Motivering
Barn som fötts utom äktenskapet innan lagen om
faderskap trädde i kraft
Lagförslaget
Den gällande lagen om faderskap trädde i kraft den
1 oktober 1976. Då fick också de barn som hade
fötts före ikraftträdandet möjlighet
att få faderskapet fastställt genom talan. Samtidigt fanns
en vilja att lindra den rättsliga osäkerheten till
följd av retroaktiv lagstiftning, och detta skedde genom
en tidsfrist på fem år för att väcka talan
i dessa fall (7 § 2 mom. i lagen angående införande
av lagen om faderskap). Talan om fastställande av faderskap
i fråga om barn som fötts utom äktenskapet
innan lagen om faderskap hade trätt i kraft skulle med
andra ord väckas före den 1 oktober 1981.
Med stöd av 65 § i den föreslagna
faderskapslagen ska de barn som har fötts utom äktenskapet
innan den nuvarande lagen om faderskap trädde i kraft ges
rätt att väcka talan för fastställande
av faderskap oberoende av övergångstiden i lagen
angående införande av lagen om faderskap. Dessa
barn ska enligt förslaget ha rätt att väcka
talan om fastställande av faderskap också i de
fall där det i frågan redan finns ett lagakraftvunnet
avgörande som baserar sig på 7 § 2 mom.
i lagen angående införande av lagen om faderskap
och där faderskapet inte har fastställts. I detta
avseende kommer barn som fötts utanför äktenskapet
före den 1 oktober 1976 att få samma ställning
som barn som fötts utanför äktenskapet
efter den dagen.
Det sägs i propositionsmotiven (s. 71) att enligt den
gällande lagstiftningen är fastställande av
ett faderskapsförhållande automatiskt förknippat
med rätt till det arv som fördelas efter faderns
död. De barn som är födda utanför äktenskapet
efter den 1 oktober 1976 och för vilkas del faderskapet är
fastställt har enligt den gällande lagstiftningen
redan denna rätt.I praktiken gäller detsamma
också de före 1.10.1976 utom äktenskapet
födda barn i fråga om vilka faderskapet har fastställts
i domstol genom åsidosättande av tidsfristen i
lagen angående införande av lagen om faderskap
(se i synnerhet vad som sägs om HD 2012:11 i det följande). De
föreslagna bestämmelserna innebär att
också barn födda utom äktenskapet före
den 1 oktober 1976 får rätt till arv efter sin
far när faderskapet väl fastställts.
Det föreslås emellertid vissa begränsningar
i denna arvsrätt. Barn födda utom äktenskapet före
den 1 oktober 1976 har nämligen på grundval av
67 § 1 mom. ingen arvsrätt utifrån ett
familjeförhållande som fastställts genom
talan, om arvlåtaren har dött innan den talan
väckts som ledde till att faderskapet fastställdes.
Den bestämmelsen tillämpas med stöd av
2 mom. också när faderskapet i domstol har fastställts
med åsidosättande av 7 § 2 mom. i lagen
angående införande av lagen om faderskap innan
67 § i den nya faderskapslagen trätt i kraft.
Dessutom innebär det föreslagna 67 § 3
mom. att sådana barns arvsrätt i viss utsträckning
begränsas med stöd av bestämmelserna
om beräkning av barnets laglott i de fall där
barnet har rätt till arv efter en arvlåtare på faderns
sida därför att denne varit vid liv när
talan väcktes. Den föreslagna 67 § innebär
således att den arvsrättsliga ställningen för
barn som fötts utanför äktenskapet före
den 1 oktober 1976 inte i alla lägen motsvarar den ställning
som barn i äktenskap eller barn födda utom äktenskapet
efter den 1 oktober 1976 har.
Utgångspunkter för bedömningen
Förslaget är betydelsefullt med avseende på skyddet
för privatlivet enligt grundlagens 10 § 1 mom.
och jämlikhetsbestämmelserna i dess 6 §. Dessutom
garanteras vars och ens rätt att åtnjuta respekt
för sitt privat- och familjeliv i artikel 8 i Europakonventionen.
Bestämmelser om diskrimineringsförbud finns också i
artikel 14 i Europakonventionen och i artikel 1 i det tolfte tilläggsprotokollet.
Med stöd av 6 § 1 mom. i grundlagen är
alla lika inför lagen. Ingen får enligt 2 mom.
i den paragrafen utan godtagbart skäl särbehandlas
på grund av t.ex. ålder eller ursprung. Momentets förteckning över
förbjudna diskrimineringsgrunder är inte uttömmande.
Enligt förarbetena till reformen av de grundläggande
fri- och rättigheterna hör bl.a. äktenskaplig
börd till de andra orsakerna som gäller någons
person. Paragrafen förbjuder inte all åtskillnad
mellan människor, även om åtskillnaden
bygger på en av de särskilt nämnda grunderna
i diskrimineringsbestämmelsen. Det väsentliga är
om det är möjligt att motivera åtskillnaden
på ett sätt som är godtagbart med avseende
på de grundläggande fri- och rättigheterna
(RP 309/1993 rd, s. 47—48).
De arvsrättsliga frågorna i anknytning till
de granskade bestämmelserna har dessutom en koppling till
egendomsskyddet så som det garanteras i 15 § i
grundlagen och artikel 1 i första tilläggsprotokollet
till Europakonventionen.
Europadomstolens praxis
Mål som gällt tidsfristen i lagen angående
införande av lagen om faderskap.
Enligt propositionsmotiven (s. 16 och 22) är det nödvändigt
att ändra regleringen av ställningen för
de barn som är födda utom äktenskapet
innan lagen om faderskap trädde i kraft, eftersom Europadomstolen
i många av sina domar ansett att den oflexibla tidsfristen
för väckande av talan bryter mot artikel 8 i Europakonventionen.
Regeringen hänvisar i detta avseende till fyra domar mot
Finland (Grönmark mot Finland, 6.7.2010; Backlund mot Finland,
6.7.2010; Laakso mot Finland, 15.1.2013 och Röman mot Finland,
29.1.2013), som uttryckligen gällt tidsfristen i lagen
angående införande av lagen om faderskap.
I de avgörandena har Europadomstolen ansett att bestämmelserna
om tiden för väckande av talan inte i sig står
i strid med konventionsartikel 8. Däremot är det
domstolens sak att i det enskilda fallet granska om tidsfristen
och dess tillämpning ligger i linje med Europakonventionens
bestämmelser. I de nämnda avgörandena
har domstolen för det första ansett att godtagbara
grunder kan anföras för regleringen och att de
gäller den påstådde faderns intresse
att skyddas mot krav grundade på gamla faktiska omständigheter
liksom även på skydd för den påstådde
faderns familjs intressen och principen om rättssäkerhet.
Dessa intressen har dock i varje enskilt fall vägts i förhållande
till det barns intresse som fötts utanför det äktenskap
som åtnjuter skydd för privatliv och familjeliv.
Domstolen har bland annat tagit hänsyn till om omständigheter
för att driva en faderskapstalan förelåg
redan innan tidsfristen löpte ut eller om de uppkom först
därefter. Man har också fäst avseende
vid om klaganden har haft tillgång till rättsmedel
för återställande av försutten
tid eller om det funnits möjligheter till avvikelse från
tiden för väckande av talan för det fall
att en person fått vetskap om biologiska fakta först
efter att tiden löpt ut.
I de fall som gällt Finland har domstolen ansett att
man, trots statens prövningsmarginal, inte kunnat nå en
balans mellan olika intressen på grund av tidsfristens
ovillkorliga natur och på grund av att tidsfristen nästan
undantagslöst har tillämpats. Det skydd för
privatlivet som artikel 8 i Europakonventionen garanterar hade därmed kränkts
i samtliga fall.
I de fall som gällde regleringen av tidsfrister i lagen
angående införande av lagen om faderskap har domstolen
inte yttrat sig särskilt om vilka rättsverkningar
det rättsförhållande som fastställs
borde ha t.ex. när det gäller barnets arvsrätt.
Enligt utskottets uppfattning kan man åtminstone dra
den slutsatsen av Europadomstolens ovan refererade praxis att en
ovillkorlig tillämpning av bestämmelsen om tid
för att väcka talan leder till en kränkning
av privatlivet, om detta i praktiken gör det omöjligt
att utreda och fastställa någons biologiska fader
i situationer där rättsliga eller faktiska skäl
som är oberoende av vederbörande har hindrat denne
från att reda ut den biologiska faderns identitet och inom
utsatt tid väcka faderskapstalan (se även HD 2012:11 punkterna
24—31 i avgörandet och HFD 2014:14 punkt 7 i avgörandet.).
Fall som gällt arvsrätten för ett
barn som fötts utom äktenskapet.
Europadomstolen har i många avgöranden prövat
frågan om försättande av ett barn fött
utom äktenskapet i en sämre ställning än
barn födda inom äktenskapet när det gällt
arvsrätten ( se t.ex. Marckx v. Belgien, 13.6.1979; Mazurek
v. Frankrike, 1.2.2000, Brauer v. Tyskland, 28.5.2009 och Fabris
v. Frankrike, 7.2.2013). Rättsfakta i dessa fall avviker
mycket från varandra och inget fall motsvarar en sådan
lagstiftning som är föremål för prövning
här. Utskottet menar ändå att man kan dra
vissa betydelsefulla och allmänna slutsatser av fallen
i relation till den lagstiftning som behandlas i propositionen.
Särskilt intressanta är domstolens avgöranden
i fallen Brauer och Fabris.
Domstolen har först och främst tagit ställning till
frågan om särbehandlingen av ett barn fött utom äktenskapet
i skenet av diskrimineringsförbudet i artikel 14 i Europakonventionen
i kombination med artikel 8 om skydd för privatlivet och
familjelivet eller artikel 1 i första tilläggsprotokollet
om egendomsskydd.
Domstolen har i allmänna ordalag med åberopande
av de europeiska staternas samsyn betonat likabehandlingen av barn
födda utom och inom äktenskapet. I princip strider
begränsningar av utom äktenskapet födda
barns arvsrätt mot Europakonventionen. Domstolen anser
att det bör anföras synnerligen vägande
skäl ("very weighty reasons") för
att särbehandling av ett utomäktenskapligt barn
ska anses berättigat.
I sin praxis har domstolen ansett att bland annat rättstryggheten,
skyddet av den avlidna och dennes familj samt beständigheten
i redan avslutade arvsregleringar utgör berättigade
grunder för en särbehandling enligt lagens övergångsbestämmelser
(se särskilt Brauer v. Frankrike, punkterna 34 och 41 i
domen samt Fabris v. Frankrike, punkterna 65—66 i domen).
Domstolen har samtidigt förutsatt att särbehandlingen som
medel ska stå i proportion till syftemålet.
I fallet Brauer handlade det om tysk lagstiftning enligt vilken
barn födda utom äktenskapet före 1.7.1949
saknade arvsrätt. Domstolen tog ställning till
lagstiftarens beslut att bibehålla ett till födelsetiden
bundet undantag samt till Tysklands konstitutionsdomstols avgörande
varmed lagstiftarens beslut godkändes. Europadomstolen
godkände inte de rättstrygghetsrelaterade grunder
för särbehandling som konstitutionsdomstolen förespråkade
eftersom de europeiska samhällena, Tyskland inkluderat,
har genomgått en betydande utveckling där utomäktenskapliga barn
numera tillerkänns samma rättsliga ställning
som barn födda inom äktenskapet. Domstolen fäste
också avseende vid att praktiska och förfaringsmässiga
hinder har minskat sedan DNA-testet togs i bruk. Också den
nya situation som uppkom efter Tysklands återförening
hade betydelse i fallet. I sin konklusion konstaterade domstolen
att skyddet för avlidnas och deras familjers berättigade
förväntningar väger mindre än
kravet på likabehandling av barn födda utom och
inom äktenskapet (punkterna 42—44 i domen).
I fallet Brauer prövade domstolen dessutom vissa enskilda
frågor i skenet av proportionalitetskravet. För
det första fäste den avseende vid att klagandens
far hade erkänt klaganden efter födseln och de
hade haft kontakt trots Tysklands delning. Även andra omständigheter
som hade med Tysklands delning att göra spelade in. Arvlåtaren
efterlämnade varken änka eller bröstarvingar.
Domstolen fäste vidare avseende vid att det datum för
arvsrättens upphörande som ingick i lagstiftningen
(cut-off date) hindrade klaganden från att få del
av kvarlåtenskapen utan någon som helst ersättning.
I sin samlade bedömning stannade domstolen på grundval
av proportionalitetsprincipen för att artikel 14 i Europakonventionen,
granskad tillsammans med artikel 8, hade kränkts (punkterna
44—45 i domen).Lagstiftaren i Tyskland ändrade
2011 till följd av Europadomstolens avgörande
sin lagstiftning så att barn födda före
den 1 juli 1949 utom äktenskapet fick samma status som
barn födda inom äktenskapet. I den nya lagstiftningen
begränsades dess retroaktiva verkan dock till att endast
gälla arvsärenden som hade inträffat
efter den dag då Europadomstolens avgörande avkunnades,
dvs. från den 29 maj 2009. I en dom 2013 ansåg
Tysklands konstitutionsdomstol att lagstiftaren inte hade överskridit
sin prövningsrätt (1 BvR 2436/11 och
1 BvR 3155/11).
I fallet Fabris prövade Europadomstolens stora kammare
med samma utgångspunkter ett fall med något avvikande
rättsfakta. Det handlade bland annat om övergångsbestämmelser
i lagstiftningen. Avsikten med övergångsbestämmelserna
var att skydda familjeförhållanden genom att trygga
förmånstagarnas rättigheter i en situation
där kvarlåtenskapen redan hade skiftats (punkt
65 i domen).
Också i denna fällande dom konstaterade domstolen
att skyddet för avlidnas och deras familjers berättigade
förväntningar väger mindre än
kravet på likabehandling av barn födda utom och
inom äktenskapet. Domstolen tillmätte bland annat
det betydelse, att klagandens halvsystrar var medvetna om sin utomäktenskapliga halvbror
och att de visste eller borde ha vetat att deras arvsrätt
kommer att bestridas (punkt 68 i domen).
Av Europadomstolens praxis kan man enligt utskottets uppfattning åtminstone
dra den slutsatsen att det inte längre finns godtagbara
skäl för att behandla utomäktenskapliga
och inomäktenskapliga barn på olika sätt
när det gäller arvsrätten. Detta gäller
också övergångsbestämmelser
och lagfästa tidsfrister, om följderna av dem är
att barn som fötts utom äktenskapet före
ett visst datum inte har arvsrätt efter sin förälder. Men
inom ramen för sin prövningsrätt kan
lagstiftaren ändå begränsa denna rätt
när det gäller retroaktiva verkningar i syfte
att skydda rättstryggheten och berättigade förväntningar under
förutsättning att åtgärderna
följer proportionalitetsprincipen.
Högsta domstolens avgöranden
I sitt avgörande i plenum HD 2012:11 behandlade högsta
domstolen tillämpningen av bestämmelsen om fristen
för väckande av talan i lagen angående
införande av lagen om faderskap. I avgörandet
sägs det att kännedom om det biologiska ursprunget
och det rättsliga fastställandet samt offentliggörandet
av ursprunget är viktiga delar av en persons identitet
och hör därför till kärnan för
skyddet av privatlivet som tryggas i artikel 8 i Europakonventionen
och i 10 § i grundlagen.
Domstolen understryker behovet av prövning in casu
av vilka förhållanden och skäl som talar för
att talerätt ska beviljas och vilka som talar emot det.
Allmän rättstrygghet eller ett långvarigt
rättsläge som inte har berott på barnets
eget medvetna och frivilliga val är inte direkt tillräckliga
grunder för att barnet inte ska kunna föra en faderskapstalan
efter det att tidsfristen löpt ut. I dessa fall kräver
ett beslut att inte fastställa faderskapet enligt högsta
domstolen att man i det enskilda fallet kan peka på synnerligen
vägande motargument som hänför sig till
den påstådda faderns eller andra personers rättigheter.
I sitt avgörande sade domstolen ut att iakttagande av tidsfristsbestämmelsen
i 7 § 2 mom. lagen angående införande
av faderskapslagen, i fall där rättsliga eller
faktiska skäl har varit ett hinder för att väcka
talan inom utsatt tid, kan leda till en sådan uppenbar
konflikt med grundlagen som avses i dess 106 §. Då högsta
domstolen prövade frågan om begränsning
av talerätten i det aktuella fallet ansåg den
att käranden inte hade haft faktiska möjligheter
att inom den tidsfrist som lagen föreskrev väcka
talan om fastställande av faderskap och inte heller några
andra möjligheter att få faderskapet fastställt,
varför bestämmelsen om tidsfristen inte skulle
tillämpas på fallet.
Med avseende på arvsrätten är det
intressant att majoriteten företrädde den synen
att rättsverkningarna på grundval av annan lagstiftning då en
talan om fastställande av faderskap godkänns inte
kan begränsas i samband med faderskapstalan utan de måste
avgöras separat. Enligt avgörandet var det inte
heller annars motiverat att uppställa några begränsningar,
eftersom syftet med faderskapslagen uttryckligen är att
förverkliga den rättsliga likabehandlingen av
barn. Högsta domstolen lade också vikt vid 6 § i grundlagen
om jämlikhet och förbud mot diskriminering.
Högsta domstolen har efter det ovan nämnda avgörandet
tagit ställning till tidsfristsbestämmelsen i
lagen angående införande av faderskapslagen och
till relationen mellan utredning och fastställande av faderskap
och anknytande grundläggande fri- och rättigheter
samt mänskliga rättigheter. I sitt avgörande
HD 2014:13 kom högsta domstolen fram till att käranden
inte hade haft faktiska möjligheter att utreda sin fars
identitet och att väcka talan inom utsatt tid och inte heller
haft andra möjligheter att få faderskapet fastställt.
Med hänvisning till tidigare avgöranden och bland
annat skyddet för egendom enligt 15 § 1 mom. ansåg
högsta domstolen också att även om fatställandet
av faderskap ger ett barn möjligheter att framställa
yrkanden i fråga om kvarlåtenskapen, kan åberopandet
av faderns familjs intresse, som framställdes av rättsinnehavarna,
inte anses vara så vägande motargument att de
skulle kunna utgöra en grund för att avslå talerätten
i faderskapsärendet. Också i detta fall ansåg
högsta domstolen att ett förkastande av faderskapstalan
skulle, på det sätt som avses i 106 § i
grundlagen, ha stått i uppenbar konflikt med skyddet för
privatlivet enligt 10 § i grundlagen, och domstolen tillämpade
därför inte tidsfristsbestämmelsen i
lagen angående införande av lagen om faderskap.
I avgörandet HD 2014:14 kom högsta domstolen
däremot fram till att kärandena inom den tid som
avses i lagen angående införande av lagen om faderskap
hade haft faktiska möjligheter att väcka talan
om fastställande faderskap och att det inte kunde påvisas
att de lämnat denna möjlighet obrukad på grund
av omständigheter som var oberoende av dem. Också i
detta fall beaktade domstolen egendomsskyddet och de berättigade
förväntningarna för den påstådda
faderns del, och ansåg i skenet av enskildheter i fallet
att det i fråga om rättigheter och regleringar
som gällde mannens egendom och förhållanden
förekom faktorer som det fanns grundad anledning att beakta
då talerätten avslogs. Efter att ha prövat
såväl sådant som talade för
att bevilja käranden talerätt och omständigheter
som talade emot det fann högsta domstolen att tillämpningen
av tidsfristsbestämmelsen inte ledde till en kränkning
av skyddet för privatlivet.
I sitt avgörande 2014:35 lämnade domstolen en
ansökan om återbrytande vilande i avvaktan på att
revideringen av faderskapslagen blir klar. Det var fråga
om ett utomäktenskapligt barn fött före
den 1 oktober 1976 som i en talan 2000 hade yrkat på fastställelse
av faderskap. Högsta domstolen förkastade käromålet
2003 eftersom talan hade väckts först efter att
tidsfristen enligt lagen angående införande av
lagen om faderskap hade löpt ut. Europadomstolen ansåg
däremot i sin dom 6.7.2010 att skyddet för kärandens
privatliva hade kränkts. Käranden yrkade efter
detta att Högsta domstolens dom från 2003 skulle återbrytas.
Fastställande av faderskap
Förslaget att helt avstå från tidsfrister
när det gäller talan om att fastställa
faderskap och en möjlighet att retroaktivt återinföra
talerätten är ett synnerligen välmotiverat
förslag, menar grundlagsutskottet. Ett utomäktenskapligt
barns rätt att få sitt ursprung och sin juridiska
relation till sin far fastställd måste numera
anses vara en väsentlig del av identiteten, som åtnjuter
skydd för privatlivet på det sätt som
avses i 10 § i grundlagen och artikel 8 i Europakonventionen.
Man kan rentav anse att regleringen går längre än
vad som absolut skulle krävas i skenet av Europadomstolens
praxis. Vid sidan av omständigheter som gäller
skyddet för privatlivet förverkligar föreslagna
65 § i faderskapslagen också jämlikhetsprincipen
i det att barn som fötts utanför äktenskapet
före den 1 oktober 1976 kommer att få samma ställning
som barn som fötts utanför äktenskapet
efter den dagen.
Begränsning av arvsrätten
Särbehandling.
Propositionen innebär för det första
att barn som fötts utanför äktenskapet
före den 1 oktober 1976 kan, om faderskapet fastställs,
få ärva sin far och sådana arvlåtare
på faderns sida som levde då det käromål
anhängiggjordes som ledde till att faderskapet fastställdes.
Denna utvidgning av arvsrätten är i sig betydelsefull
och eliminerar en del av de diskrimineringsproblem som de gällande
begränsningarna av talerätten har medfört.
Den föreslagna 67 § innebär således
att den arvsrättsliga ställningen för
barn som fötts utanför äktenskapet före
den 1 oktober 1976 inte i alla lägen motsvarar den ställning
som barn i äktenskap eller barn födda utom äktenskapet
efter den 1 oktober 1976 har. Detta leder till särbehandling
på det sätt som avses i 6 § 2 mom. i grundlagen
såväl på grundval av ursprung som på ålder.
För att en sådan särbehandling ska vara möjlig
krävs det enligt den nämnda bestämmelsen
godtagbart skäl. I grundlagsutskottets praxis har det som
grund för särbehandling utöver godtagbart
skäl också krävts att den valda åtgärden är
proportionerlig (se t.ex. GrUU 23/2012 rd,
s. 2 och GrUU 38/2006 rd, s.3). Mot
bakgrunden av Europadomstolens ovan refererade avgörandepraxis
kan man konstatera att synnerligen vägande skäl
måste anföras som grund för särbehandling.
Europadomstolen har dessutom krävt proportionalitet vid
eventuell särbehandling.
Utgångspunkten för bedömning av när
särbehandling förekommer är enligt utskottet
att både barn i äktenskap eller barn födda
utom äktenskapet efter den 1 oktober 1976 har arvsrätt
enligt ärvdabalken efter en arvlåtare på faderns
sida om faderskapet har fastställts.
Bedömningen av frågan med avseende på likabehandling
kompliceras emellertid av att det förefaller råda
ett oklart rättsläget visavi vilken betydelse
ett faderskap som har fastställts efter arvlåtarens
död ska tillmätas.Urpo Kangas: Osituksen
ja perinnönjaon perääntyminen muusta
syystä kuin perittävän tai pesän
velkojen maksamista varten. Defensor Legis N:o 3/2013,
erit. s. 308-311. Huvudregeln kan ändå anses
vara att barn födda utom äktenskapet efter den
1 oktober 1976 åtminstone under vissa förhållanden
kan ha arvsrätt efter arvlåtaren.Det kan
uppenbarligen röra sig om åtminstone sådana
omständigheter som vetskapen bland dem som deltar i skiftet
om eventuella ändringar i statusen som arvinge eller det
utomäktenskapliga barnets aktivitet/passivitet, vetskap
eller goda tro. Utskottet anser det motiverat att beakta dessa omständigheter. Under
sådana förhållanden kan man ingripa i
ett redan förrättat skifte. Denna uppfattning
kan också utläsas ur regeringens proposition,
där 67 § 1 mom. uttryckligen motiveras
med att man har för avsikt att förhindra dessa
verkningar i fråga om barn födda utom äktenskapet
före den 1 oktober 1976 .
Utskottet påminner i detta sammanhang om att arvsrätten
i dessa fall begränsas av vissa bestämmelser i ärvdabalken.
Under sakkunnigutfrågningen har det anförts att
16 kap. 1 § i ärvdabalken ska tillämpas
på dessa situationer, även om bestämmelsen
har tillkommit med tanke på andra fall. Det här
innebär bland annat att både inomäktenskapliga
och utomäktenskapliga barn ska göra sin rätt
gällande senast tio år efter arvlåtarens
död. Denna preskriptionsbestämmelse begränsar
också arvsrätten för barn födda
utom äktenskapet efter den 1 oktober 1976 .
Enligt förslaget har däremot barn födda
utom äktenskapet före den 1 oktober 1976 inte
alls någon arvsrätt efter arvlåtare på faderns
sida, om arvlåtaren har avlidit före talan om
fastställande av faderskapet anhängiggjordes.
Det finns skäl att särskilt observera att på grundval
av föreslagna 67 § 1 mom. gäller detta
oavsett om arvlåtaren har dött före eller
efter lagens ikraftträdande. I det senare fallet leder
det till att särbehandling av utomäktenskapliga
barn inte bara gäller tiden före lagens ikraftträdande
utan fortsätter i detta avseende in i framtiden.
Med stöd av föreslagna 67 § 2 mom. är
situationen densamma om faderskapet har fastställts före
paragrafens ikraftträdande med stöd av den lag
som ska upphävas. Då gäller det särskilt
käromål som väckts efter att högsta
domstolen på ovan relaterat sätt 2012 (HD 2012:11)
ansåg att tidsfristsbestämmelsen inte kunde tillämpas
på grund av 106 § i grundlagen. Detta kan enligt propositionsmotiven
innebära att ett arvskifte som eventuellt redan förrättats
måste återgå och förrättas
på nytt. Den person som avses i bestämmelsen har
inte ställning av arvinge.
Arvsrätten för barn födda utom äktenskapet före
den 1 oktober 1976 har till vissa delar begränsats också då de
i princip har arvsrätt efter arvlåtare på faderns
sida. Vid beräkning av barnets laglott beaktas då inte
sådana rättshandlingar som avses i 7 kap. 3, 4
och 6 § i ärvdabalken och som arvlåtaren
hade företagit innan talan om fastställande av
faderskap väcktes, utom om det visas att det har varit
arvlåtarens uppenbara syfte att minska barnets laglott.
Grunder för särbehandling.
En central konstitutionell fråga i detta sammanhang är
om det finns godtagbara och synnerligen vägande skäl
för att på ovan föreslagna sätt
särbehandla barn födda utom äktenskapet
före den 1 oktober 1976.
Bestämmelsen i 67 § 1 mom. i förslaget
till faderskapslag har motiverats i propositionen dels med egendomsskyddet
enligt 15 § i grundlagen, dels med synpunkter som gäller
rättstryggheten och med de ogynnsamma följderna
av ingrepp i en redan konkretiserad förmögenhetsrättslig
rättighet. Genom att retroaktivt återinföra
arvsrätten mer än 30 år efter det att
den tidsfrist som anges i lagen angående införande
av lagen om faderskap gått ut, ingriper man på ett
betydande sätt i tilliten till rättslägets
varaktighet hos den man som fastställs vara far, hans närmaste
anhöriga och eventuella testamentstagare. Skyddet för
mannens och dennes arvtagares egendom blir enligt motiveringen den
viktigaste konkreta grunden för att begränsa arvsrätten
för barn födda utom äktenskapet före
den 1 oktober 1976. Det att begränsningen knyts till mannens
dödstillfälle motiveras med att arvsrätten
konkretiseras då. Även om arvet ännu
inte skulle ha fördelats, kan arvingens arvsandel redan
vid arvlåtarens dödstillfälle ges ett
visst förmögenhetsrättsligt värde,
som åtnjuter egendomsskydd. De praktiska nackdelarna med
ett ingrepp i den på så sätt konkretiserade
förmögenhetsrättsliga rätten
skulle vara desto större ju längre tid som förflutit
sedan arvet erhölls och ju fullständigare den ärvda
egendomen har blivit en del av förmögenhetsinnehavarens
egendom.
Grundlagsutskottet anser att de omständigheter som
talar för de föreslagna bestämmelserna
i och för sig är vägande. I grundlagsutskottets praxis
har man ansett att skyddet för egendom också gäller
kontinuiteten i avtalsförhållanden, trots att
förbudet mot att retroaktivt göra ingrepp i avtalsförhållanden
inte är en absolut regel. Egendomsskyddet är ofta
nära förknippat med skyddet för berättigade
förväntningar. Grundlagsutskottet har ansett att
det i skyddet för berättigade förväntningar
ingår en rätt att lita på att lagstiftningen
om viktiga rättigheter och skyldigheter särskilt
i avtalsförhållanden är bestående
och att dessa frågor därför inte kan
regleras på ett sätt som urholkar parternas rättsliga ställning
i oskälig grad (se t.ex. GrUU 42/2006 rd,
s. 4/I). Dessa argument är relevanta också när man
bedömer de omständigheter som i detta sammanhang
påverkar arvsrätten. Inte heller argument som
anknyter till rättstryggheten är betydelselösa
(se t.ex. GrUU 4/2008 rd, s. 4).
Utskottet menar att retroaktiva konsekvenser trots allt inte är
helt exceptionella i arvsrätten. Under vissa förutsättningar
kan man ingripa också i ett lagakraftvunnet skifte, om
de omständigheter under vilka skiftet gjordes senare visar
sig vara felaktiga. Det har konstaterats ovan att kretsen av arvingar
vid dödstillfället kan ändra i ett senare
skede om arvlåtarens faderskap fastställs först
efter dennes död. I dessa fall handlar det visserligen
om att ingreppet i arvskiftet sker med stöd av gällande
lag. Detta har inte upplevts som problematiskt med hänsyn till
egendomsskyddet. Det finns dock skäl att inta en mer kritiskt
hållning till lagstiftning som orsakar betydande ändringar
i arvskiften som förrättats redan före
lagens ikraftträdande.
Godtagbar särbehandling.
Grundlagsutskottet anser det helt klart att det inte kan anföras
godtagbara skäl för den föreslagna regleringen
i 67 § 1 mom. till den del det innebär att barn
födda utom äktenskapet före den 1 oktober
1976 särbehandlas också då arvlåtaren
har avlidit efter att lagen trätt i kraft. En sådan
särbehandling som sträcker sig in i framtiden
strider mot 6 § 2 mom. i grundlagen.
Däremot kan argumenten anses godtagbara då det
handlar om att förhindra att arvskiften som förrättats
innan lagen träder i kraft återgår. Men de
grunderna är enligt utskottets förmenande inte
lika tunga som kravet på att barn födda utom äktenskapet
under en viss tid inte får diskrimineras. Utskottet fäster
här avseende inte bara vid diskrimineringsförbudet
utan också vid att den föreslagna regleringen
i enskilda fall kan leda till slumpmässig särbehandling
av syskon födda utanför äktenskapet uteslutande
på grundval av födelsedatum. Förslaget
till 67 § 1 mom. i faderskapslagen är därför
inte oproblematisk heller i detta avseende.
Bestämmelsen måste ändras så att
barn födda utom äktenskapet före den
1 oktober 1976 inte särbehandlas i förhållande
till barn födda utom äktenskapet efter den nämnda
tidpunkten när det gäller de arvsrättsliga
konsekvenserna av ett fastställt faderskap. Utskottet betonar
att likabehandling i detta sammanhang innebär att likalydande
bestämmelser och tolkningar måste tillämpas
på vardera gruppen t.ex. när det gäller villkoren
för återgång av arvskifte (se ovan framställningen
om status för barn födda utom äktenskapet
efter den 1 oktober 1976). Av diskrimineringsförbudet följer
också att barn födda utom äktenskapet
före den 1 oktober 1976 inte kan försättas
i en fördelaktigare ställning än barn födda
efter detta datum.
Det här innebär bland annat att arvsfånget preskriberas
senast tio år efter arvlåtarens död också i
fråga om barn födda utom äktenskapet före
den 1 oktober 1976 , menar utskottet.
Grundlagsutskottet anser emellertid att lagstiftaren inom ramen
för sin prövningsrätt kan begränsa
lagstiftningens retroaktiva konsekvenser för att trygga
egendomsskyddet för arvingarna och det därtill
anknutna skyddet för berättigade förväntningar
samt den allmänna rättstryggheten. Det är
därför godtagbart med en skälig förkortning
av den tioåriga preskriptionstiden när det gäller
tiden före lagens ikraftträdande. Lagutskottet
kan därför överväga denna möjlighet. Å andra
sidan har det varit ett känt faktum efter högsta
domstolens avgörande HD 2012:11 att barn födda
utom äktenskapet före den 1 oktober 1976 åtminstone
i vissa fall kan få arvsrätt efter att faderskapet
har fastställts. Enligt grundlagsutskottets uppfattning är
datum för detta prejudikat den absoluta gränsen
för preskriptionstidens förkortning. I praktiken
innebär det att barnet inte har arvsrätt efter
arvlåtare på faderns sida om arvlåtaren
har avlidit före prejudikatsdatumet.
Om lagutskottet stannar för att på detta sätt förkorta
preskriptionstiden i fråga om tiden före lagens
ikraftträdande, kunde det också vara motiverat
att utskottet dryftade möjligheten att lindra preskriptionstidens
ovillkorlighet på grundval av enskilda omständigheter
in casu. Som exempel på enskildheter kan utskottet tänka
sig t.ex. kravet på att syskon födda utom äktenskapet
ska behandlas på ett jämlikt sätt samt
att den kortare preskriptionstiden inte ska gälla situationer
där arvet har tillfallit staten.
Grundlagsutskottet menar att dessa ändringar kan genomföras
exempelvis genom att stryka 67 § 1 mom. i förslaget
till faderskapslag eller genom att ta in en separat bestämmelse
om preskriptionstiden.
Av det ovan anförda följer att 67 § 2
mom. i förslaget till faderskapslag måste strykas.
Också förslaget till 67 § 3 mom.
blir diskriminerande och hela bestämmelsen saknar enligt grundlagsutskottet
godtagbara grunder. De föreslagna bestämmelserna
strider också i detta avseende mot 6 § 2 mom.
i grundlagen.
Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att vanlig lagstiftningsordning är
möjlig om 67 § 1 mom. i lagförslag 1
antingen stryks eller ändras på det sätt
som föreslås ovan samt att 67 § 2 och 3
mom. stryks.
Enligt grundlagsutskottet vore det med hänsyn till
rättstryggheten och förutsägbarheten
av lagstiftningens konsekvenser mest motiverat att i detta fall
formulera exaktare bestämmelser om återgång
av arvskifte och ansvar för restitution. Utskottet ser
det som möjligt att man i detta sammanhang prioriterar
att faderskap om möjligt fastställs medan fadern
lever.
Övrigt
Faderskapspresumtion
I propositionen föreslås att faderskapspresumtionen,
som bygger på moderns äktenskap, ska kvarstå så gott
som oförändrad. Det här gäller också föreslagna
2 § 2 mom. där det sägs att om modern
har ingått nytt äktenskap före barnets
födelse så är den nya maken dock far
till barnet.
I propositionens kapitel om nuläget (s. 10) sägs
det att faderskapspresumtionen i den gällande lagen har
fungerar rätt bra i praktiken. Om barnet föds
efter makarnas äktenskapsskillnad, är det utgående
från allmän livserfarenhet skäl att anta
att den tidigare äkta mannen normalt inte är barnets
far, vilket innebär att presumtionen motsvarar verkligheten
bättre än det motsatta alternativet. Grundlagsutskottet
konstaterar att denna slutsats inte har visats vara korrekt. Det är viktigt
att lagstiftning som skapar denna typ av presumtioner bygger på och
motiveras med så tillförlitlig och färsk
kunskap som möjligt.
Behovet av en lagreform
Grundlagsutskottet anser att statsrådet, bland annat
av konstitutionella skäl och skäl som sammanhänger
med konsekvenserna av fastställande och upphävande
av faderskap, bör inleda beredning av lagstiftning om återgång
av arv där förutsättningar, rättsverkningar
och förfaranden i samband med återgång
preciseras så noggrant som möjligt. Utskottet
menar att det är viktigt att fästa avseende vid
parternas vetskap om arvtagarstatusen och möjligheterna
att inom skälig tid agera med anledning av den. Utskottet
ser det som nödvändigt att det görs en
bredare bedömning med utgångspunkt i rättstryggheten
och egendomsskyddet än vad en förkortning av preskriptionstiden
för arvs- och testamentsfång innebär,
bland annat med hänsyn till den allmänna preskriptionstiden
för skuld enligt lagen om preskription av skulder.