Motivering
Finansutskottet noterar att statsrevisorernas berättelse
2004 såväl strukturellt som innehållsligt skiljer
sig från de tidigare berättelserna. Berättelsen
bygger på fyra nya och fem redan tidigare påbörjade
forskningsobjekt. Utifrån forskarnas slutsatser och begärda
utlåtanden anlägger statsrevisorerna också egna
synpunkter på nödvändiga åtgärder.
Utmaningarna när det gäller tjänsteproduktionen
har behandlats ur tre olika perspektiv i berättelsen. För
det första tar revisorerna upp frågan om hur outvecklad
servicesektorn är i vår samhällsekonomi
och vilken framgång den s.k. självbetjäningen
rönt inom den privata sektorn, något som prioriteringen
på informationssamhället av allt att döma
bidragit till. Produktionen av tjänster är också förknippad
med främjande av entreprenörskap. Den tredje infallsvinkeln
på tjänsterna är den åldrande
personalen inom statsförvaltningen. Utskottet behandlar
kort alla delområden i sitt betänkande.
Det går inte att dra alltför långtgående
slutsatser på grundval av enstaka studier, påpekar
utskottet. Under expertutfrågningen framgick det att också forskarnas åsikter
går i sär. Detta återspeglas även
i utskottets ställningstaganden.
Dessutom tar utskottet upp i betänkandet universitetscentrens
regionala verkningar, som ingår i berättelsens
avsnitt Regionala effekter av innovations- och utbildningssystemet.
I fråga om avsnittet om vården av nationalegendomen behandlar
utskottet vilka positiva och negativa verkningar statsmaktens stödåtgärder
haft på vattnens tillstånd.
Tjänsteproduktionen i självbetjäningssamhället
Avsnittet om självbetjäning bygger huvudsakligen
på en undersökning som gjorts vid Näringslivets
forskningsinstitut ETLA. I undersökningen analyseras servicen
i självbetjäningssamhället utifrån
ett ekonomiskt perspektiv. Forskningsprojektet pekar på att
begreppen självbetjäning och självbetjäningssamhälle
inte är klara och entydiga.
Undersökningen visar att gemensamt för industriländerna
under en längre tid varit att utbudet på självbetjäningstjänster
expanderat och att denna expansion påskyndats av uppkomsten
av nya teknologiska innovationer och den skärpta globala
konkurrensen. Som också statsrevisorerna påpekar
har arbetstillfällena genom denna utveckling minskat bl.a.
inom dagligvaruhandeln samt bank- och försäkringsverksamheten.
Sysselsättningen inom tjänstesektorn har trots
allt ökat indirekt i andra delar av produktionskedjan.
Enligt undersökningen kommer särskilt pensionärernas
växande andel av befolkningen att betydligt öka
efterfrågan på arbetsintensiva personliga tjänster
och också utbudet på dessa inom den privata sektorn.
Statsrevisorerna har enligt utskottet helt rätt i att
basservicen för medborgarna ska säkerställas på ett
rättvist sätt i alla delar av landet. Revisorerna
menar också att det ur skattebetalarperspektiv är
viktigt att prissättningen av de offentliga tjänsterna är
genomskinlig och att tjänsteproduktionen är så kostnadseffektiv
som möjligt. Utskottet noterar att också det basserviceprogram
som statsrådet lämnade riksdagen den 14 mars utgår
från att produktiviteten ska öka för de
kommunala tjänsterna och att detta sker genom att tjänsteproduktionen
blir lönsammare och effektivare.
ETLA:s undersökning visar att kostnaderna per enhet
för tjänsteproduktionen sjunker betydligt när
den ekonomiska regionens befolkning och befolkningstäthet ökar.
Inrikesministeriets kommunavdelning har publicerat (Tutkimussarja
4/2003) siffror som inte stöder denna slutsats; någon
observerbar systematisk korrelation mellan kommunstorlek och kostnader
per enhet finns inte. Kostnaderna per enhet beror exempelvis på
- förhållandena
(t.ex. avstånd och åldersstruktur)
- kommunernas tillgångar
- sättet att ordna servicen.
Ta till exempel hälsovårdscentralerna. Det
finns studier som visar att de minsta och största är
ineffektivast. Också om man närmare analyserar kommunernas
utgifter får man inte belägg för de fördelar
som den undersökning berättelsen bygger på kommit
fram till.
Regeringen står i beråd att starta ett s.k.
service- och kommunstrukturprojekt för att stå beredd
när befolkningsstrukturen och servicebehovet förändras.
I detta sammanhang kommer det bl.a. att utredas hur servicen kan
ordnas effektivast och mest ekonomiskt. En eventuell omläggning
bör enligt utskottets mening utgå från
att det finns kvalitativa tjänster att tillgå.
Vilken den privata sektorns eller den tredje sektorns andel av serviceutbudet
blir kan inte heller bedömas förrän en
grundligare utredning gjorts.
Främjande av akademisk företagsamhet
En undersökning har tagit fasta på företagsamheten
och företagsamhetspolitiken. Enligt den undersökningen
kan den viktigaste entreprenörsfrämjande faktorn
anses vara en sådan attitydmässig förändring
att gränsen mellan lönearbete och företagsamhet
blir mindre skarp i samhället och lagstiftningen. Framtidens
möjligheter och lösningar ligger i entreprenörssamhället
där servicen högprioriteras. Det betyder att man
tar till sig företagsamhet på bred basis och i
alla avseenden.
Statsrevisorerna påpekar att företagsamhetspolitiken
fortfarande störs av en viss administrativ splittring och
försiktighet samt av bristande information om effekterna
av olika åtgärder. Det har satsats mycket på utbildning
och fortbildning i entreprenörskap under de senaste åren. Men
arbetet ger konkreta resultat först långt senare,
eftersom det är fråga om en djupgående kulturell
förändring. Att främja akademiskt entreprenörskap är
en ny utmaning för högskolorna. Hittills har högskoleutbildningen
snarare minskat än ökat benägenheten
att bli företagare.
Jämfört med de övriga EU-länderna
har vi en tydlig brist på företag och entreprenörskap
betraktas inte som ett lockande karriäralternativ. Enligt
en undersökning har intresset för att bli egenföretagare
bland personer med akademisk slutexamen än så länge
varit lägre än bland befolkningen i övrigt,
och i takt med att utbildningsnivån stigit har andelen
företagare i allmänhet minskat.
Enligt utredning till utskottet har under de senaste åren
större fokus satts på akademisk fortbildning i
entreprenörskap, och numera erbjuder inte bara handelshögskolorna
utan närapå alla universitet studier i entreprenörskap.
Vid en del högskolor är utbildningen i entreprenörskap
en väsentlig och naturlig del av studierna och läroanstaltens
verksamhet, men det är helt tydligt att det förekommer
skillnader i utbildningen såväl regionalt som
mellan läroanstalterna. Utskottet menar att fortbildningen
i entreprenörskap fortfarande är alltför
marginell i universitetsutbildningen, och att det fortfarande behövs
en mängd knep och åtgärder inom en lång
rad sektorer för att få fart på det akademiska
entreprenörskapet.
Om vi ska få fler företagare gäller
det att på alla utbildningsnivåer stärka
intresset för och en positiv attityd till entreprenörskap,
konstaterar utskottet. Här spelar lärarnas attityder,
motivation och yrkeskompetens en avgörande roll. Därför är
det ytterst viktigt att se till att lärarna får adekvat
utbildning i entreprenörskap och har den yrkeskompetens
som behövs och att tillräckliga resurser anvisas
för detta. Utskottet understryker också vikten
av samarbete med lokala företagare, företagarorganisationer
och andra berörda grupper. Företagaralumner som
deltagit i undervisningen har också gett goda resultat.
Främjande av entreprenörskap förknippas ofta
med teknologi och innovationer, men det är sannolikt servicebranschen
som i synnerhet drar till sig nya företagare i framtiden.
Samtidigt kommer företagarna att ha en allt mer varierande
utbildning. Alla studier bör vara inriktade på att
ge en grundläggande entreprenörsförmåga och
entreprenörskap bör vara ett naturligt alternativ
i yrkesvalet inom alla branscher.
Den akademiska undervisningen är av tradition mycket
teoretisk och håller sig inom ämnesgränserna.
Med tanke på entreprenörskap vore det viktigt
att även stärka det tvärvetenskapliga inslaget.
Satsningar på mångdisciplinärt samarbete
och innovativa tankemodeller kan också generera lönsamma
affärsidéer. På det hela taget är det
en stor utmaning att införliva utbildning i entreprenörskap
i undervisningen inom olika branscher, men det är absolut
nödvändigt för att främja entreprenörskapet.
Den som startar eget har alltid ett specialkunnande som företagsidén
bygger på. Därtill behövs gedigen yrkeskompetens,
en stark vilja att driva ett företag samt en realistisk
uppfattning om verksamhetsområdet och uppgiften. Erfarenhet
av anställning hos annan arbetsgivare förbättrar
och stärker branschkunnandet. Det kan behövas
en lång, sakta framskridande process innan en person fått
den arbets- och livserfarenhet som behövs för
att inse att entreprenörskap är ett karriäralternativ.
Ett framgångsrikt företag behöver vanligen
också kunnande från många olika yrkesbranscher.
I synnerhet för nyetablerade företag lönar
det sig att fundera på möjligheten att bedriva
teamföretagsamhet och etablera nätverk.
Om vi ska få fler företagare måste
satsningarna på entreprenörskap backas upp i allt
beslutsfattande och hela samhället utvecklas i en företagarvänlig
riktning. Beslutsfattarna måste också ha en samsyn
på vad som ska prioriteras i en långsiktig företagspolitik.
Den åldrande personalen inom statsförvaltningen
Den tredje aspekten på tjänsteproduktionen
har att göra med de statsanställdas stigande ålder. Av
berättelsen framgår det att personalavgången
inom statsförvaltningen fram till 2020 är ca 80
procent av den nuvarande personalen. Alla som 2002 har en position
bland den högsta ledningen kommer då att ha gått
i pension eller bytt sektor.
I berättelsen ses åldrandet både
som ett hot och som en möjlighet. Att produktiviteten sjunker,
att staten får det svårare att konkurrera om arbetskraft,
att de anställdas motivation försämras
och att kunnande försvinner ses som de största
hotbilderna. Det finns nämligen risk för att de ekonomiska
svårigheterna då ökar och serviceförmågan
försämras. Undersökningen hävdar
att dessa hotbilder realiseras, om inga strukturella omläggningar
görs, arbetsrutinerna och verksamhetskulturerna inte ändras,
styr- och ledningssystemen inte reformeras, översynen av
lönesystemet inte genomförs fullt ut och kunnande
och kunskap inte överförs från äldre
till yngre.
Enligt undersökningen är möjligheterna
till följd av åldrandet mycket större än
riskerna. Som statsrevisorerna påpekar innebär
den åldrande personalen inom statsförvaltningen
i princip en möjlighet att reformera statsförvaltningen
och förbättra förvaltningens produktivitet. Regeringens
målsättning är att statsförvaltningen
ska bli produktivare och effektivare genom att i snitt hälften
av de arbetstillfällen som blir lediga till följd
av personalavgången tillsätts före utgången
av nästa valperiod.
De personella resurserna måste användas och allokeras
smidigare om produktiviteten ska kunna förbättras.
Endast få myndigheter har planer för personalresurserna
som bygger på långsiktiga funktionella strategier.
Därför föreligger en klar risk för
att de möjligheter till effektivisering av verksamheten
som pensionsavgångarna erbjuder går förlorade
på grund av brister i planeringssystemen, framhålls
det i berättelsen. Effektiviseringen sker bäst
genom att statens uppgifter omorganiseras, informationstekniken
utnyttjas effektivt och förvaltningskulturen reformeras.
Utskottet understryker med emfas att yrkeskompetens och kunnande
måste finnas att tillgå i den nya situationen.
Därför är det, som också revisorerna
påpekar, ytterst viktigt att den erfarenhetsbaserade kunskapen
kan vidarebefordras till den yngre generationen.
Till syvende och sist handlar det om att staten som arbetsgivare
ska kunna bibehålla sin konkurrenskraft för att
få en kunnig och utbildad personal att ersätta
den som går i pension. Utskottet har varit inne på samma
linje i många sammanhang. Med hänsyn till att
man till statens främsta konkurrensfördelar räknar
att staten är en säker arbetsgivare med fasta
anställningar, gäller det exempelvis att i görligaste
mån avskaffa visstidsanställningar för
permanenta uppdrag. Inom många förvaltningar har
utvecklingen på denna punkt inte varit särskilt
snabb, trots att finansministeriet redan i oktober 2003 sände
ut ett brev om saken till ämbetsverken. Ämbetsverken ålades
att upprätta ett ämbetsverks- och/eller
förvaltningsspecifikt förvaltningsprogram för
reducering av antalet visstidsanställda före utgången
av 2003. Utskottet vill peka på en effektiv personalplanering,
som exempelvis vissa forskningsinstitut utnyttjat för att
minimera behovet av visstidsanställda och begränsa
det till särskilt motiverade fall.
Effekterna av universitetscentren på regional nivå
Utskottet håller med revisorerna om att det kompetensbaserade
regionala utvecklingsarbetet stärkts när universitetscentrum
inrättats i landskap som inte har egna universitet. Universitetscentrumen
har klart och tydligt ökat de aktuella orternas attraktionskraft
och förbättrat deras framtoning men också i
viss mån fått upp sysselsättningssiffrorna.
I kombination med andra kompetensrelaterade utvecklingsåtgärder
har centrumen bedrivit ett positivt regionalt utvecklingsarbete.
Universitetscentrumen måste dock intensifiera samarbetet
med företagen i regionen, bl.a. med hjälp av praktikplatser
som stöder studierna och examensarbeten som utgår
från företagens och regionens behov, påpekar
revisorerna. Företagarna är inte på långt
när medvetna om de tjänster universitetscentrumen
tillhandahåller. Utbildning och kompetent arbetskraft är
A och O för företagens utveckling och tillväxt.
Universitetscentrumen tillhandahåller miljöer
för spetskompetens och innovation där företag
som utnyttjar ny kunskap kan sysselsätta nya kunniga personer.
Utskottet understryker vikten av att universitetscentrumen utvidgar
och utvecklar samarbetet med företagen. Utskottet vill
också lyfta fram att universitetscentrumens och undervisningsministeriets
policy är att forskningen ska ske utifrån en ny
multidisciplinär infallsvinkel. Det ger bättre
möjligheter att väga in behoven i det omgivande
samhället och i arbetslivet.
Utskottet vill påpeka att universitetscentrumens finanisella
bas måste vara stabil för att effektiviteten ska
kunna ökas. De universitet som upprätthåller
universitetscentrumen bör bl.a. i de årliga resultatförhandlingarna
fästa större uppmärksamhet vid kontinuiteten
när det gäller finansieringen till universitetscentrumen.
Utskottet delar också revisorernas oro över att
EU:s strukturfondsperiod som tar vid 2007 blir ett problem, om den
projektfinansiering som Finland beviljas sjunker betydligt.
Statsmaktens stödåtgärder — positiva
och negativa verkningar på vattnens tillstånd
Statsrevisorernas kommentarer grundar sig på en undersökning
som utförts av Helsingfors universitet. I den utreddes
vilka positiva och negativa verkningar statsmaktens stödåtgärder
hade på vattnens tillstånd. Revisorerna menar
att undersökningarna ifrågasätter om
de statliga stöden för miljöskydd är
effektiva för att skydda vattnen. Man kan fråga
sig om det finns något betydande mervärde i att
stödåtgärderna för vattenvård ökas
kvantitativt eller om stödet i högre grad borde
inriktas t.ex. på att rusta upp regionala och lokala vattenområden.
Enligt revisorerna beror den positiva utvecklingen på bättre
jordbruksteknik och odlingsmetoder snarare än miljöstöden
för jordbruket. De anser att kostnadsbesparande miljöskyddsåtgärder
som bygger på innovation och forskning får alldeles
för lite uppmärksamhet.
Vid utfrågningen av sakkunniga i finansutskottet har
det framhållits att miljöstödet är
ytterst viktigt för vattenvården inom jordbruket
eftersom det omfattar över 90 procent av den odlade arealen. Över
90 procent av jordbrukarna omfattas av miljöstöden.
Enligt utredning har miljöstödet ovedersägligt
haft större betydelse för vattenvården
inom jordbruket än utvecklingen inom odlingsteknik och
odlingsmetoder. Utan miljöstöd skulle vattnens
tillstånd försämras i avgörande
grad. I en analys av miljöstödens effektivitet
gäller det också att beakta att det under granskningsperioden
har inträffat t.ex. sådana klimatförändringar
som bidragit till ökad urlakning. Också det faktum
att fosfor som uppkommit genom inre belastning frigörs
från bottensedimentet ökar eutrofieringen av vattendragen.
Därmed är det svårt att nå målen
trots att mängderna näringsämnen har
minskat.
Utskottet anser att undersökningen är intressant
och aktuell med tanke på miljöstödens
kostnadseffektivitet. Den ger också en god grund att bedöma
framtida åtgärder och lyfter fram stödens
ofrivilliga bieffekter som bidrar till ökad belastning
av vattendragen. Utifrån erhållen utredning ska
också forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi
och Finlands miljöcentral tillsammans starta ett stort
projekt för att utreda miljöstödets verkningar.
Meningen är att resultaten ska utnyttjas i det nya miljöprogrammet
för 2007—2013.
Flera olika faktorer har samverkat för att förbättra
vattnens tillstånd men oberoende av miljöstödsåtgärder
som fortgått i över tio år är
tillståndet ställvis fortsatt dåligt
och näringsbelastningen alldeles för hög.
Inte minst Östersjöns tillstånd är
oroväckande. Östersjöprogrammet står
långt från målen uttryckligen när
det gäller att minska eutrofieringen. Skyddsåtgärdernas
effekter på vattnen kommer fram först efter en mycket
lång tid, ofta efter decennier. Dessutom gör t.ex.
förändringar i klimatet det svårt att
nå målen.
Av Finlands yta är inemot 10 procent täckt
av vatten och dessutom begränsas landet på två håll av
havet. Det finns nästan 7 000 grundvattenområden.
Med hänsyn till att de ekonomiska resurserna alltid är
begränsade i förhållande till behoven är
det mycket viktigt att vi fäster allvarlig uppmärksamhet
vid vattenvården och dess effektivitet. Utskottet anser
att miljöstöden kan göras ännu
effektivare om man tar större hänsyn till regionala
och lokala problem och skräddarsyr åtgärderna
därefter. Det lyfter särskilt fram betydelsen
av förebyggande åtgärder och av att stödet
riktas på åtgärder som hindrar att näringsämnen
urlakas. Information och utbildning samt aktiv medverkan från
lokala aktörer spelar en central roll i vattenvården.
Utskottet omfattar statsrevisorernas syn att det är viktigt
att miljöministeriet och jord- och skogsbruksministeriet reder
ut konflikterna mellan vattenvård och stödåtgärder.
Miljöforskningen och miljötekniken i Finland
anses stå på en mycket hög nivå också internationellt.
Utskottet önskar att Finlands starka sidor när
det gäller att utveckla och producera miljöteknik
värnas också i framtiden. Likaså är det
viktigt att adekvata resurser avsätts för forskning
kring miljöskyddet inom jordbruket.
Enligt utskottet spelar miljöarbeten en stor roll för
en effektivare vattenvård. Medlen för miljöarbeten
bör ökas avsevärt för att åtminstone
de allra mest akuta projekten kan genomföras inom en skälig
tid.