Förslaget

Politikrekommendationerna, som gäller alla medlemsstater, täcker fyra områden. Det handlar om makroekonomi, de offentliga finansernas kvalitet och hållbarhet, en effektivisering av arbetsmarknaderna, strukturella reformer på produktmarknaderna, integration av marknaderna för finansiella tjänster, främjande av företagsamhet, främjande av utvecklingen av den kunskapsbaserade ekonmin och ökad miljömässig hållbarhet. Temana är desamma som ett år tidigare.

Rekommendationerna för en makroekonomisk politik bygger på ett nyckelfrågedokument framtaget för Europeiska rådet i Barcelona och godkänt av Ekofinrådet. Tre av rekommendationerna riktar sig till medlemsstaterna inom euroområdet. Den första går ut på att målen för stabilitets- och tillväxtpakten skall uppnås senast 2004. Den andra rekommendationen hänger mera generellt samman med den ekonomiska politiken. Medlemsstaterna uppmanas att se till att de offentliga finanserna är i balans och undvika att finanspolitiken blir konjunkturförstärkande. Den tredje generella makroekonomiska rekommendationen gäller finansernas långsiktiga hållbarhet, något som bör säkerställas innan de demografiska förändringarna får fäste. Rekommendationerna till länderna utanför euroområdet svarar i många stycken mot rekommendationerna till euroländerna. I dem drar kommissionen också upp riktlinjer för valutakurs- och penningpolitiken och poängterar deras betydelse med tanke på prisstabilitet och växelkursstabilitet. I rekommendationerna till en makroekonomisk politik dras dessutom riktlinjer upp för löneutvecklingen i alla medlemsstater. Dessa riktlinjer betonar också arbetsmarknadsparternas roll och medverkan beroende på situationen. Det är nödvändigt att de nominella löneökningarna är förenliga med prisstabilitetsmålet och att reallöneökningarna inte överstiger arbetsproduktivitetsökningarna eller äventyrar lönsamheten och avkastningen på investeringar som stärker produktionskapaciteten och sysselsättningen. Kommissionen lyfter också fram förhållandet mellan löneutvecklingen och produktivitetsutvecklingen och fluktuationerna på den punkten. Arbetsmarknadens parter och de institutionella system som påverkar lönerna bör reflektera dessa faktorer för att konkurrenskraften och sysselsättningen skall kunna garanteras branschvis och i varje region.

Enligt rekommendationen om förbättring av de offentliga finansernas kvalitet och hållbarhet gäller det att på sikt garantera hållbarheten i synnerhet i de länder som har en stor offentlig skuld eller som ännu inte har uppnått den balans som förutsätts i stabilitets- och tillväxtpakten.

På ett mer detaljerat plan innebär rekommendationerna att skatte- och bidragssystemen skall göras mer sysselsättningsvänliga, att offentliga utgifter skall användas för att öka humankapitalet, att effektiviteten i de offentliga utgifterna skall ökas och att den tredelade strategi som fastställdes vid Europeiska rådets möte i Stockholm skall följas. I detta sammanhang läggs också en rekommendation fram till reform av pensionspolitiken och i den rekommendationen hänvisas det till gemensamma, om än rätt allmänna mål som fastställts vid ett antal rådsmöten. Avslutningsvis poängteras en ytterligare samordning av skattepolitiken för att undvika skadlig skattekonkurrens.

Kommissionen konstaterar att framsteg gjorts på arbetsmarknaden när det gäller att uppfylla de mål för sysselsättningen som beslutades i Lissabon, om än i långsammare takt än under föregående år. Sysselsättningsgraden uppgår för närvarande till 64 % men bör 2010 vara 70 %. Också sysselsättningsgraden bland kvinnor och den äldre arbetskraften ligger långt från målet. Tillväxt, återhållsamhet med löneökningar, skatteomläggningar och aktiva arbetsmarknadsåtgärder har bidragit till att målet närmar sig. Kommissionen bedömer att takten i arbetsmarknadsreformerna har avtagit under det senaste året. Den hänvisar till utmaningarna ovan, lyfter fram rekommendationerna för lönebildning och utbildning samt konstaterar att rådet i februari 2002 antog sysselsättningspolitiska riktlinjer som är förenliga med riktlinjerna för den ekonomiska politiken. I de detaljerade rekommendationerna hänvisas i många stycken till samma frågor som i slutsatserna från Europeiska rådet i Barcelona. Det gäller att se över inte bara skatte- och bidragssystemen utan också andra incitament, inbegripet olika bestämmelser för arbetsmarknaderna. De aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärderna bör förstärkas och det bör göras lättare för arbetskraften att röra sig dels inom och mellan medlemsstaterna, dels yrkesmässigt. Rekommendationerna tar fasta på en mer flexibel arbetsorganisation och undanröjande av hindren för kvinnor att ta förvärvsarbete, bl.a. genom ökade omsorgsmöjligheter för barn.

För produktmarknadernas vidkommande har framstegen med Lissabonstrategin varit blandade. Framsteg har noterats (inremarknadsdirektiven, den offentliga upphandlingsmarknaden, statsstöden, konkurrensmyndigheternas befogenheter, telekommunikations- och elmarknaderna). Å andra sidan kan man också peka på områden där arbetet gått trögt, såsom en inre marknad för tjänster. Rekommendationerna vill snabbt få till stånd att den inre marknaden genomförs fullt ut, att en effektiv konkurrens säkerställs och att reformerna i nätindustrierna fortsätter.

Ett i många avseende aktuellt ämne under de senaste tiderna har varit hur marknaderna för finansiella tjänster skall kunna effektiviseras och integreras. Frågan gäller genomförandet av handlingsplanerna för finansiella tjänster och för riskkapital. De två första rekommendationerna handlar om dessa planer. I Barcelona antogs tydliga mål för godkännande av finansmarknadslagstiftning. Enligt den tredje rekommendationen för finansmarknaderna krävs det ett effektivt samarbete mellan de olika tillsynsmyndigheterna på nationell nivå och gemenskapsnivå.

Rekommendationerna för entreprenörskap tar fasta på åtgärder som skapar ett företagsvänligt klimat. I detta syfte skall bl.a. företagsbeskattningen och den befintliga regleringsramen förbättras och förenklas, de offentliga tjänsternas effektivitet höjas och hindren för gränsöverskridande ekonomisk verksamhet minskas. Vidare lyfter rekommendationerna fram de åtaganden som gjorts i den europeiska stadgan för småföretag och särskilt risktagande för företag i uppbyggnadsskedet och tillgången på företagsledningsförmåga.

Det finns betydande skillnader mellan medlemsstaterna i hur långt de kommit med informationssamhället. Skillnader finns både i fråga om satsningar på FoU och innovationer, typ antal patentansökningar. Det krävs ökade investeringar, i synnerhet inom den privata sektorn, i humankapital, FoU och IKT för att förbättra EU:s konkurrenskraft. Medborgarna måste uppmuntras att ta vara på de möjligheter som den kunskapsbaserade ekonomin erbjuder. Också utbildningen måste bli bättre anpassad till detta. Rekommendationerna utgår från målet att 3 % av bnp avsätts för FoU så att två tredjedelar av pengarna kommer från den privata sektorn. Detta förutsätter bättre incitament och tillgång till riskkapital. Medlemsstaterna bör förbättra kopplingarna mellan universitet och företag men också forsknings- och innovationssamarbetet inom Europa. Medlemsstaterna förväntas också främja tillgång till IKT och öka utbildnings- och fortbildningsansträngningarna. Dessa rekommendationer har sitt ursprung i slutsatserna från Barcelona.

Att öka den miljömässiga hållbarheten står sist bland rekommendationerna. Europeiska rådet kom vid sitt möte i Stockholm med uppmaningen att integrera denna dimension i riktlinjerna för den ekonomiska politiken. Rekommendationerna motiveras med att marknadsmekanismen och de ekonomiska instrumenten är det kostnadseffektivaste sättet att genomföra dessa åtgärder för en miljömässig hållbarhet. I linje med detta bör medlemsstaterna prioritera åtgärder av denna typ i sin politik. Kommissionen lyfter speciellt fram transportsektorn där det gäller att skapa ett integrerat system för att integrera externa effekter. En annan rekommendation handlar om kraven i Kyotoprotokollet och beredskapen att införa handel med emissionsrätt för växthusgaser. De övriga rekommendationerna har en snävare räckvidd eller härstammar från tidigare år, som en ram för energibeskattning på EU-nivå.

Landsspecifika finanspolitiska riktlinjer

Senare hälften av dokumentet behandlar landsspecifika riktlinjer. De är rätt lika rekommendationerna från året innan. Detta är helt naturligt med hänsyn till att de strukturella problemen inom ekonomin inte är särskilt snabbt avhjälpta. Men kommissionen har inte upprepat sina rekommendationer, om det klart och tydligt har kunnat påvisas att medlemsstaterna har skridit till korrigerande åtgärder. Exempelvis för Finlands del finns det inte längre någon rekommendation om att bibehålla det offentliga överskottet eller att stärka konkurrensen inom distributions-, bygg- och mediasektorn. Inte heller rekommendationen att vidareutveckla riskkapitalmarknaden finns längre med. I år specificeras i riktlinjerna inte rekommendationerna för de finansiella marknaderna. Å andra sidan är de återstående gamla och de nya rekommendationerna noggrannare än tidigare. För Finland gäller åtta landsspecifika rekommendationer.

Kommissionen inleder avsnittet om riktlinjerna för Finland bl.a. med att lyfta fram de ökade priserna på tjänster och den höga arbetslösheten, som enligt kommissionen till största delen förefaller vara strukturellt betingad. Arbetsmarknadsåtgärderna har varit delvis motstridiga, även om incitamenten att arbeta ökats och mer gjorts för att hjälpa arbetslösa in på arbetsmarknaden. Finland är berett inför effekterna av en åldrande befolkning, men pensionsreformen vill kommissionen snabba upp. Kommissionen pekar också på vår höga prisnivå och menar att det krävs aktivare insatser för att öka konkurrensen inom vissa sektorer.

I fråga om finanspolitiken konstateras det att Finland ingår i euroområdet och därför bör

• undvika en betydande avvikelse från rekommendationerna om att de offentliga utgifterna i realtermer på medellång sikt skall hållas på 1999 års nivå och i detta syfte hålla fast vid det utgiftstak som fastställts i 2002 års budget och vidta nödvändiga åtgärder för att minska utgifterna i budgeten för 2003
• förbättra budgetdisciplinen hos de kommunala myndigheterna genom att införa ett effektivare system för att kontrollera efterlevnaden av den nyligen antagna lag som ålägger dem att sträva efter balans i sina finanser på medellång sikt
• fortsätta den påbörjade pensionsreformen genom att på ett tidigt stadium genomföra de planerade ändringarna av pensionssystemet där ökningen av den förväntade livslängden vägs in och perioden för beräkning av pensionsberättigande inkomster förlängs så att den omfattar hela yrkeskarriären.

För arbetsmarknadens del rekommenderar kommissionen att Finland

• ser till att det lönar sig att arbeta för att minska den höga strukturella arbetslösheten. Reformerna bör omfatta bidragssystemen, däribland systemen med förtidspension, och en sänkning av de höga marginalskatterna för låginkomsttagare. I detta sammanhang bör villkoren för bidragsberättigande och lagstiftningen om anställningsskydd också ses över
• fortsatt höja effektiviteten i de aktiva arbetsmarknadsprogrammen och i ökad utsträckning inrikta dem på deras behov som löper störst risk att hamna i långtidsarbetslöshet.

När det gäller produktmarknaden föreslår kommissionen att Finland

• främjar konkurrensen inom tillhandahållandet av offentliga tjänster på kommunal nivå genom ökat engagemang för den privata sektorn och ökad konkurrens mellan leverantörer av offentliga tjänster
• underlättar bildandet av företag genom att förkorta den tid det tar att registrera ett nytt företag
• ger det finska Konkurrensverket befogenheter enligt artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget.

Regeringens ståndpunkt

Utskottet har inte haft tillgång till regeringens ståndpunkt.