Motivering

Anslagen för inrikesministeriets förvaltningsområde i statens budgetproposition för 2015 är cirka 47 miljoner euro lägre än i den ordinarie budgeten för 2014. Enligt oss Sannfinländare i förvaltningsutskottet är de anslagsminskningar regeringen beslutat om inom förvaltningsområdet inte samhällspolitiskt förnuftiga. Regeringens finanspolitiska beslut hotar än en gång fullföljandet av såväl statens som kommunernas vitala uppgifter. I synnerhet och framför allt påverkas uppgifter som gäller den allmänna ordningen, räddningsväsendet och säkerheten.

Regeringen skär ner statsandelarna till kommunerna med 188 miljoner euro, samtidigt som en del av Finlands Banks avkastning fortfarande går till grekiska staten. Under tre års tid har Grekland fått sammanlagt mer än 100 miljoner av dessa medel. Detta försämrar ytterligare kommunernas möjligheter att sköta basservicen. Det är fråga om en uppgiftsfördelning mellan staten och kommunerna som i själva verket snedvrids och blir oklar genom besluten. En allvarligare fråga som uppstår i och med besluten är det allmännas skyldighet att se till att människors grundläggande rättigheter tillgodoses. Som det nu ser ut kommer detta inte att ske. Den kommunala självstyrelsen är en viktig faktor när det gäller att tillgodose de grundläggande rättigheterna. Staten har år efter år pådyvlat kommunerna nya uppgifter och nya krav utan att avsätta nödvändiga medel. Vi i Sannfinländarna anser att den nuvarande situationen är ohållbar.

Den tredje etappen i polisförvaltningsreformen trädde i kraft vid ingången av detta år. I den del som gäller polisväsendet återrapporterar regeringen att den angivna operativa målnivån för polisväsendet och polisens resurser enligt riktlinjerna för PORA III på grund av sparbetinget för ramperioden måste utvärderas på nytt så att de motsvarar de ekonomiska realiteterna. Det är fråga om reformen av servicenätet enligt riktlinjerna och vidhängande utvecklingsprojekt. I själva verket är det fråga om rena sparmål. Genom förvaltningsreformen eftersträvas inbesparingar på 25—30 miljoner euro inom polisens ledning, förvaltning och stödfunktioner. Det här hotar polisens möjligheter att klara av sina uppgifter.

I budgeten förklaras också finansieringen av Gränsbevakningsväsendet på ett mycket byråkratiskt sätt: "Inbesparingarna inom den offentliga förvaltningen tillsammans med höjningen av kostnadsnivån minskar i betydande grad Gränsbevakningsväsendets ekonomiska svängrum". Ur medborgarnas synvinkel motsvarar sådana dunkla formuleringar knappast det öppna tillvägagångssätt som statsminister Stubbs borgerliga regering säger sig stå för, eller så motsvarar de exakt den politiska helhetslinje som regeringen för närvarande driver. I Gränsbevakningsväsendets verksamhet ingår många uppgifter som är nödvändiga för samhällsfunktionerna, t.ex. upprätthållandet av gränssäkerheten, olika övervakningsuppgifter, sjöräddningen, eftersöknings- och räddningsuppgifter och deltagandet i det militära försvaret.

Motivering

Vi centerledamöter har under hela valperioden varit konsekventa i våra utlåtanden om regeringens kommunpolitik. Vi har varit bekymrade bl.a. för att principen om fördelningen mellan stat och kommun av det lagfästa finansiella ansvaret för basservicen ska vittra sönder, för att effekten av det ändrade statsandelssystemet ska bli allt djupare ojämlikhet mellan kommuninvånarna och för den trängda situation för den kommunala ekonomin som regeringen har fördjupat med sina nedskärningar av statsandelarna med historiskt stora belopp och de nya och allt tyngre skyldigheter den ålägger kommunerna varje år. Vi har i våra ståndpunkter stött oss på de mycket samstämmiga bedömningarna från de sakkunniga utskottet har hört.

Ett kapitel för sig, ett sorgligt kapitel, är regeringens ideologiska kommunreform med sin strävan efter storkommuner för boende, service och beslutsfattande och som regeringen inte har lyckats visa kommunerna nyttan med. Regeringen kopplade till och med social- och hälsovårdsreformen till sitt storvulna projekt, trots de sakkunnigas mycket samstämmiga varningar om att detta var ett ogenomförbart projekt. Vi vet alla hur det gick. Kommunreformen kantrade och som bäst försöker regeringen få igenom social- och hälsovårdsreformen på nytt, nu enligt de riktlinjer riksdagspartierna gemensamt har enats om. De tre år kommunerna har svävat i ovisshet om framtiden och tvingats lägga sitt utvecklingsarbete på is har kostat kommuninvånarna enorma summor.

Vi centerledamöter är besvikna på det arbete som förvaltningsutskottets regeringsledamöter har åstadkommit. Med hänvisning till våra erfarenheter från andra utskott kan vi konstatera att inget utskott år efter år har nonchalerat de sakkunnigas synpunkter lika totalt som förvaltningsutskottet har i sina betänkanden och utlåtanden när det gäller i synnerhet kommunerna. De år för år allt större svårigheterna kommunerna har med bl.a. sin ekonomi har regeringen avfärdat och erbjudit den kommande kommunreformen som medicin, något som inte ens inledningsvis kunde ha botat kommunerna från regeringens usla politik och som slutligen rann ut i sanden.

Planen för de offentliga finanserna från våren 2014 och budgetpropositionen för nästa år ger anledning till oro också i fråga om de övriga frågor som förvaltningsutskottet ska behandla. Genom anslagsnedskärningarna kommer grundpelarna för den inre säkerheten att vittra sönder. Anslagen för det förebyggande sociala arbetet minskar liksom säkerhetsmyndigheternas omkostnadsanslag, något som obönhörligt kommer att påverka bl.a. polisens och gränsbevakningsväsendets arbete ute på fältet. Med tanke på rättsstaten och laglighetsövervakningen är situationen oroväckande inom polisen, åklagarämbetet och domstolarna. Samtidigt håller man på att i all tysthet montera ner den landskapsbaserade regionutvecklingen genom att frånta landskapen förutsättningarna för den och låta centralförvaltningen ta över. Allt detta görs utan en ingående debatt och utan en brett förankrad makroekonomisk utvärdering av vilka effekterna blir.

Regeringen har genom en kommunpolitik som diskriminerar både enskilda kommuner och hela regioner bidragit till att landets ekonomiska tillväxt förtvinar. På grund av att kommunalskatteskillnaderna ökar är förutsättningarna för ekonomisk aktivitet avsevärt mycket sämre i hela landet än vid ingången av valperioden. Detta i förening med regeringens misslyckanden att genomföra strukturella reformer och banta ner kommunernas skyldigheter med en miljard euro har också lett till att Finlands kreditbetyg sjunkit. Alltför många andra frågor, såsom de som gäller den inre säkerheten och rättsvården, håller på att utvecklas i fel riktning. Ett bedrövligt arv väntar följande regering.

Situationen för den kommunala ekonomin

Förvaltningsutskottet förbigår i sitt utlåtande att utsikterna för den kommunala ekonomin enligt basserviceprogrammet från i våras är synnerligen nedslående för åren 2015—2018. Det håller på att uppstå en bestående obalans mellan utgifter och inkomster i kommunekonomin. Denna kommer inte att nå balans under de närmaste åren hur man än räknar. Genom den kommunpolitik regeringen bedriver kommer kommunernas ekonomiska svårigheter bara att fördjupas.

Enligt hållbarhetsberäkningarna kommer kommunernas skuldsättning att öka till i genomsnitt 2,2 miljarder euro om året under den aktuella perioden. Den kommunala ekonomins bruttoskuld kommer 2018 i värsta fall att vara nära 27 miljarder euro, vilket motsvarar så mycket som 12 procent av bruttonationalprodukten.

För att den kommunala ekonomin ska vara i balans enligt kommunallagen 2018 borde kommunalskatteprocenten höjas med i genomsnitt 1,5 procentenheter, alltså lika mycket som regeringen har gjort nedskärningar i kommunernas statsandelar för basservice under denna valperiod. För att årsbidraget ska räcka till för att täcka avskrivningarna måste den kalkylerade genomsnittliga kommunalskattesatsen höjas med upp till två procentenheter.

Vi anser mot denna bakgrund att det är ofattbart hur regeringen gladeligen fortsätter att utnyttja kommunernas ekonomi och de finansiella medlen för kommuninvånarnas basservice som föremål för statens ekonomiska anpassningsåtgärder. Budgeten för nästa år förbättrar kommunernas handlingskapacitet lika litet som den föregående. Tvärtom minskar den ytterligare efter att regeringen genomfört sitt senaste trick, att dra in det prövningsbaserade finansieringsunderstödet till kommunerna.

Finansieringsunderstöd till kommunerna enligt prövning

Vilken skoningslös kommunpolitik regeringen bedriver visas också av att den håller på att avveckla finansieringsunderstödet till kommunerna enligt prövning genom att upphäva den aktuella paragrafen i statsandelslagen. Ett lagförslag om detta behandlas för närvarande i riksdagen. Kommunministerns uttalanden i samband med remissdebatten om budgetpropositionen — att hon skulle ha försökt föreslå anslag under momentet och att hon kommer att göra likadant i tilläggsbudgeten nästa år — är märkliga. Tomma löften är det sista kommunerna behöver i nuläget.

Enligt oss centerledamöter bör de behovsprövade finansieringsunderstöden till kommunerna bibehållas. De har varit ett fungerande verktyg i synnerhet i situationer där kommunerna har hamnat i oväntat stora ekonomiska svårigheter. Det är enligt vår mening ofattbart att de ska slopas helt och hållet, eftersom deras omfattning har varit beroende av det anslag som anvisats för dem i statsbudgeten. Därmed är regeringens beslut helt politiskt till sin natur och kan inte motiveras på något annat sätt. Vi vill också påpeka att behovet av det behovsprövade finansieringsunderstödet blir allt större på grund av inte bara den statsandelsreform som träder i kraft från ingången av nästa år och de stora kommunvisa förlusterna i kombination med de minskade statsandelarna, utan också på grund av att de tvångssammanslagningar regeringen tvingat kriskommunerna till kräver utjämning av de ekonomiska följderna som annars kan göra de nya kommunerna till nya kriskommuner. Centern har påpekat det här tidigare, bl.a. i juni 2013 i en reservation i samband med behandlingen av kommunstrukturlagen. Likaså ökar behovet av det behovsprövade understödet på grund av det i samband med statsandelsreformen slopade systemet för finansiering av anläggningsprojekt, som har använts t.ex. för att finansiera reparationer av mögelskadade skolor. Något ersättande system har regeringen inte erbjudit.

Finansiering av kommunernas basservice

Genom sin kommunpolitik utmanar regeringen den ur grundlagen härledda principen om finansieringsansvar. När statsmakten beslutar om nya skyldigheter för kommunerna måste den se till att de har faktiska möjligheter att klara av dem.

Nästa år kommer regeringen att skära ner statsandelarna för den basservice kommunerna är ansvariga för, den här gången med cirka 290 miljoner euro. Regeringen tänker också höja både den nedre och den övre gränsen för fastighetsskatt och kommunernas klientavgifter. De extra euro kommunerna tjänar på detta, sammanlagt cirka 90 miljoner euro, tänker regeringen dra av från kommunernas statsandelar. Med avseende på den kommunala självstyrelsen och rätten att ta ut skatt är situationen djupt oroväckande. Det är ofattbart att regeringen utnyttjar kommunerna på detta sätt, särskilt i en sådan omfattning.

Allt sammantaget har regeringen fattat nedskärningsbeslut som gäller finansieringen av den kommunala servicen åren 2012—2017 till ett sammanlagt belopp på cirka 6,9 miljarder euro. I praktiken har regeringen flyttat över underskottet i statsfinanserna till den kommunala ekonomin, trots att de bägge ingår i den offentliga ekonomi som kreditvärderingsinstituten ger akt på.

Genom regeringens kommunpolitik har den finansiella andelen av de lagfästa skyldigheterna som statsmakten lagt över på kommunerna ökat oroväckande snabbt. År 2011 uppgick statsandelsprocenten för basservice till 34,11, medan den nästa år kommer att vara nere i 25,42. I jämförelse med innevarande år ökar kommunernas finansiella ansvar med upp till 4,15 procentenheter. Samtidigt lastar regeringen på kommunerna nya och allt tyngre skyldigheter som ska skötas med underdimensionerade resurser.

Vi anser att det råder en allvarlig obalans i förhållandet mellan kommunernas uppgifter och de medel som anvisats för dem. Som vi konstaterat ovan har det uppstått ett starkt tryck på att höja kommunalskatten med så mycket som cirka två procentenheter i genomsnitt. Genom sin kommunalpolitik höjer regeringen indirekt skattegraden genom att tvinga kommunerna att höja kommunalskatten för att klara av ens den ständigt växande mängden lagfästa skyldigheter. Det här undergräver invånarnas köpkraft vilket är illa med tanke på den ekonomiska tillväxten som blir allt mer beroende av den inhemska marknaden. Med sin kommunpolitik driver regeringen in Finland i en utarmningsspiral.

Ojämlikhet mellan kommunerna

Regeringens beslut om statsandelssystemet har fördjupat klyftorna både mellan de olika kommunerna och mellan kommuninvånarna. De som lidit mest i detta avseende är medelstora och mindre landsortskommuner liksom glesbebyggda kommuner där skatteunderlaget är snävt och kommunalskattebördan i genomsnitt är större.

Regeringen har under den pågående valperioden skurit ner statsandelarna till cirka 80 kommuner på inte mindre än tre olika sätt: Fastighetsskatten ingår inte längre i utjämningen av skatteinkomster, statsandelarna har minskats och statsandelarna reformerats. Alla dessa kommuner är regionstäder eller landsortskommuner med mindre än 20 000 invånare.

Följden av ändringarna i statsandelssystemet är att kommunerna i värsta fall tvingas höja kommunalskatten med så mycket som sju procentenheter. Höjningarna drabbar i synnerhet de kommuninvånare med små inkomster som är i allra störst behov av kommunala social- och hälsovårdstjänster. Regeringens kommunpolitik diskriminerar de som har det sämre ställt. En sådan politik kan vi centerledamöter inte godkänna. Regeringen har inte heller tagit någon notis om att de beslut som avsevärt ökar kommunalskatteskillnaderna inte bara utarmar den ekonomiska aktiviteten i allmänhet, utan i synnerhet den ekonomiska aktiviteten i regionerna och de enskilda kommunerna i en situation där vårt land behöver ekonomisk tillväxt och det vore nödvändigt att kunna utnyttja de ekonomiska och immateriella resurserna i hela landet.

Utgallringen av kommunala uppgifter

Regeringen kommer inte att uppfylla sitt löfte att banta ner kommunernas uppgifter till ett värde av en miljard euro. Under pågående valperiod ökar regeringen tvärtom kommunernas ekonomiska skyldigheter, fastän avsikten var att minska dem. Det är ofattbart att regeringen till och med handlar tvärtemot andan i sitt eget strukturpolitiska program; att lätta den ekonomiska bördan inom den offentliga sektorn.Den torftiga situationen för kommunerna åskådliggörs tydligt av att regeringen nästa år ökar kommunernas åligganden mer än vad den planerat riktade åtgärder för att minska dem. De senare träder dessutom i kraft med en viss fördröjning. Hela bördan på två miljarder euro för de åtgärder som enligt regeringens strukturpolitiska program gäller kommunerna ska de alltså själva bära.

Kommunernas nya skyldigheter och finansieringen av dem

Regeringens kommunpolitik visar med all önskvärd tydlighet också att regeringen saknar krismedvetenhet. Vid sidan av de finansiella nedskärningarna i den kommunala servicen ökar regeringen sorglöst kommunernas skyldigheter med nya och tunga plikter, t.ex. det utökade finansiella ansvaret för långtidsarbetslösa och uppdelningen av hemvårdsstödet. För närvarande ålägger regeringen med andra ord kommunerna ännu fler skyldigheter som vare sig staten eller kommunerna har råd med.

För att hålla statsfinanserna inom utgiftsramarna har regeringen tvingats underdimensionera de kalkylerade kostnaderna för de nya uppgifterna och de statsandelar som anvisats för dem. Skillnaderna mellan dem och Kommunförbundets kalkyler för samma uppgifter är anmärkningsvärt stora — eventuellt mer än 300 miljoner euro för de nya uppgifterna nästa år.

Regeringen försöker till och med kringgå ramarna för statsfinanserna genom skattetekniska knep. Den så kallade "statsandelen" för det finansiella ansvaret för långtidsarbetslösa tilldelas kommunerna så att utdelningen av samfundsskatt ökas, alltså inte genom en ökning av statsandelarna. Centern godkänner inte sådana skatteknep.

Regeringen tänker inte heller bära sitt ansvar för finansieringen av kommunernas nya uppgifter fullt ut. Som exempel kan vi ta regeringens löfte att finansiera de kostnader på 130 miljoner som påförs kommunerna för uppdelningen av hemvårdsstödet och som träder i kraft den 1 augusti 2015. Nästa år anvisas inte några som helst statsandelar för ändamålet och i ramarna har regeringen reserverat endast 39 miljoner euro för samma ändamål 2018. På så vis pådyvlar regeringen sorglöst följande regering ansvaret för att sköta finansieringen av en åtgärd som det inte ens finns någon allmän politisk överenskommelse om. Det är här fråga om ett ideologiskt val från regeringspartiernas sida, dessutom på rent politiska grunder, och till och med enligt finansministeriets egna kalkyler fördjupar åtgärden hållbarhetsgapet i den offentliga ekonomin.

Summa summarum leder underdimensioneringen av de kalkylerade kostnaderna för de nya uppgifterna och de likaså underdimensionerade statsandelarna för dem statsmaktens skuldsättning på kommunernas bekostnad. Situationen utvärderas följande gång nästa höst i samband med justeringen av kostnadsfördelningen. Regeringen lassar också över ansvaret för denna fråga på nästa regering.

Kommunreformerna

Regeringens misslyckanden när det gäller såväl kommunreformen som den ursprungliga social- och hälsovårdsreformen beror på den ytterst svaga ledningen och försöken att diktera sådana ogenomförbara villkor och lösningar enligt en viss politisk ideologi som regeringen inte ens själv förmått motivera för kommunerna. Det var olyckligt med tanke på projekten att de mål som ställdes upp inte anknöts till kommunernas ekonomi eller de tjänster som invånarna behöver. Att koncentrera boende, service och beslutsfattande är fel angreppssätt.

Vi centerledamöter anser att samtliga partier utifrån de riktlinjer riksdagspartiernas ordförande drog upp i mars 2014 ska förbinda sig att genomföra den nya reformen av sättet att tillhandahålla och finansiera social- och hälsovården så att likabehandling tillämpas på alla i behov av service, såväl kommuninvånare och kommuner som regioner, och så att de konstitutionella rättigheterna tryggas.

Landskapsutvecklingspengarna

Att helt dra in landsbygdsutvecklingspengarna är i den rådande samhällsekonomiska åtstramningsspiralen en mycket kortsiktig och ansvarslös politik som på grund av regeringens nära nog totala misslyckande i strukturfondsförhandlingarna får till följd att regionutvecklingen i vårt land förlorar upp till 700 miljoner euro varje år under den programperiod som inleddes i början av året. Landskapsutvecklingspengarna har varit ett redskap för att genomföra landskapsprogrammet och utveckla regionerna på frivillig väg. De har hjälpt till att skapa hävstångseffekter av stora mått. Med en liten såddfinansiering och medfinansiering från kommuner och andra regionala aktörer har storskaliga saker kunnat initieras.

Landskapsutvecklingspengarna är flexibla jämfört med strukturfondsfinansiering. De har gjort det möjligt att snabbt och friare än med hjälp av EU-bidrag reagera på uppdykande behov i regionerna och stödja utvecklingsidéer med potential.

De har också använts i stimulanssyfte för åtgärder i landskapsprogrammet, t.ex. för att stärka innovationssystem och för att starta pilotprojekt när nya möjligheter dykt upp och för undersökningsprojekt kring färska teman innan större projekt inleds. Tyngdpunkten har varit förlagd till utvecklandet av kompetens och innovationer. Här har regeringen skurit ner på finansieringen över hela linjen.

Ett av de främsta målen för regionförvaltningsreformen, som trädde i kraft vid ingången av 2010, var att stärka de kommunförankrade landskapsförbundens roll i utvecklingen av landskapen. Projekt som finansierats med landskapsutvecklingspengar har befordrat idéer och behov som landskapen själva lyft upp. Det här är just vad Finland behöver som allra mest för att få igång tillväxten.

Vi centerledamöter anser att indragningen av landskapsutvecklingspengarna kommer att leda till mångdubbelt större förluster än det belopp regeringen föreställt sig spara. Enligt vår mening kan regeringens konsekvent njugga inställning till landskapens betydelse för den regionala utvecklingen inte vara en slump. Uppenbarligen är det den samlingspartiledda regeringens mål att beröva landskapen och landskapsförbunden deras möjligheter att bedriva verksamhet och på så sätt visa att de inte behövs i fortsättningen. Det ingår i regeringens råa centraliseringspolitik som vi i Centern inte kan godkänna.

Inre säkerhet och rättsvård

De utvecklingsmål som ställdes upp i programmet för den inre säkerheten håller på att smulas sönder till följd av nedskärningarna av statsandelarna till kommunerna, det minskade antalet utbildningsplatser och de strukturella ändringarna, centraliseringen och inte minst anslagsminskningarna i fråga om säkerhetsmyndigheterna. Risken finns att regeringen sparar utan hänsyn till konsekvenserna.

Enligt de primära rättsstatsprinciperna ska lagen vara lika för alla, tillämpas av myndigheterna och tolkas av domstolarna. Var och en har dessutom rätt att utan dröjsmål få sin sak prövad av domstol.

På grundval av sakkunnigyttrandena i förvaltningsutskottet och inläggen i den offentliga debatten har omvärldsvillkoren för de myndigheter som svarar för rättsvården, som polis, åklagare och domstolar, försämrats avsevärt. Polisen tvingas allt oftare lämna så kallade ordinära brott outredda, åklagarna känner sig utbrända och på grund av anhopningen av ärenden i tingsrätterna drar rättsprocesserna allt längre ut på tiden.

Detta till trots gick regeringen inte med på att lämna en utredning om den inre säkerheten under valperioden, utan överlåter också den frågan till nästa regering. Utredningen är då att vänta först 2017.

Gränsbevakningen

Det framgick vid hörandet av sakkunniga i utskottet att Gränsbevakningsväsendet redan under flera år har genomfört utvecklingsarbete på eget initiativ. Allt som kan kallas dödkött har redan skurits bort. Regeringens sparbeslut i fråga om Gränsbevakningsväsendet fattades i ett läge då Finlands säkerhetspolitiska omgivning länge varit stabil och utvecklats i en positiv riktning. De har redan lett till att gränskontrollens kärnområde förlagts till gränsbevakningsstationerna i Sydöstra Finland, medan gränsbevakningen i övrigt har försvagats. I kombination med garnisonsindragningen har detta inom stora delar av landet bl.a. försvårat förutsättningarna för samarbete mellan polisen, tullen och gränsbevakningsväsendet.

Enligt ett utlåtande till förvaltningsutskottet är det inte möjligt att spara mer någon annanstans. Nu har den säkerhetspolitiska omgivningen ändrats radikalt och det är möjligt att den också framöver förändras snabbt.

De besparingar som gäller Gränsbevakningsväsendets omkostnader påverkar direkt antalet årsverken vid gränskontrollerna. Nästa år hotas personalen vid Gränsbevakningsväsendet med 3—4 dagars permitteringar. Situationen blir avsevärt svårare längre fram.

Vi är bekymrade över situationen när det gäller gränsbevakningen. Det är viktigt att Finland upprätthåller sin krisberedskap vid i synnerhet östgränsen. Till följd av de ytterligare minskningarna av personalen blir vårt land allt mer beroende av i vilken utsträckning gränsmyndigheterna i grannländerna kan och vill hindra olaglig invandring och annan olaglig aktivitet.

NTM-centralerna

Regeringens inbesparingar och dess misslyckanden i strukturfondsförhandlingarna har resulterat i att samarbetsförhandlingar inletts vid närings-, trafik- och miljöcentralerna. Behovet av att minska personalen, som nu uppgår till sammanlagt 3 300 personer, omfattar så mycket som omkring 700 årsverken. Samarbetsförhandlingarna gäller både den personal som anställts med omkostnadsanslag och den personal som anställts med hjälp av tekniskt stöd inom ramen för ett strukturfondsprogram.

Det är mycket beklagligt att man försatts i en sådan situation utan att verksamheten har anpassats planmässigt och gradvis. Det här kan inte undgå att påverka serviceförmågan i synnerligen negativ riktning när det gäller närings-, trafik- och miljöärenden. I värsta fall lamslår en så drastisk sanering näringsutvecklingen i hela landet. Tillstånds- och finansieringsbesluten som redan i nuläget drar ut alldeles för långt på tiden kommer att ta ännu längre tid, vilket obönhörligen kommer att påverka samhällsekonomin och sysselsättningen.

Vi centerledamöter understryker att situationen inte får utnyttjas som käpphäst för att centralisera NTM-centralernas funktioner och öka ministeriernas befogenheter. Det vore fatalt för en regionalt förankrad regionutveckling, eftersom besluten då fjärmar sig från den egentliga verksamheten.