Centerns grupp i ekonomiutskottet fäster utöver det som konstateras i utskottets utlåtande uppmärksamhet vid två särskilda frågor nedan. 

Ledningen av regionernas livskraft på landskapsnivå

Genomförandet av reformen avgör hur väl målet att göra tillståndsförfarandena smidigare de facto lyckas. Regeringen måste styra genomförandet av regionförvaltningsreformen så att livskraftscentralerna verkligen kan möjliggöra tillväxt för företagen. I stället för uppkonstruerade interna besvärsförfaranden krävs det att regeringen Orpo ser till att det nya tillståndsverket också blir en stark rådgivningsorganisation.  

Det nya ledningssystemet verkar dock inte egentligen stödja målet med starka livskraftscentraler. Alla ministerier har haft intresse att säkerställa sina egna ställningar, vilket har lett till att förvaltningen fortfarande ter sig indelad i olika sektorer. 

Istället för ett stuprörstänkande bör man se till att livskraftscentralerna blir en motor för tillväxt- och internationaliseringstjänsterna som fungerar mellan den nationella nivån och kommunerna. Detta bör prioriteras i centralernas ansvarsområden. 

Livskraftscentralerna måste ges en stark roll som en aktör som hjälper företagen att nå alla offentliga företagstjänster, såväl exportfrämjande tjänster som innovationsfinansiering och andra tillväxttjänster. Regionernas styrkor och särskilda utmaningar bör beaktas bättre än planerat när det gäller de sakkunnigas placeringsorter. 

I den modell som regeringen nu föreslår finns det en risk för att beslut om godkännande av projekt fattas på en helt annan ort av personer som inte känner till regionens utvecklingsobjekt och tillväxtpotential. Regionerna borde själva få bestämma sina naturliga samarbetsområden. 

Ekonomiutskottet betonar dock inte i sitt utlåtande i tillräcklig grad vikten av regional och lokal kännedom, varken i fråga om Tillstånds- och tillsynsverket eller livskraftscentralerna. 

Risken för att den regionala och lokala kännedomen minskar är till exempel i fråga om Tavastland på väg att bli verklighet redan i inledningsfasen av reformen, eftersom inget huvudsakligt verksamhetsställe har anvisats för Tavastland. 

Enligt regeringens förslag fördelas NTM-centralen i Tavastland så att ärenden som gäller Egentliga Tavastland blir en del av livskraftscentralen i Inre Finland och ärenden som gäller Päijänne-Tavastland en del av livskraftscentralen i Sydöstra Finland. Enligt propositionen ska livskraftscentralen i Inre Finland ha sitt huvudsakliga verksamhetsställe i Tammerfors och livskraftscentralen i Sydöstra Finland i Kouvola. Dessutom fördelas uppgifterna vid NTM-centralen i Tavastland på åtta olika ansvarsområden. 

Livskraftsreformen kommer således att leda till att Tavastland blir ett randområde. Det väcker frågor och oro över hur man i samband med reformen säkerställer tillräcklig kännedom om näringslivet och företagen i regionen för att stödja företagens tillväxt och internationalisering, vilket är en av de viktigaste uppgifterna för livskraftscentralerna. 

Regeringen har under sin mandatperiod inte alls tagit hänsyn till östra Finlands särskilda behov. Centern har föreslagit ett tioårigt försök med en särskild ekonomisk region i östra Finland. 

Geografiskt är östra Finland ett vidsträckt område. Nu koncentreras de tre landskapens angelägenheter till en enda livskraftscentral. Verksamhetsområdet blir större och avstånden längre. Kontakterna med intressegrupperna kommer oundvikligen att minska, särskilt när det gäller möten och evenemang där man möts ansikte mot ansikte. 

Denna modell är ett hot mot den genuint regionala verksamheten. När man ser till de krav som ställs i statsförvaltningens produktivitetsprogram kommer verksamheten med tiden att koncentreras till livskraftscentralens placeringsort, vilket för sin del försämrar de övriga landskapens ställning. 

Regeringen har inte kommit med några tillfredsställande lösningar på den här utmaningen och därför kan vi inte godta att inte varje region har ett eget verksamhetsställe. Det är olyckligt att regeringen Orpo på detta sätt förvandlar hela landskap till randområden när det gäller livskraftsfrågor och än en gång centraliserar tjänsterna. Utöver Tavastland och östra Finland håller regeringen också på att göra Satakunta till ett randområde. 

Risken är att reformen förlamar den nya organisationens serviceförmåga för flera år framåt, i synnerhet när det genomförs betydande sparåtgärder och organisationsreformer inom statsförvaltningen: sysselsättningsområdena, livskraftscentralerna och överföringen av Team Finlands utlandsfunktioner till utrikesministeriet. Regeringen måste se till att helheten fungerar smidigt på alla håll i landet ända från start. Fokus måste ligga på tjänsterna och på att utveckla dem snarare än på förvaltningen. 

Alla livskraftscentraler måste ha förmåga att hjälpa företagen att ta sig från landskapen till världen. För detta behövs också verktyg i och med att regeringen bland annat har avskaffat innovationssedlarna utan nya ersättande lösningar. 

Även om det nya ämbetsverket är verksamt på riksnivå, måste tillståndsmyndigheterna känna till näringslivets behov också lokalt. 

I regeringen Orpos Finland överklagar ämbetsverken sina egna beslut

Regeringen har hittills sölat med sina insatser för att påskynda tillståndsförfarandena. Nu föreslår regeringen att det i samband med regionförvaltningsreformen och i anslutning till statens tillstånds- och tillsynsverk inrättas en enhet för bevakning av allmänintresset. I detta avseende är det alltså inte enbart frågan om en förvaltningsreform utan snarare om att det skapas en helt ny instans som inte på något sätt bidrar till att förtydliga eller förenkla det miljörättsliga tillståndssystemet. Enheten ska enligt propositionen vara självständig och oberoende. 

Det föreslås att enheten för bevakning av allmänintresset ska kunna anföra besvär över ett beslut av Tillstånds- och tillsynsverket om det behövs för att 

1) trygga ett miljöskydds- eller naturvårdsintresse eller något annat därmed jämförbart vägande allmänt intresse, 

2) avgöra viktiga rättsfrågor i anslutning till tillämpningsområdet för lagen eller 

3) säkerställa en enhetlig praxis för tillämpningen av lagen. 

Det är tillräckligt att ett av kriterierna uppfylls, eftersom kriterierna granskas oberoende av varandra. 

Regeringen föreslår nu alltså de facto ett arrangemang enligt vilket enheten för bevakning av allmänintresset vid Tillstånds- och tillsynsverkets miljöavdelning har rätt att utifrån de grunder som anges ovan överklaga ett beslut som miljöavdelningen har fattat om ett tillstånd enligt vattenlagen, miljöskyddslagen eller naturvårdslagen. 

I den ena korridoren av ämbetsverket beviljas tillstånd och i den andra anförs besvär över dessa tillstånd. Det låter som en lösning som endast regeringen Orpo är benägen till. 

I praktiken är många av de beslut som fattas inom ramen för begreppet allmänintresse inte enbart rättsliga till sin natur utan de bygger också på politiska och andra värderingar. 

Det förutsätts prövning för att avgöra hur olika intressen som är motiverade med tanke på det allmänna intresset ska bedömas sinsemellan. En fråga kan beroende på ur vilket perspektiv den granskas antingen främja eller försvaga allmänintresset. De ställningstaganden och andra lösningar som tas fram av den enhet för bevakning av allmänintresset som regeringen föreslår kommer därför alltid i viss mån att grunda sig på politiska värderingar. 

Politiska värderingsfrågor bör lösas av beslutsfattare som valts genom en öppen demokratisk process. De ska inte lösas genom att det inom en myndighet inrättas en egen besvärsmyndighet, och dessutom så att innebörden och definitionen av allmänintresset hålls på en mycket allmän nivå. Förhållandet mellan det allmänintresse som bevakas av den föreslagna enheten och de allmänna intressen som avses i sektorslagarna förblir också oklart. 

Redan det faktum att den föreslagna enheten har möjlighet att anföra besvär kan inverka på förloppet av tillståndsförfarandet, eftersom den avdelning som beviljar tillstånd måste ta hänsyn till att enheten, som finns inom samma myndighet, kan anföra besvär över beslutet. 

Även om regeringen å andra sidan helt förnuftigt begränsar besvärsprocesserna mellan olika statliga ämbetsverk, finns det nu en risk för besvärsprocesser inom ett och samma ämbetsverk, vilket de facto innebär att tillståndsförfarandena inte kommer att förlöpa snabbare. 

Centern anser att tillståndsförfarandena ska göras till en konkurrensfaktor genom att man ställer som mål att Finland ska ha den snabbaste tillståndsprocessen i Europa före 2027. För att uppnå detta behövs det garantitider för tillståndsbehandlingen och att man verkligen övergår till en modell med ett enda serviceställe. 

Utöver regionförvaltningsreformen bör regeringen Orpo inleda en storstädning för att effektivisera förvaltningen och avveckla onödig reglering. Till exempel miljöskyddslagen måste ses över så att det fastställs en lagstadgad tidsfrist för både statens och kommunernas miljötillstånd. När det gäller planläggning och tillstånd behövs det lagstadgade tidsfrister för behandling och utbetalning. Samma tidsfrister behövs också för ärenden som gäller företagsstöd. 

Den regleringslösning som regeringen nu föreslår om en myndighetsintern besvärsenhet som har omfattande befogenheter kan inte anses vara särskilt lyckad. Förvaltningsutskottet måste hitta en lösning som genuint avvecklar byråkratin och besvärsprocesserna inom den offentliga förvaltningen och inte bara överför dessa till en ny myndighet. Åtminstone när den nya strukturen införs måste man se till att befogenheterna och ansvarsområdena är så tydliga och noggrant avgränsade som möjligt med beaktande av att det allmänna intresset redan i nuläget är en väsentlig del av miljötillståndsförfarandena med stöd av den materiella lagstiftningen. 

Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning om statens regionförvaltningsreform samlar tillstånds-, styrnings- och tillsynsuppgifterna till ett nytt riksomfattande tillstånds- och tillsynsverk. Till verket överförs uppgifterna från Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården och regionförvaltningsverken samt delvis från närings-, trafik- och miljöcentralerna (NTM). Samtidigt inrättas nya regionala livskraftscentraler som övertar de resterande uppgifterna vid NTM-centralerna. Syftet med reformen är enligt regeringen att göra tillståndsprocesserna smidigare och att bidra till en mer enhetlig tillstånds- och tillsynspraxis som är oberoende av region. Det rör sig om en omfattande centralisering av funktioner. 

Tillstånds- och tillsynsåtgärderna ska skötas med tillräckliga resurser och regional specialkompetens. Personalens ställning måste också tryggas under pågående omställningar. När verksamheten centraliseras är det svårare än tidigare att se till att den regionala specialkompetensen och lokalkännedomen bevaras. Detta är särskilt viktigt till exempel i arbetarskydds- och miljöfrågor. 

Tillräckliga resurser och personalens ställning

De olika avdelningarna vid Tillstånds- och tillsynsverket står under olika ministeriers styrning. Detta är förenat med risker, till exempel i fråga om resursfördelningen. Eftersom finansministeriet har det övergripande ansvaret för den strategiska styrningen och resultatstyrningen finns det å andra sidan en risk för att besparingarna prioriteras på bekostnad av andra mål. Eftersom regeringen i propositionen förbinder sig till produktivitetsprogrammet, kommer anslagen till de nya ämbetsverken att minska under de inkommande åren. 

Reformen kan eventuellt ha vissa positiva effekter till exempel i och med att verksamheten förenhetligas och blir smidigare, sakkunskapen fördjupas och överlappningar åtgärdas. Riskerna och problemen med reformen är dock betydligt större än den eventuella nyttan, i synnerhet när det gäller centraliseringen av de olika funktionerna, införandet av nya verksamhetssätt samt omstruktureringen av samarbetet och kontaktytorna. Det bör påpekas att regeringens produktivitetsprogram också innebär att de nya ämbetsverken berörs av regeringens inbesparingar. De anslagsminskningar som riktas till ämbetsverken kommer sannolikt utöver minskade kostnader också att innebära personalminskningar. En minskning av personalen skulle för sin del äventyra ordnandet av tjänsterna vid de nya ämbetsverken. 

Reformens konsekvenser för personalen har inte bedömts i propositionen. Även om det upprepade gånger konstateras att avsikten med reformen inte är att leda till personalförändringar, medför produktivitetsprogrammet de facto ett tryck på att minska personalen. Om produktivitetsprogrammet leder till personalminskningar, kan reformen inte ens garantera bättre och snabbare tillstånds- och besvärsprocesser på det sätt som utlovats. De otillräckliga personalresurserna har medfört utmaningar inom tillstånds- och tillsynsuppgifterna redan före reformen. 

Det kommer i framtiden också att ställas sparkrav på de nya livskraftscentralerna. Anställningsvillkoren bör hållas på nuvarande nivå och man bör undvika att anställda flyttas från en ort till en annan. Det är ytterst viktigt att personalen genuint kan påverka förändringsprocessen och sin egen ställning. Man bör exempelvis se till att det i ledningsgrupperna vid livskraftscentralerna, ämbetsverken, avdelningarna och verksamhetsenheterna finns företrädare för personalen så att personalens ställning och möjligheter att påverka kan tryggas. 

Reformen kommer sannolikt också att öka arbetsbördan för riksdagens justitieombudsman och förvaltningsdomstolarna. Det måste säkerställas att också dessa laglighetsövervakare har tillräckliga resurser. 

En omfattande tillsyn över arbetarskyddet måste säkerställas

Tillsynen över arbetarskyddet har kompletterats med ett flertal nya tillsynsuppgifter till exempel gällande anlitande av utländsk arbetskraft och lokala avtal. Resurserna är otillräckliga i förhållande till de nya uppgifterna. För att tillsynen över arbetarskyddet ska vara effektiv måste man säkerställa att det finns tillräckliga och större resurser än i nuläget. 

Nätverket av verksamhetsställen måste bevaras åtminstone på nuvarande nivå för att tillsynen ska vara tillräckligt heltäckande regionalt. De regionala arbetarskyddsnämnderna ska bevaras för att de särskilda behov som är förknippade med tillsynen över arbetarskyddet ska kunna beaktas i tillräcklig utsträckning. Nämnderna ska beakta regionala aspekter, eftersom näringslivet till sin struktur kan variera betydligt i olika regioner. Arbetsmarknadsparterna ska också höras i ärenden som gäller arbetarskyddsnämnderna. 

I regeringens proposition nämns inte arbetarskyddsinspektörerna, som ofta har många års yrkeserfarenhet. Det är viktigt att även i fortsättningen vid rekryteringen av arbetarskyddsinspektörer säkerställa att det bland personalen finns tillräckligt med inspektörer med lämplig arbetserfarenhet. Tillsynsmyndigheterna ska ha möjlighet att under sina styrnings- och utvärderingsbesök höra företrädare för personalen utan att en företrädare för arbetsgivaren är närvarande. 

I och med reformen finns det en risk för att i synnerhet arbetstagarsidan inte hörs i ärenden som gäller arbetslivet. Det är särskilt viktigt att säkerställa att arbetstagarna är representerade när regionala riktlinjer för arbetstillstånd dras upp. Arbetsmarknadsparterna bör involveras i utarbetandet av målen för tillsynen över arbetarskyddet och i genomförandet av tillsynen. 

Miljöstandarderna får inte försämras

När man strävar efter smidigare miljötillstånds- och tillsynsprocesser är det viktigt att säkerställa att förändringarna i praktiken inte leder till sämre miljöstandarder. När investeringar för en grön omställning påskyndas måste man se till att de sammantagna miljökonsekvenserna av dessa investeringar och i synnerhet de sammantagna konsekvenserna av helheter som gäller nya lösningar granskas utifrån tillräcklig information. Målet om snabbare tillståndsbehandling och enklare tillståndsprocesser får inte åsidosätta det allmänna intresset att bevara en god miljöstatus. 

Bevakningen av allmänintresset är en central uppgift för det allmänna. Tillgodoseendet av allmänintresset i beslut som gäller miljön har tidigare bevakats av NTM-centralerna. Vi ställer oss positivt till och välkomnar regeringens förslag att vid Tillstånds- och tillsynsverket inrätta en ny enhet för bevakning av allmänintresset som gäller miljön. En sådan oberoende enhet för bevakning av allmänintresset och enhetens rätt att söka ändringar är nödvändiga med tanke på de grundläggande miljörättigheterna. I motsats till vad regeringen föreslår bör den föreslagna enhetens rätt att anföra besvär över beslut inte begränsas. 

Det föreslås att enheten för bevakning av allmänintresset ska kunna anföra besvär över ett beslut av Tillstånds- och tillsynsverket, om det behövs för att trygga ett miljöskydds- eller naturvårdsintresse eller något annat därmed jämförbart "vägande" allmänt intresse, avgöra "viktiga" rättsfrågor i anslutning till tillämpningsområdet för lagen eller säkerställa en enhetlig praxis för tillämpningen av lagen. De flertydiga och inexakta begreppen ”vägande allmänt intresse” och ”viktig rättsfråga” medför en oklar och onödig tröskel för rätten att anföra besvär och begränsar myndighetens besvärsrätt jämfört med nuläget. 

Som det framgår av propositionsmotiven utnyttjar myndigheterna den nuvarande obegränsade rätten att söka ändring med omdöme och på motiverade grunder. Begränsningen av besvärsrätten kan således inte på ett trovärdigt sätt motiveras med strävan att betona den speciella karaktären av besvärsrätten. Mellan 2019 och 2022 sökte NTM-centralerna ändringar i endast drygt en procent av de beslut som regionförvaltningsverken fattade i enlighet med miljöskyddslagen och vattenlagen. 

De föreslagna ordalydelserna som begränsar besvärsrätten och som möjliggör olika tolkningar kommer sannolikt att öka behovet av att anföra besvär snarare än att det skulle minska. Oklara begränsningar som gäller den nya enhetens rätt att föra talan och anföra besvär belastar också domstolarna och ökar risken för att tillstånds- och domstolsbehandlingarna drar ut på tiden. När målet är att göra tillståndsförfarandena smidigare finns det utifrån det som sägs ovan inga skäl att begränsa besvärsrätten. 

Det är viktigt att samordningen av olika intressen främjas redan vid beredningen av tillståndsärendet. Besvärsrätten har dock en central betydelse som ett förfarande som används i sista hand vid bevakningen av allmänintresset. En begränsning av den rätten äventyrar tillgodoseendet av de grundläggande miljörättigheterna. 

Eftersom de miljörelaterade allmänna intressena som bevakas kan vara mycket olikartade är det viktigt att Tillstånds- och tillsynsverkets interna förfaranden är transparenta och verifierbara. Lagen om det nya verket bör kompletteras med ett krav på att verkets arbetsordning säkerställer att verkets interna ställningstaganden i regel lämnas skriftligen. 

Det är viktigt att det reserveras tillräckliga resurser för en reform av den här omfattningen. Regionförvaltningsreformen inleds i ett läge där miljöförvaltningen är föremål för betydande sparåtgärder. I samband med reformen överförs sparkraven i förhållande till anslagen för de överförda uppgifterna till de nya ämbetsverk som inrättas. De krympande resurserna främjar inte uppnåendet av de fördelar som eftersträvas med reformen. Även om det inte föreskrivs om resurserna i lagförslagen är det av avgörande betydelse att tillstånds- och tillsynsmyndigheternas personalresurser åtminstone inte försämras till följd av reformen. 

Slutligen är det viktigt att följa hur regionförvaltningsreformen påverkar uppnåendet av miljömålen. Särskilt när en liten grupp av sakkunniga tjänstemän inom naturvården i fortsättningen fördelas på två olika ämbetsverk finns det en risk för att det på lokal nivå uppstår problem med bedömningen av naturvärdena på områden där projekt planeras.