Motivering
Nödcentralsreformen
Det främsta syftet med nödcentralsreformen är att
befolkningen skall få alla de nödcentralstjänster
de behöver på ett och samma telefonnummer och
i samma central. Myndigheterna förväntas samarbeta
bättre vid olycksfall och i andra situationer när
nödcentralsfunktionerna koncentreras till gemensamma centraler.
Enligt lagen om nödcentraler skall verksamheten vid
nödcentralerna ordnas och centralerna placeras så att
deras verksamhet är möjlig också under
undantagsförhållanden. När lagen stiftades
upplystes riksdagen om att den mest rationella lösningen
oftast är att nödcentralen placeras i anslutning
till ortens ledningscentral för undantagsförhållanden.
Enligt berättelsen och den information utskottet fått är
det av tekniska, ekonomiska eller funktionella skäl inte
alltid möjligt att förlägga nödcentralerna
i anslutning till länens ledningscentraler. Finansutskottet
håller med statsrevisorerna om att den utredning riksdagen
fick när lagen stiftades grundade sig på uppenbart
bristfälliga uppgifter på denna punkt.
En annan premiss för lagen om nödcentralerna
var att centralerna skall kunna inrättas med de pengar
som föreslogs i motiveringen till lagen om nödcentraler
och inom statens utgiftsramar. Färska uppgifter pekar på att
det på många orter i praktiken krävs
nybyggen för att nödcentralerna skall kunna inrättas.
Byggandet ger, som statsrevisorerna påpekar, upphov till
merkostnader för den offentliga ekonomin. Finansutskottet
menar att den information riksdagen fick när lagen stiftades
var vilseledande på denna punkt.
Helsingfors nödcentral omfattas inte av lagen om nödcentraler.
Detta är ett resultat av ett förslag från
de kommuner som ingår i centralen. Nyland är uppdelat
i två nödcentralskretsar, Helsingfors kommunala
nödcentralskrets och Nylands nödcentralskrets.
Dessutom finns inom området tre polisalarmeringscentraler.
På sikt leder det avvikande arrangemanget i huvudstadsregionen
till att man på annat håll i landet har ett enda
larmnummer som tillhandahåller alla slag av nödcentralstjänster
medan man inom huvudstadsregionen har två nummer. När
riksdagen behandlade lagen om nödcentraler förutsatte
den att organiseringen av huvudstadsregionens nödcentralsverksamhet
utvärderas på basis av erfarenheterna av systemet
med sammanslagna nödcentraler i en utredning som skall
lämnas till riksdagen före utgången av 2003.
I utredningen bör finnas en rad alternativ till hur verksamheten
kan läggas upp. Enligt finansutskottets åsikt
bör ett av alternativen vara att utreda om statens nödcentralsverksamhet kunde
utvidgas till huvudstadsregionen. Om utredningsarbetet utmynnar
i lösningar som kräver ändringar i lagstiftningen,
bör dessa göras med det snaraste för
att undvika onödiga investeringar.
Statens fastighetsverksamhet (Senat-fastigheter)
Statsrevisorerna konstaterar att statens fastighetsverk och
dess efterträdare Senat-fastigheter fått utstå kraftig
kritik för sin verksamhet i offentligheten. Senat-fastigheters
roll på marknaden har utvecklats i enlighet med statens
fastighetsstrategi: merparten av de fastigheter där statens
verk och inrättningar bedriver verksamhet är i
dess besittning. Statsrevisorerna anser det befogat och ändamålsenligt
med tanke på Senatfastigheters framtida verksamhet och
utvecklingsbehov att dess position på fastighetsmarknaden
i vårt land kartläggs genom en opartisk, utomstående
bedömning.
Finansutskottet hade tillgång till statsrevisorernas
berättelse när det lämnade sitt betänkande
(FiUB 37/2001 rd) om årets budget. Utskottet ansåg
att den bedömning statsrevisorerna föreslagit
bör fås i gång med detsamma för
att eventuella observationer och rekommendationer skall kunna beaktas
också i den aktuella revideringen av lagen om statens affärsverk
och den därpå följande översynen
av de affärsverksspecifika lagarna.
Finansministeriet och handels- och industriministeriet har tillsatt
en utredningsman för uppdraget. Mandattiden utlöper
den 30 april 2002, då den omfattande och detaljerade bedömningen skall
vara klar på alla punkter. Finansutskottet ser med tillfredsställelse
att den bedömning som förutsätts i budgetbetänkandet
fåtts i gång utan dröjsmål.
Slutsatserna om de fortsatta åtgärderna måste
dras så fort bedömningsarbetet är klart, menar
utskottet.
Yrkeshögskolorna
Berättelsen lyfter fram ett tungt vägande
område inom vår utbildningspolitik, yrkeshögskolorna.
Berättelsen ger en sammanfattande bild av yrkeshögskoleväsendet
och för ett resonemang kring en del utvecklingsbehov. Utskottet
påpekar att yrkeshögskolorna utvecklats ända
från begynnelsen under hela 1990-talet. Just nu pågår
en internationell undersökning av de finländska
yrkeshögskolorna. Resultaten kommer att vara tillgängliga
i juni i år. Regeringen avser att under hösten
lämna en proposition till riksdagen om en revidering av
hela yrkeshögskolelagstiftningen. Därför
går utskottet i detta sammanhang inte närmare
in på behovet att utveckla yrkeshögskoleväsendet.
Yrkeshögskolorna har enligt utskottet en synnerligen
viktig funktion i det finländska samhället och
som utbildare av yrkesproffs för arbetslivet. Yrkeshögskolorna
bör utvecklas för att kunna profilera sig som
experter på arbetslivet och utvecklingen där.
Det gäller att höja utbildningsnivån
och förbättra kvaliteten. Bättre villkor
för undervisningsanstalterna kräver bl.a. att
missförhållandena i förvaltningen och
finansieringssystemet undanröjs.
I berättelsen tas upp en del problem kring mervärdesskatten.
Utskottet konstaterar att lagstiftning genom vilken återkrav
hos kommunerna av mervärdesskatteåterbäring
slopas trädde i kraft den 1 januari 2002.
Nettobudgetering
Precis som den tidigare regeringsformen tillåter vår
två år gamla grundlag nettobudgetering. Det kan
genom lag bestämmas att budgeten får innehålla
inkomstposter eller anslag som motsvarar skillnaden mellan inkomster
och utgifter vilka står i direkt samband med varandra.
Enligt budgetföreskrifterna kan nettobudgetering tillämpas
vid de ämbetsverk och inrättningar vars redovisning
producerar uppgifter både om ämbetsverkets totala
kostnader och om separata kostnader för den avgiftsbelagda
verksamheten.
Som statsrevisorerna framhåller markerar nettobudgeteringen ämbetsverkens
och inrättningarnas självständighet och
ekonomiska resultatansvar. Den har lett till att kostnadsmedvetenheten ökat
avsevärt samtidigt som man insett vilken betydelse inkomstfinansieringen
har för finansieringen av verksamheten. Nettobudgeteringen är
följaktligen ett viktigt instrument för att nå kostnadseffektivitet.
Statsrevisorerna nämner också en del problem
med nettobudgetering, t.ex. avsaknaden av möjligheter till
flexibilitet i bokslutsskedet, osäkerheten i inkomstfinansieringen
och finansieringen av stora utvecklingsinvesteringar. Vid en del ämbetsverk är
det svårt att ha kontroll på den avgiftsbelagda
verksamheten till följd av inkompatibla data- och ekonomiförvaltningssystem inom
förvaltningen. När dessutom en del av prestationerna är
avgiftsbelagda och en del avgiftsfria kräver en övergripande
tillförlitlig uppföljning avsevärda resurser.
Fördelen med bruttobudgetering är enligt statsrevisorerna
att anslagsstyrningen är klar när den avgiftsbelagda
verksamhetens omfattning behöver styras kvantitativt. Bruttobudgetering är
fortfarande den ledande principen när budgeten görs
upp, ett faktum som backas upp av alla centrala statsekonomiska
normer i grundlagen.
Finansutskottet konstaterar att riksdagens budgetmakt försvagats
i och med nettobudgeteringen. Enligt Statens revisionsverk har nettobudgeteringen
i praktiken försämrat den information som riksdagen
får då den fattar beslut om budgeten samtidigt
som ämbetsverken tagit över en del av riksdagens
beslutanderätt. Revisionsverket betvivlar att man verkligen
haft nytta av nettobudgeteringen i alla de nuvarande fallen med
tanke på statsapparaten och styrningen av den.
Med hänsyn till styrningen av förvaltningen kommer
en återgång till bruttobudgetering enligt utgiftsslag
inte längre på frågan, menar utskottet. Å andra
sidan är det inte heller skäl att utvidga nettobudgeteringen
förrän det finns tillräcklig beredskap
för att klara av det. I och med att finansieringen av i
synnerhet stora utvecklingsprojekt kräver en viss grad
av flexibilitet behöver de nettobudgeterade ämbetsverken eventuellt
ges möjlighet att uppta kortfristiga lån för
dessa utgifter. Ett annat alternativ som bör utredas är
om det anslag (28.81.22) som finansministeriet eller Statskontoret
administrerar eventuellt kunde användas i exceptionella
fall.
Främjande av företagsamheten
Statsrevisorerna fäster i sin berättelse uppmärksamheten
vid hur företagsbeståndet utvecklats i Finland.
Enligt de färskaste uppgifter som fanns att tillgå när
berättelsen skrevs växte företagsbeståndet
i Finland med bara cirka 900 företag 1999. Statsrevisorerna
påpekar att tillväxten under perioden efter depressionen,
alltså åren 1994—1999, var flera tusen
per år. Enligt utredning till finansutskottet har nyetableringarna
i Finland i bästa fall varit 3 000—4 000
fler än nedläggningarna. Preliminära
uppgifter för 2001 tyder på en nedgående
trend i detta hänseende. Nyetableringarna har under de
senaste åren stagnerat och håller på att
koncentreras till tillväxtcentra.
Det är bekymrande, menar statsrevisorerna, att finländarnas
internationellt sett starka kompetensbas och växande kunnande
efter hand som utbildningsnivån stigit inte kanaliseras
till kompetensbaserad företagsamhet på samma sätt
som i många jämförelseländer.
Information till utskottet stöder uppfattningen att utbildning
minskar företagsamhet, särskilt bland män.
Ett av de största problemen för kvinnliga företagare är
att få hem och arbete att gå ihop. Skolsystemet
alstrar huvudsakligen folk för expertuppdrag
inom stora organisationer.
Enligt en rad studier är hindren för att sätta upp
ett företag många. Den relativt låga
bruttonationalinkomsten per invånare i Finland är
en svag grund att utveckla näringsverksamheten. Också näringsstrukturen
har ansetts ålderdomlig och den sysselsättande
servicesektorns andel liten. Serviceverksamheten är koncentrerad
och i synnerhet egenföretagarnas andel är fortfarande liten.
Antalet familjeföretag är minst i hela Europa.
Undersökningar ger vid handen att de regionala skillnaderna
visavi nyetableringar är stora. Det som främst
avhåller människor från att starta eget är,
såsom också statsrevisorerna konstaterar, risken
med att vara företagare. Det handlar om den osäkra
utkomsten, rädslan för att bli skuldsatt och farhågan
att förlora sin egendom. Finansiärerna kan exempelvis
kräva att en nyetablerad företagare
skall ställa sin egen bostad som pant för lån.
En EU-jämförelse tyder också på att
avlönat arbete med därtill hörande trygghet är
ett exceptionellt lockande alternativ i Finland jämfört
med företagande och den risk som hänger samman
därmed. Utskottet konstaterar att det förekommer
brister också i företagarnas sociala trygghet.
Detta tar sig konkreta uttryck när exempelvis en företagare
insjuknar. Det behövs också ändringar
i lagstiftningen för att komma åt detta missförhållande.
Man räknar med att mer än 50 000
företag står inför generationsskifte
under de närmaste åren. Undersökningar
ger vid handen att endast 15—20 procent av generationsskiftena
sker inom familjen. Det innebär att antalet företag
minskar, att arbetslösheten ökar och att den offentliga sektorn
därmed får en extra börda att bära.
Enligt utskottets mening kan statsmakten på ett avgörande
sätt bidra till att generationsväxlingar sker.
Attityderna gentemot företagsamhet är enligt statsrevisorerna
en viktig faktor som hämmar företagsamheten. Finland
placerar sig lågt i internationella undersökningar
som gällt företagande som yrkesalternativ eller
företagaraktivitet. Det anmärkningsvärda är
att också om attityderna är positiva väcker
det i Finland inte ens tankar på att bli företagare,
för att inte tala om att starta ett företag.
Statsrevisorerna tar också upp företagens
sysselsättande effekt och konstaterar att de anställda
vid små och medelstora företag ökat med
3 procent från 1994. Den största tillväxten
under samma period stod mikroföretagen och småföretag
med 10—49 anställda för, sammantaget
ca 30 procent.
För att göra det lättare att skapa
nya arbetsplatser har regeringen inlett ett företagarprojekt, vars
syfte är att undanröja olika hinder för
företagens verksamhet och uppmuntra förvaltningarna
till åtgärder som främjar företagsetableringar.
I berättelsen redogörs för hur regeringens
företagarprojekt har framskridit, vilka problem som förekommit
och vilka åtgärder som kräver särskild
uppmärksamhet i fortsättningen.
Regeringens företagarprojekt bygger enligt finansutskottets
mening på riktiga premisser. Dess syfte är att
få till stånd en fungerande marknad, göra
företagandet till ett attraktivt yrkesalternativ och locka
folk att bli företagare. Det gäller också att
fokusera inte bara på företagens första
kritiska år utan också på en minskning
av sysselsättningsriskerna när företagen
börjar expandera, menar utskottet.
Statsrevisorerna har särskilt fäst sig vid
finländarnas attityder gentemot företagsamhet.
Ett av delområdena i regeringens företagarprojekt är att
fundera ut hur man kunde uppmuntra folk att bli företagare.
Ett sätt kunde vara fostran till företagsamhet.
Den fostran behandlas i berättelsen som ett stort block
där såväl värderingar och attityder
som motivation och kunskap ingår. Bearbetningen av kunskaper
och motivation har ofta till åtskillnad från fostran
till företagsamhet kallats företagarutbildning.
De i berättelsen relaterade åtgärder
undervisningsministeriet satt in för att effektivisera
fostran till företagsamhet är förträffliga,
anser utskottet. Fostran till företagsamhet har relevans
för alla inom skolsystemet.
Arbetet på att främja företagande
har under den nya strukturfondsperioden 2000—2006 blivit
den viktigaste strategin för regional utveckling. En rad
projekt för fostran till företagsamhet med landskapsfokusering
har också startat under 2001. Fostran till företagsamhet
ingår som ämnesblock såväl i
grundskolan som gymnasiet. I alla yrkesinriktade grundexamina finns
företagarberedskapen inbakad. Under perioden 2001—2003
genomför undervisningsministeriet och universiteten ett
riksomfattande program för affärskunskap. I grundutbildningen
för lärare varierar bredden på studierna
i företagsamhet.
Utförda undersökningar ger belägg
för att det är skäl att effektivisera
fostran till företagsamhet. I vissa regionala enkäter
har t.o.m. mer än 85 procent av de svarande ansett att
man kan lära sig bli företagare. Oavsett vilken
utbildning de svarande haft har de flesta menat att fostran till företagsamhet
lämpligen kan inledas i grundskolan. Läroinrättningarna är
villiga att bygga ut fostran till företagsamhet, men den
allmänna uppfattningen bland läroinrättningar
på alla nivåer är att de behöver
hjälp med detta arbete.
Statsrevisorerna påpekar också att företagen måste
få bättre verksamhetspremisser. Detta anses i
berättelsen helt riktigt vara beroende av flera politikområden,
t.ex. den ekonomiska politiken och regionalpolitiken. Det händer
ofta att de olika förvaltningarnas mål står
i konflikt med varandra.
Lagstiftningen om företagsstöd har reviderats.
Stödprogrammets branschdefinitioner breddades och därmed
omfattas nu bl.a. servicebranscherna av stödet. Handels-
och industriministeriet har berett ett handlingsprogram som avser att
utsträcka effektutvärderingen till samtliga finansieringsåtgärder
som vidtas inom förvaltningen.
Det har kommit till fler finansieringsinstrument. Det kan ses
som ett steg i rätt riktning att t.ex. Finlands Industriinvestering
Ab i sina placeringar prioriterar företag på groddstadiet
och i startskedet. I berättelsen nämns att maximibeloppet
för Finnvera Abp:s kvinnolån fördubblats.
Enligt information till utskottet gäller detta också små lån.
Möjligheten till delfinansiering från Europeiska
regionala utvecklingsfonden gäller inte bara lån
till kvinnliga företagare och smålån
utan också företagarlån och investerings-
och driftskapitallån.
Det har i flera sammanhang framkommit att det brister i de finländska
företagens marknadskunnande. Kunnandet är dåligt
i synnerhet i tillväxtstadiet. Som av berättelsen
framgår färdigställdes som ett led i
företagarprojektet i början av 2001 ett långt
utbildnings- och utvecklingsprogram för små och
medelstora företag.
Statsrevisorerna anser att man bör undersöka vilka
möjligheter t.ex. arbetskrafts- och näringscentralerna
har att främja framväxten av kompetenskluster
i sina respektive regioner. Det är ett helt bra förslag,
menar utskottet, förutsatt att man samtidigt väger
in premisserna för uppkomsten av kompetenskluster. Ett
regionalt kompetenskluster kräver vanligen både
ett rätt stort, kraftigt expanderande branschföretag
och ett universitet, en högskola eller något annat
forskningsinstitut vars styrka ligger i det kompetensområde
som skall utvecklas. Det går inte att skapa ett kompetenskluster
enbart genom administrativa åtgärder,
utan det krävs en kärna runt vilken klustret byggs
upp. Det gäller att skapa förutsättningar
för kompetenskluster också på mindre
orter. I det sammanhanget bör exempelvis kompetensen vid
yrkeshögskolorna tas i anspråk.
Finansutskottet håller med statsrevisorerna om att
det behövs samverkan mellan flera förvaltningar
för att gjuta in kraft i företagandet och företagsverksamheten.
Det måste gå att göra en bedömning över
förvaltningsgränserna av vilka effekter insatserna
för främjande av företagsamheten fått.
Det krävs också en energisk regional företagarpolitik
för att nya företag skall kunna växa
fram och det existerande företagsbeståndet stöttas.
Detta i sin tur kräver att man undersöker förhållandena
och potentialen i regionen och vet hur det förhåller
sig på denna punkt samt att man på det regionala
planet engagerar sig i utvecklingsarbetet.
Institutionsvård för äldre
Enligt statsrevisorerna är den rikstäckande
rekommendationen om bättre vård och tjänster
för äldre ett viktigt instrument i arbetet för
att utveckla äldreomsorgen. För att rekommendationen
skall kunna efterlevas i det praktiska livet behövs det
omfattande samarbete på riksplanet, regionalt och lokalt.
Det krävs också en rikstäckande uppföljning
av hur rekommendationen utfaller. Statsrevisorerna har den uppfattningen
att uppföljningen störs av att statistiken om
servicen är bristfällig och inexakt. Det förekommer en
del spänningar i samarbetet mellan socialvården
och hälsovården beroende på divergerande synsätt.
Det behövs mer debatt om principerna inom vård
och omsorg anser statsrevisorerna.
Enligt rekommendationen från 2001 om bättre
vård och tjänster för äldre
skall alla kommuner ha en strategi för sin äldrepolitik
och i denna strategi skall ingå ett program för
utveckling av servicestrukturen. Rekommendationen har satt fart
på strategiarbetet i kommunerna, som sett den som ett nyttigt
styrinstrument i utvecklingen av äldrevården.
Något som uppskattats särskilt är rekommendationerna
om resursdimensioneringen inom äldrevården. Merparten
av kommunerna har redan blivit klara eller är sysselsatta
med en strategi för äldrepolitiken. Som statsrevisorerna
påpekar är det angeläget att den statistik
som behövs för uppföljningen av rekommendationerna
förbättras och begreppsapparaten preciseras. Enligt
information till utskottet har social- och hälsovårdsministeriet
planer på att tillsätta en arbetsgrupp kallad
"Tietouudistus 2005" med uppgift att göra en heltäckande
utredning av statistikföringen inom social- och hälsovården.
Ett sätt att göra statistiken och uppföljningen
bättre är bl.a. att ta fram nyckelindikatorer
för uppföljning av kvalitetsrekommendationerna
och effektivisera datainsamlingen såväl länsvis
som på riksplanet.
Statsrevisorerna påtalar också bristen på samsyn
i samarbetet mellan socialvården och hälsovården,
något som kan göra det svårare att samordna
klienternas servicebehov och serviceutnyttjandet. Finansutskottet är
helt överens med statsrevisorerna och konstaterar att ett
så gott samarbete som möjligt gynnar både
klienter och huvudmän, inte minst då det behövs
alltmer hälsovårdsexpertis inom äldreomsorgen.
Det gäller också att få de anhöriga
att engagera sig aktivare. Kvalitetsrekommendationen om vård
och tjänster för äldre utgår
från idén om en övergripande bedömning
av vården och pläderar därför för
att äldreomsorgen skall ses i ett helhetsperspektiv. Också lagen
om klientens ställning och rättigheter inom socialvården,
som trädde i kraft den 1 januari 2001, förutsätter
att det utarbetas en service- och vårdplan för
varje klient inom socialvården.
Institutionsvården för äldre har
förändrats radikalt under det senaste årtiondet.
Tydligast markeras detta av att klienterna i serviceboende har mer än
tredubblats. Också boende i ålderdomshem har i
vissa fall förbytts i intensifierat serviceboende. Efter
hand som det intensifierade serviceboendet ökat har klientnumerären inom
den traditionella långtidsvården minskat. Personalnumerären
inom serviceboende motsvarar emellertid inte längre det
som skulle behövas i dag. Tidigare var invånarna
i servicebostäderna i gott skick men i dagsläget
finns det allt fler sjukliga åldringar i dessa bostäder.
På många institutioner är personalstyrkan
minimal särskilt under kvällar, nätter
och veckoslut, trots att vårdbehovet inom institutionsvården
för äldre och det intensifierade serviceboendet
inte förändras på samma sätt
som inom akutvården. När det gäller vården
av äldre behövs det ett rejält personaltillskott
till den slutna vården och det intensifierade serviceboendet.
En betryggande stor vårdpersonal borgar också för
att större hänsyn tas till de i högsta
grad hjälp- och vårdbehövande åldringarnas
människovärde och rättssäkerhet
och för att personalen skall orka bättre i sitt
arbete. Utskottet vill också framhålla vikten av
att personalen är kompetent och fortbildar sig. Mestadels är
personalen inte särskilt aktiv när det gäller
att på eget initiativ söka sig till tillläggsutbildning
och fortbildning och i regel förekommer det inte heller
handledning inom äldreomsorgen.
I praktiken är personalens möjligheter att stödja
de äldre socialt och ordna olika slag av aktiviteter begränsade.
Därför gäller det att lyssna till de
anhöriga och stärka deras engagemang i äldrevården.
Dessutom kunde frivilligorganisationer, däribland de som
bedriver väntjänst, involveras mer så att
samarbetet mellan organisationer, kommuner och andra aktörer är
bättre samordnat och intensivare.
Förbättringar i närståendevården
Statsrevisorerna påtalar en del missförhållanden i
närståendevården. De konstaterar att
närståendevården är en billig
och för vårdtagaren mänsklig vårdform.
Ibland kan närståendevård vara det enda
alternativet och klienten har ingen valfrihet om det inte finns
annan vård att tillgå eller om andra vårdformer är
mycket svårtillgängliga. Stödet till
närståendevårdarna är inte tillräckligt
stort, menar statsrevisorerna. Samhället måste
ta sitt ansvar för att närståendevårdarna inte
skall "stupa på sin post". Närståendevårdarna
måste få adekvat ersättning för
sitt arbete samt nödvändiga stödtjänster,
anordningar och hjälpmedel. Det är inte lämpligt
enligt statsrevisorerna att klientavgift tas ut för stödet
för närståendevård, som bara
består av ett arvode.
Nuläget och brister.
Det finns uppskattningsvis 300 000 närståendevårdare
i Finland. Av dem får knappt 10 procent kommunalt stöd
för närståendevård. Av vårdtagarna
inom närståendevården var cirka två tredjedelar över
65 år. Närståendevården handlar
följaktligen huvudsakligen om vård av åldringar
i hemmet, men det finns också handikappade och kroniker
som vårdas hemma av närstående personer.
Riksdagen har ett flertal gånger lyft fram missförhållandena
och utvecklingsbehoven inom närståendevården,
men en lång rad problem kvarstår fortfarande.
Ett stort problem är att närståendevårdarna
behandlas olika på olika orter. Eftersom stödet är
en behovsprövad och anslagsbunden social tjänst,
får kommunerna fatta beslut om stödet och dess
omfattning. Enligt en utredning finns det redan nu kommuner som över
huvud taget inte betalar ut något stöd för
närståendevård. I vissa fall betalas
stödet bara till de i vårdhänseende tyngsta
klienterna och stödet kan dras in närhelst under året
när anslagen tar slut. Enligt erhållen information
finns det fall där förmögenheten har
beaktats, även om förmögenhetsprövning
inte hör till kriterierna för stödet
för närståendevård. Dessutom
varierar vårdarvodet avsevärt från kommun
till kommun och i praktiken är det skralt med arrangemangen
under de dagar närståendevårdarna är lediga.
Insatserna för att ge närståendevårdarna utbildning,
handledning och annat stöd är blygsamma. Också beskattningen
har ansetts oskäligt sträng i synnerhet när
vårdaren har andra löne- och pensionsinkomster,
då betraktas nämligen arvodet som biinkomst. Närståendevårdarna har
inte rätt till skattefri kostnadsersättning även om
vården ger upphov till kostnader. Informationen om stödet
för närståendevård är
ofta bristfällig och därför kan det i
en del kommuner vara rena slumpen att man får stödet.
Lagens syfte är att de kommunala tjänsterna skall
stödja närståendevården och
sättas in i de mest krävande fallen. I praktiken är
det mycket sällan som hushåll med närståendevårdare
får kommunal service, med undantag för eventuell färdtjänst.
Praxis i fråga om serviceavgifter är också mycket
brokig. Att klientavgift tas ut på stöd för
närståendevård som enbart ges i form
av arvode betraktas som allt annat än rättvist.
Den relativt nya praxis grundar sig på högsta
förvaltningsdomstolens beslut från den 1 september 2000.
Enligt beslutet har kommunen rätt att ta ut klientavgift
av den som får stöd för närståendevård
också när stödet endast består
i vårdarvode till närståendevårdaren.
Det har uppskattats att ca 10 000 personer som får
närståendevård skulle vara intagna på institution
om inte närståendevården fanns. Tack vare
systemet sparar samhället i runt tal 250 miljoner euro
räknat enligt kostnadsnivån 1999. År 2000
betalades till närståendevårdare med
vilka ingåtts avtal cirka 50 miljoner euro i vårdarvode.
Siffrorna visar inte alla kostnads- eller spareffekter av närståendevården,
men i ett kommunalekonomiskt perspektiv är nyttan av denna vårdform
avsevärt större än kostnaderna.
Angelägna förbättringar.
Närståendevården har
en viktig funktion i och med att den utgör en ersättning
för och ett komplement till offentlig service, i synnerhet
institutionsvård. Den sparar in pengar åt samhället
och är mänskligare än institutionsvård.
Framtiden för ingalunda med sig några lättnader
när det gäller vården av åldringar
och handikappade, utan närståendevården
blir allt viktigare ju äldre befolkningen blir och ju mer
samhällets kostnader ökar. Närståendevården
bör ges samma status som andra former av vård
i hemmet och det gäller att också på riksplanet
fokusera på att förbättra den.
Finansutskottet anser att man bör hjälpa närståendevårdarna
att orka i sitt arbete genom att ge dem realistiska möjligheter
att ta ut sina lagfästa lediga dagar. Ofta låter
närståendevårdarna bli att utnyttja sina
lediga dagar, om ersättande vård inte finns att
tillgå och man inte vill flytta över vårdtagaren
till en institution för de lediga dagarna. Också det
faktum att ersättande vård kostar inskränker
på närståendevårdarnas möjligheter
och vilja att ta ut sina lediga dagar. Utskottet understryker vikten
av att system med lediga dagar utvecklas så att vårdarna
faktiskt har möjlighet att ta ut ledigt och att också adekvata resurser
finns att tillgå för detta. Det skulle bli avgjort
lättare för vårdarna att utnyttja sina
lediga dagar om den ersättande vården var kostnadsfri.
Utskottet vill i detta sammanhang hänvisa till social-
och hälsovårdsutskottets betänkande ShUB
26/2001 rd om en lagändring som gällde en ökning
av antalet lagfästa lediga dagar för närståendevårdare.
Social- och hälsovårdsutskottet framhöll
att utvidgningen av rätten till ledig tid inte får
förverkligas genom en kringskärning av närståendevården
eller en sänkning av stödet.
Ett annat stort problem inom närståendevården är
att serviceavgifterna inte är enhetliga över hela
kommunlinjen och att avgifterna ofta är så höga
att vårdarna och vårdtagarna inte har ekonomiska
möjligheter att ta emot hjälp. Utskottet menar
att storleken på avgifterna och kvaliteten på vården
bör stå i rättvis och skälig
proportion till varandra och att den öppna vården
bör prioriteras i de avgiftspolitiska besluten. Som statsrevisorerna
påpekar är det inte lämpligt att kommunerna
tar ut en klientavgift för stödet för
närståendevård som bara består
av ett arvode.
Närståendevården bör ges
en starkare ställning i den kommunala servicestrukturen
och ingå som ett element i ett större servicekomplex för
hemvård, där de andra elementen utgörs
av andra hemtjänster. För att närståendevården skall
kunna ges en starkare ställning måste den finansiella
basen för vården stärkas. I framtiden bör
stödet inte längre vara beroende av i vilken kommun
vårdaren och vårdtagaren bor och hur kommunens
ekonomi ser ut. Också vårdarvodena bör
fastställas exaktare med hänsyn till hur krävande
och bindande vården är.
Det är i högsta grad ensamt att arbeta som
närståendevårdare, arbetet är
bindande och ofta är vårdarna själva ålderstigna
och trötta. Studier pekar på att närståendevårdarna
behöver ett större stöd i sitt arbete.
Enligt utskottets åsikt gäller det att rejält öka
på stödtjänsterna och alldeles särskilt
se till att ålderstigna vårdare orkar och får
stöd. Kommunerna bör också ta med de
anhöriga och organisationer i arbetet på att förbättra
närståendevården. Närståendevårdare
och Vänner rf är en riksorganisation som bl.a.
kommer ut med information och tillhandahåller stödtjänster.
Det primära ansvaret för tjänsteproduktionen
ligger hos kommunerna, men dessa kunde gott intensifiera samarbetet
med Närståendevårdare och Vänner
rf och dess kretsorganisationer, som exempelvis kunde tillhandahålla
stödtjänster för närståendevårdare.
På det hela taget gäller det att målmedvetnare gå in
för att utveckla närståendevården
och undersöka grundligt hur t.ex. lagstiftningen fungerar,
hur samarbetet mellan social- och hälsovården
löper inom hemvården och hur den offentliga hemvården,
den privata hemvården och den hemvård som den
tredje sektorn står för kunde passas ihop. Det
kunde enligt utskottet vara motiverat att involvera kommunerna i
ett regionalt försök på frivillig basis
för att sätta fart på förbättringsarbetet.
Under försöket skulle bl.a. premisser för
beviljande av närståendevård, kriterier
för vårdkvalitet och deltagarkriterier arbetas fram.
Resultatet kunde sedan läggas till grund för en
kommunvis bedömning av vilka ekonomiska effekter försöket
haft för de offentliga social- och hälsovårdstjänsterna.
De regionala skillnaderna i arbetslösheten
Trots att sysselsättningsutvecklingen har varit positiv
under de senaste åren har de regionala skillnaderna i sysselsättningen
och arbetslösheten ökat, konstaterar statsrevisorerna.
Den ökade produktionen och förbättrade
sysselsättningen, som i första hand bygger på informationsteknologin,
elektronik- och metallindustrin och affärslivets tjänster,
har huvudsakligen koncentrerats till stadscentren i södra
och västra Finland och till Uleåborgsregionen.
I tillväxtbranscherna har det varit efterfrågan
på arbetskraft speciellt i de unga åldersklasserna.
De relativa skillnaderna i arbetslösheten mellan regionerna
jämnade ut sig efter lågkonjunkturen i början
av 1990-talet. Under uppgången efter lågkonjunkturen
har de absoluta skillnaderna i arbetslösheten ökat
mellan regionerna. Utvecklingen är enligt utskottet såtillvida
intressant att den skett samtidigt som sysselsättningen allmänt
taget förbättrats. En bidragande orsak har varit
att migrationen varit kraftigare än väntat efter
lågkonjunkturen. Det framgår också av berättelsen
att de regionala skillnaderna i utbudet på arbetskraft
hänger samman med den allt livligare inrikes omflyttningen.
Av berättelsen framgår också att
förbättringen i sysselsättningen 1995—2000
koncentrerades till södra Finland. Sämst utvecklades
sysselsättningsläget i Kajanaland.
Statsrevisorernas observationer gäller självfallet
främst år 2000. Enligt erhållen information
tog utvecklingen en ny vändning särskilt i början
av 2001. Inom flera regioner började arbetslösheten åter öka.
Detta kan delvis förklaras med att det funnits arbetslösa
bland inflyttarna. Sysselsättningsläget försämrades
inom byggbranschen och databranschen. Samtidigt har arbetslöshetens
karaktär ändrats. Den strukturella arbetslösheten är
fortfarande anmärkningsvärt stor. Finansministeriet
förutspår i sin nyaste konjunkturöversikt
att människor kommer att få gå längre
utan arbete och att de regionala skillnaderna i arbetslösheten ökar.
I berättelsen ingår en analys av de faktorer som
lett till de regionala skillnaderna. Det finns ett positivt samband
mellan ett ökat arbetskraftsutbud och en minskad arbetslöshet
när efterfrågan på arbetskraft är
stor. Arbetsmarknadens effektivitet blir större i de områden
där det finns gott om arbetstagare och arbetstillfällen.
Här möts de som bjuder ut arbete och de som utför det
effektivare än i andra områden. Den ekonomiska
tillväxten har haft en större sysselsättande
effekt i södra Finland än i östra och
norra Finland, eftersom produktionsstrukturen i södra Finland är
starkare servicedominerad. Det råder inget tvivel om att
produktionsstrukturen har bidragit till uppkomsten av de regionala
skillnaderna. Områden med fler högteknologiföretag än i
genomsnitt utvecklas snabbare. Samtidigt koncentreras de nya arbetstillfällena
allt klarare till några få städer, konstaterar
statsrevisorerna.
Det behövs enligt utskottet en bred uppsättning
instrument för att jämna ut de regionala skillnaderna
i arbetslösheten. Statsrevisorerna har främst
behandlat de metoder arbetskraftsförvaltningen förfogar över.
Finansutskottet har redan tidigare (FiUB 5/2001
rd) lyft fram ett viktigt instrument, stödsysselsättningen.
Vid behov bör budgettekniska lösningar tillgripas
för att det skall bli lättare att utnyttja detta
instrument. Statsrevisorerna instämmer i finansutskottets
tidigare överväganden och menar att det är
viktigt att man utreder om sysselsättningsanslagen kunde
inordnas under ett enda moment.
I berättelsen tas också upp frågan
om vilka effekter de arbetskraftspolitiska åtgärderna
haft. Utgående från de undersökningar
som gjorts är det enligt utskottet helt klart att fördelarna är större än
nackdelarna. På plussidan står exempelvis att
utgifterna för arbetslöshetsförmåner minskar
och skatteintäkterna ökar. Det har uppskattats
att samhällets nettokostnader minskar till cirka en tredjedel
av bruttoutgifterna till följd härav. På det
personella planet kan åtgärderna i många
fall förhindra en bestående utslagning och förtidspensionering,
något som också får sociala konsekvenser.
Regionalpolitiken kommer också i framtiden att ha en
viss betydelse när det gäller att jämna
ut de regionala skillnaderna, även om statsrevisorerna
påpekar att den traditionella regionalpolitiken förlorat
sin betydelse. Företagen kommer också hädanefter
att behöva exempelvis det regionala transportstödet.
Arbetsförvaltningens metoder måste kompletteras
med andra metoder för att styra lokaliseringen av företag.
Det är också skäl att fundera på hur
arbetskraftsreserverna kunde utnyttjas när de stora åldersklasserna
lämnar arbetslivet. I det läget gäller
det, som statsrevisorerna konstaterar, att i ett regionalt sammanhang
kunna anpassa den arbetslösa arbetskraftens kvalifikationer
till kvalifikationskraven för de lediga jobben.
Problemen till följd av den strukturella arbetslösheten
i kombination med den regionala differentieringen av arbetslösheten
gör att samarbetet mellan olika sektorer är ett
måste i framtiden. För att de regionala särsdragen
skall kunna beaktas bättre krävs det inte bara
arbetskraftspolitiska åtgärder utan också finanspolitiska
och skattepolitiska åtgärder och åtgärder
av ovan nämnt slag som gynnar företagsamhet.
Bostadsmarknadens utveckling särskilt i tillväxtcentra
Enligt statsrevisorerna förefaller det som om obalansen
på bostadsmarknaden fortsättningsvis skulle förvärras.
Särskilt i tillväxtcentra är utbudet
på hyresbostäder och ägarbostäder
till skäligt pris konstant för litet i förhållande
till efterfrågan. De bostadslösa är också fortfarande många.
Statsrevisorerna menar att arava- och räntestödssystemet
bör bibehållas som ett användbart alternativ
bland metoderna att öka utbudet på hyresbostäder
för att därigenom säkerställa
att beståndet av hyresbostäder till skäligt pris är
tillräckligt och att hyresbostadsmarknaden fungerar. Statsrevisorerna
understryker planläggningspolitikens betydelse med avseende
på sänkta realpriser för byggnadsrätt
och boendekostnader. För huvudstadsregionen är
det viktigt med lösningar som snabbt får i gång
en tillräcklig bostadsproduktion. Det behövs också särskilda åtgärder
för att uppnå en mer balanserad utveckling i landets
olika delar. När det gäller bidraget för
byggande av kommunalteknik i huvudstadsregionen efterlyser statsrevisorerna en
bredare principdiskussion om den nya understödsformen är ändamålsenlig
och kommer i rätt tid i förhållande till
de aktuella regionalpolitiska utvecklingsåtgärderna.
Statsrevisorerna påpekar också att anslagen för
lån för totalrenovering av bostadshus har skurits
ned och att det krävs större satsningar på utveckling
av förorterna. Besluten om bostadsbyggande bör
tas med hänsyn till åldringarnas behov och att
befolkningen blir äldre.
Kommentarer till berättelsen.
Merparten av de problem och missförhållanden
som statsrevisorerna tar fram i sin berättelse är
desamma som finansutskottet påtalade när utskottet
behandlade årets budget (FiUB 37/2001
rd). Statsrevisorernas uppfattning om problemen på bostadsmarknaden
ger en bra bild av läget år 2000. Obalansen på bostadsmarknaden
kvarstår fortfarande och befolkningsutvecklingen i tillväxtcentra
följer linjen från tidigare år. Enligt
en ny befolkningsprognos från Statistikcentralen håller
trenden i sig också i framtiden. Fram till 2010 beräknas
invånarantalet i huvudstadsregionen och dess randkommuner öka
med ca 117 000. Av denna siffra står den naturliga
folkökningen för 37 procent. I och med att bostadshushållen
i snitt blir mindre och antalet bostadshushåll därmed ökar
står vi inför en allt större bostadsbrist. Åldringarna ökar
kraftigt i antal och fram till 2030 beräknas antalet personer över
65 år öka med ca 600 000. Priserna på ägarbostadsmarknaden
var stabila 2001, men däremot fortsatte hyrorna att stiga
kraftigt. Bostadsproduktionen mattades av något 2001 och
färre än 30 000 bostäder påbörjades. År
2002 tros bostadsproduktionen hålla föregående års
nivå.
Statsrevisorerna konstaterar att det för huvudstadsregionen är
nödvändigt med lösningar som bidrar till
att en tillräcklig bostadsproduktion snabbt fås
i gång. Samtidigt efterlyser statsrevisorerna en bredare
principdiskussion om bidraget för byggande av kommunalteknik
i huvudstadsregionen är ändamålsenligt
och kommer i rätt tid i förhållande till
de aktuella regionalpolitiska utvecklingsåtgärderna.
En annan sak som enligt statsrevisorerna kräver diskussion är
statens insatser i andra tillväxtcentra för att
utveckla regionerna och bostadsbyggandet så att de kommer
i balans.
Regeringen antog i juni 2000 en bostadspolitisk strategi med
13 konkreta utvecklingsprojekt. En av de viktigaste slutsatserna
i den rikstäckande strategin är att landets olika
delar skiljer sig markant från varandra vad beträffar
bostadsproblemens art och djup. Därför behövs
det också på riksplanet en bostadspolitik som är
mer anpassad till behoven i regionerna, inbegripet de ekonomiska
regionerna, och kommunerna.
Det projektspecifika bidraget för kommunalteknik bygger
på ett samverkansdokument mellan staten, huvudstadsregionen
och dess kranskommuner. Syftet med stödet är att
få i gång eller tidigarelägga sådana
nya bostadsområden som annars skulle löpa risk
att fördröjas eller inte byggas alls. Understödet är
avsett för s.k. minimiinvesteringar i byggande av kommunalteknik.
Det kan vara fråga om exempelvis kostnader för
ordnad vattenförsörjning och avloppshantering.
Systemet skall gälla 2002—2005.
Riksdagen godkände understödet till huvudstadsregionen
för byggande av kommunalteknik när den behandlade
budgeten för 2002. Finansutskottet konstaterar i budgetbetänkandet
att understödet för kommunalteknik är
ett principiellt viktigt och lämpligt sätt att
få i gång bostadsproduktionen i de områden
där bostadsbristen är störst och att
gynna framväxten av en lämplig områdesstruktur.
På detta sätt kan områdesstrukturen styras
så att den backas upp av kollektivtrafiken, framför
allt spårvägstrafiken, vilket är nödvändigt
med tanke på målen för den nationella
klimatstrategin. Den rikstäckande strategin har aktiverat
också en rad andra kommuner och regioner att ta initiativ
i bostadspolitiken. Staten har startat upp ett regioncentrumprogram
och inlett en samrådsprocess med kommunerna också i en
del andra tillväxtcentra. Syftet att främja speciellt
det regionala samarbetet inom bostadspolitiken. Om också andra
tillväxt- och regioncentra åtar sig att utveckla
områdena utifrån ett liknande samarbetsdokument,
bör statens stödåtgärder också omfatta
dem, påpekade finansutskottet i sitt budgetbetänkande.
I samband med budgetbehandlingen lyfte riksdagen också fram
missförhållandena i fråga om lånevillkoren
för aravalån och förutsatte att lånevillkoren
ses över bl.a. så att de boendes betalningsförmåga
beaktas bättre. Regeringen har nu efteråt beslutat
sänkta realräntan för nya aravahyreslån
från 3,7 till 2,95 procent. Också amorteringarna
börjar tidigare än förut. Ändringarna
förbättrar lånevillkoren för
nya lån, men bara i ytterst liten omfattning och påverkar över
huvud taget inte hyresnivån. Också när
det gäller gamla aravalån sänks de högsta
räntorna i vissa enstaka fall. Men de mått och
steg regeringen vidtagit förbättrar inte på alla
punkter lånevillkoren för gamla lån på det
sätt riksdagen förutsatte.
Riksdagen har också ägnat åldringarnas
bostadfrågor uppmärksamhet och höjde
i årets budget bevillningsfullmakten för reparationsunderstöd,
som används bl.a. för att förbättra
de åldrande befolkningens bostadsförhållanden.
Riksdagen förutsatte också att bevillningsfullmakten för
reparationsunderstöd höjs i framtiden och att behovet
av energiekonomiska understöd beaktas med tanke på klimatpolitiken.
I budgeten för 2002 togs in nya åtgärder
för att råda bot på bostadslösheten.
Anslaget till understöd för andelen eget kapital
för byggande av bostäder för bostadslösa
och flyktingar höjdes och understöd började
också beviljas för anskaffning av bostäder.
Miljöministeriet tillsatte den 20 september 2000 en
kommission för att göra upp ett förslag hur
de finansiella systemen i fråga om ansvaret för
att genomföra planer och samhällsbyggande kunde
förbättras. Den nuvarande fördelningen av
kostnaderna för genomförande av planer, det vill
säga att kommuninvånarna betalar och markägarna
profiterar, har ur ett samhällsperspektiv inte ansetts
rättvist. Meningen är att ge kommunerna bättre
möjligheter att upprätthålla en bostadsproduktion
till skäligt pris och ett betryggande tomtutbud för
annat byggande utan att planekostnaderna ställer hinder
i vägen. Kommissionen föreslår i sitt
betänkande, som blev klart den 6 mars 2002, bl.a. ett system
enligt vilket markägare som har avsevärd nytta
av en detaljplan deltar i de kostnader kommunen åsamkas
för genomförandet av planen.
Andra observationer
Utskottet har vid behandlingen av statsrevisorernas berättelse
för 2000 konstaterat att revisorerna förutom frågorna
ovan tagit ställning till en lång rad andra frågor
som kräver åtgärder från regeringens
sida. Bland dessa har utskottet fäst sig särskilt
vid följande:
-
hovrätternas verksamhet
-
statens personal och statens konkurrenskraft som arbetsgivare
-
alternativen till ägarstyrning i statsbolagen
-
systemet med statsandelar för undervisnings-
och kulturverksamhet
-
den offentliga finansieringen av den privata social-
och hälsovården och problemen inom den finansiella
interaktionen.