Allmän motivering
I statsrådets redogörelse om en klimat- och
energistrategi på lång sikt ställs som
strategiskt mål för Finland att stoppa ökningen
i den slutliga energiförbrukningen och vända den
i en nedgång fram till 2020. I den vision som
sträcker sig till 2020 ställs dessutom som mål
att ytterligare minska den slutliga energiförbrukningen
med minst en tredjedel från nivån 2020.
Enligt målscenariot för 2020 är
den slutliga förbrukningen 310 TWh, alltså något
under nuvarande nivå, då den annars skulle öka
med omkring 10 procent från nuvarande nivå, eller
till 347 TWh som enligt basscenariot
I basscenariot
ingår de beräknade konsekvenserna av tidigare
genomförda och beslutade främjandeåtgärder. Energiskatter,
energiunderstöd och budgetanslag för energiinvesteringar
antas vara oförändrade i basscenariot.
i redogörelsen. Målscenariot anger en gräns
också för ökningen i elkonsumtionenElenergin
antas utgöra 98 TWh av den slutliga förbrukningen
enligt målscenariot, alltså knappa 10 % mer än
nuvarande nivå, och övrig energi 212 TWh..
Målen bör ses mot de krav som ställs
på gemenskapen och medlemsstaterna i EU:s energi- och klimatstrategi
och kommissionens förslag till rättsakter och
som inte kommer att uppfyllas utan betydande nya klimat- och energipolitiska åtgärder.
EU:s mål går ut på att
-
växthusgasutsläppen i
EU ska genom ett ensidigt åtagande minskas med minst 20 procent
från nivån 1990 till 2020. Målet ökar
till 30 procent om man lyckas få till stånd en
internationell konvention genom vilken de övriga utvecklade
länderna binder sig vid motsvarande utsläppsminskningar
och de mer ekonomiskt avancerade utvecklingsländerna i
tillräcklig grad binder sig vid samma mål utifrån
sitt ansvar och sin beredskap.
-
förnybara energikällor ska stå för
20 procent av den slutliga energiförbrukningen i EU kring
2020. Man jämför då med nivån 2005
som var 8,5 procent. Skyldigheten att främja förnybara
energikällor delas mellan medlemsstaterna och då blir
Finlands skyldighet att höja sin egen andel till 38 procentFinlands
skyldighet att öka användningen är något lägre än
i EU i snitt. Det beror på Finlands tidigare åtgärder
för att främja förnybar energi och redan
uppnådda höga andel förnybar energi.
fram till 2020 från 28,5 procent 2005. Dessutom ska andelen
förnybar energi i varje medlemsstat vara minst tio procent
den totala volymen såld motorbensin och dieselolja 2020.
Skyldigheten är densamma i alla medlemsstater.
-
energieffektiviteten förbättras
samtidigt för att energikonsumtionen ska vara 20 procent
lägre än annars utan nya insatser. Energieffektivitetsmålet är
EU:s gemensamma politiska mål och inbegriper inga nationella
bindande åtgärder eller mål.
EU:s ambition är att begränsa höjningen
av jordens medeltemperatur på sikt till två grader,
vilket förutsätter att växthusgasutsläppen
på jordklotet minskas med hälften från
1990 till 2050. Det betyder att industriländerna måste
minska sina utsläpp med 60—80 procent fram till
2050.
Kraven på minskade växthusgasutsläpp
ska genomföras på olika sätt i den utsläppshandlande
sektorn och de icke-utsläppshandlande sektorerna. EU:s
utsläppshandlande sektor bör minska sina utsläpp
med 21 procent och de icke-utsläppshandlande sektorerna
med 10 procent från 2005 till 2020.
Utsläppshandeln ska dessutom utvecklas på ett
sådant sätt att man i fortsättningen
inte längre ställer upp nationella utsläppsminskningsmål utan
att den utsläppshandlande sektorn i framtiden ska ha ett
gemensamt utsläppstak som gäller för
hela gemenskapen. Likaså ska utsläppsrätterna
i olika branscher fördelas på lika grunder inom
hela EU och fördelningen genom auktion byggas ut stegvis
så att gratis utsläppsrätter helt upphör
2020. Som undantag kan man tänka sig branscher som är
utsatta för internationell konkurrens och särskild
risk för kolläckage.
Minskningskraven för branscher utanför den utsläppshandlande
sektorn har däremot delats ut till medlemsstaterna. Därmed
ska Finland minska sina växthusgasutsläpp i den
icke-utsläppshandlande sektorn, som trafik, boende och
jordbruk, med 16 procent från 2005 till 2020.
Avgränsning
Statsrådets redogörelse är en konsekvent,
heltäckande och målmedveten beskrivning av hur Finland
kan fullgöra sina skyldigheter. Strategin är avsedd
som underlag för regeringens ställningstaganden
både vid förhandlingar i Europeiska
unionen och i andra internationella sammanhang. Den tjänar
också som underlag för den politiska beredningen
och det politiska beslutsfattandet i Finland. Strategiarbetet kommer
att fortsätta och kompletteras i den klimat- och energipolitiska
framtidsredogörelse som är under beredning vid
statsrådets kansli.
Det handlar om en mycket vittfamnande fråga som täcker
in de viktigaste områdena av samhället och som
har verkningar långt in i framtiden. För att målen
ska nås krävs det tväradministrativa
beslut där det direkta sambandet mellan energi- och klimatpolitiken
systematiskt vägs in.
Det krävs ett brett och samlat grepp för att analysera
redogörelsen. Redogörelsen tas upp till behandling
i flera utskott i riksdagen och därför inskränker
sig finansutskottet till vissa allmänna synpunkter och
framför allt till de punkter i redogörelsen som
har ett direkt samband med utskottets ansvarsområde, alltså främst samhällsekonomin,
statsekonomin och beskattningen.
Samhällsekonomiska synpunkter
Statens ekonomiska forskningscentral VATT och Statens tekniska
forskningscentral VTT har tillsammans gjort en undersökningVATT,
139/2008, Energia- ja ilmastopolitiikan vaikutukset energiajärjestelmään
ja kansantalouteen (Energi- och klimatpolitikens effekter för
energisystemet och samhällsekonomin). för
redogörelsen där de konstaterar att det energi-
och klimatpolitiska programmet 2020 har fått effekter för
hela den samhällsekonomiska strukturen och totalproduktionen.
Enligt undersökningens baskalkyler kommer nationalprodukten
att ligga på en ca 0,8 procent lägre nivå än
i basscenariot. Det beror huvudsakligen på de ökade
energikostnaderna och den urholkande effekt de har för köpkraften
och en konkurrenskraftig export.
Bedömningen bygger på en lång rad
makroekonomiska antaganden framför allt om statsekonomin,
arbetsmarknaden och den globala marknaden. Analyserna har gjorts
före den rådande ekonomiska recessionen och därför är
en del antaganden förlegade. Det gäller tydligast för
antagandet i basscenariot att samhällsekonomin ökar
med drygt två procent ända fram till 2020 och
något långsammare därefter. Utskottet tror ändå att
detta inte i sig påverkar iakttagelserna och slutsatserna
i undersökningen utan endast frågan om hur mycket
insatser som behövs och när de ska sättas
in.
Det är ett större problem att effektanalysen
i strategin bygger på ett antagande om kostnadseffektiva
genomförandemetoder. I Finland har det nämligen
inte gjorts någon heltäckande bedömning
av olika insatsers kostnadseffektivitet och det betyder att klimatpolitiken
delvis måste byggas på bristfälliga kunskaper.
Det är alltså fullt möjligt att de föreslagna
insatserna kommer att kosta betydligt mer än vad kalkylerna
anger.
Internationella undersökningar ger ändå en viss
fingervisning. Situationen hjälps också upp av
att en övergripande plan för energieffektivitet är
under beredning i en representativ kommission som ska bedöma
energispar- och kostnadseffekterna av de insatser som är
nödvändiga i olika sektorer.
I själva undersökningen konstateras det att
de klimat- och energipolitiska åtgärdernas effekt för
samhällsekonomin är beroende av många faktorer,
främst bland dem priset på utsläppsrätter.
Om priset 2020 i enlighet med kommissionens bedömning ligger
kring 30 euro/tCO2, står utsläppshandeln
för omkring hälften av förändringen
i nationalprodukten, ökningen i förnybar energi
för omkring en tredjedel och energisparande för
drygt en sjättedel. Men effekterna beror också på teknikens
och arbetsmarknadens flexibilitet och samhällsekonomins
generella anpassningsförmåga. Också förändringar
in dem jämfört med antagandena får effekter
för hela samhällsekonominBedömningarna
i undersökningen bygger på antagandet att löneanpassningens
snabbhet representerar medelvägen..
Effektbedömningarna utgår på det
hela taget från att man inte prutar på de långsiktiga åtagandena,
också om den ekonomiska tillväxten avtar. Det
bör man enligt utskottets mening hålla fast vid
oberoende av den rådande recessionen. I energi- och klimatpolitiken
måste man över lag binda upp sig vid långsiktiga
strategier för att minska utsläppen, trygga industrins
verksamhetsbetingelser och ta fram ny energi- och miljöteknik.
Dessutom kan och bör stimulansåtgärder sättas
in så att de får fart på ekonomin samtidigt som
de främjar nödvändiga klimatmål.
Bortom de direkta konsekvenserna av recessionen lönar
det sig också att se de möjligheter som insatserna
för att minska utsläppen ger, främst
bland dem
-
potentialen för innovationer
och globala marknader i anknytning till investeringar i energieffektivitet
i och med att energiproduktionen i allt högre grad går
mot förnybara energikällor och decentraliserade
produktionsmetoder eller effektiv och ren teknik införs
i stället för konventionell teknik,
- utsläppsminskningarnas kostnadseffektivitet;
internationella undersökningar visar vilka stora skillnader
det kan finnas i utsläppsminskningarnas kostnadseffektivitetMcKinsey & Company,
2009: Pathways to a Low-Carbon Economy, Global GHG Abatement Cost
Curve v2.0.. De mest lönsamma insatserna har att göra
med energieffektivitet och energisparande och då kan utsläpp
reduceras också till negativa kostnader. I sista hand är
det fråga om hantering av klimatriskerna. Trots att det
i Finland har gjorts mycket för att höja energieffektiviteten,
finns det enligt redogörelsen fortfarande en outnyttjad energisparpotential.
De viktigaste målen för utsläppsminskning är
samhällsstrukturen, boende, trafik och mobilitetEnligt
redogörelsen kan man enbart med en effektiv parkeringspolitik åstadkomma
en årlig minskning på ca 0,1—0,3 miljoner
tCO2. Samma effekt kan åstadkommas genom utveckling
av varutransporterna och en integrerad samhällsstruktur..
I detaljmotiven ser utskottet närmare på möjligheterna
inom byggandet.
-
sidofördelarna med klimatskyddet, som uppkomsten
av nya arbetstillfällen, bättre självförsörjning
på energi och bättre försörjningstrygghet,
minskad energikonsumtion, lägre energikostnader och färre
negativa miljö- och hälsoeffekter.
Självfallet behöver Finland också i
framtiden mycket energi grund av sin industriella struktur, de långa
avstånden och det kalla klimatet. Därför
måste de energipolitiska besluten vara långsiktiga
och förutseende.
Strategin syftar inte bara till att uppfylla klimatmålen
utan också till att trygga energitillförseln under
alla förhållanden och konkurrenskraftiga energipriser
i jämförelse med andra länder som Finland.
Besluten bygger på en allsidig och decentraliserad energiproduktion. Åtgärderna gör
oss också mer självförsörjande
på energi. Därmed är riktlinjerna motiverade
också med tanke på det totala samhällsekonomiska
intresset.
Statsekonomiska synpunkter
Åtgärderna i redogörelsen inverkar
också på statsekonomin. Som eventuella inkomstkällor nämns
vid sidan av energibeskattningen också intäkter
av handeln med utsläppsrätter och windfall-skatten.
Men inga konkreta förslag läggs fram i sammanhanget.
För utgifternas del konstateras det generellt att många
av åtgärderna förutsätter extra
finansiering.
Finansieringsfrågorna tas upp och besluts inom ramarna
för statsfinanserna och statsbudgeten. Regeringen tar ställning
till finansiella behov utöver rambeslutet för
2009—2012 i budgeten för 2009 och i rambeslutet
våren 2009.
Detaljbesluten om ekonomiska styrmekanismer är alltså fortfarande öppna
på många punkter. Klimat- och energifinansieringen
har under de tre senaste åren ökat i statsbudgeten
från knappa 350 miljoner euro 2007 till omkring 440 miljoner
euro 2008 och 550 miljoner euro 2009. Finansieringen riktar sig
främst till forskning i teknik i anknytning till energi
och klimatförändringen, understöd för
energiinvesteringar, stöd för kollektivtrafik
och förbättringsåtgärder i skogsbruket.
Klimat- och energipolitiken är en av prioriteringarna
i den helt nyligen lämnade ramredogörelsen för
2010—2013 (Statsrådet redogörelse om
ramarna för statsfinanserna 2010—2013, SRR 3/2009
rd). I utgifterna beaktas också behovet av extra medel
för finansiering av innovationspolitiken och en hållbar
virkesproduktion.
I rambeslutet hänvisas det också till att
det behövs pengar om en internationell klimatkonvention
fås till stånd för tiden efter 2012.
Konventionen kommer i så fall att kräva att alla
avtalsslutande parter bidrar finansiellt till utveckling och överföring
av teknik och att industriländerna gör ett åtagande
om att stödja genomförandet av konventionen i
utvecklingsländerna. Finland bör också räkna
med sådana kostnaderSekretariatet för FN:s
klimatkonvention (UNFCCC) beräknar att det för
att bekämpa klimatförändringen årligen
behövs extra investeringar på 200—210
mrd dollar 2030 och att ungefär 40 procent av detta går
till utvecklingsländerna. Vidare beräknas utvecklingsländerna
behöva 28—67 mrd dollar per år för
anpassning till klimatförändringen. Enligt UNFCCC:s
kalkyler uppgår de totala kostnaderna för den
nya klimatkonventionen till 0,3—0,5 procent av den globala
bruttonationalprodukten. — FM bedömer att Finlands årliga andel
ligger kring 100 milj. euro, men det är möjligt att
summan stiger upp till 400—500 milj. euro., trots
att merparten av medlen för bekämpande av klimatförändringen
och anpassningen sannolikt tas från den privata sektorn.
Klimat- och energistrategin på lång sikt utgår
från att minskningsmålen kan nås. Utsläppshandeln
garanterar utsläppsminskningarna i de sektorer som omfattas av
den. Det är möjligt att nå utsläppsminskningsmålen
nästan fullt ut i de sektorer som står utanför,
om målen för förnybara energikällor
och effektivare energianvändning i strategin uppnås. Men
det kräver effektivare stöd- och styrmekanismer
och omstruktureringar.
Utskottet accepterar de här synpunkterna men påpekar
att olika produktionsformer för förnybar energi
behöver stöd i olika grad. En del av den förnybara
energin, som vattenkraft, returbränsle och de billigaste
biogaserna behöver inget stöd alls. Mest stöd
behöver i sin tur t.ex. flytande biobränslen och
vind- och solenergi. Det måste vägas in i politiska åtgärder
och tilltänkta lösningar att årliga budgetar
inte ensamma räcker till för att tillgodose alla
stödbehov.
Inte heller fiskala lösningar räcker ensamma till,
utan det behövs också privat finansiering och
kostnadseffektiva styrmekanismer som inmatningstariffer. Då är
det viktigt att se till att de styrmekanismer som väljs
fungerar på marknadsvillkor och inte snedvrider elpriserna.
Arbets- och näringsministeriet arbetar på detta.
Enligt redogörelsen är behovet av stöd
för skogsflis, träpellets och åkerbiomassa
litet. Meningen är ändå att öka
användningen av skogsflis två- eller trefalt.
Sakkunniga som utskottet har hört ifrågasätter
detta mål. Användningen av träbaserade
drivmedel spelar en avgörande roll med tanke på målen
för förnybar energi och därför
ser utskottet särskilt på behovet av stöd
och styrning i detaljmotiven.
I detaljmotiven uppmärksammas dessutom vetenskapliga
och utbildningsrelaterade synpunkter, som är viktiga för
de innovationsbaserade lösningar som tas fram i redogörelsen.
Beskattningen
Redogörelsen innehåller alltså inte
några konkreta förslag om beskattningen.
Men där framhålls rent generellt att energibeskattningen är
ett centralt klimat- och energipolitiskt instrument. Det kan användas
för att dämpa energikonsumtionen, förbättra
energieffektiviteten och styra användningen av energikällor
i mer utsläppssnål riktning.
Det är tänkt att energibeskattningen ska utvecklas
som en helhet för att främja målen, men också mer
systematiskt med tanke på olika energikällors
miljökonsekvenser. Också andra styrmekanismer
ska beaktas i besluten, som utsläppshandeln och nya stödinstrument
för förnybar energi typ inmatningstariffer. Genom
besluten om energibeskattning av drivmedel ska det dessutom ses
till att drivmedelsproduktionen uppfyller kraven på hållbar
utveckling.
Utskottet anser att skatteförslagen i redogörelsen är
progressiva och konsekventa med tanke på miljömålen.
Enligt undersökningar har skattestyrningen dessutom färre
negativa konsekvenser för ekonomin och sysselsättningen än administrativa
styrmekanismer. Det betyder att miljöskatter kan vara mycket
rationella för ändamåletMartti Hetemäki,
Suomen kestävän kehityksen toimikunnan kokous
4/2004 (Möte för Finlands kommission
för hållbar utveckling)., även
om de lätt drar med sig rättviseproblem i och
med att de vanligen inte tar hänsyn till skattebetalningsförmågan.
De slutliga avgörandena kräver emellertid
ytterligare utredning. Arbetet pågår på många
håll. Det som utreds är bl.a. en kvalitetsgradering
av bränslebeskattningen, system med tjänstebiljetter,
resekostnadsavdrag och vägtullar eller trängselavgifter.
I den övergripande planen för energieffektivitet
som är under beredning kommer det möjligen också att
ingå fiskala styrmekanismer. När utredningarna är
klara är det dags för slutsatser.
Det är viktigt att lösningarna tar fasta på en långsiktig
och förutseende skattepolitik som vid sidan av de faktorer
som nämns ovan också beaktar näringslivets
konkurrenskraft. I det sammanhanget är det också skäl
att ta ställning till detaljerna i en s.k. windfallskatt.
Övriga synpunkter
Det har konstaterats i olika sammanhang att nyttan av att hejda
klimatförändringen och begränsa en ökning
av medeltemperaturen på jordklotet till två grader är
större än kostnaderna för utsläppsminskningarSammanfattande
MiUU 8/2006 rd, s. 4.. Det finns alltså rationella argument
för en kontrollerad klimatpolitik. Dessutom har utsläppsminskningarna
andra positiva effekter bl.a. för människors hälsa
och den biologiska mångfalden i naturen.
Men det är inte längre bara fråga
om att väga mellan enskilda för- och nackdelar
utan om ett val av fundamental betydelse: den nyaste forskningen
och informationen om klimatförändringens framfart
visar att koldioxidutsläppen under de senaste åtta åren
har ökat häftigare än man kunnat räkna
med. Utsläppen har ökat 40 procent mer än
vad som antagits i den mellanstatliga klimatpanelen IPCC:s värsta
scenario 2007Ordföranden för Finlands IPCC-grupp,
Meteorologiska institutets generaldirektör Petteri Taalas,
H.S. 26.3.2009.. Det beror på ökad användning
av kolkraft inte minst i de stora ekonomierna i AsienTrots
att industriländerna huvudsakligen är skyldiga till
den nuvarande snabbt framskridande klimatförändringen
kommer utsläppen i länder i utveckling under kommande årtionden
att överskrida industriländernas utsläpp..
Om utvecklingen fortsätter i samma riktning, accelererar
klimatförändringen ännu mer. Konsekvenserna
i olika delar av världen kan vara så betydande
att mänsklighetens existens under kommande århundraden är
hotad.
Statsrådets redogörelse uppfyller de nödvändiga
utsläppsminskningskraven för Finlands del. Den
beskriver också Finlands engagemang och målmedvetenhet
i samarbetet på EU-nivå och internationellt. Med
hänsyn till dagens fakta och utvecklingsutsikter är
detta den enda hållbara vägen framåt.
Därför stöder utskottet målen
och anser att det är nödvändigt att försöka
nå dem konsekvent och målmedvetet på det
sätt som föreslås i redogörelsen.
Detaljmotivering
Ökad användning av förnybar energi
Målet i klimat- och energistrategin på lång
sikt är att höja andelen förnybar energi
av den slutliga förbrukningen från nuvarande 28,5
till 38 procent fram till 2020. Bioenergi står
för inemot 90 procent av den förnybara energin
och träbaserade bränslen utgör i sin
tur omkring 80 procent av detta. I sitt utlåtande om förnybar
energi koncentrerar sig utskottet därför speciellt
på möjligheterna att öka användningen
av skogsenergi i ett statsekonomiskt perspektiv.
Användningen av skogsenergi är i dagens läge
i väsentlig grad beroende av om det går att utnyttja
biprodukter från skogsindustrins processer i energiproduktionen.
Men enligt redogörelsen är det inte möjligt
att öka användningen av dem utöver basscenariot.
Den största potentialen för ökad energi
finns i det gallringsmaterial och övriga trämaterial
som uppkommer inom skogsvård och virkesdrivning. Målet är
att öka användningen av skogsflis i energiproduktionen och
som råvara i industrin från ca 3,6 miljoner kubikmeter
fast mått 2006 till drygt 12 miljoner kubikmeter fast mått
fram till 2020.
Strategin tar inte adekvat hänsyn till vare sig skogsindustrins
beredskap för konjunktursvängningar eller de strukturella
nedskärningar som på senare tid genomförts
och annonserats i skogsindustrin. Därmed kan en ökning
av det inhemska gagnvirket till 65 miljoner kubikmeter anses överdimensionerad.
Skogsindustrins kapacitetsneddragningar minskar också användningen
av industrins biprodukter i energiproduktionen. Det ställer
större tillväxtkrav på annan bioenergiproduktion än
vad som anges i redogörelsen för att målen
ska nås.
Möjligheterna att öka produktionen av energi som
baserar sig på biomassa är så vitt utskottet kan
bedöma rätt dimensionerade med hänsyn
till skogarnas tillväxt, men utan kraftfulla utvecklings-
och stödåtgärder kommer den förnybara energin
snarare att minska än öka. För att användningen
av skogsflis ska öka i den omfattning som redogörelsen
talar om måste det satsas på hela upphandlingskedjan
för skogsenergi. Utskottet erfar att det årligen
behövs ny arbetskraft motsvarande 300 årsverken
och ny maskinpark motsvarande över 150 enheter ända
fram till 2020. Det totala behovet är 4 300 årsverken
och 2 200 maskinenheter. Men det förefaller orealistiskt
i en bransch som är föga attraktiv för
nya företagare.
Det är angeläget att stödja investeringar
i hela upphandlingskedjan och att höja branschens attraktivitet
och att trygga den framtida virkesförsörjningen
genom en översyn av skogslagstiftningen. Dessutom behövs
det forskning och utveckling kring sådan virkesupphandling
för energiproduktion som är oberoende av skogsindustrin.
Utbytet för industrins biprodukter bör också förbättras
genom forskning. Hela branschen behöver ett forsknings-
och utvecklingsprogram som koncentrerar sig på teknik för
drivning av energibiomassa, logistik och på att undersöka,
ta fram och demonstrera nya transportledslösningar. Programmet
kommer att kräva uppskattningsvis 40—50 miljoner
euro under en tid av fem år.
Ökad drivning av skogsflis kräver ökat
statligt stöd (mom. 30.60.44) utifrån lagen om
finansiering av ett hållbart skogsbruk. Utskottet hänvisar
till sitt betänkande om den första tillläggsbudgeten
2009 och konstaterar att stödbehovet beräknas överstiga
anslaget för 2009 med 15—20 miljoner euro. Det är
ytterst viktigt att anslaget höjs och att stödet
riktas till projekt för upprustning av ungskog och gallringsskog.
För att redogörelsens mål för
energivirke ska nås behövs det totalt 35—55
miljoner euro per år i direkt produktionsstöd.
Utskottet erinrar att dåligt riktade stöd
flyttar bränslet från en användare till
en annan. De kan möjligen främja bränsleexporten,
men de uppmuntrar inte till investeringar i anläggningar. Stödformerna
bör bedömas mot andra länders stödpolitik.
Av till exempel pellets som producerats i Finland 2008 användes
bara omkring en tredjedel i Finland.
Biogas.
Målet i strategin är att omkring 4—5 TWh
ska produceras med jordbruksbaserad bioenergi. Merparten ska produceras
ur rörflen. Biogasens andel är 0,32 TWh och möjlig
att nå genom att bygga till exempel 15—20 stora
(2 MW) och ca 50 små (0,1 MW) biogasanläggningar.
Jord- och skogsbruksministeriets understöd för
bioenergiproduktion (30.01.40) är ett sätt att öka
de nödvändiga investeringarna. Syftet är
att främja biomassa i energiproduktionen i områden
med hög husdjurstäthet och åtföljande miljökonsekvenser.
Utifrån den första möjligheten att ansöka
om understöd finns det ett större intresse för
att bygga biogasanläggningar än vad anslagen medger.
Det måste avsättas tillräckligt med anslag
för understöd för investeringar i biogasanläggningar
och utvinningen av biogas i jordbrukssektorn bör stödjas
genom demonstrationer.
Åkerenergi.
Av Finlands åkerareal på 2,3 miljoner hektar
kan 0,5—0,7 miljoner användas för energiproduktion
utan risk för livsmedelsförsörjningen.
Det är angeläget att söka nya möjligheter
att öka användningen av åkerenergi. Genom
att använda rybsolja för energi kan man till en
del täcka in behovet av mer förnybar energi. Enligt
utredning till utskottet ger den nuvarande presskapaciteten 50 000
ton olja, eller omkring 0,5 TWh. Genom att använda rybsolja
till energi säkrar och stärker man dessutom självförsörjningen
på foderäggviteämne i födokedjan.
Utskottet vill påskynda inmatningstariffen i strategin
och inkludera teknik som kan skapa konkurrensfördelar för
finska aktörer. Sakkunniga har framhållit i utskottet
att inmatningstariffen bör omfatta småskalig CHP-produktion
av framför allt skogsbaserade och andra biomassabaserade
bränslen och att systemet dessutom bör utsträckas
till biogas och rybsolja. Besluten om inmatningstariffen får
inte snedvrida konkurrensen.
EU:s utsläppshandel är ett kraftfullt styrinstrument
som höjer elpriset och som samtidigt stärker villkoren
för förnybar energi i konkurrensen med fossila
bränslen. Det är också viktigt att beakta
de lösningar som läggs fram av kommissionen för
energieffektivitet och i jordbrukets energisparprogram 2009.
Byggande
Uppvärmningen av byggnader står för
omkring 30 procent av växthusgasutsläppen och
omkring 40 procent av energiförbrukningen. Syftet med åtgärderna
inom bygg- och boendesektorn i klimat- och energistrategin på lång
sikt är att förbättra energieffektiviteten,
minska utsläppen och öka användningen
av förnybar energi.
I enlighet med strategin har miljöministeriet redan
meddelat nya byggbestämmelser som förbättrar
energieffektiviteten. De är omkring 30 procent
strängare än de nuvarande. Bestämmelserna
träder i kraft 2010 och höjer byggkostnaderna
med 2—6 procent i snitt.
Energieffektiva lösningar är förmånliga
med tanke på byggnadernas livscykelkostnader. Livscykelkostnaderna
för exempelvis ett energisnålt hus är
10—25 procent lägre än för normala hus,
trots att det ställer sig 2—4 procent dyrare att
köpa. De sänkta energikostnaderna under byggnadens
livstid täcker med tiden in merkostnaderna i byggfasen.
Men ofta är det bristande kunskaper som gör att
mer energieffektiva lösningar väljs bort.
Vid sidan av ekonomisk styrning och normstyrning behövs
det också adekvat utbildning, forskning och informationsstyrning
för att förbättra energieffektiviteten
i såväl nybyggen som i gamla byggnader. Byggnadstillsynen
kunde ta ett aktivare grepp om granskningen av energi- och klimatkonsekvenserna
i planeringsfasen och om förslag och råd om klimatvänliga
lösningar. Enskilda konsumenters konsumtionsvanor kan påverkas
genom råd och upplysning till byggare, byggnaders ägare
och användare.
Utskottet vill påminna om att energieffektiviteten
ska räknas in redan i planläggningen. Det finns
alltså skäl att lyfta fram områdesanvändningens
och den effektiva regionala styrningens roll. Vidare bör
det noteras att det än så länge inte
ställs några som helst krav på energiförbrukningen
och koldioxidutsläppen i samband med framställningen
av byggmaterial och byggande. De står i alla fall för
omkring 5 procent av energiförbrukningen och koldioxidutsläppen
i Finland.
Det mest förmånliga byggmaterialet med tanke
på klimatkonsekvenserna är trä. Genom ökad användning
av trä kan koldioxidutsläppen reduceras. Trähus,
träkonstruktioner och olika slag av träbyggnadsprodukter
tjänar som kolsänkor under den tid de används.
Träbyggandet bör betraktas i ett samlat perspektiv
genom planering, byggkostnader, kolsänkor och de viktigaste
miljöindikatorerna.
Utskottet påpekar att skogars och andra sänkors
roll har begränsats i Kyotoprotokollet under perioden 2008—2013
och förpliktelserna omfattar ännu inte träprodukter.
Alla åtgärder för att inkludera träprodukter
i nästa åtagandeperiod är betydelsefulla.
I Finland utgjorde träbyggandet 2005 en kolsänka
på knappa 3 procent av skogarnas kollager.
Byggfel bör också uppmärksammas.
Byggfelen har blivit färre på 2000-talet, men ändå gick det åt
inemot 300 miljoner euro 2008 för tekniska reparationer
av byggnader som uppförts efter 1990. Det räcker
inte enbart med att förbättra energieffektiviteten
på ett kostnadseffektivt sätt i planering och
byggande, utan det måste samtidigt ses till att konstruktioner
och planeringslösningar också fungerar. Byggfel
döljer ofta sinsemellan oförenliga nya konstruktioner
eller material.
För att förebygga byggfel gäller
det att satsa på kvalitet, framför allt forskning,
utbildning, rådgivning och certifiering. Kvaliteten måste
vägas in i en byggnads hela livscykel: planering, egentligt
byggande, användning och underhåll. Också därför är
det viktigt att miljöministeriets förvaltningsområde
anvisas tillräckliga forskningsanslag.
Forskningsanslag
Den vetenskapliga forskningen ges inte mycket plats i strategin.
Och ändå spelar den en central roll i energi-
och klimatfrågor. Det handlar om fundamentalt komplicerade
frågor där en lämplig policy bara kan
läggas upp med stöd av högkvalitativ
expertis. Sådan expertis kommer till genom vetenskaplig
utbildning som bygger på vetenskaplig forskning.
Klimat- och energifrågor är globala till sin
natur och effektiva lösningar är därför
internationella. Det behövs adekvata satsningar på forskning
för att det ska finnas beredskap också för nya
och oväntade miljöförändringar
som vi oundvikligen ställs inför i framtiden.
Det är centralt att hela värdekedjan av primärforskning, tillämpad
forskning, produktutveckling och innovation fungerar, inte minst
för att det ska gå att ta fram sådana
nya energiformer som anges i strategin. Finland bör ha
reda på vart den internationella utvecklingen är
på väg på sikt. Det kräver ett
starkt engagemang bl.a. i EU:s forsknings-, teknik- och energiprogram
och i en aktiv internationell dialog och aktivt internationellt forskningssamarbete.
Finland har goda möjligheter att lägga sig i utvecklingens
framkant när det gäller export av miljöteknik.
Enligt redogörelsen ska det satsas betydligt mer på forskning
och utveckling. Målet är att minst fördubbla
finansieringen fram till 2020. Utskottet noterar ändå att
strategin egentligen inte har någon syn på vad
och hur resurserna bör användas. Åtgärdernas
effekter uppmärksammas inte heller. Det avgörande är
att planera hur resurserna ska användas effektivt. Resurser
bör satsas långsiktigt på sektorer där
Finland har en chans att vara föregångare. Det
betyder att man måste satsa på sektorer som redan
nu är starka. Samtidigt bör man satsa ännu
fördomsfriare på projekt med potential och våga
ta risker.
I strategin nämns koncentrationer av strategisk spetskompetens
(SHOK) som ett nytt tillvägagångssätt
som ska göra samarbetet mellan offentlig och privat sektor
effektivare. Koncentrationerna kombinerar i sig på ett
nytt och hållbart sätt universitetens, forskningsinstitutens
och företagens spetskompetens till nytta för ekonomin,
konkurrenskraften och sysselsättningen. Långsiktig
vetenskaplig forskning bör ha en stark roll i detta; bara
så kan man garantera genuin förnyelse i de här
sektorerna som är absolut centrala för Finlands
framtid.
Det är mycket viktigt med ett nära samarbete mellan
offentlig och privat sektor och dessutom mellan ministerier och
forskningsanstalter som är underställda dem.
Utbildning
Precis som i innovationsredogörelsen prioriteras användarperspektivet
också i klimat- och energiredogörelsen. Klimatmedvetenheten
och kunskapen om hur klimatförändringen kan hejdas
bör förbättras genom utbildning och information.
Det behövs utbildning om miljö- och energifrågor
på alla utbildningsnivåer allt ifrån förskolefostran
till högskoleutbildning och postgradual utbildning. Utskottet
tillstyrker förslagen i strategin om att adekvata resurser
ska reserveras för att ge medborgarna aktuell information
om alla delområden av klimat- och energipolitiken och för
energirådgivning och energiutbildning. Spridda utbildningsprogram
och informationskanaler måste samordnas för att
ge största möjliga utbyte.