Motivering

I finansutskottets betänkande om ramarna för statsfinanserna 2006—2009 (SRR 1/2005 rd) har alldeles för lite uppmärksamhet fästs vid de kritiska uttalanden som sakkunniga framförde i samband med utfrågningen i utskottet.

Forskningsinstituten är ganska långt ense om de närmaste årens ekonomiska utveckling. Näringslivets forskningsinstitut ETLA:s och Löntagarnas forskningsinstituts prognoser har varit bland de försiktigaste. Den ekonomiska utvecklingen påverkas av ett antal faktorer som Finland har möjlighet att påverka endast indirekt och i begränsad omfattning. Bland de viktigaste faktorerna som påverkar hela världsekonomin är prisutvecklingen i fråga om råvaror och energi, speciellt olja, samt huruvida de amerikanska hushållen fortsättningsvis konsumerar över sina tillgångar, varvid dollarn förblir svag. Också de oförutägbara avgöranden av EG-domstolen som kan leda till stora skatteförluster har stor betydelse för den offentliga sektorns ekonomiska utveckling. Och detta gäller inte endast Finland utan speciellt våra viktiga handelspartners Tyskland och England.

Trots vissa osäkerhetsfaktorer kommer Finland troligen att kunna tackla de kommande utmaningarna bättre än många andra EU-länder. Trenden med bytesbalansöverskottet har hållit i sig och detta har förstärkt vår samhällsekonomi. Den offentliga sektorns skuld är under kontroll och uppfyllandet av stabilitetspaktens kriterier kommer inte att vara något problem för vårt vidkommande.

Regeringen ser positivt på framtiden och förutspår att dess politik bidrar till att arbetslöshetsgraden fram till år 2009 kommer att minska till 6,5 procent. Trots avsevärda skattelättnader kommer skatteintäkterna att växa för varje år som går. Statsskulden växer kvantitativt, men dess andel av bni minskar. Resultatet för kommunernas räkenskapsperiod vänder uppåt och blir positivt. Utvecklingstrenden är inte alls dålig, men de åtgärder som regeringen har planerat för att uppnå målen övertygar inte alla. Dessutom blir servicenivån sämre inom många för medborgarna viktiga branscher.

Skattepolitik

Enligt regeringens rambeslut kommer skattepolitiken även framöver att följa samma linje som hittills: skattelättnaderna koncentreras först och främst på inkomstskattelättnader. Allt fler förhåller sig skeptiskt till sysselsättningseffekterna av dessa skattelättnader. De skattelösningar som nämns i redogörelsen kommer också att leda till ökade inkomstskillnader som inte kan ha varit regeringens ursprungliga syfte. Personligen anser jag att hela beskattningsstrukturen borde revideras. Ledstjärnan borde vara den enkla och goda principen om att "införa mildare beskattning på det som människan och samhället behöver och kraftigare beskattning på det som inte behövs". Denna princip skulle också leda till ett mer omfattande ibruktagande av punktskatten.

Utvecklingssamarbete

Den allra hårdaste kritik har riktats mot att regeringen tycks ha gett upp målet om höjda biståndsanslag. En representant från utrikesministeriet har konstaterat att detta leder till "en mycket kritisk situation" och att det "väcker mycket negativ uppmärksamhet". Det bör konstateras att regeringens biståndspolitiska linje kan utgöra ett hinder för Finlands eventuella medlemskap i FN:s säkerhetsråd. FN:s generalsekreterare Kofi Annan har nämligen uttalat sig i offentligheten och konstaterat att ett viktigt kriterium för medlemskapet är det hur väl ansökarlandet har uppnått sina biståndsmål.

Försvarsanslag

Enligt experterna är de nedskärningar som gjorts efter godkännandet av den försvars- och säkerhetspolitiska redogörelsen "ett hårt bakslag för försvarets trovärdighet som senare inte går att reparera".

Vi kommer troligen att bevittna uppsägningar år 2007. Man kan fråga sig, helt befogat, om rambeslutet till denna del strider emot vår försvarsdoktrin. Är vårt försvar trovärdigt efter att det har drabbats av "ett hårt bakslag"?

Kommunekonomi

Experterna tror inte att kommunekonomin utvecklas i den riktning som nämns i redogörelsen utan de befarar att kommunernas ekonomiska problem fortsätter. Hård kritik har riktats mot att indexjusteringar inte görs till fullt belopp i kommunernas statsandelar. Osäkerheten om arbetsmarknadsstödets effekter på kommunekonomin samt de nedskärningar som gjordes 2006 och 2007 inom ramen för det nationella hälsoprojektet har ökat kommunernas oro över framtiden.

Trafik och försörjningsberedskap

Försörjningsberedskapscentralen anser att de senaste årens utveckling gällande utflaggningen av fartyg har lett till att "landets försörjningsberedskap blivit sämre och enligt centralen är den rentav mycket kritisk". Av utrikeshandelstransporter har vårt eget tonnages andel minskat från 40,1 procent till 32,7 procent under en tidsperiod på fem år.

Vägförvaltningens synpunkter

Investeringar

Antalet väginvesteringar minskar och 2006 startas inte ett enda nytt vägprojekt. Ministerarbetsgruppen har dragit upp riktlinjer för vissa projekt, men nu ser de inte ut att bli verklighet. Investeringarna har under de senaste åren uppgått till 140 miljoner euro. Genomförandet av planerna förutsätter årligen en summa på 190 miljoner euro, men under planeringsperioden var summan mindre än 100 miljoner euro per år. Av allt detta följer den slutsatsen att "servicenivån sjunker med existerande ramar".

Basväghållning

I budgetramarna är finansieringsnivån för basväghållningen 556 miljoner euro medan experterna inom vägförvaltningen anser att finansieringsnivån borde vara cirka 710 miljoner euro per år. På årsnivå är ramanslaget cirka 50 miljoner euro mindre än det var i början av 2000-talet. Utan tilläggsanslag "är det inte möjligt att stoppa försämringen av broarnas skick" och då blir speciellt vägdistrikt med många broar lidande.

Banförvaltningscentralen

Olika trafikbegränsningar på våra banavsnitt ökar och omfattar snart en sträcka på cirka 700 kilometer. I framtiden kommer begränsningarna alltså att mer än fördubblas från den gällande nivån. I den finansieringsnivå som nämns i ramarna ingår inte en ombyggnad av glest trafikerade banor, vilket innebär att trafikservicen försämras ytterligare inom dessa områden.

Budgetramen innebär att trafiken på många banavsnitt upphör och att tågtrafiken skärs ned.

Motivering

Sysselsättningsutvecklingen är otillräcklig trots att konjunkturerna pekar uppåt

I redogörelsen konstateras det att den internationella ekonomiska utvecklingen har försämrats samtidigt som tillväxten i Finlands ekonomi förefaller att backa. Det har sagts att 2004 har varit det bästa året för internationell tillväxt på åtminstone en generation. Det gångna året tyder på att den ekonomiska utvecklingen blir allt sämre både globalt, i Europa och i Finland. I synnerhet de stigande oljepriserna kommer att påverka den ekonomiska utvecklingen i hela världen. Ett annat hot mot den ekonomiska utvecklingen i Europa och Finland hänger samman med valutakursutvecklingen. Totalproduktionen i Finland är fortsättningsvis beroende av inhemsk efterfrågan så länge som exporten inte kommer i gång på förväntat sätt. I förhållande till produktionspriserna har exportpriserna inte utvecklats på önskvärt sätt vilket gör att inkomstutvecklingen är långsam i relation till produktionsökningen. De skattelättnader som regeringen har genomfört och som samlingspartiet understöder bidrar till att upprätthålla den inhemska efterfrågan. Effekterna av skattelättnaderna kan ändå reduceras som en följd av att socialförsäkringspremierna höjs och kommunalbeskattningen skärps. I värsta fall leder detta till en skatteskärpning som ytterligare försämrar möjligheterna till en fördelaktig utveckling av ekonomin och sysselsättningen.

Om det stämmer att den uppåtgående konjunkturtrenden faktiskt bröts redan på fjolårssidan är situationen allvarlig, särskilt när det gäller sysselsättningsutvecklingen. Regeringens främsta löfte var att öka antalet sysselsatta med 100 000 före valperiodens slut. Enligt Statistikcentralens arbetsmarknadsstatistik var antalet sysselsatta personer 2004 i genomsnitt 2 365 000 personer, vilket motsvarar 2003 års siffror. Under de senaste månaderna har sysselsättningsutvecklingen visserligen varit gynnsam men helt otillräcklig eftersom vi levt under goda konjunkturer och särskilt med beaktande av regeringens sysselsättningslöfte. I motiveringspromemorian till rambeslutet konstateras direkt att det är orealistiskt att tro att regeringen ska nå sitt sysselsättningsmål. Utvecklingen går just nu i en helt annan riktning än den borde för att målet skulle kunna nås. Enligt de kalkyler som ligger till grund för rambeslutet kommer den ekonomiska tillväxten att stanna av under valperiodens slut och lägga sig på en 2 procents nivå. Den draghjälp som den ekonomiska tillväxten hade kunnat erbjuda sysselsättningsutvecklingen blir då mycket obetydligare. De svaga utsikter för den ekonomiska utvecklingen som också nämns i redogörelsen leder till att de utgifter som arbetslösheten orsakar åtminstone inte kan förväntas sjunka.

Samlingspartiet understryker att sysselsättningstalet absolut måste vända uppåt för att finansieringen av välfärdsservicen och inkomstöverföringarna skall kunna säkerställas på längre sikt. Regeringens misslyckade sysselsättningspolitik avspeglar sig direkt i den obalanserade finansiella utvecklingen. Den lista över nedskärningar som regeringen tagit med i ramredogörelsen är ett konkret bevis för hur det dåliga sysselsättningsläget påverkar möjligheterna att göra satsningar på välfärdssamhället. Regeringen är tvungen att genom sitt rambeslut skära ned på utgifterna för förvaltningsområdena med 150 miljoner för 2006 års nivå och 175 miljoner för 2007 års nivå. Trots nedskärningarna kommer obalansen i statsfinanserna att visa ett underskott på 0,7 procentenheter i relation till bni. År 2006 ökar underskottet till en procent av totalproduktionen. Regeringen har i sitt program utfäst sig att uppnå balans i statsfinanserna före valperiodens slut men så kommer det inte att gå. Av redogörelsen framgår att staten under ramperioden upptar nya lån på i genomsnitt 2 miljarder euro per år, vilket innebär att ränteutgifterna på årsnivå ökar med 500 miljoner euro fram till 2009. De ökade räntekostnaderna minskar direkt de resurser som annars kunde satsas på välfärdssamhället. Eftersom prognoserna visar att kommunekonomin fortsättningsvis kommer att gå på minus är det endast de privata arbetspensionsfonderna som håller uppe den offentliga ekonomins överskott. Om prognoserna slår in kommer underskottet i ekonomin sålunda att ha sjunkit från 7 procent i relation till totalproduktionen till drygt 1,5 procent 2009 räknat från millennieskiftet.

En sträng budgetdisciplin är på sätt och vis motiverad men står å andra sidan i konflikt med regeringens uttalade politiska mål. Det skulle vara synnerligen viktigt att under de närmaste åren lösa de strukturella problemen i ekonomin. Detta är nödvändigt också för att i framtiden kunna finansiera välfärdssamhället. Regeringen borde ha gjort mer för att utnyttja den period av relativt god tillväxt som nu visar sig bli rätt kort för att på detta sätt garantera stabilitet och förbättrad sysselsättning på längre sikt. Den bästa möjliga tiden för att genomföra s.k. strukturella åtgärder är gynnsamma konjunkturer. Just då ska den ekonomiska tillväxtpotentialen förstärkas och ökningen i de offentliga utgifterna stävjas. Nu har regeringen nöjt sig med det rådande läget utan att få till stånd verkliga reformer. Ramredogörelsen går på samma linje som överenskommits redan 2003 och som endast setts över med vissa pris- och kostnadskorrigeringar och teknikaliteter. Redogörelsen visar än en gång att regeringen är oförmögen att fatta beslut eftersom de reformer som är avsedda att genomföras under valperioden borde ha kommit i gång senast i början av 2006. Om regeringen vill garantera förutsättningarna för ekonomisk tillväxt och en ökad sysselsättning måste den våga ta modiga beslut och kanske rentav risker i sin ekonomiska politik. En ekonomisk politik med lyckade reformer skulle märkbart öka medborgarnas välfärd och förbättra statsfinanserna.

Regeringen satsar inte tillräckligt på sådant som skulle skapa grund för ett bestående välfärdssamhälle i en situation där den demografiska utvecklingen orsakar merkostnader samtidigt som den del av befolkningen som är i arbetsför ålder minskar. Satsningarna på kompetensutveckling är fortfarande så små att de inte har några betydande tillväxteffekter. Tillväxten inom forskning och utveckling vände neråt 2004 både totalt sett och inom enskilda företag. Den forskning och utveckling som företagen bedriver blir samtidigt allt mer kortsiktig. I det läget borde företagen uppmuntras till FoU genom en ökning av den offentliga FoU-finansieringen åtminstone i den utsträckning som regeringsprogrammet ursprungligen lovade. Det försämrade trafikledsnätet bidrar till att minska företagens rörelsefrihet och är inte bra för den ekonomiska tillväxten. Både de minskade satsningarna på FoU och de dåliga trafiklederna har direkta effekter på produktiviteten som borde högprioriteras nu när befolkningens åldersstruktur ändrar. Regeringens strategiska val för att stävja ökningen av de offentliga utgifterna förefaller att vara att strama åt den kommunala ekonomin allt mer. Detta leder till att kommunerna tvingas göra oändamålsenliga och kortsiktiga nedskärningar som inte nödvändigtvis har några positiva effekter på kostnadsutvecklingen. I en sådan trängd situation är det ofta svårt att utveckla nya och effektiva verksamhetsmetoder eller att omorganisera tjänsteproduktionen.

Ett utmärkt exempel på regeringens oförmåga att fatta beslut är behandlingen av stödet till s.k. låglönebranscher. Samlingspartiet har under hela regeringsperioden krävt att detta försök med stöd för arbetsgivaravgifter som utlovades i regeringsprogrammet omgående förverkligas. Regeringen utfäste sig att ta denna stödmodell i bruk redan under 2004. Därefter har den vid upprepade tillfällen skjutit på sitt stödbeslut. Genom ett beslut under budgetmanglingen 2003 sköts beslutet fram till början av 2005. Vid behandlingen av finansramarna våren 2004 lovade regeringen bereda ärendet samma vår. Men budgetmanglingen 2004 ledde i stället till att reformen förverkligas först 2006. Man lovade då att de egentliga besluten skall ingå i redogörelsen om ramarna för statsfinanserna för 2006—2009. Men när den redogörelsen bereddes hade regeringen ändrat sig och beslöt nu att reservera 150—200 miljoner euro på årsnivå för detta ändamål från ingången av 2006. Däremot kunde regeringen inte komma överens om något annat än om vilket belopp som ska reserveras för stödsystemet. Det viktigaste beslutet, dvs. hur stödmodellen egentligen ska se ut, sköts än en gång på framtiden för att beredas inför sommarens budgetmangling. Expertutfrågningen ger dessutom vid handen att den planerade satsningen på 150—200 miljoner euro är otillräcklig och att reformen därför inte kommer att ha några betydande positiva effekter på sysselsättningen. Hela stödmodellen är alltså redan nu urvattnad innan man ens har bestämt hur den ska se ut. En partiell finansiering genom interna arrangemang i systemet försämrar ytterligare de potentiella sysselsättningseffekter som stödet kunde ha.

Samlingspartiet har i många repriser lagt fram sina egna förslag till hur sysselsättningen och den ekonomiska tillväxten skall stödjas. Senast i februari publicerade Samlingspartiet en rapport med 39 konkreta åtgärdsförslag som huvudsakligen skulle kunna genomföras denna valperiod. Åtgärdsförslagen riktar in sig på ökade investeringar och åtgärder som främjar verksamheten på finansmarknaden, uppmuntrar de arbetslösa till att ta emot jobb och arbetsgivarna att sysselsätta samt främjar ökade kompetensresurser och uppmuntrar till att utnyttja kunnande. Utgångspunkten är att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att ha kvar vårt välfärdssamhälle utan ekonomisk tillväxt och ett bättre sysselsättningstal. Vi föreslår bl.a. att flit- och bidragsfällorna omgående ska elimineras, att försöken med rehabilitering av ungdomar som hotas av marginalisering ska permanentas, att åldersgränsen för skyldighet att delta i rehabiliterande arbetsverksamhet skall höjas, sysselsättningsmöjligheterna för funktionshindrade förbättras, den övre gränsen för hushållsavdraget höjas och att kostnaderna för familjeledigheter ska ersättas på ett rättvisare sätt.

Fortsatt nedgång i den kommunala ekonomin

I basserviceprogrammet i ramredogörelsen sägs rent ut att kommunernas ekonomi stramas åt oroväckande och att det är svårt att få pengarna att räcka till. Den kommunala ekonomin har stramats åt under den pågående valperioden vilket mått man än mäter med: Kommunernas sammantagna årsbidrag ser ut att i år bli 140 miljoner euro mindre än i fjol. År 2004 fanns det 137 kommuner med negativt årsbidrag, medan antalet ett år tidigare var 64. Inrikesministeriet har räknat ut att antalet ökar till 211 i år. Sammantaget 136 kommuner höjde inkomstskattesatsen 2005 men bara en sänkte den. Kommunernas genomsnittliga inkomstskattesats steg därmed från 18,12 till 18,3 procent. Antalet kommuner som höjde skattesatsen var rekordstort efter 1990.

Regeringen förefaller sakna beredskap att korrigera det kommunalekonomiska läget. Den utlovade genomgripande reformen av statsandelarna har krympt och bara en del segment av systemet har setts över för att råda bot på ett fåtal problem i förhållandet kommun—stat. Redan nu står det klart att de kosmetiska reformerna inte ger kommunerna några extra pengar eller annars råder bot på de ekonomiska problemen i kommunerna. Samtidigt ligger man i startgroparna för att se över kommunernas servicestruktur, men resultaten får vi se först under följande regering i och med att halva valperioden hunnit förflyta innan omstruktureringen inleddes. Samlingspartiet däremot kom redan våren 2004 med egna konkreta förslag till hur den kommunala tjänsteproduktionen kunde göras mångsidigare och marknaden utnyttjas i rapporten "Fler och bättre tjänster". Kommunerna kammade också noll i den så kallade förvaltningsredogörelsen, som regeringen nyss förelade riksdagen. Alla politiskt stora och svåra frågor, exempelvis kommunstrukturomläggningen, väntar också i denna redogörelse på vidare beredning.

Själva basserviceprogrammet är de facto något bättre än i fjol. Detta gäller bl.a. avsnitten om tillgången till finansiering inom den kommunala ekonomin och effekterna av förändringarna i åldersstrukturen. Men detta till trots är basserviceprogrammet till övervägande del en beskrivning av nuläget och är inte det instrument som skulle behövas för styrning och utveckling. Under expertutfrågningen påpekades det särskilt att basserviceprogrammets uppskattning av hur kommunernas inkomster och utgifter kommer att utvecklas än en gång var väl optimistiska med hänsyn till den utveckling som skett. Basserviceprogrammet utgår från att utgiftsökningen i kommunerna nu mattas av från början av 2006 och att skatteintänkterna ökar klart mer än de statliga skatteintäkterna. Kommunernas omkostnader har emellertid ökat med i snitt 5,5 procent per år under de senaste åren. De försämrade ekonomiska utsikterna i kommunerna anses bero på att utgiftsökningen inte jämnats ut i enlighet med tidigare antaganden. Det är högst osannolikt att utgiftsökningen snabbt fås under kontroll, när förändringarna i befolkningsstrukturen i allt högre grad påverkar kommunernas utgifter under perioden 2006—2009. Å andra sidan har kommunernas skatteinkomster och statsandelar de facto ökat under de senaste åren, i snitt 3,5 procent om året. Trots optimismen visavi utgifter och inkomster bedömer regeringen i basserviceprogrammet att den kommunala ekonomin i stort kommer att gå på minus och att kommunernas nettoskuld så gott som fördubblas fram till 2009. Om programmets optimistiska bedömningar inte slår in, hamnar kommunerna i en ännu djupare misär. Utfrågade experter har faktiskt påpekat att linjen i ramredogörelsen inte kan anses hållbar med tanke på den kommunala ekonomin.

Basserviceprogrammet ger sken av att statsandelarna till kommunerna stiger, men stegringen beror främst på en lagstadgad justering av kostnadsfördelningen och en 75 procentig indexförhöjning. Kompensationerna till följd av skatteomläggningarna ger inte heller kommunerna några extra pengar, trots att det förefaller så när statsandelarna höjts. I själva verket krymper kommunernas självstyrelse när skattelättnaderna kompenseras med statsandelshöjningar. Samtidigt har regeringen tagit ett tvångslån hos kommunerna när beslutet att senarelägga lejonparten av betalningarna till följd av justeringen av den lagstadgade kostnadsfördelningen till kommande år trumfades igenom i riksdagen. Faktiskt kommer 194 miljoner euro att betalas ut först under nästa valperiod trots att hela justeringen på en halv miljard enligt tidigare praxis hade bort betalas under 2005 och 2006. Regeringens åtgärder ger alltså inte kommunerna några extra pengar och gör det inte heller lättare för kommunerna att gå in för en större produktion av högkvalitativa tjänster. Situationen blir inte bättre av att kommunerna pådyvlats nya skyldigheter och uppgifter, exempelvis en utvidgad tandvård, eftermiddagsverksamhet för skolelever och vårdgaranti. Höjningen av hemvårdsstödet betalas huvudsakligen av kommunerna, som också delvis får stå för arbetsmarknadsstödsreformen i och med att de blir partiellt ansvariga för de arbetslösa. Det säger sig självt att kommunerna framöver kommer att ha det ännu svårare att producera tjänster. Det minsta regeringen enligt samlingspartiets åsikt bör göra är att genomföra justeringen av kostnadsfördelningen degressivt i försnabbad ordning.

Hälso- och sjukvården behöver avsevärt mer resurser när vårdgarantin trädde i kraft i år. Men under ramförhandlingarna gick regeringen in för att ta bort totalt 50 miljoner euro från det nationella hälsoprojektet 2006 och 2007. Staten har därmed fattat ett ensidigt beslut om att minska sin egen andel av kostnaderna för den vårdgaranti kommunerna förväntas stå för. Vårdgarantin beräknas i varje händelse öka kommunernas utgifter med 145 miljoner euro. Det räcker inte med att denna tilläggskostnad är så stor att kommunerna måste lägga alla klutar till för att klara av vårdgarantin utan därtill kommer nedskärningarna i rambeslutet. Nedskärningen har motiverats med att kommunerna inte effektiviserat sin serviceproduktion tillräckligt. Motiveringen är svår att förstå när man vanligen först efter en längre tid ser nyttan av en effektivare verksamhet. Som exempel kan nämnas de IT-projekt som redan inletts. Ekonomiskt hårt trängda har kommunerna mindre tid och resurser att avsätta för att finna nya verksamhetsmetoder och omstrukturera serviceproduktionen. Nedskärningsbeslutet förebådar en ekonomisk osäkerhet inte bara för vårdpersonalen utan alla kommunalt anställda och ger uttryck för ett nyckfullt beslutsfattande som inte uppmuntrar till utveckling på sikt i kommunerna.

När det gäller den grundläggande utbildningen försvåras anslagsläget i kommunerna inte bara av indexjusteringarna, som inte görs fullt ut, och det så kallade tvångslånet, utan också av att de pengar som sparas in när åldersklasserna blir mindre inte, som överenskommits, avsätts för utveckling av utbildningen. Det bör också observeras att mindre åldersklasser ger kommunerna problem i och med att kostnaderna för den grundläggande utbildningen inte automatiskt följer storleken på åldersklassen exempelvis när det gäller underhållskostnader. Det kan t.o.m. uppstå situationer där klasserna blir större trots att antalet elever i skolan minskar. Nu står regeringen i beråd att skära i anslagen för undervisningens anläggningskostnader, trots att många kommuner tampas med stora problem bl.a. för att mögelskolor behöver repareras. Inom undervisningsväsendet har kommunernas skrala ekonomi under de senaste åren lett exempelvis till att närundervisningen och handledningen minskat, elevvården blivit eftersatt och personalen permitterats. Med hänsyn till att 70—80 procent av utbildningskostnaderna består av löneutgifter, har kommunerna och andra utbildningshuvudmän begränsade möjligheter att spara. Kommunernas sparåtgärder inom utbildningen slår följaktligen direkt mot lärare och elever. Det har vårt land inte råd med när man tänker på hur stor betydelse fostran och undervisning har för sysselsättningen. Kvaliteten på den grundläggande utbildningen återspeglas också direkt i behovet av och kostnaderna för andra grundläggande tjänster.

Vägnätets förfall — ett hot mot ekonomisk tillväxt och trafiksäkerhet

Rambeslutet ger varken trafiken eller trafiklederna några extra resurser. Regeringen har tvärtom bantat ned kommunikationsministeriets ramar med ca 11 miljoner euro. Och ändå vore det med tanke på en ekonomisk tillväxtpotential, en högre produktivitet, en balanserad regional utveckling och en god trafiksäkerhet ytterst angeläget att trafiknätet moderniseras. Med tanke på utrikeshandelns betydelse är det samhällsekonomiskt viktigt att vi med tanke på de långa avstånden har en smidig och väl fungerande trafik. Nya trafikleder som hålls i skick bidrar till att höja trafiknätets servicenivå och inverkar direkt såväl på medborgarnas välfärd som på en ekonomisk konkurrenskraft och tillväxt. Förutom att direkt påverka sysselsättningen har trafikledsprojekten också en hävstångseffekt i form av en ökad samhällsekonomisk produktivitet.

Skicket på trafikleder och trafiksäkerheten bör rimligen hålla jämna steg med ökningen i trafikmängder. Den finansiella ramen för basväghållningen är nu 556 miljoner euro, ca 50 miljoner euro mindre än under 2000-talets första år. En ministerarbetsgrupp ansåg i sitt betänkande "Liikennepolitiikan linjauksia 2004" att 630 miljoner euro vore lämpligt, och enligt experter från Vägförvaltningen är målnivån för basväghållningen 710 miljoner euro. Nu har regeringen som en punkt på sin slaktlista beslutat ta ytterligare 6 miljoner euro från anslagen för basväghållningen och 1,1 miljoner euro från statsbidragen till enskilda vägar. Att investeringarna i trafiksäkerhet dras ned till ett minimum leder till att säkerheten upprätthålls genom fler fartbegränsningar och ökad automatisk trafikkontroll. Vägdistrikten kommer att ha råd med oroväckande få investeringar i den regionala basväghållningen, typ trafikregleringar i tätorter och vägar för gång-, cykel- och mopedtrafik. Sådana säkerhetssatsningar behövs exempelvis för små skolelever, vars trygga skolmiljö också bör inkludera skolvägen. Genom sitt rambeslut godkänner regeringen alltså att trafikens och trafikledernas servicenivå försämras och att väganvändarnas och samhällets behov i allt väsentligt negligeras.

Av de stora vägprojekt som ingick i kategori I i betänkandet från ministerarbetsgruppen för trafikledsprojekt har åtta fortfarande inte påbörjats. När allt kommer omkring förefaller ministerarbetsgruppens lista inte ha någon betydelse, fastän arbetsgruppens mandat går att härleda direkt från regeringsprogrammet. Den årliga finansieringen till stora vägprojekt visar en nedåtgående kurva, från ca 140 miljoner euro i början av 2000-talet till under 100 miljoner euro. År 2006 inleds inte ett enda nytt vägprojekt. Om markbyggnadsbranschen tynar bort får det i varje händelse klara konsekvenser för sysselsättningen, och i värsta fall kan det hända att branschfolket söker sig bort. Detta bäddar för nya problem när behovet att förbättra vägnätet hela tiden ökar. Merparten av huvudvägarna i Finland byggdes på 1960- och 1970-talen och klarar inte längre av de allt större trafikmängderna. Sammantaget skulle ca 2 500 km vägar behöva moderniseras.

Samlingspartiet uppmanar regeringen att försöka hitta och ta i bruk nya finansieringsmodeller för olika fall. Den s.k. livscykelmodellen är ett bra exempel på sådana nya lösningar. För trafikledsprojekt är ett alternativ att ompröva 10-procentsregeln i fråga om inkomster från försäljning av statens egendom. Staten fick försäljningsinkomster på ca 2,1 miljarder euro 2004 bara genom att sälja ut aktier. De knappa anslagen ger också anledning att överväga om Vägverket med det snaraste kunde bolagiseras och verksamheten därigenom göras effektivare. Saken togs upp också i den utredning om Vägverket som publicerades i början av året. Det skulle kräva att regeringen snabbt fattar ett principbeslut om bolagiseringen. Nu förefaller beslutet ha fastnat i kommunikationsministeriet.

Det är inte bara vägarna som förfaller, det gör också järnvägarna. Ungefär en femtedel av vårt närapå 6 000 kilometer långa järnvägsnät är äldre än 30 år, alltså överårig, och kräver omedelbar modernisering. Men jämfört med finansieringen under de senaste åren utgör de pengar som nu finns att tillgå för ersättande investeringar bara två tredjedelar. Konsekvensen av detta är att det blir allt vanligare med överårig överbyggnad och begränsningar. Bangårdarna behöver nödvändigtvis rustas upp och förbättras funktionellt för godstrafiken men där händer inte heller något. Järnvägstrafiken har redan tidigare haft det svårt att stå sig i konkurrensen och fler hastighetsbegränsningar gör inte saken bättre. Exempelvis på den livligt trafikerade Jyväskyläbanan för person- och godstrafik får tågen inom det problematiska området köra 50 kilometer per timme i stället för normalt 160 kilometer.

För kollektivtrafikens vidkommande får de njugga anslagen konsekvenser både för landsbygd och för städer i fråga om såväl väg- som bantrafik. Regleringen av VR Ab:s så kallade köptrafik kan leda till att trafiken på många bansträckor och tågförbindelser läggs ned och trafiken inskränks. I glesbygden är det stora problemet åter att upprätthålla adekvat service och ge den åldrande befolkningen en chans att röra sig. Bara under 2004 tvingades man gallra bort ca 240 regionala köpturer inom stomtrafiken. Stadsregioner har i sina trafikplaner haft som ambition att främja kollektivtrafiken och öka dess relativa andel. Också på denna punkt håller utvecklingen på att gå i motsatt riktning. Passagerarantalet i kollektivtrafiken har minskat exempelvis i Helsingfors pendlingsområde och i Jyväskylä trots att invånarnatalet ökat.

Redogörelsens beslut diskutabla mot bakgrund av nedskärningsbehovet inom försvarsmakten

I samband med ramförhandlingarna beslöt regeringen skära ned försvarsmaktens anslag från den nivå som riksdagen bara några få månader tidigare i princip hade spikat när den godkände den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen. Regeringens utgiftsram strider alltså bjärt mot riksdagens redogörelsebeslut. Redan nu lägger Finland ner mindre pengar på sitt försvar i förhållande till den ekonomiska bärigheten än många andra med oss jämförbara länder. Utskottet vill också här understryka vikten av att planeringen sker på lång sikt. Ett trovärdigt och långsiktigt försvar kan genomföras bara med en adekvat och stabil finansiering. Då bör också funktionerna rationaliseras utifrån planer på lång sikt. Målet i redogörelsen var uttryckligen att försvarsplaneringen ska ske på sikt och vara hållbar. Därför är det viktigt att avsteg inte görs från de beslut som fattades i samband med redogörelsen. De tidigare regeringarna har de facto följt denna policy och genomfört finansieringsbesluten enligt redogörelser utan avkortningar.

Regeringens rambeslut innebär att försvarsmaktens anslag sammantaget skärs ned med ytterligare 40 miljoner euro 2006 och 2007. Men detta är inte hela sanningen, för redogörelsebeslutet gick ut på att hålla finansieringen till försvarsmakten på en nivå som ohjälpligen kräver sparåtgärder. Finansieringen enligt redogörelsebeslutet innebär att försvarsmakten under de två följande åren måste spara totalt 100 miljoner euro. Redogörelsen följs av en sparskyldighet av samma kaliber, delvis t.o.m. något större, ända fram till 2012. Redogörelsebeslutet ensamt leder till indragning av garnisoner, depåer och upplag samt till uppskov med revidering av upphandlingsprogram och ledningssystem. I kombination med redogörelsens sparåtaganden tvingar rambeslutets tilläggssparkvot på 40 miljoner euro försvarsmakten att planera nya nedskärningar i sina kärnfunktioner, att uppehålla operativ beredskap och ge utbildning; repetitionsövningar, krigsövningar, flygtimmar och fartygshyror. Repetitionsövningarna och krigsövningarna är elementära element när det gäller att upprätthålla försvarssystemet och försvarsviljan, och om just inga övningar hålls under två år får det direkta konsekvenser för försvarsberedskapen.

Rambeslutet drar undan mattan för regeringens säkerhets- och försvarspolitiska riktlinjer, i synnerhet när det gäller den dyra minlösningen.

Motivering

Gröna riksdagsgruppen har som mål en ekologiskt hållbar och ekonomiskt och socialt rättvis värld. Människan måste anpassa sin verksamhet till vad naturen tål. Vi kan trygga kommande generationers välfärd bara om vi i stället för kvantitativ tillväxt eftersträvar kvalitativ tillväxt, effektiva tjänster och hållbara produkter. Det är viktigare att förkovra det humana kapitalet än att producera mer varor. Det gör sig genom att vi flyttar tyngdpunkten i beskattningen i arbete och utförande av arbete i riktning mot råvaru- och energiförbrukning och belastning av naturen.

Alla måste tillförsäkras en möjlighet till en skälig försörjning och ett gott liv oberoende av boningsort och livssituation. Goda social- och hälsovårdstjänster och en högkvalitativ grundläggande utbildning måste garanteras alla i Finland.

I ett välfungerande samhälle har olika slag av människor rum och roll — också de som inte uppfyller arbetslivets skärpta krav. Var och en har rätt att dra sitt strå till den gemensamma stacken, större eller mindre. Lågproduktivt arbete bör inte beskattas ihjäl.

Men vi vill inte att det ska finnas arbetande fattiga i Finland. Var och en har rätt till en hygglig inkomst, de som arbetar till en lite bättre än de som inte gör det. Om ens egna förvärvsinkomster inte räcker till för ett hyggligt liv måste det vara möjligt att kombinera förvärvsinkomster med stöd från samhällets sida. En basinkomst eller en negativ inkomstskatt är ett effektivt sätt att stödja låginkomsttagarna så att de bibehåller sitt intresse för arbete och kan klara sig också med mindre förvärvsinkomster.

Regeringen har uppgett att den kommer att bemöda sig särskilt om att förbättra situationen för de minst bemedlade. Efterfrågan på arbetskraft ska stimuleras inte minst i lågavlönat heltidsarbete genom att en del av arbetsgivaravgiftsbördan lyfts av räknat från början av 2006. Det får inte bli den enda insatsen för att underlätta situationen för de mindre bemedlade. Gröna riksdagsgruppen väntar sig att regeringen beslutar också om andra nödvändiga åtgärder i samband med beredningen av budgetpropositionen för 2006.

Det är bara tjänster som i nämnvärd grad kan bidra till sysselsättningen. Industrin automatiserar i snabbare takt än den ökar sin produktion och kan därmed inte förväntas bidra till sysselsättningen. De nya industriarbetsplatserna som syns i statistiken sysselsätter inte arbetarna i fabrikshallarna utan planerarna, marknadsförarna och de välutbildade manschettarbetarna vid kontorsskrivborden. Servicebranscherna har bättre chanser att sysselsätta människor som inte specialiserat sig för industrins toppyrken och skapa balans i den lokala ekonomin. God service för med sig också andra arbetstillfällen på en ort, för företagens nyckelpersoner sätter stort värde en bra livsmiljö och tillgång till god service.

Vad gäller ramen i övrigt hänvisar vi till Gröna riksdagsgruppens reservationer till budgetarna för 2004 och 2005 och regeringens tidigare rambeslut (FiUB 9/2003 rd, FiUB 39/2003 rd FiUB 3/2004 rd och FiUB 41/2004 rd). I dem föreslår vi en ram som avviker från regeringens ram bl.a. i fråga om de studerandes studiesociala villkor, fångvården, situationen i kommunerna och barnfamiljernas situation.

Utvecklingssamarbetet

Gröna riksdagsgruppen anser att Finlands biståndsanslag före 2010 ska höjas till 0,7 procent av bni enligt FN:s mål. Om vi ska nå målet måste vi höja anslagen i betydligt snabbare takt än vad regeringen föreslår.

Till följd av att bni har ökat mer än väntat har nivån på biståndsanslagen sjunkit ytterligare. Finland ligger med sina 0,35 procent under europeisk medelnivå, som 2004 uppgick till 0,42 procent av bni. Regeringens rambeslut betyder att nivån 2009 vore 0,48 procent.

Diskussionen om biståndsfrågor har inte på många år varit så livlig i Finland som nu. Här hemma har 110 riksdagsledamöter tagit ställning i frågan genom skriftliga spörsmål, 85 frivilligorganisationer har undertecknat en vädjan om höjda biståndsanslag och utvecklingspolitiska kommissionen har enhälligt uppmanat regeringen att se till att målet nås. Också nya aktörer, t.ex. ungdomen, har kommit med. Som exempel på deras engagemang kan nämnas Changemaker-gruppens tältkampanj och hungerstrejk framför riksdagshuset.

Finlands trovärdighet i andra internationella processer och ställningstaganden vacklar. Finland har aktivt arbetat för en rättvisare globalisering bl.a. i Internationella arbetsorganisationen ILO:s världskommission och i samband med den s.k. Helsingforsprocessen tillsammans med Tanzania. Finlands trovärdighet i de här frågorna urholkas om vi inte klart och tydligt genomför de politiska åtagandena.

I samband med FN:s generalförsamling i september arrangeras ett toppmöte som ska se på hur väl medlemsländerna har uppnått utvecklingsmålen hittills. En färsk rapport från FN visar att det ser dåligt ut för måluppfyllelsen om tydliga framsteg inte görs inom kort. I rapporten nämns Finland fortfarande bland de länder som beräknas nå 0,7 procent av bni. Flera EU-länder har precis kommit med nya biståndssamarbetsåtaganden. Finland ligger redan nu halvvägs efter de övriga nordiska ländernas åtaganden.

Med det nu aktuella rambeslutet bryter regeringen sitt biståndslöfte. Förklaringarna om globalt ansvar i regeringsprogrammet och hänvisningarna till dem i diverse tal har inte omsatts i handlingar trots att vår ekonomi i ett europeiskt perspektiv är i mycket gott skick och både bytesbalansen och den offentliga ekonomin som helhet går med ett överskott.

Situationen i kommunerna

Enligt kommunförbundets och statens samlade bedömning försvagades den finansiella balansen i kommunernas ekonomi mer än beräknat 2004. Den ekonomiska situationen i kommunerna är oroväckande svag och kommunernas skuldsättning har börjat öka i rask takt. Med hänsyn till kommunernas exceptionellt ansträngda ekonomi bör de inte påföras helt nya tjänsteförpliktelser på detta stadium.

Det nuvarande statsandelssystemet och utjämningen av skatteintäkter klarar inte av de problem som de olika kommunernas särdrag ger upphov till i vare sig utflyttningsregioner eller s.k. urbana regioner, dvs. tillväxtcentra och de områden som växer upp kring dem. Regeringens uppgift är att bidra till att kommunernas ekonomi är i balans och att finansieringen räcker till för att behovet av tjänster ska kunna tillgodoses.

Utskottet påpekar att beslut och riktlinjer för den kommunala ekonomin också om ett år så långt som möjligt bör anges i basserviceprogrammet. För klarhetens och öppenhetens skull borde det i kapitlet om åtgärder enligt basserviceprogrammet tydligt ha framhållits att ramarna omfattar ett förslag till nedskurna tillägg enligt det nationella hälsoprojektet. Gröna riksdagsgruppen anser att statsandelarna för det nationella hälsoprojektet inte bör skäras ner eftersom det ännu inte är klart om projektet som ska pågå till 2007 kan genomföras ens när det gäller besparingarna.

Miljö och trafik

Utsläppen från jordbruk, fiskodling, bosättningar och trafik i Östersjön måste minskas. Eutrofieringen och olika slag av gifter har försämrat vattennaturens tillstånd och våra möjligheter att njuta av Östersjön. Genom satsningar på spår- och kollektivtrafik kan vi minska de skadliga effekterna av trafiken för vattennaturen. Det brådskar med modiga beslut, för effekterna av tidigare försummelser gör sig i alla fall påminda länge än.

Ett fungerande bannät är grunden för ett fungerande trafiksystem över lag. De största problemen med bannätet är att banorna är för gamla och att det saknas bankapacitet. Att utveckla bannätet och järnvägstrafiken är dessutom ett villkor för en konkurrenskraftigare tågtrafik.

Rambeslutet leder till att omkring 100 miljoner euro per år eller mindre kan användas för ersättande investeringar, dvs. bara 2/3 av finansieringen under de senaste åren. Detta leder i sin tur till att det överåriga (över 30 år gamla) bannätet ökar och att begränsningar måste införas på allt fler bansträckor på grund av banans dåliga skick. Den lägsta nivån på ersättande investeringar bör vara densamma som under de senaste åren.

Banbeslutet gör inte heller någonting för att driva på en ombyggnad och förbättring av bangårdarna, vilket vore nödvändigt med tanke på godstrafiken. Ministeriet har planer på att finansiera investeringarna genom separata temalösningar. Men av rambeslutet framgår inte hur de ska finansieras.

Gröna riksdagsgruppen har i sina alternativa budgetar och reservationer mot rambesluten upprepade gånger lyft fram anslagen för vattendrags- och miljöarbeten. Ju mer miljöarbetena ökar, desto snävare blir anslagsramen. Enligt vissa bedömningar finns det åtminstone 250 förstörda markområden i Finland som bör rustas upp med det snaraste på grund av miljö- och hälsoriskerna. Under de närmaste åren är det dessutom nödvändigt att starta en lång rad nya vatten- och avloppsledningsprojekt för att hindra vattendragens eutrofiering. Miljöarbeten har en hög sysselsättande effekt och bidrar till att minska Östersjöns och andra viktiga vattenområdens belastning. Gröna riksdagsgruppen anser att behovet av miljöarbeten bör beaktas bättre och anslagen höjas redan i nästa års budget.

Motivering

1. Allmänt

I regeringens ramstrategi för den kommande utvecklingen ingår en ideologisk ambition att krympa ner den offentliga sektorn och på så sätt underminera välfärdsstaten. Det är inte bara låginkomsttagarna som blir lidande, utan också alla som behöver offentliga tjänster. Ramarna eftersträvar inte i första hand en balans mellan den offentliga ekonomin och statens budgetekonomi, utan tar uteslutande sikte på att minska utgifterna. Inkomstsidan har försämrats på grund av alltför stora skattelättnader samtidigt som regeringen inte vill använda några andra inkomster till att tillgodose nödvändiga utgiftsbehov. Bara en försvinnande liten del av intäkterna från försäljning av statens tillgångar går till trafiknät och forskning. Dessutom vill regeringen inte använda en enda miljon av de pengar som kommer från statens bostadsfond till att sänka boendekostnaderna. Regeringen lägger inte fram några åtgärder för att öka rättvisan i vårt samhälle och markant minska fattigdomen. Därmed visar regeringen kalla handen när det gäller de gynnsamma effekterna på statsekonomin och sysselsättningen av att låginkomsttagare får bättre köpkraft.

Vi måste väga in de kommande problemen, till exempel den åldrande befolkningen, men regeringen Vanhanen tar problemen som täckmantel för att utan orsak banta ner den offentliga sektorn. I ett internationellt perspektiv är den offentliga och den statliga ekonomin i vårt land i toppform. I många studier har vi dessutom fått höga betyg för vår konkurrenskraft. Det finns således inga som helst grunder för att försämra den offentliga sektorn och välfärdsstaten. Så här kan det inte fortsätta. Därför vill Vänsterförbundet lägga fram följande ändringar i rambeslutet.

I betänkandet lägger en majoritet inom utskottet fram stora och svåra problem och förändringsbehov, men nöjer sig ändå med strategierna i regeringens rambeslut utan att föreslå ändringar.

2. Ekonomisk utveckling och finanspolitik

I regeringsprogrammet sägs att "det viktigaste målet för regeringens ekonomiska politik är att före valperiodens slut öka sysselsättningen med minst 100 000 personer". Det målet kommer att misslyckas kapitalt. Bland annat av den orsaken kan vi då verkligen inte hålla med utskottets bedömning att regeringens ekonomiska politik hittills har varit lyckad.

Det har visserligen kommit till nya arbetstillfällen, men alldeles för få. Läget ser ännu värre ut om man ser det i ett arbetslöshetsperspektiv. Under regeringen Vanhanen 2002—2004 minskade den så kallade öppna arbetslösheten (arbetslösa arbetssökande, permitterade, personer med arbetslöshetspension samt personer i lönebaserade åtgärder, med arbetsmarknadsstöd, på alterneringsledighet och i arbetsmarknadsutbildning) med bara ungefär 1 000 personer.

Vänsterförbundet kan inte acceptera de strategier som fanns redan i regeringsprogrammet och i det förra rambeslutet. Strategierna tar avstamp i alltför stora skattelättnader som ges till höginkomsttagare; för att finansiera allt detta lägger regeringen fram stränga ramar för utgifterna och utgiftsregeln. Utgifterna tillåter nästan ingen reell ökning över huvud taget samtidigt som regeringen låter bli att ta tag i de mest trängande utgiftsbehoven.

Utskottsmajoriteten ställer sig bakom ramförfarandet och utgiftsregeln, och säger dessutom att det är ett välfungerande och nödvändigt system med tillägget att det är ett bra sätt att få kontroll på statens utgifter. I och med att majoriteten (regeringspartierna) accepterar stora skattelättnader och håller fast vid en tuff ram och utgiftsregel medger den att man efter skattelättnaderna inte ska ta tag i fattigdomsproblemen, kommunernas nödläge eller den bristande servicen till medborgarna. Detta trots att vi kan få se fler likadana exempel som i Toijala, där kommunen permitterar personalen, också inom äldrevården.

Sett mot denna bakgrund är det fullkomligt felaktigt som utskottet påstår att regeringen kommer att fästa större avseende vid de minst bemedlades situation.

Regeringen Vanhanen och Kalliomäki visar tuffa tag, vilket kommer fram i regeringens ovilja att förbättra situationen för dem som har det allra sämst ställt, göra något åt det eftersatta väg- och bannätet, viljan att försämra de kommunala välfärdstjänsterna och de knappa resurserna till forskning och utveckling.

Vi menar att man hade kunnat få ett skapligt resultat genom att ge anslag till dessa eftersatta ändamål. Det hade inte satt en återhållsam lösning på arbetsmarknaden på spel samtidigt som vårt vägval hade varit rättvisare och mer socialt än regeringens politik. Regeringen lyckas inte heller uppfylla biståndsmålet.

Regeringens linje blir inte mindre orättvis av att några tiotusental personer i det rikaste skiktet får sin förmögenhetsskatt reducerad och att den kommer att avskaffas helt och hållet från och med nästa år.

Finansministern har flera gånger påpekat att den slopade förmögenhetsskatten hör ihop med inkomstuppgörelsen. FFC har däremot stått upp och sagt att FFC inte har några planer på att avtala om det. Dessutom bör man komma ihåg att det är regeringen som lägger fast vilka skatteomställningar den vill och kommer att genomföra i samband med inkomstuppgörelsen. Det är således staten som dukar skattebordet vid förhandlingarna.

I redogörelsen sägs att "uppnåendet av sysselsättningsmålet är av väsentlig betydelse för att den offentliga ekonomins hållbarhet skall kunna tryggas". Sysselsättningsmålet är den punkt där regeringen kommer till korta med besked.

3. Ramarna för statsfinanserna för varje förvaltningsområde 2006—2009

Den strama ramen för de kommande åren resulterar i att utgifterna måste minskas med 150 miljoner euro 2006 och med ungefär 175 miljoner euro fram till 2007. På några få undantag när justeras inte de behovsprövade anslagen alls på grundval av prisnivån.

Enligt uppgifter till utskottet uppvisade budgetekonomin för i fjol ett överskott på 2 miljarder euro. Inkomsterna var ungefär 1,5 miljarder euro högre än budgeterat. Av beloppet stod inkomster från försäljning av aktier för 1,1 miljard euro. Skatteinkomsterna var ungefär 400 miljoner högre än förväntat. Det finns alltså ingen anledning att skära i budgeten för 2006 med ytterligare 150 miljoner euro.

År 2003 lyckades Finland nå upp till bara hälften av biståndsmålet, till 0,35 procent av bni. I mars 2003 lade en utredningsgrupp för nivån och kvaliteten på utvecklingssamarbetet fram en tidsplan. Enligt den ska biståndet stiga mot 0,7 procent i jämn takt och ligga på 0,55 procent 2007 och nå upp till 0,7 procent år 2010. I regeringsprogrammet och i det utvecklingspolitiska programmet från i fjol åtar sig regeringen att arbeta för att Finlands biståndsresurser 2010 kommer upp till 0,7 procent av bni, som FN rekommenderar. I stället stiger försvarsanslagen i budgeten för 2006 med 100 miljoner euro jämfört med 2005. Vi i Vänsterförbundet tycker att det är en alltför snäv syn att bygga säkerheten på vapen. Utvecklingssamarbetet tar sikte på ett globalt välstånd. Det främjar politisk stabilitet och minskar krigshotet. Dessutom motverkar utvecklingssamarbetet flyktingskap. Utvecklingssamarbete handlar inte bara om stor solidaritet utan är lika väl säkerhetspolitik. Vi anser att det går att satsa mer på utvecklingssamarbete om det satsas mindre på vapenköp.

Inom inrikesministeriets förvaltningsområde drar regeringen in 5—10 miljoner euro på anslagen till kommunerna. Med tanke på kommunernas ekonomiska svårigheter finns det ingenting som rättfärdigar anslagsnedskärningarna. Dessutom kapar regeringen 25 miljoner nästa år och ytterligare 25 miljoner året därpå från pengarna till vårdgarantin. I stället skulle linjen ha varit att ge mer pengar till kommunerna.

Utskottsmajoriteten erkänner fakta och säger bland annat att utskottet med hänsyn till det svåra ekonomiska läget i kommunerna inte anser nedskärningarna vara motiverade. Vidare fortsätter utskottet och säger att neddragningarna i statsandelarna bara gör det svårare för kommunerna att klara av hälso- och sjukvården. Efter att ha uttalat detta nöjer sig utskottsmajoriteten med det rådande läget och vill inte med en kläm förplikta regeringen att avstå från neddragningarna.

Nedskärningarna inom undervisningssektorn i Vanda och permitteringarna av personalen inom äldreomsorgen i Toijala är exempel på de många åtgärderna som vidtagits i kommunerna och upprört människors sinnen. Åtgärderna är dock en direkt följd av regeringens politik.

Ett annat exempel som man kan nämna är att bristerna i familjerådgivningen och bristerna inom psykiatri- och psykologutbudet förr eller senare kommer att ge utslag i självdestruktivt och kriminellt beteende. Det är ägnat att öka det mänskliga lidandet och medföra extra kostnader för samhället.

Dessutom drar regeringen 3,1 procent på utvecklingspengarna till Kajanaland trots att det finns ett tydligt behov att höja anslagen, precis som bostads- och kommunministern har erkänt offentligt.

Om man tänker på hur eländigt det är ställt i kommunerna och hur mycket det försämrar de tjänster som medborgarna så väl behöver, inser man att kommunerna måste få det bättre ställt. Det låter sig göras genom att staten med en gång betalar ut restposterna av statsandelarna och gör en fullständig indexjustering av statsandelarna.

Majoriteten av utskottsledamöterna säger sig anse det viktigt att indexjusteringarna genomförs fullt ut 2008, men de vill ändå inte förplikta regeringen att göra det. Vi efterlyser en förpliktande kläm. Det bör noteras att utskottsmajoriteten utgår från tanken att en indexjustering fullt ut görs först efter valperiodens slut, alls inte nästa år eller året därpå.

I betänkandet understryker majoriteten också vikten av att kommunernas interna finansiering stärks. I själva verket säger majoriteten ja till höjd fastighetsskatt och högre avgifter. Vi kan inte acceptera en sådan linje.

Utskottsmajoriteten säger att de nya besparingarna inom försvarsministeriets förvaltningsområde betyder att den nyligen beslutade nivån i den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen kommer att kapas ytterligare. Trots det minskar inte anslagen till försvarsministeriets förvaltningsområde utan tvärtom ökar de jämfört med i fjol. Vi anser det inte nödvändigt med ett brett upplagt vapenupphandlingsprogram för de kommande åren.

En majoritet inom utskottet anser det vara ett stort problem att utgiftsramen för kommunikationsministeriet ända sedan början av valperioden har varit klart och tydligt underdimensionerad i relation till behoven inom väg- och bannätet. Under ramperioden 2006—2009 drabbas kommunikationsministeriets förvaltningsområde av ytterligare besparingar på omkring 11 miljoner euro. De slår hårdast mot väg- och basbanhållningen.

Inom kommunikationsministeriets förvaltningsområde ingår kostnaderna för finansieringen av livscykelmodellen och underhåll under avtalsperioden i utgifterna för förvaltningsområdet trots att det är brukligt att räntorna på statliga lån betalas från finansministeriets huvudtitel. I utgiftsramen ingår 700 miljoner euro för vägförbindelsen E 18 mellan Muurla och Lojo, och drygt hälften består av finansierings- och underhållskostnader. I dagsläget ser det så ut att väginvesteringarna minskar. Nästa år startar inte ett enda nytt projekt. Om det rikstäckande vägnätet ska kunna förbättras i enlighet med de riktlinjer som en ministerarbetsgrupp tagit fram och godtagit i ett program krävs det cirka 190 miljoner euro om året. I fjol låg anslagen på ungefär 140 miljoner euro och kommer att ligga under 100 miljoner euro mot slutet av planperioden.

Utskottet säger att det är ett stort missförhållande att trafikprojekten behandlas olika beroende på hur de budgeteras. Men utskottsmajoriteten kommer inte med någon kläm där regeringen hade kunnat förpliktas att ändra sin bokföringspraxis enligt livscykelmodellen och i stället frisätta 365 miljoner euro för trafik och transport. Detta trots att kommunikationsministern offentligt uppmanat riksdagen att ta tag i frågan.

4. Förbättrandet av de allra minst bemedlades ställning

Den 17 mars 2005 publicerade Vänsterförbundets riksdagsgrupp ett eget fattigdomsprogram. Programmet tar sikte på att garantera välfärden genom bättre sysselsättning, större ekonomisk grundtrygghet och omstrukturering av socialt arbete för att det bättre ska stödja människors livskompetens.

Vänsterförbundets riksdagsgrupp lade fram ett snabbinsatsprogram för att förebygga och minska fattigdom och utslagning:

A. Omedelbara insatser

• a. slopad egenandel på 7 procent för boendeutgifter vid utkomststöd
• b. barnbidraget för det första barnet betraktas som prioriterad inkomst vid utkomststöd.

B. Program för förbättrad grundtrygghet

• c. grunddagpenningen för arbetslösa och arbetsmarknadsstödet höjs till 1,7 e/dag
• d. folkpensionen höjs med 20 e/mån.
• e. studiepenningen höjs med 15 procent och behovsprövningen slopas för personer över 18 år
• f. pensionsstödet byggs ut.

C. Partnerskapsprogram för minskad arbetslöshet och prevention av utslagning

Sysselsättning

• a) Samhällsgarantin för unga bör erbjuda dem riktigt arbete. Bara med riktigt arbete inklusive normala villkor kan de unga komma in på arbetsmarknaden. Efter avlagd yrkesexamen ska de unga inte slussas in i utbildnings- och praktikkarusellen utan få ordentligt jobb!
• b) Lokal sysselsättningspolitik ska ha högsta prioritet framför en centralstyrd modell med ett enda alternativ. Finansieringen för åtgärderna ska tryggas centralt, men valen träffas på det lokala planet.

Gräsrotsnivån måste få genuin prövningsrätt för att kunna möta hoten och möjligheterna på det lokala planet. Till exempel modellen för Kajanaland ger en ny ram för djärva pilotprojekt.

• c) Arbetsförvaltningen lägger upp skräddarsydda åtgärder som individen kan få direkt efter att ha blivit arbetslösa. Den typen av åtgärder ger störst effekt. Det är onödigt att invänta arbetslöshetsdag nummer 500. Adekvat grundtrygghet genererar större aktivitet om de arbetslösa erbjuds meningsfulla och frivilliga alternativ (den danska modellen).

De totala anslagen för arbetsförvaltningen måste höjas till 100 miljoner euro. Det är lika mycket som anslagen minskade för 2005.

Anslagen till arbetsförvaltningen ska tilldelas med respekt för syftet med lagen om arbetskraftsservice, och med den relativa arbetslösheten som fördelningsnyckel. Den beräkningsgrund som infördes i början av året strider mot lagens syfte och gör läget ännu svårare i de hårt drabbade arbetslöshetsområdena.

Partnerskapsprogrammet behöver en nettofinansiering på 100 miljoner euro.

Socialt arbete

De fattigaste riskerar att bli utslagna och de utslagna förblir fattiga. Därför behövs det bättre förmåner och åtgärder för att stoppa och förhindra långtidsarbetslöshet, men ofta också flera andra åtgärder. Exempel på sådana åtgärder är tidig intervention vid problem hos barn och unga och insatser för att förhindra att arbetslösa blir utan adekvat utbildning, som är en förutsättning för sysselsättning. Också personer med psykiska problem och svårigheter med livskompetensen behöver hjälp och stöd från den kommunala social- och psykvården.

Vidare bör fokus sättas på de nya formerna av socialt arbete. Det behövs större personal inom socialt arbete.

Vi behöver stora satsningar på ett nationellt alkohol- och drogprogram och på insatser för att förebygga kriminalitet. I kommunerna är det ofta ingen som ser alkohol- och drogberoendet, än mindre avsätts det pengar för vård när den kommunala ekonomin också i övrigt är hårt ansatt. Utvecklingsprojektet inom det sociala området och det nationella hälsovårdsprogrammet kräver större finansiella resurser från statens sida.

Socialt arbete kan också effektiviseras genom nedbantad byråkrati, genom att normdelen av utkomststödet förs över på Folkpensionsanstalten för ett halvår. Därefter kan klienterna tas över av socialtjänsten, där klienten och personalen tillsammans får utreda orsakerna till behovet av utkomststöd.

I utgiftsramen utfäster sig regeringen att använda 150—200 miljoner euro på att stärka arbetskraftsefterfrågan inom lågavlönat heldagsarbete. Någon närmare förklaring förmår regeringen inte ge. Åtgärden bygger visserligen på den så kallade Holm- och Vihriälämodellen men regeringen själv är oförmögen att lägga fast vilken typ av konkret modell som är tänkt på att tillämpas. Tanken är i vilket fall som helst att införa någon form av riktad reduktion av arbetsgivaravgifterna.

Lägre arbetsgivaravgifter sporrar knappast arbetsgivarna att ge åtminstone de svårast sysselsatta arbete eftersom de nuvarande sysselsättningsstöden på ungefär 500—1 000 euro per månad inte har räckt till för företagssektorn, trots att stöden också på de lägsta nivåerna täcker arbetsgivarens socialförsäkringsavgifter.

Det är detaljerna i låglönestödet som avgör om heldagsarbete ändras till deltidsarbete. Det kan inte vara det som var avsikten.

Ett annat problem med stödet är att en betydande del av beloppet av allt att döma går åt till befintliga arbetstillfällen utan att det går att säga att pengarna används för att behålla dem, än mindre till att skapa nya arbetstillfällen.

Den höga arbetslösheten bland lågavlönade och outbildade har strukturella orsaker. Under den ekonomiska krisen försvann många av de arbetstillfällen som lämpade sig för dem. Därför är ett generellt låglönestöd inte den rätta lösningen utan stöden måste sättas in på den hårda kärnan i arbetslösheten, långtidsarbetslösheten. Vad åldersgrupperna på arbetsmarknaden beträffar anser vi det nödvändigt att så få som möjligt missar utbildning och att helst ingen ska bli utan utbildning.

Under regeringen Vanhanen har den strukturella arbetslösheten inte förändrats. Däremot har åtgärderna till de arbetslösa förändrats. Det har satsats på att undanröja kortvarig arbetslöshet på bekostnad av långtidsarbetslösheten. Vi måste få större satsningar på långtidsarbetslöshet.

Miljövård ger mycket jobb och minskar belastningen på Östersjön och andra viktiga vattendrag. En utskottsmajoritet tillstår att läget är oroväckande för anslagsramen minskar 2006 och också 2007. Utskottsmajoriteten uppger sig tycka att anslagen måste höjas i budgeten för nästa år, men lägger inte fram sitt krav i en förpliktande kläm.

5. Främjandet av tillväxten

När tillgången på arbetskraft sinar minskar den ekonomiska tillväxten samtidigt som det blir svårare att finansiera välfärdssamhället när vår befolkningen åldras så snabbt. Under nästa valperiod räknar regeringen med att det samlade utbudet på arbetskraft minskar med flera tiotalstusen och att minskningen fortsätter också därefter.

Av allt att döma lyckas inte regeringen höja sysselsättningen, en åtgärd som skulle balansera upp underskottet även om problemet inte skulle försvinna helt och hållet. Arbetslösheten ligger fortsatt på hög nivå och det räcker inte med förkortade studietider för att snabbare få in de unga på arbetsmarknaden. Dessutom förlängs studietiden och försenas inträdet i arbetslivet av att vi i Finland i motsats till många andra länder har en lång och allmän värnplikt för män.

Redogörelsen går inte in på invandringsfrågan annat än när det gäller tillfälliga tjänster för toppforskare som ska rekryteras utomlands för forskning och undervisning. I basserviceprogrammet antar regeringen ändå att det faktum att landets egen arbetskraft inte räcker till sannolikt resulterar i större arbetskraftsinvandring också i avfolkningsbygder.

I övrigt reagerar regeringen på den krympande arbetskraften med att i redogörelsen kräva större effektivitet i den statliga och kommunala tjänsteproduktionen. Så är det till exempel tänkt att ungefär hälften av de arbetstillfällen som försvinner inom staten under nästa valperiod på grund av pensionsavgångar kommer att tillsättas på nytt. I ett memorandum påpekar finansministeriet att den minskande tillgången till arbetskraft leder till högre lönekostnader i kommunerna eftersom kommunerna måste konkurrera om arbetskraften.

Större nativitet, om den över huvudtaget går att påverka, ger utslag på arbetsmarknaden först om ett kvartssekel. Så den metoden har ingen effekt på den minskade ekonomiska tillväxten, som i dagsläget beror på minskad tillgång till arbetskraft.

Än så länge har regeringen ingen tydlig hållning till arbetskraftsinvandring, och över lag är Finland dåligt förberett. Regeringen blir troligen klar med sitt invandringspolitiska program i sommar. Programmet tar fasta på ökad och differentierad invandring.

6. Fonder utanför statsbudgeten

Precis som i budgeten för 2005 tänker regeringen indexföra medel från statens bostadsfond i statsbudgeten. Vi anser att pengarna borde gå till bostadsproduktion och andra åtgärder för att förbättra boendet och minska boendekostnaderna.

Utskottet vill också fokusera uppmärksamheten på försörjningsberedskapen och påpekar att läget inom sjöfarten den senaste tiden har försämrats så mycket att försörjningsberedskapen inom sektorn är ganska kritisk. En majoritet inom utskottet finner läget oroväckande och kräver snabba insatser av regeringen för att motverka utflaggningen. Dessutom krävs det också tillskott i det finländska tonnaget.

7. Basserviceprogrammet

Det första regeringen Vanhanen—Kalliomäki företog sig var att slå fast strama ramar för kommunernas utgifter under hela valperioden. Det resulterade i att rekordmånga kommuner höjde kommunalskatten för i år. I själva verket har så många kommuner inte höjt skatten på femton år. Dessutom drar många kommuner in på sitt tjänsteutbud.

Enligt förhandsuppgifterna om bokslutet uppgick kommunenas och samkommunernas årsbidrag till 1,3 miljarder euro 2004, vilket var 277 miljoner euro, 17,5 procent, mindre än året innan. Årsbidraget täckte bara 79 procent av avskrivningarna, året innan var siffran 98 procent. Också lånen och nettoskulden ökade kraftigt, lånen med 18 procent och nettoskulden med 46 procent. Av kommunerna hade 142 ett negativt årsbidrag. Det var mer än dubbelt fler än året innan. Finansieringsandelarna och försäljningsintäkterna minskade med 17 procent. Därmed ökade upptagningen av lån och användningen av kassareserver för att finansiera investeringar. En av de stora orsakerna till den försämrade ekonomin i kommunerna är att omkostnaderna ökade snabbare än skatteinkomsterna och statsandelarna.

Nu tillstår en majoritet inom utskottet att läget för den kommunala ekonomin är betydligt sämre än man trodde förra hösten. Så sent som i oktober i fjol gav region- och kommunministern vid en interpellationsdebatt (IP 4/2004 rd) en helt annan bild. Han påpekade bland annat att den kommunala ekonomin kommer att få ett tydligt uppsving från och med 2005 tack vare regeringens åtgärder och den kommande ekonomiska utvecklingen.

Enligt beräkningar kommer kommunernas utgifter inte att öka med cirka 4 procent, utan snarare med 5—6 procent om året. Men kommunerna har inte utlovats mer pengar och statsandelsreformen skjuts upp till efter riksdagsvalet 2007. Under tiden görs en mindre indexjustering, men inte ens en kraftig ökning i invånarantalet genererar någon höjning i statsandelarna.

Regeringen är oförmögen att snabbt ta tag i kommunernas trängda läge och reagera på försämringen av tjänsteutbudet. Stora reformer skjuts upp till nästa valperiod.

Regeringen påstår att kommunerna inte i tillräcklig omfattning har effektiviserat sin verksamhet och bestraffar dem med att skära i tillläggsanslagen för vårdgarantistarten under två år. Dessutom påstår regeringen att den bristande effektiviseringen i kommunerna leder till högre kostnader. Vidare menar utskottet att detta leder till alltför stor efterfrågan på arbetskraft samtidigt som utbudet på arbetskraft minskar när årskullarna blir mindre.

Regeringen inte bara fryser statsandelarna och skär i pengarna till vårdgarantin, utan tänker också strama åt skyldigheten att täcka underskott. Det ingår i planerna att strama åt lagen så att kommunerna måste täcka sitt underskott. Det i sin tur medför stora neddragningar i vissa kommuner. En proposition med förslag till skyldighet för kommunerna att täcka sitt underskott förväntas bli överlämnad till riksdagen i höst.

Vidare har regeringen startat ett omfattande tjänste- och kommunstrukturprojekt. Det går bl.a. ut på att göra en bedömning av vad som är ett lämpligt befolkningsunderlag för olika typer av tjänster. Projektet kommer att genomföras först nästa valperiod.

Ett annat stort projekt gäller inkomstskatten och kommunalskatten och hur de ska ses över. Regeringen menar att de ekonomiska relationerna mellan stat och kommuner måste ses över för att kommunerna framöver ska tvingas effektivisera sin verksamhet betydligt kraftfullare än nu. I den reviderade mekanismen ska det, enligt regeringen, ses till att budgetbegränsningarna för kommunerna håller streck för att kommunernas utgiftsutveckling ska hållas i schack. Skatteprojektet kommer troligen att skjutas upp till nästa valperiod.

Dessa exempel visar att regeringen är oförmögen att genomföra reformer.