Motivering

Utskottet tillstyrker propositionen med några smärre tekniska preciseringar.

Det femåriga försöket med låglönestöd är ett led i regeringens åtgärder för att förbättra sysselsättningen. Ambitionen är att förbättra äldre lågutbildade personers ställning på arbetsmarknaden. Bland de positiva effekterna räknar man med dels att arbetslösa personer blir sysselsatta, dels att stödet bidrar till att äldre personer hålls sysselsatta.

Som av propositionen framgår baserar sig modellens struktur på flera alternativa modeller och även på resultat av internationella undersökningar. Man har också haft tillgång till resultat från ett regionalt försök med befrielse från socialskyddsavgift. De olika stödformerna har ofta visat sig ha en relativt blygsam effekt på sysselsättningen och undersökningar ger inte belägg för att ett sätt att främja sysselsättningen skulle vara tveklöst bättre än andra.

Trots det delvis reserverade mottagandet anser utskottet ändå att propositionen är viktig och att försöket med låglönestöd är värt att genomföra. Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet är av precis samma åsikt. De sysselsättningsfrämjande åtgärderna bör ta fasta dels på att öka utbudet på arbetskraft, dels på att påverka efterfrågan på arbetskraft och sänka sysselsättningströskeln. Ett gott exempel är hushållsavdraget genom vilket man har lyckats skapa bestående arbetstillfällen på marknadsvillkor utifrån efterfrågan.

Föremål för stödet i den föreslagna modellen är arbetsmarknadens kanske mest sårbara grupp, äldre lågutbildade arbetstagare. Deras ställning på arbetsmarknaden är ett stort problem. Utskottet anser det därför motiverat att det begränsade stöd som står till förfogande inriktas uttryckligen på att underlätta deras ställning. Genom att underlätta för äldre personer att få och behålla jobb kan man dessutom på bästa sätt samtidigt främja både de sysselsättnings- och pensionspolitiska målen.

I det följande behandlar utskottet enskilda krav i anslutning till allokeringen av stödet, stödets effekter och uppföljning av försöket. Arbetslivs- och jämställdhetsutskottets utlåtande behandlas temavis i samband med de övriga övervägandena.

Inriktning av stödet

a) Ålderskrav

Det temporära låglönestödet till arbetsgivare föreslås gälla 54 år fyllda arbetstagare. Arbetsgivaren har således rätt till låglönestöd om arbetstagaren senast under löneutbetalningsmånaden har fyllt 54 år och om övriga villkor för stödet uppfylls.

Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet tillstyrker propositionen, eftersom sysselsättningen fortfarande är betydligt lägre bland äldre arbetstagare än den allmänna sysselsättningsgraden. Dessutom är det extra svårt för äldre arbetstagare att få nytt jobb om de av en eller annan orsak har förlorat sin anställning. Ändå anser utskottet ansett det viktigt att man i fortsättningen också beaktar de specialproblem som drabbar unga vuxna. Enligt undersökningar har de unga vuxna som kom in i arbetslivet under recessionen på 1990-talet haft stora svårigheter att få jobb. I denna grupp ingår dessutom många långtidsarbetslösa.

Gränsdragningar av olika slag medför enligt finansutskottets uppfattning nästan alltid vissa olägenheter eller nya problem. Detta gäller också den föreslagna åldersgränsen. Ändå har målgruppen för stödet valts på ett sådant sätt att gruppens behov av stöd i vilket fall som helst är uppenbart. Dessutom kommer andelen 54 år fyllda lågt avlönade anställda att öka betydligt under de närmaste åren, åtminstone inom vissa låglönebranscher. Av dessa orsaker anser utskottet att förslaget är godtagbart. Trots det bör man framöver separat ta upp till diskussion t.ex. just de unga vuxnas ställning och beakta eventuella inkomstfällor bland denna grupp.

b) Kravet på heltidsarbete

Ett villkor för stödet är att arbetet görs på heltid, det vill säga minst 140 timmar per kalendermånad. Kravet skulle dock inte gälla personer med lagstadgad deltidspension.

Frågan om stödet ska gälla heltids- eller deltidsarbete har genererat divergerande åsikter. Skalan sträcker sig från ståndpunkter som klart tillstyrker propositionen till en modell där stödet bestäms enbart på grundval av timlön. Man har sett det som en olägenhet att kravet på heltidsarbete utesluter att stödet kan gälla deltidsarbete. Dessutom har timantalet ansetts utgöra ett tidstak för det arbete som erbjuds.

Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet tycker det är bra att stödet uttryckligen gäller heltidsarbete. Utskottet har dessutom fäst sig vid tolkningen av bestämmelsen i situationer där 140 timmar inte uppfylls till exempel pär kortare och arbetsdagarna under den färre. Tolkningen får enligt utskottet inte leda till att arbete som avses vara på heltid vissa månader inte omfattas av stödet.

I propositionen utgår regeringen från att kriteriet för heltidsarbete bör kunna tillämpas och övervakas på ett enkelt sätt. Dessutom är det mycket viktigt att stödmodellen inte leder till att heltidsarbete görs om till deltidsarbete på grund av stödet. Timgränsen är därför så hög att stödet i praktiken inte kan komma att gälla arbete som utförs på deltid.

Finansutskottet instämmer med regeringens motiveringar och tillstyrker propositionen i detta avseende. Oron över att heltidsarbete ska göras om till deltidsarbete är enligt utskottets uppfattning befogad. Vissa antydningar om en sådan utveckling noterades redan under beredningen då det planerade månatliga antalet arbetstimmar preliminärt var 120. Eftersom den föreslagna definitionen på heltidsarbete är relativt sträng kan den i vissa fall leda till att arbete som enligt kollektivavtalet betraktas som heltidsarbete inte uppfyller villkoret i lagen om låglönestöd. Ändå bör timantalet inte sänkas av denna orsak.

Finansutskottet anser förslaget godtagbart också till den del det gäller deltidspensionärer. Det är viktigt att låglönestödet inte utgör ett hinder för deltidspensionering. Denna syn delas av arbetslivs- och jämställdhetsutskottet.

c) Krav på lönenivå

Låglönestödet föreslås gälla lönenivån 900—2 000 euro. Stödet betalas således för den del som överstiger 900 euro och utgår på lönenivån 2 000 euro.

Vid utfrågningen av sakkunniga kritiserades förslaget bland annat för att stödet huvudsakligen riktas till medelinkomsttagare. Som alternativ anfördes enligt franskt föredöme en modell där stödet klart riktas till låginkomsttagare, det vill säga personer som förtjänar 900—1 100 euro i månaden. Stödet per anställd skulle i analogi härmed vara betydligt större än det som nu föreslås. De sysselsättande effekterna av den alternativa modellen skulle enligt sakkunnigbedömningen vara trefaldiga jämfört med den föreslagna modellen.

Finansutskottet anser att regeringens proposition är motiverad också i fråga om inkomstgränserna. Lönerna inom låglönebranscher varierar i hög grad och ett bredare inkomstområde tillåter att olika slags anställningsförhållanden omfattas av stödet. Därför är det inte motiverat att inrikta stödet enligt lönenivån för någon viss låglönebransch. Dessutom kan ett snävt inkomstområde utgöra ett hinder för löneförhöjningar. Utskottet vill också påpeka att lönenivån enligt den alternativa modellen är låg jämfört med de löner som betalas för heltidsarbete inom många låglönebranscher. Snittlönen går i dag på cirka 2 400—2 500 euro i månaden. De summor som regeringen förespråkar är också i detta avseende motiverade.

d) Avgränsning av arbetsgivare

Låglönestödet kan i princip tillämpas på alla arbetsgivare utom staten och dess verk.

Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet uttalar sin oro över att begränsningen på konstlad väg kan påskynda utläggningen av statliga funktioner. Ändå bör stödet behandla alla arbetsgivare och alla äldre anställda rättvist och får inte resultera i snedvriden konkurrens. Utskottet påpekar dessutom att vissa statliga verk såsom Helsingfors universitet får en del av finansieringen från olika källor utanför statsbudgeten. Begränsningen i lagförslaget innebär att ett verk eller en inrättning inte kan få låglönestöd oavsett varifrån pengarna att anställa personal med kommer. Därför har utskottet ställt frågan om lagförslaget borde ändras så att statens anställda bemöts samma sätt som andra arbetstagare.

Finansutskottet anser begränsningen i propositionen motiverad och föreslår ingen ändring. Att ta med staten som arbetsgivare skulle innebära att stödpengar cirkulerar i statens budget från moment till moment utan att det inverkar på användningen av incitament- och styrmedel. Cirkulationen skulle ytterligare komplicera statsbudgeten. Dessutom har staten förbundit sig att förbundit sig hjälpa äldre låginkomsttagare att få jobb.

I motsats till staten kan kommunerna omfattas av stödet. I propositionen beräknas att av de arbetstagare som har rätt till stöd är närapå 40 procent kommunalt anställda. Kommunförbundets kalkyler ger samma resultat. Av kommunsektorns anställda skulle totalt 8,5 procent omfattas av stödet.

Att kommunerna hör till stödtagarna har väckt kritik bland de utfrågade experterna, eftersom en stor del av stödets nettobelopp riktas till kommunen som arbetsgivare. Dessutom blir stödet per anställd i själva verket högre för den kommunala arbetsgivaren i och med att kommunerna i allmänhet inte behöver betala skatt på stöd som andra arbetsgivare.

Finansutskottet anser det trots kritiken motiverat att de kommunala arbetsgivarna omfattas av stödet. Det finns ingen orsak att särbehandla kommunalt anställda äldre låginkomsttagare negativt. Med hänvisning till kommunernas ansträngda ekonomi har Kommunförbundet dessutom konstaterat alla former av stöd till arbetskraftskostnaderna i kommuner och samkommuner gör det lättare att upprätthålla sysselsättningen och ger möjligheter att vid behov anställa mer personal för lagstadgade basala tjänster. Kommunerna tvingas i vilket fall som helst ställa tillläggskostnaderna för de datatekniska och administrativa omläggningar som låglönestödet kräver i relation till nyttan. Ett hinder för sysselsättning kan dessutom vara till exempel att de anställda saknar formell behörighet.

Stödets effekter

Enligt en statisk kalkyl kostar låglönestödet cirka 120 miljoner euro på årsnivå. Stödet omfattar i så fall 95 000 personer, det vill säga 5 procent av löntagarna och en dryg femtedel av företagen. Stödet beräknas förbättra sysselsättningen med cirka 1 900 årsverken.

De delvis reserverade reaktionerna på förslaget bottnar huvudsakligen i att man ifrågasätter stödets effekt. Dessutom antas kostnaderna per ny arbetsplats bli höga. Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet har påtalat samma saker.

Stödmodellen enligt propositionen är tänkt att vara så enkel och praktisk som möjligt både för stödtagaren och för tillsynen. Detta är särskilt viktigt när stödet baserar sig på eget initiativ och varje arbetsgivare därför själv måste kunna beräkna stödets belopp. De flesta alternativa lönebegrepp som aktualiserades i beredningsskedet visade sig vara för komplicerade.

Att rikta in stödet endast på nya anställningar vore inte heller en bra lösning, anser utskottet. Det kunde leda till uppsägningar i syfte att få stöd för nya anställningar. Det föreslagna stödet ger således dem som redan har jobb en bättre ställning på arbetsmarknaden. Detta är särskilt motiverat i fråga om äldre anställda, såsom tidigare framhållits.

Uppföljning

Försöket med låglönestöd för arbetstagare är tidsbegränsat. Det kan utvecklas utifrån erhållna erfarenheter. Därför är det viktigt att effekterna av försöket följs upp med omsorg. Stödvillkoren bör också vid behov ändras redan under försöksperioden om de visar sig få icke-önskade resultat eller om stödet inte leder till de uppställda målen. Av den anledningen anser finansutskottet det motiverat att riksdagen i samband med 2009 års budgetproposition får en utredning om stödets effekter.

Finansutskottet anser det också viktigt att regeringen dessutom grunnar på andra sätt att sänka tröskeln för att anställa den första arbetstagaren.

Lagmotionerna

Utskottet har beslutat avvisa motionerna.