Motivering

Europeiska kommissionen har uppmanat EU-medlemsstaterna att ingå bilaterala avtal om återtagande med Kosovo. Flera medlemsländer har ingått sådana här avtal, bl.a. Tyskland, Österrike, Frankrike, Danmark och Beneluxländerna. EU kan än så länge inte självt förhandla om avtal om återtagande med Kosovo, eftersom fem av medlemsländerna hittills inte har erkänt Kosovo som självständig stat.

Utskottet instämmer med regeringen i att personer som olagligt vistas på finskt territorium ska kunna avlägsnas ur landet så snabbt och effektivt som möjligt. Bekämpningen av olaglig invandring är också en viktig del av EU:s gemensamma invandringspolitik. Finlands gällande återtagandeavtal, såväl bilaterala avtal som avtal ingångna av EU, har visat sig vara nyttiga redskap för att återsända personer som vistas olagligt i landet. Genom avtalen underlättas de praktiska åtgärderna i ärenden som gäller avlägsnande ur landet, eftersom avtalen anger principerna för och förfarandena vid återtagande. Staten kan också begära att en annan stat tar emot en person som vistas olagligt på dess territorium, även om staterna inte har ingått något avtal som skulle utgöra rättslig grund för begäran och förplikta till återtagande. Men det är betydligt mindre sannolikt att en sådan begäran godkänns än om det finns ett avtal som reglerar situationen.

Återtagandeavtalet med Kosovo följer i huvuddrag de tidigare bilaterala avtal som Finland ingått. Parterna är enligt avtalet skyldiga att återta sina medborgare från den andra avtalsstaten. Dessutom ingår en skyldighet att återta tredjelandsmedborgare och statslösa personer. Avtalet innehåller bestämmelser om förfarandet vid återtagande och transitering, om de bevis som påvisar skyldighet till återtagande och om uppgiftsskyddet i anknytning till återtagandet. Avtalet anger när skyldigheten att återta tredjelandsmedborgare och statslösa personer inte tillämpas mellan avtalsparterna. Till denna del hänvisar avtalet till flyktingkonventionen (Genèvekonventionen, FördrS 77/1968) och till konventionen angående statslösa personers rättsliga ställning (New York-konventionen, FördrS 80/1968).

Enligt avtalet ska Kosovo på ansökan av Finland på de villkor som anges i avtalet även återta sådana medborgare i den forna Förbundsrepubliken Jugoslavien som inte har fått något annat medborgarskap och vilkas födelseort och stadigvarande vistelseort den 1 januari 1998 fanns inom Kosovos territorium.

Utskottet noterar att avtalet om återtagande mellan Finland och Kosovo är ett slags proceduravtal som tillämpas bara om personen inte uppfyller eller inte längre uppfyller kriterierna för inresa, vistelse eller boende på territoriet i den stat som framför begäran (artiklarna 2 och 4). I Finland är det utlänningslagens (301/2004) bestämmelser om avlägsnande ur landet som gäller återsändande av personer. I 146 § i utlänningslagen finns det bestämmelser om helhetsbedömning vid beslut om avvisning och utvisning. Vid bedömningen ska särskilt avseende fästas vid barnets bästa och skyddet för familjelivet. Utlänningslagen kräver också att varje ansökan om uppehållstillstånd handläggs individuellt.

Här hänvisar utskottet dessutom till förbudet mot tillbakasändning i 147 § i utlänningslagen. Ingen får avvisas eller utvisas till ett område där han eller hon kan bli utsatt för dödsstraff, tortyr, förföljelse eller annan behandling som kränker människovärdet eller till ett område från vilket han eller hon kan bli sänd till ett sådant område. Det aktuella avtalet om återtagande väger också in konventionerna om mänskliga rättigheter som innehåller detta förbud mot tillbakasändning och de åtaganden som de innebär.

Sammantaget anser utskottet propositionen vara behövlig och lämplig. Utskottet förordar att det i Pristina den 29 november 2011 ingångna avtalet mellan Republiken Finland och Republiken Kosovo om återtagande av personer som vistas olagligt i landet godkänns och att lagförslaget godkänns utan ändringar.