Fastighetsskatten i sig är en bra form av beskattning och eftersom ägande i Finland beskattas betydligt lindrigare än i EU i genomsnitt, medan arbete och företagsamhet beskattas strängare, är den också rättvis. Men i sin nuvarande form är fastighetsskatten behäftad med allvarliga brister. 

Skatten lämpar sig illa för enbart statsfinansiella mål, för att öka den fiskala intäkten. Fastighetsskattens samhällskonsekvenser sträcker sig långt. Den påverkar bostadspriserna, byggandet av bostäder, den regionala utvecklingen, placeringen av arbetsplatser, arbetskraftens rörlighet och genom sysselsättningen samhällsekonomin i dess helhet. Den har betydande konsekvenser för inkomstfördelningen. Att höja fastighetsskatten förutsätter andra åtgärder för att korrigera eventuella negativa externa effekter.  

Hur skattehöjningen dimensioneras och när den sätts in är extremt viktiga frågor. Fastighetsskatten överförs till boendekostnaderna som redan nu är ohållbara i många tillväxtorter. Det ökar skattens regressivitet. 

I det nuvarande systemet är fastighetsskattens värde relativt sett strängare för låginkomsttagare än för höginkomsttagare. Dessutom överförs skattehöjningen till hyror. Då blir det de som bor på hyra som får betala. Hos merparten av dem går en alltför stor del av de disponibla inkomsterna redan nu till boendekostnader.  

Regeringen höjer nu för andra gången den nedre gränsen för fastighetsskatten. Genom tilläggsskatten eftersträvar man en fördubbling av intäkterna, vilket på så här kort tid innebär en oskälig belastning. 

Av tilläggshöjningen riktas 60 procent till Helsingfors och Esbo vilket ytterligare ökar de oskäliga boendekostnaderna i metropolregionen och gör det svårare att flytta till huvudstadsregionen för att få jobb. 

Samtidigt som propositionen leder till en svagare bostadspolitik i tillväxtorterna innehåller den tvingande åtgärder för ökad bostadsproduktion. Tilläggsbeskattning på obebyggda byggplatser är ett bostadspolitiskt motiverat incentiv men den inriktas inte rättvist och ändamålsenligt när tvångshöjningen begränsar sig till huvudstadsregionen och kranskommuner som har karaktär av landsbygd. Höjningen bör riktas enbart till sammanslutningar och företag som bedriver byggverksamhet, inte till fysiska personer.  

Tilläggshöjningen av fastighetsskatten lyfter ytterligare fram bristerna i den nuvarande skattebasen och snedvrider beskattningen. Finansministeriet bereder en total översyn av fastighetsbeskattningen. Före det finns det ingen orsak till denna renodlat fiskala och orättvisa höjning. 

I propositionen föreslås lagen bli ändrad så att den nedre gränsen för den allmänna fastighetsskatteprocent höjs från 0,86 procent till 0,93 procent (övre gräns 1,80) och den nedre gränsen för skatteprocenten för byggnader som används för stadigvarande boende från 0,39 procent till 0,41 procent (övre gräns 1,55). Intervallet för fastighetsskatteprocent för obebyggda byggplatser stiger enligt förslaget från 1,00—4,00 procent till 2,00—6,00 procent och den skattesats som vissa kommuner i huvudstadsregionen fastställer för obebyggda byggplatser ska vara minst 3,00 procentenheter högre än den allmänna fastighetsskatteprocent som dessa kommuner tillämpar. Följden blir att 125 kommuner tvingas höja fastighetsskatten med en eller flera procentenheter. Andelen för Helsingfors och Esbo av intäkterna för de föreslagna höjningarna blir cirka 60 procent. Målet för regeringsprogrammet är att öka kommunernas intäkter för fastighetsskatten med 100 miljoner euro under regeringsperioden. Höjningarna enligt 2017 års budget bedöms tillsammans med de tidigare godkända ändringarna höja skatteintäkterna med 50 miljoner euro 2017. Fastighetsskatten har många fördelar som källa till finansiering för kommunerna. Skatten inriktas på ägande och dess intäkt är stabil, i motsats till exempelvis samfundsskatteintäkten, som är känslig för konjunkturväxlingar. Skattebasen utvecklas stabilt och det är lätt att relativt exakt förutse skatteutfallet på basis av de fastigheter som finns inom kommunen och de skattesatser som kommunen påför. Skattebasen är statisk. Skatteformen kompletterar det övriga skattesystemet och bidrar till att minska höjningstrycket på den övriga beskattningen, särskilt inkomstbeskattningen och kommunala avgifter. Beskattningen av fastigheter främjar också ett effektivt utnyttjande av såväl mark som byggnadsbestånd och bidrar till att skapa en kostnadseffektiv samhällsstruktur samtidigt som kostnaderna för kommunalteknik och serviceutbud minskar. I Finland är fastighetsskatten fortfarande relativt låg i ett internationellt perspektiv. För närvarande hör de största problemen med fastighetsskatten ihop med att den är orättvist inriktad och att skattebasen läcker. För många låginkomsttagare är fastighetsskatten en betydande utgiftspost. Fastighetsskatten stiger inte när inkomsterna stiger, och den är relativt sett större för förmånliga bostäder än för dyra bostäder. Beskattningsvärdet motsvarar ofta inte marknadsvärdet ens tillnärmelsevis. Enligt utredningar ligger beskattningsvärdet i områden med dyra bostäder systematiskt i underkant. Stora belopp i skatteintäkter uteblir på grund av att innehav, utnyttjad byggrätt och deras värde ofta inte är adekvat registrerade. Både snedvridningen av värderingsgrunderna och bristerna i myndighetsregistren och skatteuppbörden ska åtgärdas i samband med reformen av systemet för värdering åren 2018—2019. 

I detta sammanhang vill vi inte föreslå några ändringar i lagförslaget. Vi är likväl oroade över de sammantagna konsekvenser för boendekostnaderna, inriktningen av skatterna och jämbördigt bemötande av medborgarna som denna proposition och regeringens andra propositioner leder till. 

Regeringen föreslår att den övre och nedre gränsen för fastighetsskatten ska höjas. Intervallen i den allmänna fastighetsskatten ska enligt propositionen vara 0,93—1,80 procent. Redan tidigare har regeringen höjt gränserna för 2017 så att intervallen är 0,86—1,80. Motsvarande gränser 2016 är 0,80—1,55 procent. 

Intervallet för fastighetsskatten på byggnader för permanent boende föreslås bli 0,41—0,90 procent medan regeringen redan tidigare har höjt 2017 års gränser till 0,39—0,90 procent. Gränsvärdena för 2016 är lägre. Den största förändringen i propositionen gäller fastighetsskatt på obebyggda byggplatser som stiger från 1,00—4,00 procent till 2,00—6,00 procent.  

Nu tvingar regeringen de 14 kommunerna i huvudstadsregionen att fördubbla den nedre gränsen för fastighetsskatteprocenten på obebyggda byggplatser. År 2016 skulle fastighetsskatten på obebyggda byggplatser i dessa kommuner vara minst 1,5 procent högre än den allmänna fastighetsskatten. I propositionen vill man höja gränsen till 3 procentenheter. 

I praktiken innebär propositionen ett tvång att höja fastighetsskatten i 125 kommuner. Propositionen försvagar märkbart kommunernas självbestämmanderätt och försvagar också kommunbornas möjligheter till demokratiskt medinflytande. Förändringen är störst i Helsingfors och Esbo där andelen av intäkterna från de föreslagna höjningarna är 60 procent. Fastighetsskatten bör också framöver vara en kommunal skatt vars nivå kommunerna själva får bestämma enligt sina lokala behov. Det är fel att staten tvingar kommunerna att höja skattenivån i konflikt med vad kommunerna vill och behöver.