarknaden och de påverkar exportfinansieringen. Bankerna måste bereda sig på kommande skärpta kapitaltäckningskrav och åtgärder som ska öka risktoleransen. De här kraven kan också återspegla sig i tillgången och priset på pengar. De finansiella lösningar som lagen möjliggör stöder den finska exportindustrins konkurrenskraft på den internationella marknaden och den vägen också sysselsättningen.

Enligt arbets- och näringsministeriets gällande förordning ska graden av inhemskt ursprung i exporthandel som omfattas av ränteutjämningskredit vara minst 50 procent. I enskilda fall kan ministeriet godkänna en lägre inhemsk andel, om Finlands intressen i övrigt bedöms bli tillgodosedda på behörigt sätt.

Finnvera tillämpar finländska intressen i sin egen verksamhet utifrån den inhemska andelen (10—60 procent) i exportleveranserna per landskategori (0—7). De finländska intressena anses i regel vara tillgodosedda när kravet på inhemsk andel enligt landskategorin är uppfyllt. Enligt Finnvera går det att göra avsteg från kravet på inhemsk andel, om projektet anses ha särskild betydelse för den finska samhällsekonomin, effektiviteten i Finnveras exportgarantiverksamhet och Finlands konkurrenskraft.

Utskottet har erfarit att Finnvera i sina interna beslut anser att de finländska intressena är tillgodosedda om kravet på inhemsk andel uppfylls. Om andelen ligger under nivån enligt landskategorin, begär Finnvera ytterligare utredningar av kunden och gör utifrån dem en samlad bedömning av projektet och dess betydelse för de finländska intressena. Om betalningstiden för exportgarantin är kort lägger Finnvera vikt vid den inhemska andelen, men då tillämpas inte något krav på inhemsk andel som är bundet till landsriskkategorin.

Lagförslaget innehåller inga bestämmelser om inhemsk andel. Enligt 19 § 1 mom. ska närmare bestämmelser om ansökan om, beslut om, utbetalning av, kontroll av och rapportering om export- och fartygskrediter plus övriga anknytande villkor utfärdas genom förordning av arbets- och näringsministeriet. I förordningen kan arbets- och näringsministeriet enligt 7 punkten ges rätt att, i fall som gäller enskilda projekt, av konkurrens- och näringspolitiska skäl avvika från de villkor som ska tillämpas i fråga om finansieringsbeslut. I motiveringen står det att avvikelserna enligt förordningen ska kunna gälla till exempel graden av inhemskt ursprung eller en förlängning av giltighetstiden för en ränta som låsts i samband med köpeavtalet.

Utskottet ser det som viktigt att kravet på inhemsk andel är flexibelt. Om det schematiska kravet uppfylls bör beslutet kunna fattas utifrån en samlad bedömning, t.ex. enligt Finnveras interna riktlinjer. Bland annat globaliserade finländska företag kan ha svårt att uppfylla kravet i sin exporthandel, om de av kostnadsrelaterade och logistiska skäl har flyttat tillverkningen närmare kunderna. I sådana exportprojekt kan planeringen och delar av tillverkningen ändå finnas i Finland. Företag med säte i Finland kanaliserar sitt utländska resultat till Finland. Med tanke på närings- och sysselsättningspolitiken och de offentliga finanserna är det viktigt att genom flexibel exportfinansiering bidra till ett incitament för företag att ha säte i Finland.

Enligt 4 och 8 § i lagförslaget ska arbets- och näringsministeriet godkänna ränteutjämningsavtal och export- och fartygskrediter av avsevärd betydelse eller på exceptionella villkor. Bestämmelser om villkoren och förfarandet för godkännande ska utfärdas genom förordning av statsrådet. Enligt motiven ska ministeriet begära yttrande av statsrådets finansutskott före godkännandet.

Sakkunniga har sett det som viktigt att exportföretag som deltar i anbudsförfaranden snabbt får beslut om finansiering, så att de kan ge kunderna bindande finansiella anbud. Arbets- och näringsministeriet har uppgett att besluten i praktiken kan fattas på två—tre veckor. Utskottet anser att det är angeläget att fatta snabba beslut, så att inga affärer går förlorade på grund av att beslutsprocessen drar ut på tiden.