Motivering
Sektorsövergripande samservice som främjar sysselsättningen
Regeringen föreslår en lag om sektorsövergripande
samservice som främjar sysselsättningen (lagförslag
1). Med sektorsövergripande samservice som främjar
sysselsättningen avses en modell för samverkan
där arbets- och näringsbyrån, kommunen
och Folkpensionsanstalten tillsammans bedömer servicebehovet
hos de arbetslösa som behöver sektorsövergripande
samservice, planerar service som i sin helhet är relevant
med avseende på sysselsättningen för
dem och svarar tillsammans för att sysselsättningsprocessen
för de arbetslösa framskrider och följs
upp. Behovet av samservice bedöms när en arbetslös
har fått arbetsmarknadsstöd i minst 300 dagar
på grundval av arbetslöshet eller när
personen har varit arbetslös utan avbrott en bestämd
tid. Den arbetslöse hänvisas till samservice om
servicebehovet kräver att insatserna på arbets-
och näringsbyrån, kommunen och Folkpensionsanstalten
samordnas. Det inrättas ingen ny organisation för
sektorsövergripande samservice utan verksamheten bygger
på samarbete i nätverk med gemensamma kundserviceställen.
Varje samverkande myndighet arbetar inom ramen för sina
egna befogenheter.
Förvaltningsutskottet välkomnar att bestämmelser
om sektorsövergripande samservice som främjar
sysselsättningen tas i lag. Ett av de viktigaste målen
med propositionen är att minska långtidsarbetslösheten.
Utskottet menar att samverkansmodellen kan vara till hjälp
för att snabbare se vilka behov de arbetslösa
har och för att tillhandahålla tjänster
effektivare och i högre grad vid rätt tidpunkt.
Långvarigt arbetslösa kommer att behandlas mer
jämlikt när verksamheten permanentas och utsträcks
till hela landet. Samtidigt kan samarbetet och informationsutbytet
mellan arbets- och näringsbyråerna, kommunerna
och FPA förbättras och överlappande insatser
undvikas. Det är positivt för både de
arbetslösa och serviceleverantörerna att verksamheten
koncentreras till gemensamma verksamhetsställen.
Varje geografiskt område med en arbets- och näringsbyrå ska
ha så många nätverk för sektorsövergripande
samservice som arbets- och näringsbyråerna, kommunerna
och FPA kommer överens om. Vidare ska varje nätverk
ha en ledningsgrupp för den sektorsövergripande
samservicen. Ledningsgruppen ska bland annat komma överens
om en dispositionsplan för anslagen till samservicen. Personer
som utses av kommunerna ska leda den sektorsövergripande
samservicen inom den ram som ledningsgruppen anger. Lagförslaget
ger kommunerna bättre möjligheter att påverka
hur servicen till långtidsarbetslös ordnas och
medverka till att de får arbete, menar utskottet.
De nuvarande servicecentralerna för arbetskraft bygger
på avtal om frivilligt samarbete mellan arbets- och näringsbyråerna,
kommunerna och Folkpensionsanstalten. I dagsläget täcker servicecentralerna
in 124 kommuner. Den föreslagna lagen permanentar modellen
och utsträcker den till de kommuner som i dag står
utanför modellen med servicecentraler för arbetskraft.
Enligt motiven till propositionen kan den lagstadgade skyldigheten
för flera parter att samarbeta närmare i fråga
om fler personer innebära att åtminstone en del
kommuner måste avsätta en aning mer personal för
att ordna service till arbetslösa. Det kan hända
att kommunerna måste nyanställa om det inte går
avsätta personal genom personella omorganiseringar. Det
går inte att uppskatta hur mycket kommunernas utgifter
i så fall kommer att öka, sägs det i
propositionen.
Enligt en kalkyl som utskottet har fått kommer kommunerna
att behöva minst 22 miljoner euro i basfinansiering. Det är
lika mycket som arbets- och näringsförvaltningen
behöver och beloppet består av omkostnaderna för
det nuvarande nätverket och kostnaderna för den
geografiska utvidgningen. Dessutom behövs det ungefär
fem miljoner euro till för nya verksamheter, bland annat
för utvärdering, ledning och samordning. Hur mycket
resurser det behövs beror på hur många
arbetslösa det finns som behöver samservice, påpekar
utskottet. I vilket fall som helst är det svårt
att i dagsläget bedöma hur stora kostnader kommunerna
kommer att få för reformen eftersom de lokala
modellerna utformas först nästa år.
Lagförslaget innefattar vissa bemyndiganden att utfärda
förordning. Genom förordning ska det föreskrivas
om bland annat serviceprocesser, finansiering, kostnadsfördelning,
organisation och ledningsfrågor. Propositionen har inget utkast
till förordning, men motiven redogör för det
närmare innehållet i förordningen. Utan
en förordningstext är det en aning svårt
att göra en närmare bedömning av verksamhetsmodellen, effekterna,
ledningsmekanismen och kostnaderna.
Finansiell ändring i arbetsmarknadsstödet
Regeringen föreslår dessutom att lagen om
utkomstskydd för arbetslösa ändras. Det
innebär att kommunerna under arbetslöshetstiden
ska betala 50 procent av arbetsmarknadsstödet till personer
som har fått arbetsmarknadsstöd på grundval
av arbetslöshet i minst 300 dagar och 70 procent av arbetsmarknadsstödet
till personer som har fått arbetsmarknadsstöd
på grundval av arbetslöshet i minst 1 000 dagar
(lagförslag 2). Enligt den gällande lagen ska
kommunerna betala hälften av arbetsmarknadsstödet
under arbetslöshetstiden till personer som har fått
arbetsmarknadsstöd i minst 500 dagar på grundval
av arbetslöshet.
Detta innebär att finansieringen av arbetsmarknadsstödet
i allt större omfattning lyfts över på kommunerna.
Samtidigt minskar statens utgifter för arbetsmarknadsstödet
med ungefär 160 miljoner euro 2015, förutsatt
att aktiveringsgraden ligger på samma nivå som
2013. Kommunernas utgifter ökar med lika mycket. Staten
ger kommunerna 75 miljoner euro i kompensation för den
beräknade utgiftsökningen genom en ändring
i utdelningen av samfundsskatten till kommunernas fördel
(RP 180/2014 rd). Ökningen
fördelas sedan enligt de gällande fördelningsprinciperna
mellan enskilda kommuner. Den slutliga fördelningen av
kompensationen på kommunerna görs genom en korrigering
utifrån statsandelssystemet enligt antalet långtidsarbetslösa
(RP 133/2014 rd). Staten kommer dessutom
att fördela sysselsättningsanslagen (32.30.51)
för att det ska kunna ordnas arbetskraftspolitisk utbildning,
arbetsträning och arbetsprövning, där
staten betalar fullt arbetsmarknadsstöd samt arbete med
lönesubvention för fler än hittills av
dem som ingår i kommunernas finansiella ansvar.
Utskottet påpekar att kommunernas andel av kostnaderna
för arbetsmarknadsstödet i sista hand beror dels
på den allmänna utvecklingen i arbetslösheten,
dels på hur många arbetslösa inom kommunernas
ansvarsområde som kan aktiveras med insatser från
de samverkande aktörerna. I den föreslagna samservicemodellen
får kommunerna bättre möjligheter att
påverka hur de sysselsättningsfrämjande
insatserna organiseras och därmed kan de också sänka
sin andel av kostnaderna för arbetsmarknadsstöd.
Enligt propositionen är tanken med den finansiella ändringen
av arbetsmarknadsstödet att utgifterna inte ska stiga i
de kommuner som satsar på service till arbetslösa.
I detta sammanhang påpekar utskottet att det är
viktigt att avsätta sysselsättningsanslag för
insatserna.
Antalet personer som fått arbetsmarknadsstöd
länge och kommunernas nuvarande och kommande finansiella
ansvar minskar dessutom av att ändringar i arbetsvillkoret
för arbetslöshetsdagpenning trädde i
kraft i början av 2014. Arbetsvillkoret förkortades
från 34 till 26 veckor och arbete med den högsta
höjningen av lönesubventionen räknas
helt och hållet in i arbetsvillkoret. Tack vare ändringarna
blir de långtidsarbetslösa som får arbetsmarknadsstöd
färre, när arbetslösa har bättre
möjligheter att få arbetslöshetsdagpenning
i stället för arbetsmarknadsstöd.