Motivering

1. Förslaget till 58 § 2 mom.: Presidentens sätt att fatta beslut

1.1. Förslaget.

Enligt den gällande 58 § fattar republikens president sina beslut i statsrådet utifrån statsrådets förslag till avgörande. I 2 mom. sägs det att om presidenten inte avgör saken i enlighet med statsrådets förslag, återgår ärendet till statsrådet för beredning. Gäller saken överlämnande eller återtagande av en proposition, fattas beslutet därefter i enlighet med statsrådets nya förslag.

Nu föreslår regeringen en ny formulering i 2 mom. som innebär att om presidenten inte avgör saken i enlighet med statsrådets förslag, återgår ärendet till statsrådet för beredning. I andra fall än de som gäller stadfästande av lag, utnämning till tjänst eller förordnande till något uppdrag ska beslutet därefter fattas i enlighet med statsrådets nya förslag till avgörande, om förslaget motsvarar den ståndpunkt i saken som riksdagen har uttryckt.

1.2. Förslagets konsekvenser.

Förslaget är klart mer bindande för republikens president i förhållande till statsrådets ståndpunkt i konfliktsituationer och med avvikelse från nuläget gäller det framför allt besluten i internationella frågor.

Propositionen innebär rent praktiskt att om presidenten och statsrådet är oense i internationella frågor, är presidenten bunden av statsrådets nya förslag till avgörande och uppfattning, om förslaget svarar mot den ståndpunkt som riksdagen har uttryckt i saken. I en konfliktsituation leder bestämmelsen till att statsrådets och presidentens ståndpunkter inte längre behöver sammanjämkas. I det avseendet urholkar den föreslagna bestämmelsen behörighetsbestämmelsen i 93 § i grundlagen att Finlands utrikespolitik leds av republikens president i samverkan med statsrådet.

Det nuvarande beslutssystemet inom utrikespolitiken utgår från presidentens primära ledningsmakt och samverkan med statsrådet. Enligt motiven till den nuvarande 93 § behöver presidenten hela statsrådets medverkan för vittsyftande utrikespolitiska frågor, till exempel för att bereda viktiga initiativ som Finland avser att väcka inom utrikespolitiken eller för att formulera en ståndpunkt till andras initiativ som får vittsyftande konsekvenser för Finlands utrikesrelationer. I särskilda situationer som kräver ett skyndsamt avgörande kan det emellertid räcka med att stå i kontakt med ministerutskottet eller en enskild minister, främst då statsministern, utrikesministern eller den minister som råkar ha beredningsansvaret.

1.3. Problemen med GL 58 §.

Förslaget till 58 § är en misslyckad kompromiss dels om att försöka binda upp presidentens behörighet att leda utrikespolitiken starkare vid statsrådets ståndpunkt, dels om oviljan att befatta sig med 93 § i grundlagen som handlar om behörigheten att leda utrikespolitiken. Den nya 58 § säger inte öppet ut i vilka frågor presidentens ståndpunkt binds upp vid statsrådets.

Är det konstitutionellt lämpligt att presidentens och statsrådets behörighet i någon konkret fråga juridiskt binds upp vid riksdagens ståndpunkt i frågan? Kan man i ett läge där statsrådet i någon konfliktsituation ber om riksdagens ståndpunkt för att åsidosätta presidenten tala om att riksdagens roll och inflytande har förstärkts, när det inte minst med en stabil majoritetsregering knappast är att vänta att en majoritet i riksdagen går med på att göra statsrådets ståndpunkt stridig?

Det är ett problem att statsrådet kan förbigå presidentens ståndpunkt genom att åberopa den ståndpunkt som riksdagen redan uttryckt i saken, eftersom det inte är klart vilken ståndpunkt riksdagen råkar ha i en given situation. Parlamentarismen kräver egentligen att regeringen låter sig vägledas av många olika politiska åsiktsyttringar i parlamentet. Förslaget är bristfälligt för att motiven blir den enda källan till när utskottets ståndpunkt också ska betraktas som riksdagens ståndpunkt.

1.4. Slutsatser om ändringen av 58 § i grundlagen .

Finländarna litar på den president de själva valt fram. Regeringen har inte på något vis lyckats motivera varför den direkt folkvalda presidenten inte skulle kunna ha kvar sina nuvarande maktbefogenheter eller varför de skulle behöva ändras och varför det nuvarande beslutssystemet med bara 10 år på nacken ska behöva läggas om.

Det nuvarande grundlagsfästa beslutssystemet där presidenten och statsrådet har var sin givna roll tillåter en allsidig prövning från många olika synvinklar. Republikens president är en resurs som inte får underskattas.

Enligt den gällande grundlagen är republikens president landets statsöverhuvud som valts i direkta val och som leder Finlands utrikespolitik i samverkan med statsrådet. I den nuvarande ledningen av utrikespolitiken har riksdagen, statsrådet som ska ha riksdagens förtroende och presidenten som utsetts genom direkt demokratiskt val sin givna roll i det utrikespolitiska beslutsfattandet. En fungerande utrikespolitisk ledning kräver nära samverkan mellan presidenten och statsrådet. När grundlagen kom till förutsattes det att presidenten och statsrådet ser till att informera varandra på behörigt sätt och rättidigt om frågor av betydelse för utrikespolitiken.

Nu vill regeringen på det sätt som den föreslår i sin proposition på omvägar ta befogenheten att fatta självständiga beslut från den president som folket utsett genom direkt val, men det vågar man inte föreslå rakt av i 93 §, som man ursprungligen hade tänkt göra.

Regeringen vill urholka presidentens ställning som självständig beslutsfattare. Uttrycket att Finlands utrikespolitik leds av republikens president i samverkan med statsrådet ska visserligen stå kvar i 93 § 1 mom.. Men den föreslår att presidenten de facto ska fråntas sin makt genom att ändra sättet att fatta beslut i 58 §. Vänsterförbundets riksdagsgrupp är för att bevara presidentens nuvarande utrikespolitiska status.

Vi anser att de problem och frågor kring propositionen som kom fram vid utfrågningen av sakkunniga är viktiga ytterligare argument för att förslaget om att ändra 58 § 2 mom. i grundlagen inte bör godkännas.

Det är vår mening att förslaget till 58 § 2 mom. i grundlagen väcker fler nya frågor och konflikter kring presidentens och statsrådets maktpositioner i ledningen av utrikespolitiken än det förmår lösa redan existerande problem. En president som valts genom direkta demokratiska val bör inte få sin status urholkad på så väsentliga punkter som regeringen föreslår genom ändring av reglerna för hur beslut fattas i statsrådet. Därför anser vi oss inte kunna godkänna den föreslagna ändringen i 58 § 2 mom.

Lösningen är motstridig och speciell så till vida att vi skulle ha kvar 93 § i grundlagen, som säger att Finlands utrikespolitik leds av republikens president i samverkan med statsrådet, men att presidentens ledningsmakt i utrikespolitiska frågor genom ändringen i 58 § i konfliktsituationer de facto underställs statsministerns och statsrådets slutliga ståndpunkt förutsatt att den svarar mot riksdagens ståndpunkt i frågan.

2. Vem ska representera Finland i Europeiska rådet och vem den högsta statsledningen i EU (GL 66 §).

Praxis har hittills varit att presidenten deltar i Europeiska rådets möten och andra toppmöten som Finlands andra företrädare i frågor som ingår i presidentens behörighet.

Nu vill regeringen inskränka presidentens befogenheter också på denna punkt. Grundlagens 66 § om statsministerns uppgifter ska kompletteras med att statsministern företräder Finland vid Europeiska rådets möten och i annan verksamhet inom Europeiska unionen som kräver att den högsta statsledningen är företrädd.

Regeringen vill att bara statsministern ska företräda Finland också vid andra viktiga möten i Europeiska rådet, som inofficiella möten för statsöverhuvuden och regeringschefer och EU:s s.k. tredjelandsmöten för unionen och dess medlemsstaters statsöverhuvuden och regeringschefer med företrädare för länder eller ländergrupper utanför unionen. Den anser att presidenten inte ska få delta i mötena som representant för Finland ens då statsministern är förhindrad att vara med.

Vänsterförbundet är av den åsikten att det också i framtiden ligger i Finlands intresse att hålla fast vid möjligheten för presidenten att delta när utrikes- och säkerhetspolitiska ärenden av betydelse för Finland behandlas.

3. Varför behövs det samverkan mellan republikens president och statsrådet i internationella frågor

De grundläggande lösningarna i grundlagsreformen 2000 är fortfarande hållbara och medger flera möjligheter till samverkan mellan de statliga institutionerna i utrikes- och säkerhetspolitiken. Ju fler aktörer som är med och fattar beslut om viktiga utrikespolitiska frågor desto större är behovet av att förhandla om en gemensam utrikespolitik. Men om all makt koncentreras till statsministern i det utrikespolitiska beslutsfattandet blir behovet av att förhandla om och jämka olika synpunkter mycket mindre eller upphör helt att existera.

Regeringen borde ha låtit utarbeta propositionen med större respekt för presidentens roll och uppgifter som ledare för landets utrikespolitik.

I stället för de föreslagna ändringarna hade Vänsterförbundets riksdagsgrupp hellre sett att man hade utvecklat kontakten mellan presidenten och statsministern och arbetet i statsrådets utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskott. Med tanke på detta mål bör det vara möjligt för presidenten att i förekommande fall sammankalla regeringens utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskott. Utskottets arbete bör även i övrigt lyftas fram bättre.