Motivering

Den 11 juni i år kommer det att ha förflutit 100 år sedan grundlagsutskottet i vår riksdag sammanträdde för första gången. Grundlagsutskottet har utvecklats till en central auktoritet inom vår nationella ordning för övervakning av att lagarna ligger i linje med grundlagen. Utskottets status i detta avseende är numera fastställd i grundlagen.

Enligt 74 § i grundlagen ska riksdagens grundlagsutskott ge utlåtanden om grundlagsenligheten i fråga om lagförslag och andra ärenden som föreläggs utskottet samt om deras förhållande till internationella fördrag om mänskliga rätttigheter. Detta innebär att utskottet kan behöva bedöma både lagförslag och andra ärenden, och utskottet övervakar också att Finland uppfyller sina internationella åtaganden i fråga om de mänskliga rättigheterna. Grundlagsutskottets utlåtanden i frågor som gäller grundlagen och de mänskliga rättigheterna anses vara bindande i riksdagsbehandlingens olika skeden.

En följd av att utskottets uppgiftsfält har vidgats är att de ärenden som utskottet ska yttra sig om är mer mångsidiga och dessutom är de fler till antalet. I och med att Finland tillträdde den europeiska konventionen om de mänskliga rätttigheterna 1990 och därefter reviderade bestämmelserna om de grundläggande fri- och rättigheterna 1995 blev utskottets tolkningsverksamhet mer inriktat på det materiella innehållet. Också den nya grundlagens ikraftträdande 2000 gjorde utskottets arbete mer omfångsrikt. Utskottet får inte in enbart frågor som gäller de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna, utan måste också bedöma många frågor som gäller tolkning av grundlagen. Numera avger utskottet i genomsnitt 45—50 uttalanden under ett riksmöte. Under det sista riksmötet valperioden 1999—2002 var antalet utlåtanden från grundlagsutskottet exceptionellt stort, nämligen hela 75.

Det som ligger bakom grundlagsutskottets uppgifter och ställning när det gäller förhandskontrollen av grundlagsenligheten är dels möjligheten enligt grundlagen att genom lag införa begränsade undantag från grundlagen, dels den princip som omfattades när den nya grundlagen från 2000 stiftades, dvs. att undantagslagar ska undvikas. Nya, rent nationella lagar som avviker från grundlagen ska undvikas nu för tiden. Undantagslagar ska stiftas bara vid tvingande skäl i särskilt exceptionella fall.

En ledstjärna för lagberedningen är numera att de lagförslag som tas fram ska vara förenliga med grundlagen och Finlands internationella åtaganden i fråga om mänskliga rättigheter. Denna princip ställer krav såväl på riksdagen och dess grundlagsutskott när lagar stiftas som på lagberedningen inom statsrådet.

Under de senaste åren har grundlagsutskottet fått in många propositioner där frågan om lagförslagens grundlagsenlighet borde ha kunnat lösas utifrån en relativt omfattande remissbehandling redan under beredningsskedet. Den rent tekniska granskningen av lagförslagens grundlagsenlighet ska tillses innan propositionen överlämnas till riksdagen. I detta avseende bör lagberedningen utvecklas så att grundlagsutskottet kan koncentrera sig på frågor som verkligen kräver en tolkning av grundlagen, vilket riksdagens talman framförde när den senaste valperioden avslutades.

Grundlagsutskottet betonar hur viktigt det är med grundlagsexpertis inom statsrådets lagberedning. Det är enligt utskottet mycket viktigt att ministerierna utvecklar sina rutiner för att beakta de krav som grundlagen och Finlands internationella åtaganden när det gäller mänskliga rätttigheter ställer på lagberedningen. De som bereder lagarna måste erbjudas effektivare utbildning i frågor som gäller grundlagen och mänskliga rätttigheter. En professionell lagberedning kräver bland annat kunskaper om den tolkningspraxis som grundlagsutskottet och tillsynsorganen för människorättskonventionerna tillämpar och kontinuerligt följande av deras avgörandepraxis.

Det ställs särskilda krav på justitieministeriet när det gäller att beakta grundlagen och Finlands internationella människorättsåtaganden i lagstiftningsprojekt. Ministeriet ansvarar för lagberedningens utveckling inom statsrådet. Utskottet anser att justitieministeriet hela tiden ska kunna ge sakkunniga råd och sakkunnig hjälp till andra ministerier när de ska tolka sina lagstiftningsprojekt med avseende på grundlagen och internationella människorättskonventioner. Justitieministeriet måste få tilläggsresurser för detta, och målet måste vara att ministeriet ska få en tillräckligt resursstark enhet eller motsvarande service som är specialiserad på grundlags- och människorättsfrågor i lagberedningen.