Motivering

Finlands mål visavi Europeiska unionens grundläggande karaktär har förändrats. I redogörelsen om unionens framtid från 2001 motsatte sig Finland federalism och utgick från att Europeiska unionen också i fortsättningen utvecklas som en tät gemenskap av självständiga medlemsstater och europeiska folk. I den nyaste redogörelsen talar regeringen däremot om en överflyttning av fler och fler uppgifter till EU och "globalt ledarskap". För våra närområden förväntar sig regeringen "en målmedveten politik och ledarskap" från unionens sida och beträffande FN understryker regeringen enhetliga insatser. Dessutom vill regeringen att EU "är medlem av FN:s säkerhetsråd" i framtiden. Det står rent av att det för Finland faller sig naturligt "att EU utvecklar sin militära kapacitet".

Regeringen uppskattar att EU ska få en president eftersom det "medger utveckling av enhetligheten i unionens yttre förbindelser". Tidigare motsatte sig Finland en permanent presidentpost eftersom det försämrar de små staternas situation.

Beträffande de frågor som finansutskottet tar upp sägs det följande i redogörelsen: "Den gemensamma valutan och den ekonomiska integrationen som den främjar leder till frågan om den ekonomiska politiken inom euroområdet ska samordnas mer än bara i fråga om den monetära politiken". Dessutom vill regeringen ha "bättre samordning av den sociala tryggheten" och klagar på att den fria rörligheten är "betydligt mindre utvecklade för tjänster än för varor". I energifrågor vill regeringen komma så långt att "energinäten knyter samman hela unionen" trots att det är känt att en sådan utveckling resulterar i fruktansvärt mycket högre elpriser i Finland.

Vi understöder inga federalistiska tankegångar och de är inte heller realistiska eftersom den utvidgade unionen i själva verket är ännu mer splittrad än tidigare. På senare tid har de stora medlemsstaterna samlats för att lägga upp de stora linjerna för utvecklingen i samband med den ekonomiska krisen. Följaktligen är det både viktigt och samtidigt en svår uppgift att se till jämlikheten mellan medlemsstaterna. Den tummar EU på också i Lissabonfördraget och förslagen där som gynnar de stora medlemsstaterna.

Vi håller inte med regeringen om behovet att "agera i unionens huvudfora". Tvärtom måste Finland bli tuffare i sin intressebevakning. Det gäller också den ekonomiska politiken och socialpolitiken som utan vidare är en del av den. Inom dessa områden måste vi se till att få eget spelrum för att behålla vårt välfärdssamhälle.

Vi ställer oss inte bakom förslaget att korta ner budgetramen från 7 till 5 år och anpassa dem till parlamentets och kommissionens mandattider eftersom det sannolikt skulle försvåra övergången till en ny budgetram.

Vi anser att man allvarligt bör fundera på om det är vettigt att jordbruksstöden går via unionen. Byråkratin måste minskas med alla medel. Dessutom måste fördelningskriterierna ändras för att bättre stödja småbrukare och familjejordbruk och ge lägre matpriser. Jordbrukspolitiken måste dessutom gynna regionalt producerad mat och får inte missgynna ekologisk odling.

EU bör stå i främsta ledet inom utvecklingssamarbetet både kvantitativt och innehållsligt. Bland annat måste EU hjälpa u-länderna att täppa till den skadliga kapitalflykten. Då måste man till exempel göra något åt skatteparadisen.

I arbetslivet måste EU nå upp till en hög nivå på det sociala skyddet. Inhyrda och utsända arbetstagare måste få bättre villkor och de får inte bli ett instrument för lönesänkningar. Vi har all anledning att vara uppmärksamma på den inre marknaden å ena sidan och spänningen i EU mellan de ekonomiska rättigheterna och den sociala dimensionen å andra sidan och samtidigt försöka medverka till att undanröja spänningen genom att mer lyfta fram den sociala dimensionen.

Också invandrare måste ha jämlika villkor. Ingen ska få diskrimineras eller särbehandlas i arbetslivet eller samhället i stort.

I företags- och kapitalbeskattningen behöver vi miniminivåer samtidigt som det krävs större insatser för att bekämpa skatteparadisen och den svarta ekonomin. Vidare måste miljöbeskattningen förbättras så att enskilda länder inte får en ogrundad konkurrensfördel genom låga miljöskatter.

Motivering

Regeringens målbilder för EU-utvecklingen kommer bara halvvägs i vissa hänseenden och beaktas inte alls i andra. I denna avvikande mening koncenrerar vi oss på aspekter som gäller finansutskottets ansvarsområde.

Redogörelsen går nästan inte alls in på finanskrisen och skattepolitiken lyser med sin frånvaro. Förhoppningsvis får vi se bättre och effektivare insatser på finansmarknaden; ett exempel är skatteparadisen. Vi socialdemokrater anser att både EU och Finland måste agera för att stänga skatteparadisen. Vi behöver ett multilateralt automatiskt informationsutbyte plus effektivare ländervisa specificeringar som tvingar företagen att uppge dotterbolagens inkomster och tala om var de betalar skatt. Utan gemensamma spelregler för Europa får vi inga hållbara resultat.

Redogörelsen säger inte heller någonting om den svarta ekonomin och korruptionen, två områden som kräver konkreta och effektiva åtgärder. Den ekonomiska brottsligheten orsakar stora direkta och indirekta skador för samhället och enskilda aktörer. Bara i Finland beräknas de årliga skadorna på grund av svart ekonomi och den ekonomiska brottsligheten uppgå till hela 5 miljarder euro. Sett i ett EU-perspektiv är beloppen mångdubbelt större om man räknar in länder som är mer korrumperade och sämre övervakade än Finland. Därför är det extra viktigt att man gör allt för att motverka ekonomisk brottslighet och svart ekonomi på den inre marknaden. Bland annat momsförsummelser har visat sig vara ett allvarligt problem i många EU-stater.

Jordbrukspolitiken ses ur ett snävt perspektiv när regeringen bara koncentrerar sig på att försvara våra särförhållanden. Vi tycker att fokus måste sättas på större miljöhänsyn och landsbygdsutveckling. Finland bör också vara berett att föreslå att åtminstone en del av jordbruksstöden ska återföras till det nationella planet. Villkoret kan vara att det görs inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken och att själva stödbeloppen inte behöver ändras. Följaktligen anser vi det nödvändigt att utreda vilka fördelar en partiell nationalisering av jordbruket kan ha för att minska byråkratin och trygga vårt jordbruk. Det ligger utan vidare i varje medlemsstats intresse att budgetmedlen används så exakt och rationellt som möjligt, vilket vore fallet när pengarna inte behöver gå genom EU:s byråkratiska mangel.