Motivering
Världspostkonventionen
Behovet av riksdagens samtycke och lagstiftningsordning
Enligt 94 § 1 mom. i grundlagen godkänner
riksdagen fördrag och andra internationella förpliktelser
som innehåller sådana bestämmelser som hör
till området för lagstiftning eller annars har avsevärd
betydelse eller som enligt grundlagen av någon annan anledning
kräver riksdagens godkännande. De bestämmelser
i världspostkonventionen som hör till området
för lagstiftning redovisas på behörigt
sätt och i detalj i motiven. En konvention av det här
slaget kräver riksdagens samtycke.
Av skäl som framgår av motiven är
konventionen ett s.k. blandat avtal, dvs. ett avtal med delad behörighet.
En del av bestämmelserna faller därmed inom Europeiska
unionens behörighet och andra inom medlemsstaternas behörighet.
Därför föreslår regeringen att
riksdagen godkänner konventionen till de delar den faller inom
Finlands behörighet. Förslaget till hur riksdagens
godkännandebeslut ska formuleras följer hävdvunnen
praxis (se t.ex. GrUU 19/2010 rd, s. 3).
Konventionsbestämmelserna berör inte grundlagen
på det sätt som avses i lagens 94 § 2 mom.
och 95 § 2 mom. Det betyder att beslut om att godkänna
konventionen kan fattas med enkel majoritet av de avgivna rösterna
och lagen om sättande i kraft av konventionen i vanlig
lagstiftningsordning.
Förslaget till postlag
Koncessionsplikt för postverksamhet
Grundlagsutskottet utgick i sitt utlåtande GrUU 28/2000
rd från grundlagens 18 § 1 mom. om näringsfrihet
och 12 § om yttrandefrihet i sin bedömning av
koncessionsplikten för postverksamhet. När det
gällde bestämmelserna acceptabilitet tog utskottet
fasta på koncessionspliktens syfte, dvs. att garantera
tillgång till posttjänster på lika villkor,
och på den enskilda människans kommunikationsrättigheter.
På grund av proportionalitetskravet var det viktigt att
begränsa lagens tillämpningsområde till
det som är nödvändigt. Dessutom stötte
bestämmelserna inte på några problem
i och med att koncession beviljas enligt rättslig prövning.
Nu bygger den föreslagna postlagen på samma
premisser när det gäller koncessionsplikt. Regeringen
har på behörigt sätt beaktat den kritik
utskottet anförde mot koncessionsvillkoren utifrån
kravet på proportionalitet och exakthet. Av skäl
som anges i propositionsmotiven (s. 162) utgör det nya
kravet på nationell säkerhet i 6 § 5
punkten inget problem jämfört med den gällande
lagen om posttjänster. Korrekta ur konstitutionell synvinkel är
också 10 § om ändring av koncession (jfr GrUU
44/2004 rd, s. 2) och 11 § om återkallande
av koncession (se t.ex. GrUU 16/2003 rd,
s. 2).
Utskottet har dock noterat koncessionsbestämmelsen
i den föreslagna 9 § och dess förhållande
till näringsfriheten. I samband med en sådan här
bestämmelse är det bl.a. viktig med hänsyn
till de grundläggande fri- och rättigheterna att
det i koncessionen inte föreskrivs om sådant som
bör regleras på lagnivå.
Kommunikationsministeriet får enligt 9 § 2 mom.
5 punkten förena koncessionen med villkor som gäller
skyldighet att på ett sätt som föreskrivs
särskilt betala en bidragsandel, om en andel enligt 33 § av
nettokostnaderna för de samhällsomfattande tjänsterna
ska ersättas. I den föreslagna 33 § åläggs
andra postföretag att delta i ersättandet av kostnaderna
i förhållande till omsättningen eller
försändelsevolymerna av den postverksamhet de
bedriver i Finland i enlighet med vad som föreskrivs separat
i lag. Ersättning blir aktuell endast i det fall att tillhandahållandet
av tjänster blir en orimlig ekonomisk belastning för
tillhandahållaren enligt kriterierna i 33 § 1
mom. Den eventuella ersättning som ska betalas är
då en skatt enligt 81 § i grundlagen som det ska
bestämmas om genom lag. Den lagen ska innehålla
bestämmelser om grunderna för skattskyldigheten
och skattens storlek samt om de skattskyldigas rättsskydd.
Därför behöver det inte föreskrivas
om skyldighet att betala en bidragsandel i en bestämmelse
om koncessionvillkor och följaktligen bör 9 § 2
mom. 5 punkten strykas. Därtill bör det
observeras att det föreslagna 33 § 2 mom. som
sådant inte kan grunda skyldighet för postföretag
att betala ersättning, eftersom det krävs bestämmelser
i lag om grunderna för skattens storlek.
Skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande
tjänster
Enligt det föreslagna 23 § 1 mom. ska Kommunikationsverket
genom sitt beslut ålägga ett eller fler postföretag
skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande
tjänster som avses i 3 kap., om bedömningen av
marknaden visar det vara nödvändigt för
tryggande av de samhällsomfattande tjänsterna.
I 2 mom. räknas upp kriterier för när
de samhällsomfattande tjänsterna ska anses vara
tryggade utan att skyldighet att tillhandahålla sådana
behöver åläggas.
Det kan vara motiverat att ålägga ett eller
flera postföretag skyldighet att tillhandahålla
samhällsomfattande tjänster för att sådana
tjänster ska finnas att tillgå på lika
villkor i hela landet. Det finns alltså godtagbara och
tungt vägande samhälleliga skäl för
regleringen. Det väsentliga ur proportionalitetssynpunkt är
att det föreslagna 24 § 2 mom. utgår
från att skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande
tjänster ska åläggas postföretag,
som har de bästa förutsättningarna att
klara av uppdraget. Dessutom föreskriver den föreslagna
33 § att tillhandahållaren ska få ersättning
för samhällsomfattande tjänster som utgör
en orimlig ekonomisk belastning. En på detta sätt
fastlagd och begränsad skyldighet att tillhandahålla
samhällsomfattande tjänster utgör inget
problem med avseende på näringsfriheten i grundlagens
18 § 1 mom.
Ett postföretag kan med stöd av det föreslagna
24 § 3 mom. åläggas skyldighet att tillhandahålla
samhällsomfattande tjänster också på andra
områden än dess koncessionsområde eller åläggas
att tillhandahålla också andra samhällsomfattande
tjänster än de som företagit har tillhandahållit.
Utskottet såg vid bedömningen av lagen om posttjänster
på denna typ av bestämmelser som berättigar
att föreskriva om förpliktelser som inte bygger
på ansökan som en inskränkning i den
grundlagsfästa näringsfriheten (GrUU
28/2000 rd, s. 2—3). Regeringen har
i propositionen tagit ad notam utskottets påpekanden om
de proportionalitetskrav som ställs på bestämmelserna.
Öppnande av slutna försändelser
Innehållsligt motsvarar bestämmelserna om öppnande
av slutna försändelser i 10 kap. i den föreslagna
posttjänstlagen i stort sett bestämmelserna i
lagen om posttjänster som tillkommit med utskottets medverkan
(GrUU 30/2001 rd, s. 2—3, se även GrUU
59/2006 rd).
I lagförslagets 57 § 3 mom. 3 punkt ingår
en ny bestämmelse som tillåter Kommunikationsverket
att öppna ett slutet brev också när det är uppenbart
att innehållet i försändelsen av säkerhetsskäl
hindrar det från att bli transporterat vidare. Enligt 10 § 3
mom. i grundlagen kan genom lag bestämmas om sådana
begränsningar i meddelandehemligheten som är nödvändiga bl.a.
vid säkerhetskontroll. Med det uttrycket anspelar man i
förarbetena till reformen av de grundläggande
fri- och rättigheterna på ett viktigt säkerhetsintresse
som förutsätter att postförsändelser
granskas (RP 309/1993 rd, s. 58). Det framstår
med all tydlighet att bestämmelsen tillvaratar ett sådant
intresse och regleringen utgör därmed inget problem
med tanke på grundlagen (GrUU 30/2001
rd, s. 3).
Jämlikhet
När beslut fattas om utdelningsstället kan
enligt det föreslagna 43 § 2 mom. avseende fästas
vid lokala omständigheter eller adressatens personliga
specialbehov som beror på ålder eller hälsotillstånd.
Bland de personliga specialbehoven ska adressatens rörelsehinder
eller minst 75 års ålder beaktas i enlighet med
vad Kommunikationsverket närmare bestämmer.
Det är helt klart, menar utskottet, att det kan vara
extra svårt för en ålderstigen eller
sjuklig person att avhämta posten från en normalt
placerad postlåda, vilket framgår av den allmänna
bestämmelsen i momentets första mening. Tanken bakom
bestämmelsen är att dessa personer i största
möjliga utsträckning ska likabehandlas med andra.
Det finns ett godtagbart skäl enligt grundlagens 6 § 2
mom. till denna positiva särbehandling, som i detta fall även
har ett sakligt och nära samband med lagens syfte (se GrUU 44/2010
rd, s. 6). Regleringen tillgodoser för sin del
de rättigheter för äldre som nämns
i artikel 23 i Europeiska sociala stadgan och artikel 25 i Europeiska
unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.